Ouppfostrad 10-åring!

[Destiny_D]

Nu behöver jag era kloka råd och tips! Jag är tillsammans med en underbar kille sedan 8 månader tillbaks. Han har en son på 10 år, som bor hos honom nästan jämt. Han är hos mamman några dagar ibland bara. Pappan och mamman har en väldigt dålig relation. Pratar helst inte med varandra alls. Min kille blev ensamstående pappa när han var väldigt ung, och har överlag skött det otroligt bra.
Men en sak som stör mig mer och mer är sonens raseriutbrott. Han är otroligt bortskämd och van att få precis som han vill. Får han inte det så är folk "dumma i huvudet" "cp-familj" eller också skriker han "jag hatar dig". Gillar han inte maten som serveras så får han äta en fryst pirog eller nåt annat som han älskar. Han gillar inget som man kan tänkas äta till frukost, så han värmer bullar eller nåt annat smaskigt. För mig är detta beteende helt främmande. Är 10-åringar såhär??
För mig är det inte ok att man kallar sin familj för dessa saker. För mig är det heller inte ok att äta t.e.x. bullar till frukost. Är det jag som har konstiga värderingar? Jag har ännu inte tagit upp det med pappan. Eftersom vi inte bor ihop (ännu!) så känns det inte riktigt som att jag har "rätt" att lägga mig i. Dessutom kan det väl vara en väldigt känslig grej, att "klaga" på nåns uppfostran? Känns på nåt sätt som att jag genast blir "elaka tanten" om jag skulle säga till sonen... Och det vill man ju inte bli
Nån som har några tips på hur jag ska tackla detta på bästa sätt?? Snälla? Detta tär på mig så oerhört. Har t.o.m. övervägt att inte träffa pappan när sonen är med, bara för att slippa se "eländet".... Suck!

Tacksam för alla svar jag kan få!!

// Destiny

 

[cirkus]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Hej Destiny,

jag har också en tioårig son som kan få raseriutbrott och skrika de mest vedervärdiga saker. Så nog kan 10-åringar vara såna. Men det betyder inte att dte är accepterat. Vi har jobbar jättemycket med hans humör och språk. Numera har han själv insett att HAN gör bort sig och att kompisar tycker att han är pinsam alternativt blir rädda för honom, så han har insett att det beteendet inte är så bra bland kompisarna. Hemma är det strängt förbjudet att bete sig så.

För vissa är det jättekränkande när andra lägger sig i uppfostran - andra är tacksamma att få hjälp. Om du lägger dig i så får du nog vara beredd att löpa linan ut, dvs du måste också agera, inte bara säga att du tycker att han är ouppfostrad utan komma med konkreta ideer på hur man kan göra istället och inte minst vara med och uppfostra - ta de tunga bitarna. MEN man vet inte hur hans föräldrar ställer sig till detta.

MIn son skulle också kunna leva på bullar och kakor. Men det finns inte på kartan att han inte skulle äta en ordentlig frukost. en av anledningarna till humörssvängningarna är blodsockret, han måste äta ordentligt och regelbundet för att ha det under kontroll.

 

[Tokmaja]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Det är väl "bara" att ta tjuren vid hornen det då... finns väl ingen annan utväg.
Har du i framtiden tänkt dig att bo tillsammans med din kille så måste du ju antingen helt enkelt finna dig i att det är just så han uppfostrar sin kille, eller så får du börja ifrågasätta.
gör din kille såhär för att han inte vill ha bråk, och är det då för att han har "dåligt samvete" för sonen att han inte träffar honom så mycket (som om han hade gjort ifall han bott med mamman vill säga) eller är han konflikträdd överlag?

Jag förstår dig och hade inte velat leva på ett sådant sätt.. pojken verkar ju styra helt, speciellt med mat då och bullar till frukost kan ju knappast vara bra för en växande kille i den åldern!! Inte frusna piroger heller för den delen :smirk: ... knappast mycket näring i dem..

Jag skulle heller aldrig acceptera att min son skrek saker till mig eller övriga i familjen, man ska ha respekt för varandra och INTE skrika, gäller för övrigt alla familjemedlemmar.. :smirk:
Det är nog pappan som får ta tag i det hela, men du kan kanske börja ifrågasätta som sagt och sedan stötta OM pappan vill ändra på något.. annars får du nog som sagt välja att acceptera att det är så, eller gå undan.

 

[Destiny_D]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Ja, det är ju skönt att höra att jag inte är ensam om att tycka att detta inte är ok.
Problemet är att jag tror att pojken har väldigt mycket känslor inom sig. Jag tror inte att han mår bra, helt enkelt. Till stor del på grund av relationen till mamman. Enligt ryktesvägen så behandlar hon honom som en kompis i sin egen ålder. Dvs pratar om sina problem och sånt med pojken. Han har säkert massor med skuldkänslor gentemot henne. Jag får känslan av att hon talar om för honom att hon "behöver" honom, och hon känner sig väldigt osäker i sin mammaroll. Så han tar nog på sig mycket mer känslomässiga besvär än vad en 10-åring ska behöva. Men som sagt så är detta bara vad jag har hört av gemensamma vänner, så det är inte alls säkert att det är så.
Min kille har antagligen inte haft "orken" att ta hela detta problem själv. Eftersom han och mamman har noll och inget samarbete så har han liksom inget stöd nånstans, i sin föräldraroll.
Pojken får som han vill och blir bortklemad även av sina farföräldrar. Så i pojkens ögon gör alla vuxna som han vill så länge han väsnas tillräckligt mycket. Jag vill inte ens tänka på hur det blir om 5 år Hur kommer inte pojken att härja då, om han är såhär redan som 10-åring?
Jag kanske måste ta diskussionen med min kille, och se hur han reagerar. Jag kanske ska fråga honom om han vill ha min åsikt? Om han inte vill det så får jag väl bara knipa.... Men då ligger ett samboskap väldigt långt borta! Jag vägrar att dela boende med ett barn som får som han vill genom att skrika och härja.

Tack för era råd!! Nån annan som vill dela med sig av sina erfarenheter?

// Destiny

 

[fjolltroll]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

En stor hjälp på vägen vore nog att få in lite vettig kosthållning på grabben. Man kan bli ruskigt förvånad över hur mycket av barns humörsvängningar som är kostrelaterade.
Sen till den som det verkar inte allt för upplysta fadern vore kanske Nannyboken ett bra julklappstips.

 

[ainasoja]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

En stor hjälp på vägen vore nog att få in lite vettig kosthållning på grabben. Man kan bli ruskigt förvånad över hur mycket av barns humörsvängningar som är kostrelaterade.
Sen till den som det verkar inte allt för upplysta fadern vore kanske Nannyboken ett bra julklappstips.

Du måste vara tankeläsare!

Jag kan själv erkänna att jag varit dålig med min sons kost men nu när jag ändrat den och serverar bra varierad husmanskost med mycket grönt till så har jag en underbar 5 årig son.

Hans ruskiga humör har lungats lite grann men framför allt så märker jag på hela honom att han har mera ork numera! Jag behöver inte ta lika många diskutioner med honom heller

OT *hrm* han har ärvt mitt humör....

 

[Destiny_D]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Ja, tanken med Nannyboken har slagit mig!

Visst skulle det bästa var att faktiskt ta en diskussion med min kille, men det är så himla svårt... Eftersom alla vuxna släktingar verkar ta hans beteende med ro så känns det ju som att man rackar ner på hela släktens uppfostringsmetoder. Jag påtalade nån gång (i närvaro av farföräldrar) att jag inte tycker att man skriker "jag hatar dig" hur som helst. Då sa bara pojkens farmor att "10-åringar är såna". Va? Har jag haft turen att bara träffa på det fåtalet trevliga 10-åringar hittills i mitt liv då?
Jag har pratat rätt mycket med min mamma om det här, och hon har erfarenhet från min storebror som var en riktig "skitunge". Och hon är lite inne på samma linje som mig. Att det inte bara är maten, utan även annat som uppenbarligen gör att pojken inte mår bra. Han kanske skulle må bra av att prata med nån utomstående. Men det kan jag ju inte gärna komma med... "Du, jag tycker din son ska träffa en psykolog". Nä, jag får komma på nåt annat....
Och att maten påverkar hans humör är ju solklart, nu när ni påpekat det för mig!
Jag trodde jag hade rätt bra koll på det här med ungar, men såna här typer av problem har jag aldrig behövt tampas med....
Enklast är ju såklart att jag låter pojken äta kyckling och bearnaisesås till middag varje dag, för det är ju det enda han äter. Eller Go**ys piroger. Han måste ju tröttna nån gång! Suck....
Jag vill att han ska vara sådär snäll och go och mysig som jag vet att han faktiskt kan vara.

Tack snälla för era rader!

// Destiny

 

[Sablar22]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!


Skulle T skrika sånna saker så skulle han åka ut
på bron, tills han hade vett att be om ursäkt!
Nej, alla 10 åringar är inte sånna, men det är
ju väldigt bekvämt att resonera så.
Då slipper man ju ta en diskussion :smirk:
Visst kan T vara en plåga ibland, men jag är värre
Nu har han lugnat ner sig och ställer inte till det för sig längre,
men det har tagit någon månad och det har verkligen varit
att se upp så man inte har tappat den där konsekventa stilen.

BUP här är iaf fantastiska och har hjälpt enormt
mkt med just det där att barnet har tagit på sig så mkt,
fått höra saker som han inte borde ha hört osv.
Nu är han mkt mera öppen och vågar säga vad han
egentligen känner, eller ja till stor del iaf.
Men det har tagit nästan ett år
för att få allt att fungera.

 

[Destiny_D]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Vad jag har förstått så har pojken varit såhär i flera år... Och värre lär det ju bli, om ingen sätter ner foten!
Häromdagen så gjorde vi en ny rätt till middag, som bland annat innehåller kyckling, som han gillar så mycket. Han kommer inglidande i köket och går raka vägen till frysen och tar fram en Go**ys pirog. Då frågar min kille vad han håller på med. "Jag ska ta en Go**ys". Varför då? frågar pappan (min kille). "För att jag inte tycker om det där" säger pojken och pekar äcklat på maten. Då blev det en diskussion som resulterade i att pojken gick ner och sa att han inte var hungrig. Nähä, tänkte jag och dukade undan allt när vi var klara med vår middag. Då kommer han upp efter ett tag och tycker att vi är skittaskiga som har dukat undan, eftersom han inte har ätit. Behöver jag säga att det slutade med att pojken åt en Go**ys till middag den kvällen? Och det enda jag gör är att stå och bli jätteirriterad och sur. Känner nästan hur förvirrad och förvånad jag måste se ut Är det konstigt att pojken trilskas? Såna här situationer slutar nästan alltid med att han får som han vill. Och det är ju inte så lätt att som utomstående komma in och klanka ner på hela familjens uppfostringsmetoder (eller brist på sådana).... När t.o.m. farmor skickar med en påse bullar "som XX kan äta till frukost imorgon".

Oj, det här inlägget blev nog lite snurrigt.... Ville bara ge ett litet, litet vardagsexempel på hur man hanterar hans attitydsproblem. Inser nu när jag läser igenom det att jag bara MÅSTE ta ett snack med pappan ifråga. Hur jobbigt, obekvämt det än känns för mig. Jag tror inte att han förstår hur det här kommer sluta om ett par år, om han får fortsätta såhär.....

// Destiny

 

[cirkus]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Hrm, jag tror att pojken behöver dig ! han behöver nån som sätter ner foten och du verkar jättesund ! Hoppas att du kan få till detpå ett bra sätt.

 

[Destiny_D]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Tack! Skönt att veta att jag inte är helt ute och cyklar.

Ja, jag tror ju också att han innerst inne behöver nån som är vuxen. En som han känner kan ta ansvar och som han kan respektera. Han respekterar ju vad pappan säger, problemet är ju att pappan i fråga är lite för vek. Och jag kan förstå att det är jättejobbigt att bli pappa vid 20 års ålder och ta allt ansvar själv. Så det är ju inte så konstigt om det har blivit lite "tok". Pojken skulle kanske må bra av regler (som inte bara är "snack") och pappan kanske skulle må bra av att ha nån som han kan bolla idéer och dela på lasset med? Hmmm... Ja, tankarna snurrar ju... Tänk om jag förstör vår relation genom att klampa in och komma och tycka och "klaga"? Det gör mig alldeles livrädd. Vill ju inte att han ska ta det på fel sätt. Jag vill ju bara hjälpa honom.....

Tack! Tack! Visste väl att jag kan lita på den kloka buke-klanen

// Destiny

 

[fjolltroll]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Du måste vara tankeläsare!

Jag kan själv erkänna att jag varit dålig med min sons kost men nu när jag ändrat den och serverar bra varierad husmanskost med mycket grönt till så har jag en underbar 5 årig son.

Hans ruskiga humör har lungats lite grann men framför allt så märker jag på hela honom att han har mera ork numera! Jag behöver inte ta lika många diskutioner med honom heller

OT *hrm* han har ärvt mitt humör....

Japp! Akta dig, Jag läser ALLA dina tankar Bukes egen häxa. Det är jag det. Närå. Men det där med trotsiga, bråkiga ungar och tonåringar det kan jag en hel del om. Maten är så himla viktig för humöret. För både barn och vuxna.

 

[fjolltroll]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Tack! Skönt att veta att jag inte är helt ute och cyklar.

Ja, jag tror ju också att han innerst inne behöver nån som är vuxen. En som han känner kan ta ansvar och som han kan respektera. Han respekterar ju vad pappan säger, problemet är ju att pappan i fråga är lite för vek. Och jag kan förstå att det är jättejobbigt att bli pappa vid 20 års ålder och ta allt ansvar själv. Så det är ju inte så konstigt om det har blivit lite "tok". Pojken skulle kanske må bra av regler (som inte bara är "snack") och pappan kanske skulle må bra av att ha nån som han kan bolla idéer och dela på lasset med? Hmmm... Ja, tankarna snurrar ju... Tänk om jag förstör vår relation genom att klampa in och komma och tycka och "klaga"? Det gör mig alldeles livrädd. Vill ju inte att han ska ta det på fel sätt. Jag vill ju bara hjälpa honom.....

Tack! Tack! Visste väl att jag kan lita på den kloka buke-klanen

// Destiny

Gör du ett försök att prata med gubben din. Grabben verkar ju skrika efter lite gränser och regler och du har helt rätt. Det blir inte lättare när han blir äldre. Tvärtom. Försök få gubben din att förstå att det är helknas att sätta regler om han inte är villig att se till att grabben följer dom. Det gäller bara att vara mer envis än ungarna. Lycka till.

 

[Silverkedjan]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Vad vill du med pappan? Bilda ny familj och skaffa egna barn med honom?

Det kan vara jättesvårt att gå in och ändra någon annans sätt att uppfostra sina barn.

Själv skulle jag aldrig drömma om att flytta ihop med en snubbe som var på det sättet mot sitt barn. Då skulle vi ha för olika värderingar.

Antingen satsar du superseriöst på relationen och måste "förändra" båda grabbarna. Det finns ju många tjejer som gillar sånt

Eller också så undviker du sonen helt och dejtar bara pappan på ett mer oseriöst plan.

Börja med att fråga om han är nöjd med hur de har det, om det är så som han tycker att barn ska uppfostras och om det skulle bli likadant om NI fick en tillsammans.

Av hans svar kan du säkert få ledning hur du ska göra.

 

[Destiny_D]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Ja, jag vill ju bilda familj med honom så småningom. Det är ju inte det att han tycker att allt är frid och fröjd, utan han är medveten om sonens uppförande. Hans problem är nog snarare att han inte löper hela linan ut. Utan att han håller på reglerna, men om sonen är tillräckligt besvärlig så ger han med sig. Det är antagligen så det här beteendet har uppkommit från första början. Det är därför jag tror att han kanske saknar nån som han kan dela ansvaret med. Inte sagt att det därmed skulle bli jag, men det kunde ju även vara så att hans föräldrar kunde vara mer delaktiga och stötta. Men eftersom även dom verkar lite slappa så blir nog inte det så lätt.... Det allra allra bästa vore förstås om han och hans ex (mamman) kunde samarbeta. Men eftersom dom inte kan det så får man väl försöka hitta andra lösningar .
Och att vi skulle börja dejta på ett mer oseriöst plan finns inte i min värld. Antingen försöker jag hitta nåt sätt att "komma åt" sonen eller så bryter vi helt. Jag vet bara inte hur jag ska föra ämnet på tal, och hur jag ska lägga fram det på ett bra sätt, så han inte tar illa upp för att jag "lägger mig i".

Tips?

Tack på förhand! // Destiny

 

[Silverkedjan]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Sanningen!

Absolut enklast! Och bäst!

Säg sanningen och stanna kvar och lyssna/prata tills allt är utvädrat.

Ska du vara en bra förebild för ett stort och kanske flera små barn kan du lika gärna börja med en gång Rak och tydlig kommunikation är mycket enklare att hantera än diplomatiska halvutsagda saker.

Du kan tex säga "Jag är tveksam till om jag ska satsa på en familj med dig. Jag tycker att din son inte verkar må så bra och att han får bestämma fel saker vilket går ut över hans hälsa. Jag gillar er båda men om jag ska vara en del av den här familjen på riktigt måste vi alla leva efter mer konsekventa regler annars blir jag skogstokig, och törs inte tänka på att eventuellt göra småsyskon."

Släpp bomben och var sedan tyst. Låt det landa och låt honom prata, lyssna och stödfråga utan att anklaga.

Så småningom när du fått en massa ursäkter/förklaringar/med-eller mothåll är det dags för att ni båda funderar på vad man kan göra åt situationen.

Vänta då ut hans förslag först innan du pådyvlar honom någon lösning.

Lycka till

Tim

 

[Destiny_D]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Ja, du har nog rätt.... Fasen att jag ska vara så feg bara! Jag är alltid så himla rädd för att folk ska tycka att jag är konstig eller elak om jag säger vad jag tycker. Tror att jag ska bli halshuggen om jag kritiserar nån Men i det här fallet är det väl egentligen bara att ta tjuren vid hornen. För det är ju sant som ni säger. Tänk att sitta där med ett småsyskon och upptäcka att det inte alls funkar . Nä, då är det bättre att ta diskussionen före. Min förhoppning är ju att han ska tycka att det är skönt att nån är villig att stötta honom, och att nån annan kan komma med konkreta förslag på förändring. Han kanske får en nytändning och lite jävlaranamma, och tar tag i saker och ting på allvar. Och att han inser allvaret i hela situationen. Men å andra sidan får jag ju ta risken att det barkar rakt åt helskotta oxå.....

Nu blir det nog inget tillfälle förrän till helgen, men jag återkommer så fort jag har släppt bomben.... Hjälp!

// Destiny

 

[Silverkedjan]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Ofta är det man själv som bygger upp murarna för sanningen och det är man själv som mår sämst av dem.

Andra tycker oftast (om de är värda att ha i sin närhet) att det är positivt och utvecklande med människor som vågar säga vad de tycker.

Kanske inte "akut" då kan folk reagera hur som helst för att de blir sårade eller trampade på öm tå, men efter ett tag.

Det är bara sanningen som kan leda till utveckling

 

[Silverkedjan]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

... och du, låt honom komma med förslagen.

Brainstorma omkring ämnet men det är en stooor fördel om han själv får komma fram till lösningar (som du kan acceptera)

 

[ainasoja]

Sv: Ouppfostrad 10-åring!

Jag skulle precis som Silverkedjan skriver säga det rakt ut men jag skulle även slänga in att jag gärna hjälper till i uppfostran av extrasonen för att underlätta för pappan och för att ni ska känna er som en familj.

Jag personligen skulle vilja vara med till 100% även om det inte är min egen son för att jag skulle känna mig utanför.


Är ni två som är lika hårda och bestämda med reglerna så går det nog utmärkt för er.