Påträngande och olustig kollega

[anna23_]

Skriver med ett anonymt nick.

För ett par månader sen började en ny person på jobbet (relativt stort kontor).
En trevlig och vänligt inställd man som det verkade. Nu tycker dock han är ganska olustigt påträngande och överdrivet inställsam mot ett par personer, mig bland annat. De är små saker som inte riktigt går att ta på men som ändå gör mig lite olustig. Som att han t.ex. lite väl ofta söker upp just mitt lunchbord, och klämmer sig in där. Eller om någon berättar en rolig händelse vid fikabordet, så kan jag se att han inte tittar på den personen som berättar, utan istället på mig och skrattar inställsamt mot mig ungefär som "det är väl roligt det han/hon berättar?". Eller gärna fråga privata saker men med skämtsamt ton såklart "Jaha, händer det något spännande i helgen, någon trevlig date kanske, hehe". Jag svarar alltid väldigt kort och oengagerat, och undviker helt att prata om privata saker, men det känns som han inte "ger upp" med det här beteendet.

Det finns ett par andra han har samma beteende mot som av en händelse alla är unga kvinnor (alla är dessutom singlar/ensamstående, i mina paranoida tankar tänker jag nästan att han har kollat upp det :-/). Mot övriga personer beter han sig inte så. Jag har i princip aldrig med honom att göra rent jobbmässigt och är överhuvudtaget en person med ganska hög integritet som ogärna pratar "privat" på arbetstid, så det känns ganska omotiverat att han vid varje tillfälle ska söka kontakt med mig.

Jag har nu kommit på mig själv med att jag undviker den här personen och känner mig illa till mods när han är i närheten, vilket känns väldigt jobbigt eftersom det är min dagliga miljö och jag inte kan undvika honom. Hade det varit på en krog hade det ju varit en sak, men det här är min arbetsplats.... Jag önskar jag bara kunde skita i det och inte bry mig, men känslan hänger envist kvar där

Det finns så många kloka personer här på buke, har ni något tips på hur jag ska tänka eller agera?

 

[Mark]

Säg till honom att du har hittat en underbar flickvän/pojkvän.

End of story

Ps: var beredd på lite följdfrågor
Ps2: det är faktiskt ok att ljuga sig ur en sån här "obekväm" sits. Du har min tillåtelse.

 

[anna23_]

Egentligen vill jag ju överhuvudtaget inte informera honom om mitt privatliv (han har inte med det att göra).
Känns så fel och märkligt att man måste ha en ursäkt för att inte vara villebråd på hans marknad, ungefär. Dessutom ljuger jag ju inte bara för honom, utom för andra kolleger då, för den information skulle väl spridas vidare.

Men visst, det är lite av en nödlösning som jag ska överväga (bara hoppas han lägger av då också).

 

[Hyacinth]

Jag hade en liknande situation med en man på annan avdelning. J g var klart avvisande vilket inte hjälpte alls, snarare tror jag han såg det som en utmaning för hans fantastiska ego.

Där slumpade det sig så att han slemmade sig när flera kollegor hörde, vid ett flertal tillfällen även om ett hade räckt. Jag lyfte då frågan om det var fler än jag som uppfattade honom som påträngande och obehaglig, vilket det kom jakande svar på.
Då lyfte jag det med en högre chef, och mannen som var konsult var väck på 24 timmar. Så där enkelt.

 

[Hyacinth]

Jag var även tydlig med att jag annars hade gjort en anmälan till vår grupp som utreder etiska övertramp.

 

[anna23_]

Jag hade en liknande situation med en man på annan avdelning. J g var klart avvisande vilket inte hjälpte alls, snarare tror jag han såg det som en utmaning för hans fantastiska ego.

Där slumpade det sig så att han slemmade sig när flera kollegor hörde, vid ett flertal tillfällen även om ett hade räckt. Jag lyfte då frågan om det var fler än jag som uppfattade honom som påträngande och obehaglig, vilket det kom jakande svar på.
Då lyfte jag det med en högre chef, och mannen som var konsult var väck på 24 timmar. Så där enkelt.

Skönt att höra att det gav så bra resultat
Jag tror att hade jag tagit upp t.ex. sexuella trakasserier till min chef så hade hon definitivt tagit det på allvar och det skulle också bli resultat, jag litar på att min chef och ledning skulle ta tag i det.
Problemet är väl att han aldrig varit direkt "slemmig" eller över gränsen, eller anspelat på något sexuellt till exempel. Bara det han hans s.k. vänlighet och uppmärksamhet är väldigt ovälkommen, och det borde vara uppenbart för vem som helst som får den reaktionen tillbaka (och därmed borde man lägga ner).

 

[Hyacinth]

Men har du en bra chef och tycker det är jobbigt- ta upp det.
Säg att du inte vet hur du ska hantera det, och be om tips.

 

[Modest]

Förstår att det är väldigt svårt när det inte finns något konkret att varken avvisa eller anmäla.
Har detta pågått i flera månader utan att han tröttnat? Har du pratat med de andra som är "utsatta"?

 

[Mammas]

Rent spontant gillar jag inte det här med att säga att man är upptagen dels för att det liksom befäster tanken om att så länge en kvinna inte är upptagen av en annan man så är hon fritt byte och man behöver inte ta hänsyn till om hon uppskattar "uppvaktningen" eller inte, och dels för att jag inte ser vad det skulle göra för nytta i situationen då personen inte öppet verkar stöta på TS utan snarare bara är på utan att visa om det är på ett vänskapligt plan eller romantiskt ("romantiskt" kanske mer passande). Jag menar, om mannen tänker "Ah, woaw, TS verkar vara en sån trevlig tjej, verkligen BFF-material!!" så spelar det ingen roll om hon är upptagen eller inte?

TS - i din sits skulle jag i första hand bli ännu mer kort, typ "Jag föredrar att inte diskutera mitt privatliv på arbetet" som svar på alla frågor som rör ditt privatliv, och sedan i största möjliga mån inte låta honom inkräkta på dig tankemässigt. Alltså jag menar att nu stör du dig på honom, han tar alltså mycket tankemöda från dig. Kan du på något vis försöka få honom till "ingen" för dig så att du inte behöver slösa energi på honom?

 

[Modest]

Rent spontant gillar jag inte det här med att säga att man är upptagen dels för att det liksom befäster tanken om att så länge en kvinna inte är upptagen av en annan man så är hon fritt byte och man behöver inte ta hänsyn till om hon uppskattar "uppvaktningen" eller inte [...]

Ja. Precis. Tack för att du formulerade mina tankar.

 

[anna23_]

Rent spontant gillar jag inte det här med att säga att man är upptagen dels för att det liksom befäster tanken om att så länge en kvinna inte är upptagen av en annan man så är hon fritt byte och man behöver inte ta hänsyn till om hon uppskattar "uppvaktningen" eller inte, och dels för att jag inte ser vad det skulle göra för nytta i situationen då personen inte öppet verkar stöta på TS utan snarare bara är på utan att visa om det är på ett vänskapligt plan eller romantiskt ("romantiskt" kanske mer passande). Jag menar, om mannen tänker "Ah, woaw, TS verkar vara en sån trevlig tjej, verkligen BFF-material!!" så spelar det ingen roll om hon är upptagen eller inte?

TS - i din sits skulle jag i första hand bli ännu mer kort, typ "Jag föredrar att inte diskutera mitt privatliv på arbetet" som svar på alla frågor som rör ditt privatliv, och sedan i största möjliga mån inte låta honom inkräkta på dig tankemässigt. Alltså jag menar att nu stör du dig på honom, han tar alltså mycket tankemöda från dig. Kan du på något vis försöka få honom till "ingen" för dig så att du inte behöver slösa energi på honom?

Ja precis, jag håller helt med dig, jag blir så irriterad att det ska spela någon roll om jag har sambo/pojkvän eller inte, skit du i det liksom . Är uppvaktningen ovälkommen så är den, det räcker så.

Och jag ska försöka bli än mer kort, och inte säga något som inte rör arbetet. Men ibland är det ju svårt om flera kolleger är med, för man vill ju inte vara kort mot alla, bara för att han råkar sitta bredvid.
Men som du säger så vill jag verkligen inte att han ska få något utrymme i min tankevärld, det stör mig.
Tack för lite input, precis det jag hoppades på

 

[anna23_]

Men har du en bra chef och tycker det är jobbigt- ta upp det.
Säg att du inte vet hur du ska hantera det, och be om tips.

Ja kanske, men det känns ändå svårt när det inte finns något att "ta på", han är ju bara så vänlig och trevlig...
Men ja, om det bara pågår så ska jag ändå fundera på det, om det går att ta upp på något sätt.

 

[Mark]

Dina andra kollegor kan säkert förstå ditt va

Ja kanske, men det känns ändå svårt när det inte finns något att "ta på", han är ju bara så vänlig och trevlig...
Men ja, om det bara pågår så ska jag ändå fundera på det, om det går att ta upp på något sätt.

Kan du maila honom eller ta honom åt sidan och berätta att du inte är bekväm med läget?

Han kan ju vara svag i det sociala samspelet och inte fattar dina hintar om att han eg. bara borde gå och dö. Är du då ärlig, rak och frank kommer han förhoppningsvis uppskatta din ärlighet och ge tusan i dig.

 

[anna23_]

Förstår att det är väldigt svårt när det inte finns något konkret att varken avvisa eller anmäla.
Har detta pågått i flera månader utan att han tröttnat? Har du pratat med de andra som är "utsatta"?

Det har väl pågått i sådär 2 månader.
Nä, jag har inte pratat med de andra "utsatta", en kollega är trevlig och skojar tillbaks så hon tar nog inte illa upp (fast hon har iof det sättet mot alla, alltid glad och trevlig), i övrigt känner jag de andra två-tre väldigt dåligt.

 

[Csillag]

Kl. Hoppas att det är ok?

Jag har en liknande kollega på mitt jobb. Han är på mig (och andra tjejer till viss del). Han ska hålla på att peta på en, stöta till en med foten, han ger mig dryga kommentarer om min bil, staden jag bor i, min dialekt osv. Han har även tagit bilder på mig . Jag har sagt till honom x antal gånger att han ska sluta med det han håller på med- Och han kan lugna sig ett tag sen är han samma dryga person igen! Jag har sagt åt honom att ta bort bilderna från sin mobil men det har han inte gjort (inte vad jag vet iaf)

Killen är otroligt energikrävande och varje arbetspass går mer eller mindre ut på att försöka undvika honom.

Är det läge att ta upp det med chefen? Är det trakasserier eller vad kan man kalla det? Kan man kräva att han endast får snacka jobb med mig? Jag är rädd för att det ska bli dålig stämning på jobbet om jag går ut får hårt.

 

[lady_vip]

Jag tänker att sånt här kan bli oerhört jobbigt om man inte hanterar det på något sätt.

Det var en incident på mitt arbete strax innan jag började där. En man som inte riktigt hajjar det sociala fattade tycke för en sommarvikarie och hjälpte henne med ditt och datt, vilket hon spelade med på (men kanske var det så att hon inte kunde säga nej, inte vågade).

En kväll efter jobbet mötte hon mannen på tågstationen och tyckte det var obehagligt, hon trodde att han följt efter henne (vilket han kanske hade). Hon visste inte att han var där nästan varje dag eftersom han tycker om tåg...

Hela situationen blev iaf oerhört felskött eftersom chefen inte visste och sen inte vågade reda ut saken. Mannen var nära att få en anmälan om sexuella trakasserier på sig och tjejen tyckte det hela var olustigt och obehagligt. Fast jag tvivlar på att någon av dem ville att det skulle sluta så...

Summan av den långa kardemumman, ta upp det med någon. Kolla hur de andra känner.

 

[fejko]

Visst i den bästa av världar ska man bli respekterad som kvinna och inte behöva ha en sambo för att bli av med efterhängsna beundrare. Men ibland kanske det kan vara mer effektivt att rucka på sina principer och dra en vit lögn att man hittat den stora kärleken. Kompisarna på jobbet kan man ju informera lite vid sidan av.

 

[mino]

Jag tycker inte att man självklart ska ta upp en sån här sak med chefen eftersom det är så pass lite att gå på, jag tycker generellt att man i första hand ska ha konkreta missförhållanden och inte bara mer vaga känslor om man ska klaga på kollegor. Men har man en chef som man kan prata med så kan det förstås vara värt att nämna att han riktar in sig på just er på ett oönskat sätt.

Jag tycker att du ska prata ihop dig med de andra som också åker på hans påflugenhet och så kommenterar ni vad han gör vid fikabordet, typ "vad hemskt vad du är nyfiken på just oss jämt". Eller så tar ni upp saken med några kollegor ni litar på och ber dem att kommentera hans beteende. Att det blir uttalat och uppmärksammat kan göra att han lägger av med framfusigheten mot just er. Men det kan ju förstås slå tillbaka, dels att han blir stött eller att han kommer med kommentarer i stil med "nej just det, det fick man ju inte fråga dig om". Då får man en annan typ av uppmärksamhet som kanske heller inte är så kul.

Ang detta med att dra en lögn om att man har en partner så blir det ju jättekonstigt om det skulle komma fram på nåt sätt. Och om han fortsätter att fråga om partnern, vad hen heter och vad ni gjorde i helgen så får ju du sitta och hitta på lögn efter lögn. Låter som en jättekrånglig idé som försätter dig i en vansklig situation.

 

[Lovisaleonora]

Jag hade hanterat det som Mammas föreslår. Att helt enkelt vara väldigt tydlig med mina gränser.

"Jag tycker inte det känns bekvämt att diskutera det på jobbet" I bästa fall får jag då ett svar som kan göra att jag ytterligare förtydligar min gräns ("oj, var det känsligt?" "nej, men jag tycker inte att du har med det att göra").

Jo, en smula otrevligt. Men det får man nog ta om man inte behandlar sina kvinnliga kollegor med respekt.

 

[lizzie]

Skriver med ett anonymt nick.

För ett par månader sen började en ny person på jobbet (relativt stort kontor).
En trevlig och vänligt inställd man som det verkade. Nu tycker dock han är ganska olustigt påträngande och överdrivet inställsam mot ett par personer, mig bland annat. De är små saker som inte riktigt går att ta på men som ändå gör mig lite olustig. Som att han t.ex. lite väl ofta söker upp just mitt lunchbord, och klämmer sig in där. Eller om någon berättar en rolig händelse vid fikabordet, så kan jag se att han inte tittar på den personen som berättar, utan istället på mig och skrattar inställsamt mot mig ungefär som "det är väl roligt det han/hon berättar?". Eller gärna fråga privata saker men med skämtsamt ton såklart "Jaha, händer det något spännande i helgen, någon trevlig date kanske, hehe". Jag svarar alltid väldigt kort och oengagerat, och undviker helt att prata om privata saker, men det känns som han inte "ger upp" med det här beteendet.

Det finns ett par andra han har samma beteende mot som av en händelse alla är unga kvinnor (alla är dessutom singlar/ensamstående, i mina paranoida tankar tänker jag nästan att han har kollat upp det :-/). Mot övriga personer beter han sig inte så. Jag har i princip aldrig med honom att göra rent jobbmässigt och är överhuvudtaget en person med ganska hög integritet som ogärna pratar "privat" på arbetstid, så det känns ganska omotiverat att han vid varje tillfälle ska söka kontakt med mig.

Jag har nu kommit på mig själv med att jag undviker den här personen och känner mig illa till mods när han är i närheten, vilket känns väldigt jobbigt eftersom det är min dagliga miljö och jag inte kan undvika honom. Hade det varit på en krog hade det ju varit en sak, men det här är min arbetsplats.... Jag önskar jag bara kunde skita i det och inte bry mig, men känslan hänger envist kvar där

Det finns så många kloka personer här på buke, har ni något tips på hur jag ska tänka eller agera?

Det kan faktiskt vara så att personen i fråga inte har samma "närgräns" när det gäller interaktionen med andra människor. Jag har jobbat ihop med en man som var totalt gränslös och de flesta kvinnor ansåg honom som tämligen slemmig. Jag uppfattade honom aldrig som ett hot eller att han stötte på mig. Utan bara att han inte förstod att hålla sig ett avstånd som anses vara "normalt".

Bästa sättet är ju att säga till direkt när någon är för närgången eller för nyfiken. Nästa gång du upplever att han är lite väl nyfiken på ditt liv så ställ frågan "flörtar du med mig?" så kanske han förstår att han förstår att han är fel ute.

Alla människor förstår inte det subtila sociala spelet på arbetsplatsen. Han kanske är väldigt ensam och vill ha nya kompisar och då inriktar sig på de som är singlar.

Om det inte fungerar att prata med mannen i fråga, då skulle jag klargöra att jag känner mig trakasserad och att det kommer tas upp med närmaste chef.

/Lizzie