patetisk tråd

[tott]

Nu skriver jag en sånhär anonym relationstråd för jag behöver verkligen andra människors syn på saken...

Jag har en kille sedan 3 år. Vi är båda i 30årsåldern och bor tillsammans. Jag älskar honom, han älskar mig men det har sedan starten funnits vissa inslag av svartsjuka från min sida. Vi har väldigt olika sätt att se på saker och det har gjort att vi krockat. Jag har upplevt honom som flörtig när han själv säger att han bara är social och trevlig och det är sådan han är.

Nu har jag igen blivit osäker och har ångest över att han skapat någon slags vänskapsrelation med en kvinna som han träffade på en utbildning med jobbet för knappt ett år sedan. De bor i olika städer och har inte träffats mer än på utbildningarna men smsar varandra, först bara ibland vad jag förstått det som och mest om utbildningarna men nu senaste månaden/månaderna har det blivit mer och mer, jag har sett hennes namn dyka upp säkert 10 gånger, olika tider på dygnet och när jag frågar honom om de fått så bra kontakt säger han att de pratar allmänt om hur läget är, resor, mat osv och att det absolut inte är något jag ska oroa mig över, Hon har sambo och barn och ingen av dem är intresserade på något annat vis än vänskapligt.

Det jag undrar är, varför känner han behov av att bli vän med en ny kvinna som bor 10 mil ifrån?
Är det inte väldigt onödigt och vad får han ut av det?
Jag går till mig själv och känner att nej, jag hade inte utvecklat en sån vänskapsrelation med en ny man som han inte alls känner. Vad skulle jag få ut av det? I ärlighetens namn hade jag tyckt att det kändes fel mot min sambo och jag hade absolut kunnat prata lite om utbildningen men inte flera gånger i veckan om allt och ingenting och bli nära vänner. Det skulle kännas fel.

Men vi är så olika där, min sambo har alltid i sitt liv haft vänner av båda könen och han säger sig uppskatta att ha kvinnor runt sig som vänner. Jag har aldrig haft nära killkompisar på det sättet och har jag haft det har det alltid lett till intresse från någons håll, därför blir jag osäker.

Jag tycker det konstiga är att han liksom inte nämnt henne alls förutom när jag sett hennes namn dyka upp på mobilen, han pratar inte om henne över huvud taget fast de nu har kontakt flera gånger i veckan. Jag frågade vad de pratar om och då sa han samma sak som för några veckor sedan när jag såg samma namn dyka upp av en händelse (det är inte så att jag stalkar hans mobil utan när den ligger framme och jag är nära), mat och resa. Jag har anmärkt på tiden, 10-11 på kvällen och han säger att om hon skickar ett sms på morgonen svarar han kanske på eftermiddagen, och så svarar hon igen på kvällen. typ så.

Hon är inte attraktiv i mina ögon och han säger själv att han inte tycker hon är snygg men trevlig.

Jag har problem med tillit på grund av mitt bagage och det vet han om, det har varit ett problem för oss länge. Men jag tycker att detta är så onödigt och det känns fel i magen. Och han tycker att det är onödigt av mig att bli orolig...
Hur hade ni tänkt om ni var i min situation?

Jag får en klump i magen då jag läser ditt inlägg. En klump av igenkännande.
Jag var inte svartsjuk då mitt ex och jag inledde vår relation, men sakta men säkert blev jag det. Efteråt har jag insett att han är en sådan som söker bekräftelse hela tiden. Han fick det av mig, men det var tydligen väldigt viktigt för honom att få det utanför relationen också - främst av kvinnor.
Han började/fortsatte t.ex messa med en tjej han sålt en kaffemaskin till via blocket - efter att han och jag hade levererat maskinen till henne. De snackade om barn och uppfostran och ditten och datten. Det slutade med att tjejen frågade om de skulle ses på fika eller lunch. Någonstans där försökte jag (och tror att jag lyckades) få honom att öppna ögonen för hur konstigt det var.

Ja jag må vara nojig, men jag tror man skall tro på sin magkänsla och att obehaget i magen ofta har en riktig och verklig orsak.

 

[kryddelydd]

Jag vill inte förstöra någon flera decennier lång vänskap... min sambo har flera andra kvinnliga vänner som han känt innan jag kom in i bilden och de har jag inga problem med. De har jag träffat många gånger och känner mig trygg(are) med. Jag har aldrig sagt att han inte får prata med andra kvinnor... däremot har jag ofta haft önskemål om att han ska göra det på smidigare sätt och med hänsyn till hur jag kan uppleva situationer. Däremot har jag faktiskt inte förståelse för varför man tar kontakt med en helt ny kvinna när man resan är i ett förhållande. Jag tycker att det är onödigt. Men jag får väl försöka förstå hans sätt att se på saken, att hon bara är en vän och inget kön för honom och att han bara har ett vänskapligt förhållningssätt till henne. Men då skulle det vara skönt om vi kunde mötas på halva vägen, om jag försöker förstå honom vore det skönt om han försökte förstå mig. Det är det viktigaste för mig, att inte bli avfärdad som knäpp för att jag är osäker. Nu gör han ju inte det och igår blev jag mest ledsen, men jag förstår ju att han tycker det är jobbigt. Jag skulle så önska att jag inte tyckte att det var jobbigt, att jag var fine och okomplicerad med alla kvinnor och kände 100% tillit för då skulle det inte vara jobbigt för någon av oss..

Jag tror att ni ser helt olika på saken. Han ser inte den här väninnan som "en ny kvinna".

För att igen ta mig och min kompis J som exempel (han som ringde mig härom kvällen):
han och jag träffades via jobbet. Vi umgicks rätt mycket då, eftersom jag var hans handledare och vi pendlade tillsammans (min bil; vi bodde i samma stad och jobbade i samma (andra) stad). Han var redan då sambo med sin nuvarande fru.
Jag blev bjuden hem till dem för middag et c. Men att J och jag pratade med varandra dagligen var inte ett problem för hans sambo. Och det hade varit väldigt konstigt och besvärligt om det hade varit ett problem. Han har genom alla år ringt mig då och då, framför allt för sådana diskussioner som hans sambo/fru inte har del i.
Jag var inte "en ny kvinna".
Jag var - och är - en ny vän.

 

[Modest]

Fast skälet att avsluta skulle ju vara att du blir orolig, ångestfylld och inte mår bra. Jag menar inte att du ska avsluta, men att det i så fall vore skälet.

För mig låter dina samtal med partner ändå rätt olika de samtal jag uppfattar att TS initierar.

Bara som en förflugen tanke: om partner tar upp att du verkar orolig/svartsjuk, kan du då hejda diskussionen? Svara något i stil med att det är din sak att hantera? Han noterar det, fine, men lösningen verkar inte ligga i att prata om det en gång till?

Jag tänker att när man hamnar i ett mönster eller en loop sådär, då kan det vara intressant att flytta positionerna just för att komma ur. Och man kan be varandra om hjälp med det.

Ja, precis. Jag står ju och väger mellan att göra slut (för att jag inte tycker att vi är kompatibla) och att tänka att det just är en flykt, att det inte löser något. För relationen i sig är verkligen bra, på många olika sätt.

Ditt förslag känns absolut görbart och jag ska testa. Det blir ibland lite knepigt när detta sker på sms och inte via telefon (mkt sms pga distans) men jag får försöka översätta strategin till text. Oftast tar sig osäkerheten i uttryck genom att jag blir sur och tvär men givetvis ser han rätt igenom.

@MiniLi Det är precis det där samtalet vi haft, väldigt många gånger. Det låter vettigt och fungerar bra i många sammanhang. Bara inte just i det här sammanhanget, för mig.

 

[mandalaki]

Det har jag funderat mycket på och jag vet inte riktigt. Dock tror jag att mina tankar går åt hållet att jag har lätt för att uppfyllas av saker, det blir hela min värld ("allt eller inget"). Jag har kanske tappat lite av min egen identitet, fast jag inte riktigt förstår hur det gått till. Partnern har blivit för viktig, jag har svårt att hålla balans.

Det ska nämnas att jag egentligen bara haft ett längre förhållande tidigare och mitt ex var mer som jag och vi gick liksom upp i varandra, så det blev aldrig något (sådant) problem. Kanske skulle jag vara likadan i nästa förhållande.

Aha. Din förra partner var mer som du och då märktes det inte. Nu har du en partner som inte låter dig bli hans "allt" och då känns det osäkert.

Hoppas du kommer tillrätta med det där. För jag tror att man har det mycket bättre i förhållandet om ingen av parterna betraktar den andre som sitt allt.

 

[monster1]

Jag får en klump i magen då jag läser ditt inlägg. En klump av igenkännande.
Jag var inte svartsjuk då mitt ex och jag inledde vår relation, men sakta men säkert blev jag det. Efteråt har jag insett att han är en sådan som söker bekräftelse hela tiden. Han fick det av mig, men det var tydligen väldigt viktigt för honom att få det utanför relationen också - främst av kvinnor.
Han började/fortsatte t.ex messa med en tjej han sålt en kaffemaskin till via blocket - efter att han och jag hade levererat maskinen till henne. De snackade om barn och uppfostran och ditten och datten. Det slutade med att tjejen frågade om de skulle ses på fika eller lunch. Någonstans där försökte jag (och tror att jag lyckades) få honom att öppna ögonen för hur konstigt det var.

Ja jag må vara nojig, men jag tror man skall tro på sin magkänsla och att obehaget i magen ofta har en riktig och verklig orsak.

Den riktiga och verkliga orsaken kan ju dock vara att man själv mår dåligt och att man inte passar ihop av olika anledningar.

 

[Modest]

Aha. Din förra partner var mer som du och då märktes det inte. Nu har du en partner som inte låter dig bli hans "allt" och då känns det osäkert.

Hoppas du kommer tillrätta med det där. För jag tror att man har det mycket bättre i förhållandet om ingen av parterna betraktar den andre som sitt allt.

Exakt så! Det är så irriterande att jag kan se och förstå det - men sista pusselbiten i form av känslan saknas.

 

[monster1]

Nu skriver jag en sånhär anonym relationstråd för jag behöver verkligen andra människors syn på saken...

Jag har en kille sedan 3 år. Vi är båda i 30årsåldern och bor tillsammans. Jag älskar honom, han älskar mig men det har sedan starten funnits vissa inslag av svartsjuka från min sida. Vi har väldigt olika sätt att se på saker och det har gjort att vi krockat. Jag har upplevt honom som flörtig när han själv säger att han bara är social och trevlig och det är sådan han är.

Nu har jag igen blivit osäker och har ångest över att han skapat någon slags vänskapsrelation med en kvinna som han träffade på en utbildning med jobbet för knappt ett år sedan. De bor i olika städer och har inte träffats mer än på utbildningarna men smsar varandra, först bara ibland vad jag förstått det som och mest om utbildningarna men nu senaste månaden/månaderna har det blivit mer och mer, jag har sett hennes namn dyka upp säkert 10 gånger, olika tider på dygnet och när jag frågar honom om de fått så bra kontakt säger han att de pratar allmänt om hur läget är, resor, mat osv och att det absolut inte är något jag ska oroa mig över, Hon har sambo och barn och ingen av dem är intresserade på något annat vis än vänskapligt.

Det jag undrar är, varför känner han behov av att bli vän med en ny kvinna som bor 10 mil ifrån?
Är det inte väldigt onödigt och vad får han ut av det?
Jag går till mig själv och känner att nej, jag hade inte utvecklat en sån vänskapsrelation med en ny man som han inte alls känner. Vad skulle jag få ut av det? I ärlighetens namn hade jag tyckt att det kändes fel mot min sambo och jag hade absolut kunnat prata lite om utbildningen men inte flera gånger i veckan om allt och ingenting och bli nära vänner. Det skulle kännas fel.

Men vi är så olika där, min sambo har alltid i sitt liv haft vänner av båda könen och han säger sig uppskatta att ha kvinnor runt sig som vänner. Jag har aldrig haft nära killkompisar på det sättet och har jag haft det har det alltid lett till intresse från någons håll, därför blir jag osäker.

Jag tycker det konstiga är att han liksom inte nämnt henne alls förutom när jag sett hennes namn dyka upp på mobilen, han pratar inte om henne över huvud taget fast de nu har kontakt flera gånger i veckan. Jag frågade vad de pratar om och då sa han samma sak som för några veckor sedan när jag såg samma namn dyka upp av en händelse (det är inte så att jag stalkar hans mobil utan när den ligger framme och jag är nära), mat och resa. Jag har anmärkt på tiden, 10-11 på kvällen och han säger att om hon skickar ett sms på morgonen svarar han kanske på eftermiddagen, och så svarar hon igen på kvällen. typ så.

Hon är inte attraktiv i mina ögon och han säger själv att han inte tycker hon är snygg men trevlig.

Jag har problem med tillit på grund av mitt bagage och det vet han om, det har varit ett problem för oss länge. Men jag tycker att detta är så onödigt och det känns fel i magen. Och han tycker att det är onödigt av mig att bli orolig...
Hur hade ni tänkt om ni var i min situation?

Dina känslor är dina känslor, de har du rätt till. Jag har fått lära mig någon gång att svartsjuka inte handlar om den andras agerande så mycket utan att det mer handlar om att man inte litar på att man själv klarar av att hantera att bli sårad. För så är det, när man umgås med andra människor och har kärleksrelationer så blir man sårad, i stor eller liten omfattning i nästan alla relationer. Du kan inte kontrollera andra människor, det enda du kan göra är att välja om du vill ha dom i ditt liv eller ej. Så du kan välja nu, kan du tänka dig att leva med en person som etablerar nära vänskapsrelationer med kvinnor i vuxen ålder(stanna) eller är det något du inte kan leva med (gå).

 

[mandalaki]

Exakt så! Det är så irriterande att jag kan se och förstå det - men sista pusselbiten i form av känslan saknas.

Ja, det är ju det - så himla ofta. Man förstår rationellt men man känner det inte. De lyckosamma ögonblick då tanken och känslan äntligen smälter ihop är en jättekick. Men det är fasen så svårt att nå dit.

 

[MiniLi]

Det är verkligen motsatsen till att älta och voja sig över hur jobbigt man har det!

Ja verkligen, men ibland kan man ju behöva prata om hur man har det samtidigt som man gör förändringarna

 

[Vallmo]

Att älta och att på ett sunt sätt reflektera kring sina upplevelser tillsammans med partnern är ju samma sak..

Det är inte samma sak.

Att reflektera är att se situationer utifrån flera olika perspektiv.
Det är konstruktivt och leder till ökad förståelse och insikt om att det finns många sätt att hantera en situation på.

Att älta innebär att upprepa samma saker om och om igen utan att komma någon vart.
Ältandet blir snarare ett hinder för att komma vidare.

 

[Vallmo]

Vad märkligt! Min tes är ju att man har samma nojor i relation efter relation, om man inte får ordning på dem.

Vad tror du själv att det beror på att det dykt upp i just det här förhållandet?

Jag har personligen haft väldigt olika nojor beroende på vem jag varit tillsammans med.

 

[Vallmo]

Det är inte det att jag inte förstår att det är svårt. Jag är själv en ältare av rang.

Men jag tror ändå inte att älta med partnern, att älta med kompisar, att älta på nätet - är lösningen. Min erfarenhet är att det är snarare håller ångesten vid liv. Man tror att man ventilerar och att det är bra - men det verkar inte vara någon särskilt långsiktig lösning för man är snart i gropen igen.

Kan inte annat än att hålla med!
Har själv varit där, haft patienter som gör så, har släktingar som gör så.

När det gäller mig själv så har det varit i situationer då jag varit inlagd och mår dåligt.
Då har personalen uppmärksammat när pratet inte längre är konstruktivt och brutit.
Eller att klockan är för mycket på kvällen för att börja dra upp saker.
Jag har faktiskt varit tacksam att de har stoppat mig där.
Det är faktiskt till och med så att jag kunnat märka det själv och säga att "nu ska jag sluta tjata om det".

På jobbet har jag också varit med om liknande (psykiatrin) där patienten upprepar samma saker hela tiden och där man faktiskt varit tvungen att begränsa pratet ordentligt eftersom det bara ger mer ångest.
Det handlar ofta om personer som saknar verktyg helt för att kunna reflektera och komma vidare.
När det gäller dom personerna verkar det vara bättre att fokusera på mer handfasta grejer som typ rutiner, mat, sömn, vila, aktivitet och balans.

Har en syster som i över tio år ältat om olika tillkortakommanden hos våra föräldrar.
Varje år när jag besöker henne på landstället hamnar diskussionern där.
Kommentarerna är att "dom borde ju" osv........."dom måste förstå" osv..........
Har hon pratat med dom? Nej, det har hon inte.
Ändå förväntar hon sig en förändring eller så fyller ältandet bara något behov hos henne.

Min mamma ältar fortfarande 50 år gamla oförätter.....
Konstruktivt, nja......

 

[Lampan]

Kan inte annat än att hålla med!
Har själv varit där, haft patienter som gör så, har släktingar som gör så.

När det gäller mig själv så har det varit i situationer då jag varit inlagd och mår dåligt.
Då har personalen uppmärksammat när pratet inte längre är konstruktivt och brutit.
Eller att klockan är för mycket på kvällen för att börja dra upp saker.
Jag har faktiskt varit tacksam att de har stoppat mig där.
Det är faktiskt till och med så att jag kunnat märka det själv och säga att "nu ska jag sluta tjata om det".

På jobbet har jag också varit med om liknande (psykiatrin) där patienten upprepar samma saker hela tiden och där man faktiskt varit tvungen att begränsa pratet ordentligt eftersom det bara ger mer ångest.
Det handlar ofta om personer som saknar verktyg helt för att kunna reflektera och komma vidare.
När det gäller dom personerna verkar det vara bättre att fokusera på mer handfasta grejer som typ rutiner, mat, sömn, vila, aktivitet och balans.

Har en syster som i över tio år ältat om olika tillkortakommanden hos våra föräldrar.
Varje år när jag besöker henne på landstället hamnar diskussionern där.
Kommentarerna är att "dom borde ju" osv........."dom måste förstå" osv..........
Har hon pratat med dom? Nej, det har hon inte.
Ändå förväntar hon sig en förändring eller så fyller ältandet bara något behov hos henne.

Min mamma ältar fortfarande 50 år gamla oförätter.....
Konstruktivt, nja......

Hur lyckas du med att få alla trådar att handla om dig?

 

[osaker83]

Förlåt för lite kap @osaker83 !

Absolut ingen fara, kapa på! Det är givande för mig att läsa om andras upplevelser också. Och skönt att känna att jag inte är ensam om att vara osäker.

 

[escodobe]

Jag måste erkänna att när jag ser folk skriva "män och kvinnor kan aldrig bara vara vänner, alla män/kvinnor jag umgås med har alltid velat något mer" så tänker jag att det nog säger mest om den som skriver det, inte "de andra".
Det borde ju innebära att de själva inte kan låta bli att vilja ligga med alla potentiella vänner av motsatt kön? Och om de nu inte vill det, betyder det att just DOM är unika?

 

[Raderad medlem 19815]

Jag hade nog tänkt att partner är lite betuttad, helt enkelt, ungefär som att ha en liten flirt på jobbet. Nu är ju ts relation relativt ny, men över tid händer ju sådant. Det är synd om så triviala saker får sabotera förhållandet. Men givetvis måste rimligt mycket av hans fokus vara kvar hos dig och barnen! Annars är det inte trivialt och er relation riskerar att försämras.

Nej Gud bevare att han tar fokus från BARNEN!

Skämt åsido. Att någon ens orkar läsa mina inlägg med tanke på hur jag uttrycker mig. Såhär menar jag: Ja, jag hade också tänkt att han börjar bli lite förtjust, kul för honom. MEN jag har ändå någonstans förståelse för de som inte skulle vara bekväma med en sådan utveckling.

 

[Petruska]

Nej Gud bevare att han tar fokus från BARNEN!

Skämt åsido. Att någon ens orkar läsa mina inlägg med tanke på hur jag uttrycker mig. Såhär menar jag: Ja, jag hade också tänkt att han börjar bli lite förtjust, kul för honom. MEN jag har ändå någonstans förståelse för de som inte skulle vara bekväma med en sådan utveckling.

BARNEN framför allt! Fast i det här fallet tänkte jag att om han både har en liten flirt och överlåter allt med barnen på dig - ja, så roligt får han faktiskt inte ha!

Jag har också förståelse för om man inte är helt bekväm med det du beskriver. Jag tror dock att det för de flesta är en mer framkomlig väg att försöka bli det, än att försöka hantera det på andra vis. Och jag är ganska övertygad om att varje försök att helt förhindra sådana flirter, är mer riskabelt för förhållandet än alternativen.

En del beskriver ju tex nya vänskaper som ganska lika förälskelser i början, även om det är med någon av samma kön och även om man är helt hetero. Det är ju lugnast för alla om man kan ta det för vad det är, tänker jag.

 

[Squie]

Jag förstår vad ni menar, att detta ständiga upprepande av nästan identiska samtal inte löser något. Men hur gör man istället? Likt TS upplever jag att när jag inte pratar om det (säg t ex en händelse som utlöst jobbiga känslor hos mig) och ventilerar det, byggs känslorna upp och konsumerar mig helt till slut. Jag har alltså försökt att ignorera känslorna och på så sätt inte dra in min partner, med värre resultat än förstnämnda strategi.

Jag tänker att kan du inte skriva om det. Skriva ned dina känslor o kanske rita en bild. Om du är visuell av dig.

 

[osaker83]

Om du tänker på TS så har hon väl fortfarande inte skrivit "flera gånger om dagen"? Åtminstone i början av tråden var det "flera gånger i veckan". Jag tycker det är viktigt att skilja på det.

Jag vet inte hur ofta det är exakt för det har jag inte frågat. Jag har inte så bra koll på hans telefon (och det är väl sunt), det kan vara varje dag och det kanske går veckor emellan ibland, det vet jag inte. Och det kanske inte är en bra ide att fråga om heller... Jag vet bara att jag sett hennes namn mer nu och jag frågade ngt i stil med "men nu pratar ni flera gånger i veckan eller?" (inte argt eller surt) och jag tror att han svarade jakande. Iallafall inte nekande. Jag tror också att jag sa ngt i stil med "det verkar som att ni fått väldigt bra kontakt" och då sa han typ "SÅ himla bra kontakt skulle jag inte påstå men hon är trevlig att prata med. Jag har ju inte så mkt vänner nu och det är trevligt att prata med någon annan är NN). Till historien hör att han "dumpat" en väldigt nära manlig vän som betett sig som ett svin mot både honom och mig och känner sig nog ganska ensam. Han är en väldigt social person och jag vet att han har god kontakt med arbetskamrater och många ytliga bekanta som han hejar på och pratar med men inte så många som är nära just nu. Och då får jag så dåligt samvete också iom att jag uppenbarligen har problem med denna vän också (det hade jag med den förra manliga han dumpat men av väldigt goda skäl och det har min sambo och även andra vänner också så det är inte så att jag haft någon plan att radera ut hela hans vänkrets... den personen är en idiot på många sätt som jag inte vill gå in på).

Nej, jag vet helt enkelt inte riktigt hur ofta det faktiskt är och hur nära de är och vad de pratar om och om det är någon flörtig stämning alls. Och innan i förrgår tyckte jag inte det kändes så farligt. Nu fick jag bara en jobbig ångestkänsla om att det kanske kunde vara något mer eller att det kanske blivit mer. Och i min fantasi är inte smsen helt lämpliga. Men det kanske de är! Det kanske är helt reko.

Jag tror att det kan vara så att jag också letar fel eftersom vi nu är påväg in i en ny fas, vi ska bilda familj tillsammans och jag känner nog att är det något fel så måste det fram nu och inte sen, typ. Och förstorar detta, och låter fantasin rinna iväg en hel massa. Kanske också en helt sjuk inställning men jag är väl inte helt rationell. En försvarsmekanism. Jag vill hitta eventuella fel innan jag "låser mig" med den här mannen. Som jag älskar. Och jag vet att han älskar mig. Och vi har så mycket bra tillsammans. Men jag är så rädd att mattan ska dras undan och jag ska upptäcka att jag är lurad.

 

[osaker83]

Jag har iallafall bett om ursäkt för att jag är så osäker, och sagt till honom att det är jätteskönt att han bemött mig på ett så bra sätt. (Han har bara lyssnat, försäkrat mig om att ingen oro är befogad, inget konstigt pågår och sagt att han älskar mig och vill leva med mig och så vidare men att han ser på saken annorlunda är jag gör). Han säger att han har förståelse för att detta kan verka konstigt från min sida, men att det verkligen inte är någon jag behöver oroa mig för. Jag sa "vi kanske behöver gå och prata med någon, för att vi ska få större förståelse för varandra och hitta verktyg som fungerar bra och som fungerar för båda" och då sa han "tror du vi behöver det?" neutralt liksom, jag tror inte han skulle säga nej till det om det vore så. Och det kanske är en god idé om detta dyker upp mer.

Kanske kan det också spela in att vi kommit in i en annan fas i vårt förhållande där nyförälskelsen liksom inte är kvar. Kärleken visar sig på ett annat sätt och vi har inte sex lika ofta etc. Det är liksom inte den här "brinnande passionen" så ofta längre och att då se ett nytt kvinnonamn dyka upp allt oftare satte väl griller i mitt huvud. Som är vant vid att alltid vara på sin vakt och alltid tänka och vara steget före...