Papparollens förändring under senare tid?

Menar du min och min mans budget?

Jag skrev "Vi hade haft svårt att leva på hans lön." Vi hade inte gått i konkurs men hade inte kunnat behålla samma levnadstandard som tidigare Dvs, vi kan bo kvar i huset, behålla bilarna, få mat på bordet, men utan samma möjlighet att resa utomlands, ha flera hästar och andra dyra hobbys. Sedan har jag mycket bra försäkringar, både via jobbet och privat som kommer ge mig en bra inkomst länge nog för att hinna ställa om så jag är inte orolig :)

Jag tycker ditt uttalande är lite klassföraktande. Det finns MÅNGA familjer där båda inkomsterna behövs för att familjen ska gå runt. Inte för att de nödvändigtvis har höga fasta utgifter, men för att de fasta utgifterna är förhållandevis höga jämfört med deras inkomst (Det går inte hyra lägenhet t.ex. hur billigt som helst.). Ska då dessa människor aldrig byta upp sig från en etta till en tvåa?

Att en familj behöver två inkomster är inte konstigt alls.
Fast inte brukar man stå inkomstlös när man är föräldraledig, de flesta har väl föräldrapenning?

Och klassföraktande... Ja, jag skulle hellre bo i en tvåa än riskera bli hemlös om en av oss blev sjuk eller arbetslös. Sånt kan ju hända, det vet man inte. Och i så fall är det ju illa nog, utan att man dessutom ska behöva gå från hus och hem.

Är det så illa ställt med ekonomin att vi inte har råd med mer än en etta om vi ska kunna bo kvar om den ena tappar 20% av sin inkomst skulle jag inte våga skaffa barn. De flesta friska arbetsföra människor kan ju ändå på sikt öka sina inkomster så att man har råd med mer än en etta någonstans.

Valet mellan delad föräldraledighet eller utlandssemester med bebis är i mina ögon extremt enkelt. Inte ens en uppoffring. Utlandssemester med bebis är bara bökigt, och delad föräldraledighet är en investering för framtiden.
 
Vår nuvarande livsstil hade inte gått runt i längre perioder. Jag har dock varit föräldraledig i 6 månader på heltid med uttag av fyra dagar i veckan och totalt ca 40 dagar av strödagar. Så en förälder har inte tagit allt, men min man har tagit mer.

Jag skrev aldrig att min familj går i konkurs om jag är hemma. Tycker det är knepigt att man måste slå på den stora trumman med en gång. "Gå runt" är inte ens ett uttryck jag använde mig själv av. Däremot att vi hade haft det svårt på hans lön. I mitt fall menar jag att det betyder att nuvarande livsstil inte går att göra på en lön, men en anpassning är möjlig.
Ja alltså jag förstår ju hur du menar, men jag tycker att det på ett generellt plan är oerhört problematiskt att vi håller så hårt i lyxartad livsstil att det blir viktigare än jämställdhet. Pratar alltså generellt nu, inte om din familj.
De som främst verkar använda sig av ekonomiargumentet är ju i familjer där mannen har en hög inkomst och där familjen är van vid vissa lyxigare vanor. Dyrt hem, dyr bil, dyra resor, generellt dyr livsstil. Hur kan det vara så viktigt att hålla fast i sådant när priset som betalas är så högt?

Jag begriper det verkligen inte. Viktigare med lyxbil än att barn och pappa får knyta an ordentligt tidigt. Viktigare med dyra resor än att vi arbetar för ett mer jämställt samhälle..

Jag tycker prioriteringen är helt störd.

(Sen att många med hög inkomst ofta ersätts upp till 90% via kollektivavtal tycks ju också en del missa..)
 
Senast ändrad:
Jag är född 1993 och min pappa har inte vart föräldraledig eller vabbat. Min mamma har vart hemma med mig och mina två äldre syskon och pappa har inte vart så stor del av vår uppväxt, tyvärr. Min pappa har missat många höjdpunkter och tuffa tider i mitt liv.
 
Den ena är uppväxt på Söder och den andra i Sthlms förorter. Dagmamma verkade finnas i yttersta undantagsfall, men dagis var det öht inte tal om. Man började i skolan när man var 6 år och dessförinnan var mammorna hemma med barnen. Mammorna började f.ö. jobba lite/halv-/deltid när barnen var i 10-15 års åldern.
Både min mammas mormor och hennes mamma var yrkesarbetande hela livet, och min mamma är som sagt född 53.
 
Jag är född sent 80-tal och då var det extremt vanligt att mammorna fortfarande var hemmafruar/jobbade halvtid i hemtjänsten/jobbade som dagmamma. Papporna fanns typ inte. Många av mina klasskamrater var sladdisar, där storasyskonen var bort mot tio år äldre. Mina föräldrar däremot var hyfsat jämställda redan då. De är båda sextiotalister, och var 28 år gamla när de fick mig.

Mamma har lagat all mat och skött den mesta städningen hemma, hon har också tagit all föräldraledighet när vi var små. Men det är pappa som skjutsat till ridlektioner och fotbollsmatcher och hästtävlingar, det är pappa som lärt oss cykla och simma och åka skridskor och som tagit ledigt från jobbet på skolloven. Och sen var vi mycket hos mormor och morfar, mormor var hemmafru och morfar egen företagare med jobbet hemma, så vi kunde vara där mycket. De hade fortfarande hemmaboende barn när jag var liten.

Mina föräldrar har växt upp väldigt olika. Mamma har haft en mycket närvarande far (född - 33) medan pappa haft en frånvarande. Tror det påverkat, för mamma är det självklart att män tar ansvar medan pappa absolut inte velat bli som sin egen pappa. Mina kompisar älskade att hänga hos oss, pappor för dem var något som fanns 1) på fiskebåtar eller 2) framför sporten på tv, men hos mig fanns en närvarande pappa som lekte med oss.
Jag är född i mitten av 80-talet och har motsatt erfarenhet: mammorna jobbade. Jag kan minnas en mamma som inte jobbade alls - jättekonstigt tyckte jag det var - och en mamma som var dagmamma. I övrigt jobbade alla mammor i min omgivning utanför hemmet, dock vågar jag inte uttala mig om i vilken omfattning. Uppvuxen i liten by ca 2 mil utanför liten stad.

Jag kan inte säga något om jämställdheten när jag var barn, då min mamma var ensamstående. Hur andra hade det har jag ingen uppfattning om.

För egen del så kommer vi ta föräldraledigt lika länge i antal kalenderdagar, men pappan kommer ta fler föräldrapenningsdagar, av den enkla anledningen att han kommer vara hemma efter barnets ettårsdag och behöver då ta 5 dgr/v för att behålla sin SGI. För att kunna vara hemma så länge vi vill snålar vi på dagarna fram till ett år. Statistiskt sett kommer det alltså se ut som att han varit hemma längre, men det är inte sant.

I byn bredvid min uppväxtby bor idag min nästan jämnåriga kusin med sambo och barn. De har väldigt tydliga könsroller. Hon städar och lagar mat, han klipper gräset och tvättar bilarna. Själva tycker de att de är jämställda eftersom pappan hämtar på dagis ibland :crazy:

Slutligen så envisas svärmor med att gräsklipparen är mannens, trots påpekanden om att det är jag som använder den mest och att det var jag som betalade. För mig berättade hon att hon hade köpt en så himla bra spegeltrasa och undrade om jag ville ha en till badrumsspegeln. Jag svarade att det är mannens ansvarsområde :devil:
 
För att spinna vidare på mitt eget inlägg och jämföra med min man som tar ut pappadagar, är ledig med barnen mer i veckorna än vad jag är, sköter hälften av tvätten, lagar mat samtidigt som jag klipper gräset, kollar oljan i bilen och renoverar.
Jag skulle aldrig ha klarat av att leva som min mamma gjorde, det skulle kväva mig.
 
Fast inte brukar man stå inkomstlös när man är föräldraledig, de flesta har väl föräldrapenning?

Och klassföraktande... Ja, jag skulle hellre bo i en tvåa än riskera bli hemlös om en av oss blev sjuk eller arbetslös. Sånt kan ju hända, det vet man inte. Och i så fall är det ju illa nog, utan att man dessutom ska behöva gå från hus och hem.

Är det så illa ställt med ekonomin att vi inte har råd med mer än en etta om vi ska kunna bo kvar om den ena tappar 20% av sin inkomst skulle jag inte våga skaffa barn. De flesta friska arbetsföra människor kan ju ändå på sikt öka sina inkomster så att man har råd med mer än en etta någonstans.

Valet mellan delad föräldraledighet eller utlandssemester med bebis är i mina ögon extremt enkelt. Inte ens en uppoffring. Utlandssemester med bebis är bara bökigt, och delad föräldraledighet är en investering för framtiden.

Självklart har man föräldrapenning? Vart har jag skrivit att man inte har det?

Hade det varit tvärtom att jag trivdes bra hemma och min man behövde ut och jobba hade vi löst den inkomstförlusten (Och eftersom vi delar upp dagarna för att kunna vara hemma i två år OCH ha dagar kvar till lov och andra dagar blir vår inkomst mycket mindre än 80% av den ursprungliga. hade vi tagit ut 100% föräldrapenning hade vi kunnat fortsätta leva som tidigare oavsett vem som var hemma.).

Vi har familj utomlands så utlandsresor känns som en ganska viktig del av vår levnadsstandard. Det hade känts hemskt om mormor och morfar bara fick träffa sitt barnbarn de få gånger deras hälsa tillåter dem att resa till sverige.
 
Den ena är uppväxt på Söder och den andra i Sthlms förorter. Dagmamma verkade finnas i yttersta undantagsfall, men dagis var det öht inte tal om. Man började i skolan när man var 6 år och dessförinnan var mammorna hemma med barnen. Mammorna började f.ö. jobba lite/halv-/deltid när barnen var i 10-15 års åldern.
Nope, man gick i lekskola som 6-åring och började skolan som 7-åring.
 
Självklart har man föräldrapenning? Vart har jag skrivit att man inte har det?

Hade det varit tvärtom att jag trivdes bra hemma och min man behövde ut och jobba hade vi löst den inkomstförlusten (Och eftersom vi delar upp dagarna för att kunna vara hemma i två år OCH ha dagar kvar till lov och andra dagar blir vår inkomst mycket mindre än 80% av den ursprungliga. hade vi tagit ut 100% föräldrapenning hade vi kunnat fortsätta leva som tidigare oavsett vem som var hemma.).

Vi har familj utomlands så utlandsresor känns som en ganska viktig del av vår levnadsstandard. Det hade känts hemskt om mormor och morfar bara fick träffa sitt barnbarn de få gånger deras hälsa tillåter dem att resa till sverige.

Men att vara hemma med barnet i två år är ju frivilligt, de kan ju börja förskolan när de är ett? Då kan man ta ut 100% föräldrapenning. Likadant ha dagar kvar till lov - vadå för lov? Förskolan har inga lov. Och när de går i skolan så har väl föräldradagarna förfallit?

Alltså, hela systemet är ju designat för att man inte ska behöva fixa och trixa. Sen kan man förstås välja att göra det, men det är ett frivilligt val, inget man är så illa tvungen att göra.
 
Det låter jättekonstigt. Jag växte upp på söder och det fanns både dagis och dagmammor på 60-talet. Alla mammor var definitvt inte hemma med barnen utan arbetade. Det låter som att du beskriver typ 20-talet, det är verkligen inte sant alls. Min mamma växte upp vid Odenplan med en akademiskt utbildad mamma född 1899 som arbetade.

Dessutom började man skolan när man var 7 år.

Nej, det låter ju märkligt nu när du säger det. Men det kanske beror på vilka umgängeskretsar och värderingar man själv hade. Jag vet helt ärligt inte. De pratade iaf om någon form av "6 års verksamhet". Men gud vet.
 
Hade en intressant diskussion på ämnet. Hur har pappans roll i barnets/barnens uppväxt förändrats under "senare tid" (säg senaste 20-30 åren)*?

Idag är det ju väldigt jämställdhets-inriktat, man ska dela lika på ansvar, föräldradagar och allting. Pappan ska vara väldigt delaktig i barnets uppväxt och sådär. Men hur pass "modernt" påfund är det? För mig som inte är "insatt" och själv förälder, så verkar det vara strömningar och idéer som kommit främst under de senaste 5-10 åren, men vad vet jag?
Ni som har barn som idag är unga vuxna t.ex., hur jämställt var det hemma hos er när barnen var små?

Som det mesta annat var väl min uppväxt knappast normal på den punkten heller, men pappa-rollen i min familj var ju definitivt något helt annat än det jämställdhetstänk som råder idag. :grin: Kontexten är förvisso konservativa 50-talist-föräldrar med en unge (jag) född på 90-talet. Mamma ssk och pappa civ.ing., alltså var det stora löneskillnader redan som det var innan, när de jobbade heltid. Här hemma var det aldrig tal om "något sånt där jämställdhetsdravel". Pappa var öht inte närvarande under min uppväxt, mer än att vi råkade bo i samma kråkslott. När jag säger att han aldrig bytt en blöja är det snudd på bokstavligen. Enda gången jag kan påminna mig om att han höll på med min välling var när micron hade gått sönder och flaskan var "inlåst". Då hjälpte han till att få ut den, för att sedan ge den till mamma som kunde göra ny till mig. Han skjutsade mig till dagis och skola ytterst, ytterst enstaka gånger om det fungerade med hans jobb- och mötestider. Hämtade aldrig, eftersom att han slutade senare. På kvällar och helger ägnade han sig åt sina egna intressen och var ofta bortrest. Var kanske med på någon utflykt med mig 2-4 gånger/år. Den som var stand-in om mamma mot all förmodan inte kunde (vilket hände extremt sällan!), var mormor. Mamma jobbade inte alls tills jag var typ 5 år gammal, och har därefter jobbat del- och halvtid (dock också beroende av egna orsaker, inte pga. mig!). Mamma verkar i grunden ha varit med på detta och okej med det. I perioder var det nog absolut jobbigt för henne också, men hon verkade ändå ha den grundinställningen att barnet var hennes fulla ansvar, pappans ansvar var att dra in pengar, och att han då också skulle få "unna sig" att utöva sina intressen på kvällar och helger. Behövdes det extra hjälp så var det till sin mor som man vände sig. Skaffade man barn, så offrade man också hela sitt egna liv och yrkesliv. Det var så det var, och det verkade hon liksom okej med.
Från att jag var i ca. 16 år har pappa dock börjat engagera sig mer i mig och mitt liv, och från att jag var 19 år skulle jag säga att han är väldigt engagerad i det. Kan också tillägga att jag aldrig haft en dålig relation till honom, bara...ingen dito, i många år. Nu är vår relation jättebra dock!

Ovanstående antar jag nog var "lite annorlunda" även i en kontext av att utspelade sig för (framförallt) 5-20 år sedan. Men när slog egentligen jämställdhetstänket och ansvar i papparollen till på allvar? Satt och diskuterade detta, men vi kunde inte komma fram till något exakt? Eller har det tänket snarare kommit smygande över tid? Känns som att både det och feminismen/"kvinnans rätt till ett eget liv och karriär" blivit väldigt stort framförallt under de senaste 5 åren?

*Anser det inte riktigt relevant att prata om allt för svunna tider med tanke på att uppkomsten av, och utbredningen av dagisverksamhet kom framförallt på typ 80- och 90-talet.
Alltså om ”kvinnans rätt till eget liv och karriär” har blivit stort de sista fem åren så har jag nog bott på en annan planet. Det är väl självklart att både kvinnor och män ska kunna ha både familj och karriär!? Senaste 50 snarare skulle jag säga! Det du beskriver låter ju snarare som 1950-tal än nittio/ nollnolltal!!

Jag är född -75 och hade ganska gamla föräldrar - de var 38 resp 44 när jag föddes och således födda -31 och - 36. På den tiden var föräldraledigheten kortare så jag började hos dagmamma vid 9 månader men mamma jobbade bara halvtid- pappa heltid. På så sätt ganska traditionellt. Dock var det
(Trots att mamma var ledig från jobb mer) pappa som mest lagade mat, handlade och städade. Han var en effektiv sort 😂. Båda tog hand om mig och jag har lika mkt minnen av saker jag gjorde med båda. Pappa fick alltid tvätta håret - bara han som dög till det tyckte jag och mamma nattade mig oftast. Jag minns det som att båda mina föräldrar var ”lika mycket föräldrar” så att säga, men visst, vad gäller mäns uttag av föräldraledighet har det ju hänt massor.
 
Jag är född 1984, mina syskon -86 och -89. Mamma -59 och pappa -53.
Pappa var inte föräldraledig, mamma var hemma med oss när hon var föräldraledig, jobbade deltid mellan barnen och började plugga på universitetet samtidigt som jag började skolan. Pappa reste mkt i jobbet och min mamma fixade mkt själv med hjälp av min mormor och min moster. Mamma lever tyvärr inye längre och pappa har jag dålig kontakt med. Vi var sällan sjuka men jag antar att mamma (eller mormor) var hemma om pappa var bortrest. Jag minns pappa som fråvarande under vår uppväxt, men en pappa som lärde oss att bli självständiga och klara allt själv. Han behandlade min bror på samma sätt som mig och min syster.

Jag bor i Österrike och det känns som vi flyttat tillbaka många år. Tar min granne som exempel för tyvärr är hon en bra representant. Hon har tre barn, sönerna är 17 och 13 år, dottern är 5 år. Hon är gift med en man som jobbar heltid. Hon jobbar själv 18 h i veckan men tycker att det är för mycket och vill gå ner i tid. Hon gör ALLT hemma. Går upp tidigt för att packa mellanmål/lunchslådor och fixa frukost till alla "barn" (inkl man), hon packar väskan till mannen om han ska resa bort, hon lagar all mat (extra om ngn äter vid annan tid), tar hand om alla hushållsysslor.
Hon är jättestressad över sommarlovet, hur hennes 13åring ska klara sig när hon jobbar.

På förskolan är det max 10 barn (av ca 100) kvar efter kl 14, vet ingen mamma som jobbar heltid.

Förskola för barn mellan 1,5 och 3 år samt eftermiddag i vår by finns bara den ngr få år. På många ställen finns det inte alls. Men få barn börjar innan 3 år. Det finns ungefär 30 platser i en by 8000 invånare.

Tror det är 3 % av alla pappor som tar ut pappaledighet.

Som tur är har jag en svärmor som har lärt sin son att klara sig själv och att man hjälps åt hemma.
 
Alltså om ”kvinnans rätt till eget liv och karriär” har blivit stort de sista fem åren så har jag nog bott på en annan planet. Det är väl självklart att både kvinnor och män ska kunna ha både familj och karriär!? Senaste 50 snarare skulle jag säga!

Jag är född -75 och hade ganska gamla föräldrar - de var 38 resp 44 när jag föddes och således födda -31 och - 36. På den tiden var föräldraledigheten kortare så jag började hos dagmamma vid 9 månader men mamma jobbade bara halvtid- pappa heltid. På så sätt ganska traditionellt. Dock var det
(Trots att mamma var ledig från jobb mer) pappa som mest lagade mat, handlade och städade. Han var en effektiv sort 😂. Båda tog hand om mig och jag har lika mkt minnen av saker jag gjorde med båda. Pappa fick alltid tvätta håret - bara han som dög till det tyckte jag och mamma nattade mig oftast. Jag minns det som att båda mina föräldrar var ”lika mycket föräldrar” så att säga, men visst, vad gäller mäns uttag av föräldraledighet har det ju hänt massor.

Mina föräldrar är fortfarande av åsikten att det inte går/ska gå, och åtminstone jag har mest sett den debatten på senare år, men det skulle ju möjligen kunna förklaras av min ålder också.
 
Det kan den inte ha gjort. Jag gick i lekskola och det var på 60-talet.
Aha, det var nog något som kommunerna ordnade frivilligt då. Och det kom för alla senare.
Wiki säger att "Kommunerna åläggs att ansvara för en förskola till alla sexåringar" från 1975 med förskolelagen som kommer då.
När jag gick 1980 var det 2-3 timmar. Men det kanske också kunde vara längre på vissa ställen?
 
Aha, det var nog något som kommunerna ordnade frivilligt då. Och det kom för alla senare.
Wiki säger att "Kommunerna åläggs att ansvara för en förskola till alla sexåringar" från 1975 med förskolelagen som kommer då.
När jag gick 1980 var det 2-3 timmar. Men det kanske också kunde vara längre på vissa ställen?
Ingen aning. Jag minns bara att jag gick när jag var 6 och det var på 60-talet. Har något vagt minne av att det fanns en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp, jag gick på förmiddagen. Så max fyra timmar antar jag.

Jag växte upp i en industristad. Om de var tidigt ute med lekskola kanske det berodde på det, det kanske var högre frekvens arbetande kvinnor där.
 
Mina föräldrar är fortfarande av åsikten att det inte går/ska gå, och åtminstone jag har mest sett den debatten på senare år, men det skulle ju möjligen kunna förklaras av min ålder också.
Men varför lyssnar du så mycket på dina föräldrar? När jag var 20-21 kan jag inte föreställa mig att jag sa ”men min pappa säger att”. Tvärtom var jag väl igenom frigörelsen och höll på att bygga min egen världsbild.
 
Jag håller iofs inte med om att det är ”väldigt jämställdhetsinriktat idag”. Men nog går det framåt på en generell nivå!

Jag är född -87 och mina föräldrar hade på vissa sätt ett ngt jämställt upplägg då min mamma jobbade massor och pappa var mer hemma. Men det var rätt ytligt för egentligen drog mamma det tyngsta hemmalasset trots att hon jobbade så mkt. Hon ansvarade för maten, fixade matlådor och projektledde hemma medans pappa värmde matlådor och som mest stekte pannkakor.
Så jämställt? Inte ens i närheten trots att mamma har jättebra jobb och betydligt högre lön än pappa.

Tycker det verkar gälla även för många idag. Vissa ändringar på pappret men kvinnorna ansvarar fortfarande för hem och familj, de projektleder och männen som grupp glider liksom med. Bara att titta på den obefintliga förändringen i uttag av föräldraledighet..
Fast om du tittar 30 år tillbaka så nog 17 har det hänt mycket även på fronten vad gäller FL även om det fortfarande är skevt!
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 045
Senast: mars
·
Kropp & Själ Nu måste jag få skriva av mig lite. Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
2 3
Svar
51
· Visningar
7 551
Senast: sjoberga
·
L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 589
Senast: Flixon
·
Skola & Jobb Hej, Jag har sen ett år tillbaka varit sugen på att byta jobb. Sökte därför en tjänst som jag blev intresserad av. Var på intervju och...
2
Svar
33
· Visningar
2 697
Senast: Dorinda
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp