Påträngande och olustig kollega

[mino]

@Lovisaleonora Tyvärr kan man väl misstänka att en person som TS kollega har en rätt kraftig social lomhördhet, annars skulle han ju redan fattat av hennes reaktioner att han går över gränsen. Jag tycker inte att TS alls ska behöva motivera varför hon inte vill snacka om saker (kan ju dessutom bli konstigt om hon vill prata med andra kollegor om något ur sitt privatliv), utan i stället markera mot hans beteende. "Varför vill du veta det?" är ett bättre svar i så fall. Det är ju hans behov som är problemet, inte hennes.

 

[Angua]

Att ljuga, komma med hintar och hoppas att personen kanske ska förstå, det blir många krokiga omvägar för att hoppas få fram ett budskap. Särskilt till någon som verkar ha problem med socialt samspel. Det ärligaste vore väl att säga direkt till personen att man upplever att denne är för närgången och tränger sig på.
Sen har jag själv stött på sådana personer och det är inte så lätt. Det känns nästanaggressivt att gå rakt på sak om någons beteende. Frågan är varför de flesta av oss vill ta krokiga omvägar och hoppas att personen förstår hintar när de uppenbarligen inte gör det?

 

[Lovisaleonora]

@mino jag tror det handlar om hur man är som person. Jag skulle aldrig kunna säga det du föreslår, det hade legat illa min mun. Men nu har TS fått flera olika vinklar och konkreta förslag på hur tackla situationen.

 

[Blueberry]

@Lovisaleonora Tyvärr kan man väl misstänka att en person som TS kollega har en rätt kraftig social lomhördhet, annars skulle han ju redan fattat av hennes reaktioner att han går över gränsen. Jag tycker inte att TS alls ska behöva motivera varför hon inte vill snacka om saker (kan ju dessutom bli konstigt om hon vill prata med andra kollegor om något ur sitt privatliv), utan i stället markera mot hans beteende. "Varför vill du veta det?" är ett bättre svar i så fall. Det är ju hans behov som är problemet, inte hennes.

Ja, ett "Varför vill du veta det?" är nog en bra sak att fråga som förhoppningsvis får personen att haja till. Bra att växla fokus dessutom.

 

[Raderad medlem 6459]

Visst i den bästa av världar ska man bli respekterad som kvinna och inte behöva ha en sambo för att bli av med efterhängsna beundrare. Men ibland kanske det kan vara mer effektivt att rucka på sina principer och dra en vit lögn att man hittat den stora kärleken.

Jag dömer ingen som väljer att göra så för det är verkligen snorjobbigt ibland när vissa inte vill ge sig. Jag vägrar dock göra så nuförtiden, det stör mig helt enkelt för mycket att jag skulle behöva använda min (förvisso existerande) sambo som nån form av sköld eller skydd mot andra män. Det känns helt enkelt för jävla fel för mig bara.

Jag försöker även låta bli att motivera varför jag inte är intresserad. Det stör mig så mycket att vissa män, när de får ett nej, fortsätter att tjata och dessutom kräver någon form av giltig anledning för mig att säga nej till dem. Jag behöver inget godkännande, att jag inte är intresserad är ett i sig giltigt skäl nog.

 

[Angel]

Jag har i en liknande situation helt enkelt talat om att jag inte är bekväm med att prata om mitt privatliv med folk som jag inte känner väldigt bra och på den garanterade följdfrågan "men då kan vi väl lära känna varandra bättre?" helt enkelt svarat "nej tack".

Förstår människan fortfarande inte vinken så kan man nästan ibland behöva vara otrevlig för att det ska falla på plats. Lite oprofessionellt i en jobbsituation men jag vill trivas på mitt jobb och uppfattas hellre som elak än att jag känner mig trakasserad.

 

[DressageNerd]

Precis som @lizzie skriver är det inte ovanligt att män inte kan läsa av kroppsspråk och implikationer. Troligtvis har han inte fattat att hans uppmärksamhet inte är välkommen, han kanske till och med tror att han bara måste ge det lite tid så ni kan "lära känna varandra" bättre. Sen finns det också den typen som inte bryr sig om ifall den andre blir illa till mods, de brukar inte sluta förns det blir en tydlig markering, typ samtal med chefen.

Tyckte någon gav ett bra tips - Går det att maila honom och bara diskret då säga rakt ut att "Jag vill inte prata om privatliv på jobbet och den extra uppmärksamhet du ger mig är i detta fall inte välkommen," ?
Annars kan man faktiskt gå till chefen. Man behöver ju inte få det att låta som trakasserier eller något, men man kan tala om att man upplever att x ger en extra uppmärksamhet på ett sätt som känns smått obehagligt. Kanske har chefen då en bra lösning. Denna väg skulle jag bara ta om jag kände att jag hade en resonlig chef dock.

 

[doleron]

Jag hade helt enkelt svarat "det har inte du med att göra" för att sedan gå därifrån. Om han fortfarande fortsätter skulle jag antingen sagt rakt ut att han ska låta mig vara eller gått till chefen

 

[anna23_]

Tack så mycket för alla svar! Känns som jag har fått lite tankar på hur jag kan agera. Men precis som någon skrev tidigare kommer jag inte att få det att låta som att det är mitt problem/ min egenhet att jag inte vill prata om personliga saker. Utan uttrycka det som att problemet ligger hos honom.

Dock känner jag väl redan nu att risken finns att jag kommer låta väldigt kort och kylig mot andra kolleger också, och inte berätta något om mig själv så fort han är i närheten ( vilket är ofta då tyvärr), och det känns lite tråkigt.

Idag på lunchen skojades det och då nämnde någon min insats i senaste spelturningen på AW, och då kände jag att han satte handen på min axel "Nämen var du så duktigt Anna", skojfriskt såklart, och blixtsnabbt var handen borta. Jag hade tänkt säga något men kom inte för mig såklart. Och att alltid hålla på att säga mitt namn i varje mening när han pratar med mig, det stör mig som sjutton.

Men jag gillar att jag blir arg nu, det är bra, arg är bättre än illa till mods.

 

[Sleepy]

inte ovanligt att män inte kan läsa av kroppsspråk och implikationer.

Det har nog mer med andra saker att göra än vilket kön man tillhör.

 

[DressageNerd]

Det har nog mer med andra saker att göra än vilket kön man tillhör.

Du misstolkar mig om du tror att jag skriver att detta endast är ett manligt personlighetsdrag. Att skriva att det inte är ovaligt att möta män som inte kan läsa kroppsspråk är inte samma sak som att skriva att bara män är dåliga på att läsa kroppsspråk.

 

[Sleepy]

Jag förstår. Då är vi överens.

 

[Hyacinth]

Jag tycker fortfarande du ska ta upp det med din chef: X beter sig såhär vilket gör mig illa till mods, och jag vet inte hur jag ska hantera det. X är inte otrevligt, men påträngande på ett sätt jag inte kan ta på eller hantera. Har du något tips för hur jag ska göra?

 

[Freeride]

Tack så mycket för alla svar! Känns som jag har fått lite tankar på hur jag kan agera. Men precis som någon skrev tidigare kommer jag inte att få det att låta som att det är mitt problem/ min egenhet att jag inte vill prata om personliga saker. Utan uttrycka det som att problemet ligger hos honom.

Dock känner jag väl redan nu att risken finns att jag kommer låta väldigt kort och kylig mot andra kolleger också, och inte berätta något om mig själv så fort han är i närheten ( vilket är ofta då tyvärr), och det känns lite tråkigt.

Idag på lunchen skojades det och då nämnde någon min insats i senaste spelturningen på AW, och då kände jag att han satte handen på min axel "Nämen var du så duktigt Anna", skojfriskt såklart, och blixtsnabbt var handen borta. Jag hade tänkt säga något men kom inte för mig såklart. Och att alltid hålla på att säga mitt namn i varje mening när han pratar med mig, det stör mig som sjutton.

Men jag gillar att jag blir arg nu, det är bra, arg är bättre än illa till mods.

Hej, tycker du har fått flera olika bra svar.
Jag har varit i din situation, vilken jag tror att många kvinnor hamnar i (händer säkert män med).
Den ilska jag har känt efter att ha slagit knut på mig själv för att försöka visa hur ointresserad jag är genom att "spela" ointresserad, otrevlig, kort, gå därifrån när personen jagar mig etc är enorm, dvs att jag försöker visa mig vara en person jag inte är, jag är social och trevlig och vill inte behöva spela en roll för att en annan människa inte kan låta bli att trampa över mina gränser? Jag förminskar mig själv för att någon annan inte lyssnar eller gör som den vill?

Tycker inte det här generellt är vanligt överallt i Sverige och mer vanligt utomlands, finns olika kulter inom olika yrken med, jag arbetar i ett mansdominerat, tekniskt yrke och har stött på det en hel del på kurser utomlands. Vissa chefspersoner har också haft det beteendet, annars är det nog mest på krogen och när jag varit ute och rest som ensam kvinna och hamnat i en för mig okänd gruppering och någon av männen har känts sig tvungna att "ta hand " om mig. Så det är nog ett personlighetsdrag snarare än något annat.
Och jag syftar inte på vanliga sociala störningar utan där män inte lyssnar eller är intresserade av att lyssna på vissa signaler och hela tiden trampar över vad som är ok. Väldigt svårt att förklara kände jag. Har också varit med om att en man blev väldigt aggressiv när jag försökte backa undan hans beteende som var väldigt omhändertagande, rätt obehagligt.

Vad man kan göra åt det är nog steg ett att påtala det för de runt omkring och sin chef, därefter ställa personen mot väggen.

 

[Mark]

Jag tycker fortfarande du ska ta upp det med din chef: X beter sig såhär vilket gör mig illa till mods, och jag vet inte hur jag ska hantera det. X är inte otrevligt, men påträngande på ett sätt jag inte kan ta på eller hantera. Har du något tips för hur jag ska göra?

Jag tycker man ska ge en person en riktigt ÄRLIG chans att bättra sig innan man springer och skvallrar till chefen.

Innan man blandar inte andra är det sunt att man försöker reda ut saker på egen hand.

Vi måste ju inte tycka samma och det är bra det.

 

[Hyacinth]

Jag tycker man ska ge en person en riktigt ÄRLIG chans att bättra sig innan man springer och skvallrar till chefen.

Innan man blandar inte andra är det sunt att man försöker reda ut saker på egen hand.

Vi måste ju inte tycka samma och det är bra det.

Jag ser det inte som att skvallra, jag ser det som ett arbetsmiljöproblem jag behövde hjälp att lösa.

 

[Apollo 13]

Hehe, det här påminner mig om när vi fick in en ny person på företaget som var extra trevlig och gullig mot mig. Jag tyckte inte det var obehagligt i sig utan undrade mer varför han spontant ringde mig på kontoret och frågade hur det gått med mina ögon (hade åkt på en tillfällig ögonsjukdom). Det var ju bara snällt men jag hajade till och insåg då lite andra grejer som han sagt och gjort och fattade att han flirtade med mig. Vi har en väldigt avslappnad miljö runt de anställda och han hade kommit in på företaget eftersom han var vän med en redan anställd. Så det löste sig genom att jag "skvallrade" på ett glatt sätt till hans vän på företaget och sa att jag inte visste om han flirtade med mig eller inte.. Hur som helst slutade han på en gång... när han insåg att han flirtade med sin chefs fru! hahahahahah!

 

[Björk]

Skönt att höra att det gav så bra resultat
Jag tror att hade jag tagit upp t.ex. sexuella trakasserier till min chef så hade hon definitivt tagit det på allvar och det skulle också bli resultat, jag litar på att min chef och ledning skulle ta tag i det.
Problemet är väl att han aldrig varit direkt "slemmig" eller över gränsen, eller anspelat på något sexuellt till exempel. Bara det han hans s.k. vänlighet och uppmärksamhet är väldigt ovälkommen, och det borde vara uppenbart för vem som helst som får den reaktionen tillbaka (och därmed borde man lägga ner).

Att ta upp det med chefen (eller någon annan du har tillit till) för att bolla idéer är ju inte fel.
Men jag vill bara informera att om du vill att chefen ska GÖRA något så finns det ju bara en sak och det är att personen ifråga måste bli upplyst om att du upplever honom som påträngande. Att som chef försöka framföra det hela och samtidigt hålla dig anonym är ju smått omöjligt. Dels är risken att det blir så "inlindat" att han inte förstår vad chefen talar om eller så är risken att han helt enkelt säger "det stämmer inte alls". Och chefen har ju till uppgift att också lyssna på honom och har då två historier som säger olika saker.

Jag tror att det allra BÄSTA är att konfrontera honom; kanske med HJÄLP av en tredje part om det känns enklare för dig. Säga som det är; att du upplever att du inte uppskattar att han ställer privata frågor osv. Därmed inte sagt att det är ENKELT. Hade det varit enkelt hade du förmodligen redan talat med honom om det. ...

 

[Björk]

Kl. Hoppas att det är ok?

Jag har en liknande kollega på mitt jobb. Han är på mig (och andra tjejer till viss del). Han ska hålla på att peta på en, stöta till en med foten, han ger mig dryga kommentarer om min bil, staden jag bor i, min dialekt osv. Han har även tagit bilder på mig . Jag har sagt till honom x antal gånger att han ska sluta med det han håller på med- Och han kan lugna sig ett tag sen är han samma dryga person igen! Jag har sagt åt honom att ta bort bilderna från sin mobil men det har han inte gjort (inte vad jag vet iaf)

Killen är otroligt energikrävande och varje arbetspass går mer eller mindre ut på att försöka undvika honom.

Är det läge att ta upp det med chefen? Är det trakasserier eller vad kan man kalla det? Kan man kräva att han endast får snacka jobb med mig? Jag är rädd för att det ska bli dålig stämning på jobbet om jag går ut får hårt.

Ja, du HAR sagt till och han fortsätter med ett ovälkommet beteende. Jag tycker du absolut har skäl att gå till chefen med detta. Det är att anse som en form av sexuella trakasserier tycker jag; det är ovälkommet och du har sagt ifrån flera gånger. Alternativet skulle vara att "hota" först (det kanske räcker): Jag har sagt till dig åtskilliga gånger att jag inte gillar när du gör såhär och nu talar jag om för dig att om du inte lägger av så kommer jag ta upp detta med chefen!

 

[Pepson2]

Jag dömer ingen som väljer att göra så för det är verkligen snorjobbigt ibland när vissa inte vill ge sig. Jag vägrar dock göra så nuförtiden, det stör mig helt enkelt för mycket att jag skulle behöva använda min (förvisso existerande) sambo som nån form av sköld eller skydd mot andra män. Det känns helt enkelt för jävla fel för mig bara.

Jag försöker även låta bli att motivera varför jag inte är intresserad. Det stör mig så mycket att vissa män, när de får ett nej, fortsätter att tjata och dessutom kräver någon form av giltig anledning för mig att säga nej till dem. Jag behöver inget godkännande, att jag inte är intresserad är ett i sig giltigt skäl nog.

Som människa har man en egen vilja, man är en egen person och ska inte behöva "gömma" sig bakom någon annan. Som t ex att säga att "jag är inte intresserad, för jag har en partner". Det är ju, i mina ögon, samma sak som att säga "om jag inte hade en partner, då jävlar, din lilla läckerbit..." Det räcker att visa/säga att man inte är intresserad, man behöver inte motivera sig!