Peppa och stötta försiktig 3åring

[Mammadutt]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Jag var som din son som liten.
Jag är väl så fortfarande.
För mig är det delst funktionsnedsättningen men även hur min mamma var, att jag tog efter henne.

Kan det vara så att du har speglat av dig på sonen hur man ska eller inte ska vara bland "okända" eller utanför hemmet? Jag har själv en stor kamp att försöka vara normal när dottern är med och vi är på "otrygg mark".

Tex mina impulser kan vara att försöka dämpa eller att vi ska vara så diskreta som möjligt, vilket jag antar kan göra att barn får för sig att man inte ska synas märkas eller inte duger något till. Så är ju jag formad på ett sätt. Omedvetet av min mamma och om jag inte är noga själv är jag rädd jag skulle kunna upprepa de mönstrena.

Jag hade (och har) svårt med ögonkontakt och närhet med okända (även förskolepersonal man hade i flera år). Svårt samspela med andra barn, otroligt osäker... osv.

Kanske bättre han får pyssla lite som han vill, jag själv kan tänka mig att pusha för mkt kan även göra att det blir ännu större hinder. Som förskolorna försöker få med ett barn med tex Autism i gruppen kanske man ska vända sig till en som inte vågar. Att i mindre grupper låta han bekanta sig med barnen, en och en... och känna att han kan och är duktig på allt han gör?

Sen är det ju även helt okej om han har helt andra intressen än de andra barnen, kanske han vill filosofera för sig själv eg? Att han har svårt ta för sig där på förskolan utan att någon instruerar honom?

Jag är typen som alltid stått och observerat och analyserat andra men sällan deltagit. Och om någon försökte "tvinga" mig resulterade det i att jag aldrig mer försökte ens.


Jag surrade även som en pratkvarn hemma och där jag kände mig trygg... men på förskola och i skola var det väldigt få som fick mitt förtroende.

Vet inte vad jag vill ha sagt... men försök att inte se det som något fel eller onormalt... alla har vi olika personligheter!

 

[taccotad]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Ja jag är också övertygad om att detta kommer lösa sig, förr eller senare. Han kommer nog alltid var den lugna och absolout inte högljudda typen på bortaplan och det är självklart helt ok. Alla kan inte vara likadana.

kl

Mammadutt: jag försöker verkligen visa mig mer framåt, glad och lagom pratig bland folk. Men absolut märker han ju skillnad på mig. Jag tror ändå inte jag uppfattas som så hemskt blyg eller nåt sånt när han är med.

Jag har blivit stärt av denna tråden! Ofta ser man ju mest de barnen som är högljudda och får nästan uppfattningen av att alla är såna.

Men hur hade ni gjort i situationen kring karusellen? Han vill jättegärna och får gärna för vår del. Han vill inte gå därifrån men vågar inte gå fram. Jag erbjöd att jag kunde följa med, vi stod och tittade en stund, försökte pusha lite försiktigt men ICKE. Kommer liknande situationer rätt ofta, han vill jättegärna men vågar inte och vill absolut INTE gå därifrån.
Skulle han då faktiskt väl våga göra nåt så blir jag jätteglad och berömmer honom, gör jag kanske för stor sak av det då?!

många tankar...

 

[Björk]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Jag tror inte på dagbarnvårdare som lösning. Tänk att komma från den lilla gruppen till förskoleklassen som kanske till och med ligger på en skola...

Ja, det kan ju bli en svårighet, speciellt nu när han ändå är 3 år redan. Å andra sidan kanske man kan "lossna" i en mindre grupp i hemmiljö och därmed bli bättre rustad för att övergå till den typen av verksamhet som förskola och förskoleklass är?

(Det är en svår fråga det där med försiktiga barn... just nu har vi dagmamma, men jag räknar nog nästan med att man någon gång innan förskoleklass bör/ska/måste byta till förskola. För att barnet ska "vänja sig" vid den typen av miljö så att säga. Jag räknar med att det kanske kommer ske för oss senast vid 4 år eller så. Det beror också på hur det ser ut hos vår dagmamma. Om det när han är 3 år bara finns ytterligare 3 st 1-åringar hos dagmamman så känns nog behovet att byta till förskola mer aktuellt än om det är någon/några mer jämnåriga hos henne. Just nu är det kanonbra dock; han börjar hos en person som har en 3åring på halvtid och en 4åring på heltid. För honom är det kanon med så få barn till att börja med; då har han tid att lära känna dem (och 4åringen är supergullig med honom) och dagmamman har gott om tid att "se" honom och ge honom lite "extra" om så krävs. Sen träffar han alla andra "dagmammebarn" varje fredag då de alla träffas i gemensam lokal då; så då är de väl 12 -15 barn eller så.)

 

[Björk]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Jag var som din son som liten.
Jag är väl så fortfarande.
För mig är det delst funktionsnedsättningen men även hur min mamma var, att jag tog efter henne.

Kan det vara så att du har speglat av dig på sonen hur man ska eller inte ska vara bland "okända" eller utanför hemmet? Jag har själv en stor kamp att försöka vara normal när dottern är med och vi är på "otrygg mark".

Det där är nog så himla sant i många många fall! Vi speglar oss själva i våra barn och de speglar oss.

Ingen som lärt känna mig som vuxen tror någonsin att jag varit rätt blyg och tyst i vissa perioder under uppväxten. Jag är väldigt utåtriktad, självsäker, pratig person. Numera. Detta är nog tack vare att min mamma inte "hjälpte" mig med saker jag ibland bad om hjälp med. Hon peppade och stöttade mig att fixa det själv istället. Tack vare henne växte jag och vågade mer och mer. Jag minns t ex när jag ville sluta rida på ponnyridskolan som 12-13åring och bad mamma ringa och säga det till dem (jag ville börja på en annan ridskola med stora hästar). Min mamma (till skillnad från kompisars) gjorde det inte åt mig; hon peppade mig istället till att göra det själv. Hon gav mig tips på hur jag skulle säga (ordagrant) och hur jag skulle göra.

Om hon istället hade just "hjälpt" mig med såna där saker så hade jag nog varit betydligt mer osäker som person idag, tror jag.

Jag tänker också på vår son; att han är lite "försiktig" är nog dels hans personlighet, men jag tror också absolut att det har att göra med oss föräldrar; kanske främst sambon vad gäller just detta. Hans "försiktighet" handlar inte direkt om någon extrem blyghet utan snarare om att han inte är "vild" så att säga. Han springer och hoppar som alla barn, men hans pappa (främst) har en tendens att "bromsa" lite mer äventyrliga saker; kanske lite för mycket ibland. Å andra sidan kompenseras det med att jag är mindre "hönsig" och dessutom blir det mindre "passande" hos dagmamman.

Som ett exempel så kan jag berätta att min sambo reagerade på när han hämtade sonen att sonen själv stegade runt i sandlådan när dagmamman satt en bit bort på en bänk. Sandlådan ligger lite "upphöjd" och dessutom är den överfylld med sand så det är nästan som en liten kulle däri. Jag kan lova att om sonen och sambon varit där själva så hade sambon skuttat runt och försökt stå runt de kanter där sonen riskerar ramla ner ur sandlådan. Jag hade nog inte ens reflekterat över att han var där "själv" om det var jag som kommit dig.

Han är ofta oroad för att sonen ska slå sig illa. Visst; det kan ju hända, men någonstans så brukar jag säga "du kan inte skydda honom från livet". Man kan liksom inte sätta hjälm på en unge för att den springer på en gräsmatta och kan riskera ramla och slå huvudet i en sten. Vi är olika där; han och jag; och det är helt okej att vi är det! Det är ju dock något som naturligtvis i viss mån påverkar/kommer att påverka sonen. Sonen börjar dock visa rätt mycket temperament (vilket väl mest kommer från mig..) och jag ser att han inte kommer tillåta pappa att "bromsa" honom när han blir lite större och själv börjar se/förstå mer av det.

(Min sambo har också börjat lossna lite gällande detta; när han ser att sonen faktiskt klarar mer än han tror att han ska klara.)

 

[Sar]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Men hur hade ni gjort i situationen kring karusellen? Han vill jättegärna och får gärna för vår del. Han vill inte gå därifrån men vågar inte gå fram. Jag erbjöd att jag kunde följa med, vi stod och tittade en stund, försökte pusha lite försiktigt men ICKE. Kommer liknande situationer rätt ofta, han vill jättegärna men vågar inte och vill absolut INTE gå därifrån.
Skulle han då faktiskt väl våga göra nåt så blir jag jätteglad och berömmer honom, gör jag kanske för stor sak av det då?!

många tankar...

Jag tycker att du fått väldigt bra råd ang. att försöka stärka din sons deltagande i gemenskapen på förskolan genom att han får umgås med andra förskolebarn ur sin grupp en och en efter förskoletid.
Är det något speciellt barn han gillar? I så fall kanske personalen skulle kunna fixa att de två fick göra någon gemensam aktivitet tillsammans?

Jag tror ibland att vi vuxna sätter in så mycket av våra egna värderingar, vi ser att barnet gärna vill hoppa i hoppborgen och tänker oss in i barnets förtvivlan då den inte vågar. Men jag tror faktiskt att barnet själv måste komma på att man faktiskt måste ta egna intivativ för att det ska kunna uppnå ett mål. Så som förälder tror jag att man helt enkelt får vara lite hård och förklara att barnet gärna får hoppa och sedan är det upp till barnet att göra valet. Bara att titta på kan nog också kännas helt ok för barnet, jag tror att man som vuxen lätt drar det längre.

Sedan tror jag att det är viktigt att man som vuxen ger barnet chans att göra sitt eget intryck, inte säga att det är reserverat/blygt utan helt enkelt låta barnet skapa sitt eget intryck.

Sköt om er! /Sar

 

[taccotad]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Ni är så kloka allesamman!!!

Åter igen så måste jag säga TACK för alla som skrivit här.

 

[Björk]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Sedan tror jag att det är viktigt att man som vuxen ger barnet chans att göra sitt eget intryck, inte säga att det är reserverat/blygt utan helt enkelt låta barnet skapa sitt eget intryck.

Bra sagt! Och så sant! (och så himla svårt.... det är så lätt gjort att vilja "etikettera" människor överlag, kanske speciellt sina barn? )

 

[taccotad]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

kl

JAG ÄR SÅ GLAD!!!

Tog en runda till lekparken och som vanligt var där inga barn. Men en kort stund senare kom en familj och Emil såg sååå glad ut. Pojken kände han igen från dagis. Dom lekte bra och han var jätteglad. Sen puttade pojken honom och då blev han ledsen men det gick snabbt över. Sen lekte dom en stund till. Emil pratade med pojken!!

En liten sak för många andra men jag blev så otroligt varm i hjärtat. På hemvägen pratade han bara om pojken (som har ett namn jag inte riktigt fått grepp om...men det kvittar ju) och väl hemma berättade han för pappa flera gånger.

 

[Björk]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

En liten sak för många andra men jag blev så otroligt varm i hjärtat. På hemvägen pratade han bara om pojken (som har ett namn jag inte riktigt fått grepp om...men det kvittar ju) och väl hemma berättade han för pappa flera gånger.

Förstår att du blev glad! Vad skönt att du redan märker en skillnad, det måste kännas bra!

 

[taccotad]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Måste uppdatera lite.

Ett besök på öppna förskolan och han var helt totalt jätteblyg. Pratade med mig och lekte rätt bra så länge det var lugnt omkring honom. Men så fort det blev lite liv där så bara satt han och tittade på dom andra. KUnde inte svara på vilken macka han ville ha men pekade till slut. Jag kände mig så ledsen för han hade det jättejobbigt märktes det. Redan när vi tog av oss jackorna och skulle gå in så blev han ledsen och ville inte in där.

Idag var vi på lekplatsen och en flicka från dagis var också där. En försynt och försiktig tjej som är lite äldre än honom. Han var jättepratig med både henne och mig. Han sprang runt en himla massa och dom lekte så otroligt bra. Jätteroligt att se!

Det jag kan se är att när det bara är han och nåt annat barn går det bra.

 

[julgrisen]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Jag var ungefär som din son när jag gick på dagis, sa inte ett ljud men pratade massor så fort vi kom utanför dörren på eftermiddagarna. Jag tror att ni gör helt rätt i att inte försöka göra en så stor sak av det för som jag minns det var det det som gjorde det jobbigt. Jag har absolut inget minne av varför jag inte pratade från början, men jag minns att jag, när jag blivit sådär fem år, egentligen inte ahde några problem med att prata med lät bli för att jag visste att det skulle bli en sån stor grej.

Dagisfröknarna kallade tillochmed in mina föräldrar till ett möte med en barnpsykolog, vilket naturligtvis gjorde dom jätteoroliga, men psykologen lugnade dom med att det inte var nåt som helst fel på mig, och jag kan inte påstå att jag har tagit nån skada av att jag inte pratade på dagis.

Jag minns inte dagis som jobbigt alls, jag hade roligt även om jag höll mig vid sidan av och mest tittade på. Det jag minns som värst var när en dagisfröken tog mig åt sidan och sa att jag inte fick nån efterätt om jag inte pratade. Det var ju helt sjukt såhär i efterhand, och mina föräldrar blev rasande när jag berättade det när jag kom hem.

 

[taccotad]

Sv: Peppa och stötta försiktig 3åring

Jag minns inte dagis som jobbigt alls, jag hade roligt även om jag höll mig vid sidan av och mest tittade på. Det jag minns som värst var när en dagisfröken tog mig åt sidan och sa att jag inte fick nån efterätt om jag inte pratade. Det var ju helt sjukt såhär i efterhand, och mina föräldrar blev rasande när jag berättade det när jag kom hem.

Men fyyy! Jag inte blir det lättare att prata när dom gör på det viset.
Idag har släkten varit här, fullt ös på sonen! Är en flicka som nu är 9 år och dom två lekte jättebra. Han pratade med henne, lekte en massa och verkade ha superkul.

Dags för dagis i morgon igen...det kommer gå bra!! Måste det göra. En annan fundering jag har, kan man besöka dagis även på helgen när där är stängt tro? Tänkte om vi kunde varit där i lugn och ro så han fått bekanta sig med gungor, klätterställning och allt annat som finns där så känner han sig troligtvis mer säker när han vet hur man gör.