Orolig för anhörig

@BernT: Jag tycker det låter som begynnande demens eftersom en sådan nivå av skitighet inte kommer på en gång. Förändrad verklighetsuppfattning ("alla andra är yngre än mig" fast så inte är fallet) är inget ovanligt heller. Åldern stämmer rätt bra för demens också.

Kolla in @Stereo s tråd om sin mamma, där har du tips om hur man kan gå vidare. Skulle det vara demens hjälper inte hot etc, det kommer inte att göra något bättre.

Det är vad jag sagt med men INGEN annan vill inse det. Känns som att prata med en vägg ibland "nä men hen är bara lite glömsk, det gör mycket att åka dit och snacka lite skit i nån timme". Tex ringde hen mig en dag och hävdade att jag hade "fick-ringt" på morgonen. Det hade jag inte. Jooo sa hen, det står xx ju! Jag heter inte ens så.

Hen säger att hen inte sover, vissa nätter inget alls.

Har läst lite i den tråden, är rädd för att det ska få gå så långt för den här personen med, det känns jobbigt.
 
Min mamma städade inte alls och den personliga hygiennivån sjönk betydligt ganska tidigt.

Nä här städas det inte heller, personlig hygien är bra dock. Än så länge. Hen har dragit igång något "byggprojekt" på sitt hus, skulle byta ut sin stentrapp till en i trä. Kunskaperna finns inte för att göra detta. Så resultatet blev en farlig/förstörd stentrapp och en hög plankor i garaget...
 
jag tänkte närmast på om det är sanitär olägenhet och kommunen kan ha nåt att säga till om, för hennes bästa

Tveksamt, det påverkar ju inga grannar direkt. Men jag ska tjata på biståndshandläggaren på måndag så att de kommer ut och kollar hoppas jag. Nu städade vi förvisso för ca 1 vecka sedan men å andra sidan har det säkert blivit skitigt igen och badrummet är ju orört ändå.
 
Tveksamt, det påverkar ju inga grannar direkt. Men jag ska tjata på biståndshandläggaren på måndag så att de kommer ut och kollar hoppas jag. Nu städade vi förvisso för ca 1 vecka sedan men å andra sidan har det säkert blivit skitigt igen och badrummet är ju orört ändå.
Det värsta är ju att man kan ju knappt tvinga dem att göra det som är bäst för de själva.
 
Det är vad jag sagt med men INGEN annan vill inse det. Känns som att prata med en vägg ibland "nä men hen är bara lite glömsk, det gör mycket att åka dit och snacka lite skit i nån timme". Tex ringde hen mig en dag och hävdade att jag hade "fick-ringt" på morgonen. Det hade jag inte. Jooo sa hen, det står xx ju! Jag heter inte ens så.

Hen säger att hen inte sover, vissa nätter inget alls.

Har läst lite i den tråden, är rädd för att det ska få gå så långt för den här personen med, det känns jobbigt.

Nä, det brukar vara så. Jag har hela tiden varit väldigt "skygglapparna av" när det gäller mamma men min moster var i rejäl förnekelse länge. Tex trodde hon inte på mig när jag berättade att mamma nästan hade smällt till mig för "XX är ju så snäll". Ja, visst men det här var ju sjukdomen, inte mamma.
 
Min syster som jobbar inom vården såg det mycket tidigare än jag och min bror. Och vi tyckte att hon överdrev lite:o
 
Väljer att kalla personen för "X" här.
Menar inte att trampa på några tår men finns det någon form av missbruk med i bilden? Fast jag antar att du hade nämnt det i så fall?
Jag tror att man kan ha någon form av "wake up"-samtal med soc, "X" och anhöriga eller något, det här är ju dessvärre ingen ovanlig situation.
Det vore helt klart lättare om anhöriga och vänner - i den mån ni vill dra in folk, det är ju lite känsligt, det här - kunde snacka ihop sig och ha en plan, visa enad front fast på ett vänligt sätt så att säga.
Hur har personen varit tidigare när det gäller att sköta hemmet? Om det är en drastiskt förändring på den punkten så talar det ännu mer för någon form av demens eller annan sjukdom och då är det naturligtvis bra om ni får en korrekt diagnos så fort som möjligt. Det är även lättare att få hjälp då, det finns dessutom anhörigföreningar för det mesta numera där man kan hitta andra i samma situation.
Finns det någon person i er närhet som "X" lyssnar bra på och som skulle kunna prata med "X"?
Inser "X" själv hur det ser ut hemma? Skäms hen och försöker bagatellisera eller märker hen det helt enkelt inte? Det här kan vara svåra saker att prata om, jag skämdes som sagt som fan och hade jättesvårt för att ta emot hjälp vilket fick mig att må ännu sämre - men jag var hela tiden medveten om att det inte funkade.
 
Jag försökte få hjälp med larm och koll här för några år sedan när min dementa mamma levde. Men eftersom hon = min mamma inte ville ha hjälp så fick jag ingen hjälp varken med larm i ytterdörren som gick till min mobil eller att någon tittade till henne ett par/tre gånger per arbetsdag. De behövde då inte göra något mer än att kolla så hon var hemma och höra av sig till mig om hon inte var hemma. Jag vet inte hur många gånger hon gick ut i strumplästen utan ytterkläder mitt i vintern och folk ringde o sa att jag fick hämta henne. Ofta stod då ytterdörren vidöppen och hunden var ute på egna äventyr, ett under att han klarade sig från att bli påkörd. Då fick jag kasta mig i bilen o köra 3 mil långt över hastighetsbegränsningarna och leta upp eller hämta henne och sen även leta upp hunden. Jag fick hålla koll även nattetid, det hände att hon gick iväg även då, eller så la hon nånting på spisen och satte på plattorna. Det slutade med att propparna alltid var urskruvade till spisen utom precis när jag lagade mat. Sov gjorde jag max 1-2 timmar per dygn. Den dan hon gick bort körde jag huvudet i väggen, det var skitjobbigt bara att lyfta huvudet från kudden. Hjälp från kommunen skulle jag inte få nä. Hon var 93 år när hon gick bort.

Så vill inte TS anhörige/bekant själv ha hjälp så blir det nog ingen hjälp.
 
Om det blir svårövertalat med hemtjänsten, så finns det privata alternativ också.
Nu kommer förutsättningarna för RUT-avdraget tyvärr ändras, så kostnaderna kommer gå upp. För två äldre i min krets så har det varit guld för dem med RUT i och med att priset på hjälpen har varit ungefär samma som för hemtjänsten, men med skillnaden att de själva har mer frihet att beställa och bestämma vad de vill få hjälp med. De har personligen också känt att de inte ligger samhället till last - även om man kan tycka att de inte behöver känna så.

/V

Det är väl bara för de som är yngre än 65 som rut förändras.
 
Ah nä här ska ingen hjälp has, ungefär. Som att prata med en vägg.

Pratade med annan anhörig som sa att den erbjudit hjälp nu många gånger och personen ställt in tre helger i rad. Senast när den anhöriga hade fem minuter kvar till ankomst (och kört en bra bit innan alltså). Den anhöriga erbjöd sig att ändå komma förbi och byta till vinterdäck (sommardäcken hade punktering), klippa gräset och fixa lite annat. Men nej, personen ville inte och den anhörige fick inte komma dit.

Personen ska till läkare idag men tar sig inte dit pga punkteringen (eftersom den som ville byta däcken inte fick göra det så är ju bilen ej fungerande). Och åka buss vägras det och sjuktransport är "jobbigt" att ordna. Taxi för dyrt, helt ärligt tänker inte jag sponsra till det när bättre alt finns. Taxi tor kostar 1500. Den som erbjöd sig byta däck jobbar borta på veckorna så var endast nu i helgen hen kunde hjälpa till, vilket personen vet. Och den vill ha hjälp med att byta däck, men absolut inte då när det erbjöds trots att personen vet att det bara är då det går.

Vi alla känner väl lite att vi snart ger upp. Vill man inte ha hjälp så slipp då...
 
Senast ändrad:
Väljer att kalla personen för "X" här.
Menar inte att trampa på några tår men finns det någon form av missbruk med i bilden? Fast jag antar att du hade nämnt det i så fall?
Jag tror att man kan ha någon form av "wake up"-samtal med soc, "X" och anhöriga eller något, det här är ju dessvärre ingen ovanlig situation.
Det vore helt klart lättare om anhöriga och vänner - i den mån ni vill dra in folk, det är ju lite känsligt, det här - kunde snacka ihop sig och ha en plan, visa enad front fast på ett vänligt sätt så att säga.
Hur har personen varit tidigare när det gäller att sköta hemmet? Om det är en drastiskt förändring på den punkten så talar det ännu mer för någon form av demens eller annan sjukdom och då är det naturligtvis bra om ni får en korrekt diagnos så fort som möjligt. Det är även lättare att få hjälp då, det finns dessutom anhörigföreningar för det mesta numera där man kan hitta andra i samma situation.
Finns det någon person i er närhet som "X" lyssnar bra på och som skulle kunna prata med "X"?
Inser "X" själv hur det ser ut hemma? Skäms hen och försöker bagatellisera eller märker hen det helt enkelt inte? Det här kan vara svåra saker att prata om, jag skämdes som sagt som fan och hade jättesvårt för att ta emot hjälp vilket fick mig att må ännu sämre - men jag var hela tiden medveten om att det inte funkade.

Det tittas nog väl djupt i glaset, inte renodlad alkis men klart alldeles för hög konsumtion. Det klirrade rejält i soppåsarna när vi städade kan man säga. Det står dock aldrig flaskor o liknande framme så det känns som att personen tror att den döljer det bra. Ibland har den ställt in besök och sagt att den "mår dåligt" och det syns så extremt tydligt att personen är svinbakis (för den ställer alltid in först när man redan är på plats, inget ringa och avboka innan).

Inte superpedantisk innan men inte såhär illa heller.
Det är väl jag som kan ta snacket, ingen annan orkar men helt ärligt det gör inte jag heller, ska ha barn om fem veckor så lite annat att tänka på.

Jag vet inte om den ser eller inte, svårt avgöra. Men när jag sa att vi skulle städa så sa personen ju "nej inte ska ni diska". Disken var ju typ minsta problemet.
 
Det är väl jag som kan ta snacket, ingen annan orkar men helt ärligt det gör inte jag heller, ska ha barn om fem veckor så lite annat att tänka på.
Nu kommer jag förmodligen att låta elak, det menas inte så utan nu tänker jag på dig.
Hur nära dig är denna anhöriga?
Om jag tolkar det rätt så finns det närmare anhöriga än dig som faktiskt borde ta denna strid, oavsett om dom orkar eller ej. Du ska inte känna att du borde göra något åt detta i första hand.
Du ska snart ha barn, du ska inte slösa din energi på detta i nuläget tycker jag. Du och ditt barn kommer att behöva dig mer - faktiskt.

Kram och ta hand om dig!
 
Det tittas nog väl djupt i glaset, inte renodlad alkis men klart alldeles för hög konsumtion. Det klirrade rejält i soppåsarna när vi städade kan man säga. Det står dock aldrig flaskor o liknande framme så det känns som att personen tror att den döljer det bra. Ibland har den ställt in besök och sagt att den "mår dåligt" och det syns så extremt tydligt att personen är svinbakis (för den ställer alltid in först när man redan är på plats, inget ringa och avboka innan).

Inte superpedantisk innan men inte såhär illa heller.
Det är väl jag som kan ta snacket, ingen annan orkar men helt ärligt det gör inte jag heller, ska ha barn om fem veckor så lite annat att tänka på.

Jag vet inte om den ser eller inte, svårt avgöra. Men när jag sa att vi skulle städa så sa personen ju "nej inte ska ni diska". Disken var ju typ minsta problemet.
Har personen börjat att dricka nu eller under "hela livet"? Min mormor började dricka och läkaren konstatera att det är ett vanligt sätt att självbehandla, det lugnar och dämpar ångesten i många fall och man slipper komma ihåg. Min mormor fick tyvärr hjälp allt för sent och det höll på att knäcka min mamma, själv skärmade jag av helt istället. Nu dog min mormor innan det blev fullständigt katastrof vilket på sätt och vis var rätt skönt, för henne hade det varit extremt jobbigt att behöva flytta till ett boende. Men hon var betydligt sjukare än vad vi förstod.
 
Vill börja med att det är inte min anhörig och jag får skriva om det. Kan nog inte skriva ut hur detaljerat som helst för att inte "outa" personen. Men ska försöka återge ändå hyfsat.

Jag var med hemma hos en äldre anhörig som finns i min närhet. Med äldre menar jag pensionsålder + något år till så inte lastgammal direkt. Vi skulle städa lite då personen varit lite krasslig.

Det som mötte var typ misär. Det var så äckligt. Jag är inte lättäcklad av mig, i gymnasiet städade jag bla åt förståndshandikappade som hade typ bajs på väggarna så ja jag har sett det mesta och detta var ändå jävligt äckligt ur mina mått mätt.

Huset var inte dammsuget på säkert ett halvår, golvet var helt flottigt överallt i alla rum, i köket fanns ett berg av disk. En del bestick hade matrester börjat mögla på så de kastade jag. På tallrikarna satt bestick fast för att de legat så länge osv. I fönstrena låg 30+ döda flugor osv.

Men vi städade på och fick det hyfsat. Inte golven eftersom det skulle krävas typ tre omgångar med våttorkning och dammsugning, det hann vi helt enkelt inte.

Tills vi kom till badrummet. Det var skit (ja bajs alltså) på golv, intorkat, på toalettsitsen, på utsidan av toalettstolen(!!), i badkaret osv. Handfatet var också nergeggat med något äckligt.

Vi hade inte med oss några handskar så badrummet städade vi inte, där gick vår gräns tyvärr.

Men vad gör man? Personen klarar sig uppenbarligen inte själv ju. Såhär fruktansvärt äckligt kan man ju inte frivilligt vilja ha det?

Jag upplever i övrigt personen som normal, kanske något åt dement-hållet/glömsk iaf då den tex kan berätta samma historia 3-4 gånger i samma samtal och inte minnas att den redan sagt det. Samt ringa mig och tro att jag är en annan person. Samtidigt kan den minnas andra saker hur bra som helst.

Det finns många i den närmsta kretsen runt personen men ingen vill riktigt ta i det.

Känner mig lite uppgiven, man vill ju hjälpa men jag är gravid i v 33 så har inte direkt all ork att lägga på detta heller + att det finns andra som borde ta tag i det istället för jag. Jag är väl för snäll eller något.

Jag tänker ju att personen borde flytta till tex boende? Eller åtminstone få hemtjänst nån gång i veckan. Först krävs dock en sanering av huset, utfört av en städfirma, hemtjänsten lär inte vilja vistas i huset annars.

(jag vet ingenting om det här, råkade bara smygläsa tråden) Men går det ens att sprida bajs så långt som till badkaret utan att ha lite ohälsa? Det är ju inte som att gemene man inte har bajs på golvet och badkaret bara för att hen torkar bort det och städar bra, utan det brukar ju vara för att det aldrig hamnar utanför toaletten från början, inte ens om de låter bli att städa i 30 år så blir det ju så. (Det kanske underlättar för att få hjälp tänkte jag.)

(Om hemtjänsten undrar jag om de egentligen kan grundstäda hemmet utan det är nog mer att de kan underhållsstäda. (vet att morfars lägenhet stank något vansinnigt en gång när vi kom (vi undrade om något stor djur dött i lägenheten typ) och mamma hittade rutten potatis i skafferiet, morfar hade inget luktsinne alls kvar tror jag, men det hade de inte åtgärdat tex. Det är ju helt fair iofs, men isf skulle en städfirma behövas först för de skulle nog bara dammsuga ovanpå kladdet, inte skura osv)
 
Senast ändrad:
Nu kommer jag förmodligen att låta elak, det menas inte så utan nu tänker jag på dig.
Hur nära dig är denna anhöriga?
Om jag tolkar det rätt så finns det närmare anhöriga än dig som faktiskt borde ta denna strid, oavsett om dom orkar eller ej. Du ska inte känna att du borde göra något åt detta i första hand.
Du ska snart ha barn, du ska inte slösa din energi på detta i nuläget tycker jag. Du och ditt barn kommer att behöva dig mer - faktiskt.

Kram och ta hand om dig!

Ingen fara :)
Rätt nära kan man väl säga. Men ja det finns andra som borde ta tag i det. Men jag har länge varit den som får styra upp allting så därför tyckte väl alla att det kunde fortsätta så. Min sambo säger likadant, att jag får släppa det här ett tag nu och överlåta åt andra. Men det händer ju inget.

@Snurrfian
Skulle tippa på mer eller mindre hela livet men alltid "smugit" med det. Fast det har varit så sjukt uppenbart att en treåring fattat. Men personen verkar som sagt tro att hen är så supermega diskret att iiiiingen förstår.

@Badger
Jag tänker lite som du, att såhär blir det ju inte av att man inte orkar städa lite på ett tag utan det är ju något alldeles extra det här.
Min sambo föreslog att personen antagligen varit typ apfull och dålig i magen och helt enkelt inte kunnat träffa toaletten. Men skulle det vara så låter man väl det knappast vara kvar, åtminstone dagen efter borde man väl nyktrat till och sett vad man gjort och rimligtvis städat. Men ja, det kan ju gått till på annat vis med.

Nä jag är fan både less och irriterad på det här nu.
 
jag lider med dig TS.
Det där är tyvärr ganska mycket alkholistbeteende.
Dels smygandet, men också oförmågan att ta hand som sig själv och sin boendesituation och slutligen alla tillfällen då hen mår dåligt lite lagom oförklarligt, det kan vara bakfylla, men jag tror mer på abstinens.
 
jag lider med dig TS.
Det där är tyvärr ganska mycket alkholistbeteende.
Dels smygandet, men också oförmågan att ta hand som sig själv och sin boendesituation och slutligen alla tillfällen då hen mår dåligt lite lagom oförklarligt, det kan vara bakfylla, men jag tror mer på abstinens.

Möjligt, jag kan för lite för att avgöra sådant. Abstinens vet jag inte direkt hur det yttrar sig? Men baksmälla känner man ju iaf igen, har ju trots allt festat vilt när jag var runt tjugo så ja bakis kan man ju relatera till och känna igen.

Typisk händelse när hen ställer in kan vara "nä jag är sjuk, spytt hela natten så är nog magsjuk". För att nästa dag vara fullt frisk. Kortaste magsjukan ever..

Men gör "man" något åt sånt här? Hen är ju så gammal, slösar man resurser på det då? Och lär knappast vilja ta tag i det heller känns det som.
 
Generellt sett är det enormt svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
Min vän vars mamma är sjuk i samma sjukdom kan ringa och gråta ena dagen och be om hjälp (när hon är yr och snurrig enligt sig själv) och då förstå att hon faktiskt har ett problem. Nästa dag är hon förbaskad och är inte det minsta sjuk, hon dricker ju bara en öl till maten (jojo, när det är 2.4 promille i blodet efter att ha kollats på akuten).

Om personen vill bli hjälpt så läggs det resurser.
 
Många har pratat med kommunen, men jag säger också primärvården! Om individen har ett behov av att uppsöka primärvården i annat sammanhang kanske det besöket kan kombineras med starten av en minnesutredning. Under förutsättning att det är en smidig läkare kan det ibland fungera även om individen egentligen inte vill närvara.

Har denna förvirring och misären kommit "nyligen"? Säg de senaste månaderna? Sedan i somras? Det kan ju faktiskt finnas andra medicinska orsaker till förvirring och personlighetsförändring som inte är demens. Jag tänker t.ex. på Urinvägsinfektion eller andra infektioner, men jag tror även typ borelia kan orsaka förvirring. Därför bör detta tillstånd undersökas medicinskt, och inte bara behandlas som ett "socialt" problem (genom att kommunen kontaktas).

Min mamma är inte dement, men jäkligt envis. Det tog väldigt lång tid innan hon gav med sig och skaffade hemtjänst. Det var högst motvilligt hon tog emot dem. Men nu, efter ett halvår, är hon jätteförtjust i dem. Och hon har blivit mycket mer självständig vilket ökat hennes nöjdhet. Hemtjänsten som går till mamma var verkligen superproffsiga i början, och lät mamma bestämma precis vad de skulle göra (i början ville ju inte mamma egentligen erkänna att hon behövde hjälp med det som de kom för att hjälpa henne med, men det fanns alltid något annat de kunde handräcka henne med så hon blev nöjd, och sedan fick de göra det som mamma egentligen behövde).

Vi har aldrig upplevt att kommunen inte velat bistå med hjälp, snarare stod de länge och var beredda att ge oss så mycket som behövdes, bara mamma sa ja. Det är ju ett av problemen framförallt vid kognitiva problem. Att socialtjänstinsatser är frivilliga men vid demens är det en del av sjukdomsbilden att inte inse sina behov. Så man får sämre tillgång till vård och omsorg än andra personer. Detta är dock på gång att ändras i ett nytt lagförslag, men det dröjer nog något år till innan det blir verklighet. Minst.
 
Generellt sett är det enormt svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
Min vän vars mamma är sjuk i samma sjukdom kan ringa och gråta ena dagen och be om hjälp (när hon är yr och snurrig enligt sig själv) och då förstå att hon faktiskt har ett problem. Nästa dag är hon förbaskad och är inte det minsta sjuk, hon dricker ju bara en öl till maten (jojo, när det är 2.4 promille i blodet efter att ha kollats på akuten).

Om personen vill bli hjälpt så läggs det resurser.

Hm, den här personen är typ aldrig nere utan alltid glad och positiv när man ses (utom de gånger hen är "magsjuk" och ställer in då). Pratas väl aldrig om Hens alkoholbruk heller egentligen.

Nu ska hen be läkare att skriva ut starka sömntabletter. Du vet att då är det nolltolerans på alkohol sa jag. "Ja men jag ska inte blanda det" var svaret. Men hen förstår inte att man kan inte dricka alkohol typ kl 18 och sedan vid 22 ta en sömntablett modell stark. För hen anser att om inte båda intas samtidigt så blandar man ju inte. Suck.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hur får man en anhörig som de senaste åren (ca fem) inte riktigt fullt ut klarat av att ta hand om sig själv att förstå behovet av hjälp...
6 7 8
Svar
145
· Visningar
12 225
Hemmet Buke brukar ju ha svar på allt så jag tänkte bolla lite med er :) Jag och sambon köpte ett jättefin hus för ett tag sedan, samma dag...
Svar
19
· Visningar
2 713
Senast: Draumsyn
·
Övr. Barn Detta är inte en tråd där jag egentligen vill ha så mycket råd för hur jag ska göra för ingen kan ju egentligen hjälpa så mycket...
Svar
18
· Visningar
2 082
Senast: noble art
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp