- Kropp & Själ
- Trådstartare LindgrenV
- Startdatum
- Svar 1 196
- Visningar 58 593
Sv: Pepptråden 2013
Antingen kontaktar du vårdcentralen eller psykiatrin. Om du inte tänkte gå privat då? Du får nog träffa en psykolog snabbare via vårdcentralen och sen kan dom skicka vidare till psykiatrin om behov finns. Du säger som det är, bara du börjar prata så kommer du ju få följdfrågor.
Antingen kontaktar du vårdcentralen eller psykiatrin. Om du inte tänkte gå privat då? Du får nog träffa en psykolog snabbare via vårdcentralen och sen kan dom skicka vidare till psykiatrin om behov finns. Du säger som det är, bara du börjar prata så kommer du ju få följdfrågor.
R
Raderad medlem 6459
Sv: Pepptråden 2013
Otrooooligt grym!!
Otrooooligt grym!!
Sv: Pepptråden 2013
Tack för kram! Jag blir alltid väldigt ångestig och panikig på sommaren, nu är det dessutom osäkert om min framtida vård, jag känner mig osäker på om hjälpen verkligen kommer hjälpa och är så himla trött på mitt liv. Och sen idag pratade jag med killen jag träffar (fast som jag vägrar kalla pojkvän) och, kortfattat, ska vi inte ha mer kontakt just nu i alla fall
Tack för kram! Jag blir alltid väldigt ångestig och panikig på sommaren, nu är det dessutom osäkert om min framtida vård, jag känner mig osäker på om hjälpen verkligen kommer hjälpa och är så himla trött på mitt liv. Och sen idag pratade jag med killen jag träffar (fast som jag vägrar kalla pojkvän) och, kortfattat, ska vi inte ha mer kontakt just nu i alla fall
R
Raderad medlem 6459
Sv: Pepptråden 2013
Åh jag tror jag kan förstå känslan och jag lider med dig! Jag förstår att det blir tufft när allt händer på en gång sådär, det är ju mycket att tackla samtidigt (särskilt om du blir ångestig och panikig på sommaren).
Trist med killen också
Hoppas du är extra snäll mot dig själv nu och att allt ordnar sig typ nyss. Eller rätt snart i alla fall.
Åh jag tror jag kan förstå känslan och jag lider med dig! Jag förstår att det blir tufft när allt händer på en gång sådär, det är ju mycket att tackla samtidigt (särskilt om du blir ångestig och panikig på sommaren).
Trist med killen också
Hoppas du är extra snäll mot dig själv nu och att allt ordnar sig typ nyss. Eller rätt snart i alla fall.
Sv: Pepptråden 2013
KL
Jag behöver lite hjälp...
Jag ska nämligen kanske (förmodligen) inom en snar framtid sova tillsammans med en kille som betyder ganska mycket för mig. Sova tillsammans = heltäckande kläder är lite väl odd = ångest, med tanke på mina självskadeärr. Hur fanken ska jag hantera det här nu då?
1. Förvarna innan eller inte?
Jag tänker att det kanske vore bra att varna innan om att ärren finns där, ifall han tycker det är skitäckligt och typ hellre sover under en buske än med mig och mina ärr. Samtidigt är det ett jävligt svårt samtal att ta "bara ändå"...
2. Går det att dölja/försvaga?
Typ brun utan sol? Är det bra eller dåligt tro? Sminka över går typ inte, eftersom vissa av ärren står ut litegrann och mina armar är så jävla bleka att inte ens ljusaste nyanserna av smink är i närheten av ljust nog. Så det ser bara stört ut.
3. Låtsas att det verkligen inte är någon big deal utan helt neutralt för mig, eller nämna något om att jag vet att det är äckligt och skämmigt som fan?
Eftersom jag är ganska störd så tycker jag att ett bra sätt att hantera det här kunde ju vara att skaffa fler ärr
Det är det inte, verkligen inte alls. De ärr jag har är gamla, det är illa nog. Jag behöver inte få nya att kanske försöka förklara också... Så förslag på annat att göra istället (som inte kostar pengar/kostar att ersätta/skadar andra) tas också emot
KL
Jag behöver lite hjälp...
Jag ska nämligen kanske (förmodligen) inom en snar framtid sova tillsammans med en kille som betyder ganska mycket för mig. Sova tillsammans = heltäckande kläder är lite väl odd = ångest, med tanke på mina självskadeärr. Hur fanken ska jag hantera det här nu då?
1. Förvarna innan eller inte?
Jag tänker att det kanske vore bra att varna innan om att ärren finns där, ifall han tycker det är skitäckligt och typ hellre sover under en buske än med mig och mina ärr. Samtidigt är det ett jävligt svårt samtal att ta "bara ändå"...
2. Går det att dölja/försvaga?
Typ brun utan sol? Är det bra eller dåligt tro? Sminka över går typ inte, eftersom vissa av ärren står ut litegrann och mina armar är så jävla bleka att inte ens ljusaste nyanserna av smink är i närheten av ljust nog. Så det ser bara stört ut.
3. Låtsas att det verkligen inte är någon big deal utan helt neutralt för mig, eller nämna något om att jag vet att det är äckligt och skämmigt som fan?
Eftersom jag är ganska störd så tycker jag att ett bra sätt att hantera det här kunde ju vara att skaffa fler ärr
Det är det inte, verkligen inte alls. De ärr jag har är gamla, det är illa nog. Jag behöver inte få nya att kanske försöka förklara också... Så förslag på annat att göra istället (som inte kostar pengar/kostar att ersätta/skadar andra) tas också emot
LindgrenV
Trådstartare
Sv: Pepptråden 2013
Känns det bättre att förvarna så gör det - men säg inte att det är äckligt, för det är det inte! Jag har ett är på armen (högst olämplig placering) som läkt väldigt tokigt, vilket gör att det ser ut som ett stort och extremt synligt självskadeärr. I själva verket har jag fastnat i taggtråd. Men det är rött/lila och buktar ut. Jag har fått frågan flera gånger om jag skurit mig och då har jag såklart svarat som det är, annars låtsas jag inte om det. Märker jag att nån tittar väldigt mycket så brukar jag också säga något för då slutar de undra. Nu är det ju inte riktigt samma sak eftersom det inte har samma historia bakom som dina ärr - men i andras ögon finns ju inte historien, bara det de ser. Jag kan väl bara tala för mig själv - men jag tycker verkligen inte att det är äckligt eller skämmigt med ärr! Gör det som känns bäst - men försök att inte skämmas! Vi alla har ärr - stora som små, synliga som osynliga. Du råkar ha synliga, men det gör inte att du är "fel" på något vis! Kram!
Känns det bättre att förvarna så gör det - men säg inte att det är äckligt, för det är det inte! Jag har ett är på armen (högst olämplig placering) som läkt väldigt tokigt, vilket gör att det ser ut som ett stort och extremt synligt självskadeärr. I själva verket har jag fastnat i taggtråd. Men det är rött/lila och buktar ut. Jag har fått frågan flera gånger om jag skurit mig och då har jag såklart svarat som det är, annars låtsas jag inte om det. Märker jag att nån tittar väldigt mycket så brukar jag också säga något för då slutar de undra. Nu är det ju inte riktigt samma sak eftersom det inte har samma historia bakom som dina ärr - men i andras ögon finns ju inte historien, bara det de ser. Jag kan väl bara tala för mig själv - men jag tycker verkligen inte att det är äckligt eller skämmigt med ärr! Gör det som känns bäst - men försök att inte skämmas! Vi alla har ärr - stora som små, synliga som osynliga. Du råkar ha synliga, men det gör inte att du är "fel" på något vis! Kram!
Sv: Pepptråden 2013
+ niphredil: tack!
Sparrisen:
Jag brukar inte låtsas om mina ärr, alltså jag tänker inte på dom ens. Dom syns inte jättemycket (har bara lite på underarmar och underben), men det är helt uppenbart att det är självskadeärr. Det händer att folk kommenterar och jag säger bara "jo jag självskadade förut" och sen är det inte mer med det.
Har en vän som har extremt mycket väldigt tydliga ärr och hon kör på samma sak. Liksom det är uppenbart att hon gjort dom själv men det blir lite mindre laddat när hon bara konstaterat att jo, så är det.
+ niphredil: tack!
Sparrisen:
Jag brukar inte låtsas om mina ärr, alltså jag tänker inte på dom ens. Dom syns inte jättemycket (har bara lite på underarmar och underben), men det är helt uppenbart att det är självskadeärr. Det händer att folk kommenterar och jag säger bara "jo jag självskadade förut" och sen är det inte mer med det.
Har en vän som har extremt mycket väldigt tydliga ärr och hon kör på samma sak. Liksom det är uppenbart att hon gjort dom själv men det blir lite mindre laddat när hon bara konstaterat att jo, så är det.
Sv: Pepptråden 2013
Jag har ett långt missprydande ärr på höften, första gången min sambo skulle sova i samma säng förklarade jag varför de satt där och sen var de inget mer med de.
Ärret kommer efter två operationer tyvärr och de kostar ju multum att ta bort de så får väl helt enkelt leva med de!
Jag har ett långt missprydande ärr på höften, första gången min sambo skulle sova i samma säng förklarade jag varför de satt där och sen var de inget mer med de.
Ärret kommer efter två operationer tyvärr och de kostar ju multum att ta bort de så får väl helt enkelt leva med de!
LindgrenV
Trådstartare
Sv: Pepptråden 2013
KL
Har lite smått livsångest. Jag känner att jag på något sätt behöver rannsaka mig själv. Just nu bara "är" jag, och det gör att jag lite smått börjar tappa meningen med livet. Eller motivationen. Hade jag inte haft ett jobb att gå till hade jag lika gärna kunnat ligga kvar i sängen dygnet runt. Jag har absolut ingenting som jag verkligen brinner för. Jag vill ha något att brinna för! Men jag har det inte. Jag har inget superintresse. Jag har inget som jag känner att "DET HÄR är precis vad jag vill göra!". Jag känner mig för dålig för att uppskatta hästlivet. Katterna är mitt sällskap och jag älskar dem - men det är inget superbrinnande intresse som jag fyller hela dagarna med. Jag är inte intresserad av att resa, gå på krogen etc etc. Jag fotar lite grann då och då men det där superintresset har jag inte (längre iaf). Jag umgås inte särskilt mycket med folk. Jag sysslar inte med någon idrott förutom den träning jag genomför för att gå ned i vikt/bli starkare/få bättre kondis. Men det är inget som fyller mig av glädje precis. Ja, jag vill bli polis - och DET brinner jag för. Men det ligger så långt fram i tiden att det just nu knappt är aktuellt.
Jag känner mig mjäkig. Det finns inget roligt som fyller mina dagar, utan jag fyller bara timmarna för att de ska gå åt. Vad gör man?
KL
Har lite smått livsångest. Jag känner att jag på något sätt behöver rannsaka mig själv. Just nu bara "är" jag, och det gör att jag lite smått börjar tappa meningen med livet. Eller motivationen. Hade jag inte haft ett jobb att gå till hade jag lika gärna kunnat ligga kvar i sängen dygnet runt. Jag har absolut ingenting som jag verkligen brinner för. Jag vill ha något att brinna för! Men jag har det inte. Jag har inget superintresse. Jag har inget som jag känner att "DET HÄR är precis vad jag vill göra!". Jag känner mig för dålig för att uppskatta hästlivet. Katterna är mitt sällskap och jag älskar dem - men det är inget superbrinnande intresse som jag fyller hela dagarna med. Jag är inte intresserad av att resa, gå på krogen etc etc. Jag fotar lite grann då och då men det där superintresset har jag inte (längre iaf). Jag umgås inte särskilt mycket med folk. Jag sysslar inte med någon idrott förutom den träning jag genomför för att gå ned i vikt/bli starkare/få bättre kondis. Men det är inget som fyller mig av glädje precis. Ja, jag vill bli polis - och DET brinner jag för. Men det ligger så långt fram i tiden att det just nu knappt är aktuellt.
Jag känner mig mjäkig. Det finns inget roligt som fyller mina dagar, utan jag fyller bara timmarna för att de ska gå åt. Vad gör man?
Sv: Pepptråden 2013
Hej alla, jag har läst igenom hela tråden och har egentligen massor att säga till er alla, men det skulle ta allt för lång tid att svara på allt.
Sparrisen- Gå till ätstörningsenheten! Var ärlig och berätta för dom hur det ligger till, det är upp till dom sen att bestämma vilken vård du behöver och det är inget du kan påverka. Dom kommer absolut ta dig på allvar men vilken hjälp du får beror på vilket landsting du tillhör, väntetider och hur dom skattar dina problem. Men dom kommer absolut inte tycka att du är löjlig eller överdriver!
Jag skulle berätta om ärren lite innan bara för att själv kunna slappna av och inte oroa mig för vad han skulle tycka. Men jag tycker också att man absolut inte behöver göra en stor sak av det och vill du inte berätta så se det som att dom nu är en del av din historia och inget äckligt eller dåligt, han kanske frågar lite men jag tror verkligen inte att han kommer tycka illa om dig. Snarare kommer han nog känna att han kanske får en möjlighet att lära känna dig bättre och kanske leder det till bra samtal framöver då ni kan vara ännu mer öppna?
Niyama- det låter verkligen jobbigt för dig nu, känner du ändå att du klarar dig själv hemma? Orkar du med att laga mat och ta hand om dig själv? Vad är det som förändras med din vård? Kommer du få mindre hjälp?
Lindgren- jag känner igen mig i den där tomheten och att om man nu skulle hitta något som motiverar en ligger så ligger det så långt fram i tiden att man inte kan ta till sig det. Som tur är har jag min hund och han kräver ju lite arbete men ibland känns det som att det enda jag gör är att sitta på min rumpa och äta hela dagarna. Jag vet att det är en del av behandlingen och att det inte är för resten av mitt liv men det är ändå så att det är så här det kommer vara väldigt länge
Hej alla, jag har läst igenom hela tråden och har egentligen massor att säga till er alla, men det skulle ta allt för lång tid att svara på allt.
Sparrisen- Gå till ätstörningsenheten! Var ärlig och berätta för dom hur det ligger till, det är upp till dom sen att bestämma vilken vård du behöver och det är inget du kan påverka. Dom kommer absolut ta dig på allvar men vilken hjälp du får beror på vilket landsting du tillhör, väntetider och hur dom skattar dina problem. Men dom kommer absolut inte tycka att du är löjlig eller överdriver!
Jag skulle berätta om ärren lite innan bara för att själv kunna slappna av och inte oroa mig för vad han skulle tycka. Men jag tycker också att man absolut inte behöver göra en stor sak av det och vill du inte berätta så se det som att dom nu är en del av din historia och inget äckligt eller dåligt, han kanske frågar lite men jag tror verkligen inte att han kommer tycka illa om dig. Snarare kommer han nog känna att han kanske får en möjlighet att lära känna dig bättre och kanske leder det till bra samtal framöver då ni kan vara ännu mer öppna?
Niyama- det låter verkligen jobbigt för dig nu, känner du ändå att du klarar dig själv hemma? Orkar du med att laga mat och ta hand om dig själv? Vad är det som förändras med din vård? Kommer du få mindre hjälp?
Lindgren- jag känner igen mig i den där tomheten och att om man nu skulle hitta något som motiverar en ligger så ligger det så långt fram i tiden att man inte kan ta till sig det. Som tur är har jag min hund och han kräver ju lite arbete men ibland känns det som att det enda jag gör är att sitta på min rumpa och äta hela dagarna. Jag vet att det är en del av behandlingen och att det inte är för resten av mitt liv men det är ändå så att det är så här det kommer vara väldigt länge
Sv: Pepptråden 2013
Jag är osäker på hur jag ska göra med dagvården i höst. Jag blir så otroligt negativt påverkad av stämningen i gruppen som är så deppig och tung. Det är verkligen oftast hela dagar som bara handlar om negativa känslor och tankar om ätstörningen och livet. Jag vet inte om jag är redo att sluta, på ett sätt känner jag mig för frisk för att gå i behandling men samtidigt vet jag att jag har massor problem både med tankar, känslor och beteenden med maten.
Jag tror det är så att jag är så trött på det här livet och att jag därför vill sluta, jag vill få vara vuxen, inte bli behandlad som ett barn och inte bete mig som ett barn. Trots att alla i personalen inte är jätte mycket äldre så är det så uppdelat och jag börjar bete mig mycket yngre när jag är där.
Jag tror inte mina vänner eller familj skulle känna igen mig, och min terapeut var riktigt förvånad när vi träffades en gång utanför dagvården och terapin, för att jag var så rak, tydlig, lugn, bra på att föra fram saker och formulera mig osv... Jag tror det beror på att jag skäms för mig själv och sjukdomen, att det är därför jag blir sådär på dagvården och hos behandlare över lag. Jag byter kroppsspråk, tonläge och röst och gör mig själv mycket mindre och så är jag ju så larvig när det gäller maten.
Jag är vuxen, jag borde ju kunna äta utan att larva mig om en cm mer juice i glaset eller om en potatis är lite större än ett ägg eller vara rädd för typ allt vi äter. Beter mig ju som ett barn och i torsdags började jag nästan gråta
Jag vill börja arbetsträna men jag vet inte om jag klarar det. Jag är så trött ofta och igår klarade jag inte att vara med på hela midsommarfirandet utan åkte hem efter bara några timmar. Idag gick jag och blundade när jag var ute med hunden för att jag inte orkade hålla ögonen öppna...Jag kollade mig omkring så att det inte var någon på väg åt mitt håll och sen blundade jag samtidigt som jag gick. Kom hem och gick och la mig direkt och sov till halv två...
Men jag vill ha ett liv utan att allt ska kresta kring maten, tycker verkligen inte om att gå i dagvård samtidigt som jag inte vet hur jag klarar mig själv? Kanske är jag inte redo för det. Men jag vill ju bort från det här, är så trött på att sitta i grupp och äta, prata om massor av jobbiga saker och vara tvingad att vila efter maten som ett dagisbarn...
Och vissa dagar är jag så pigg och klarar av massor av saker och mer därtill, blir inte klok på mig själv. Och det som stör mig är att även om jag har en lite bättre dag så håller ätstörningstankarna på att kväva mig och ta kål på mig. Jag får aldrig må helt bra
Jag är osäker på hur jag ska göra med dagvården i höst. Jag blir så otroligt negativt påverkad av stämningen i gruppen som är så deppig och tung. Det är verkligen oftast hela dagar som bara handlar om negativa känslor och tankar om ätstörningen och livet. Jag vet inte om jag är redo att sluta, på ett sätt känner jag mig för frisk för att gå i behandling men samtidigt vet jag att jag har massor problem både med tankar, känslor och beteenden med maten.
Jag tror det är så att jag är så trött på det här livet och att jag därför vill sluta, jag vill få vara vuxen, inte bli behandlad som ett barn och inte bete mig som ett barn. Trots att alla i personalen inte är jätte mycket äldre så är det så uppdelat och jag börjar bete mig mycket yngre när jag är där.
Jag tror inte mina vänner eller familj skulle känna igen mig, och min terapeut var riktigt förvånad när vi träffades en gång utanför dagvården och terapin, för att jag var så rak, tydlig, lugn, bra på att föra fram saker och formulera mig osv... Jag tror det beror på att jag skäms för mig själv och sjukdomen, att det är därför jag blir sådär på dagvården och hos behandlare över lag. Jag byter kroppsspråk, tonläge och röst och gör mig själv mycket mindre och så är jag ju så larvig när det gäller maten.
Jag är vuxen, jag borde ju kunna äta utan att larva mig om en cm mer juice i glaset eller om en potatis är lite större än ett ägg eller vara rädd för typ allt vi äter. Beter mig ju som ett barn och i torsdags började jag nästan gråta
Jag vill börja arbetsträna men jag vet inte om jag klarar det. Jag är så trött ofta och igår klarade jag inte att vara med på hela midsommarfirandet utan åkte hem efter bara några timmar. Idag gick jag och blundade när jag var ute med hunden för att jag inte orkade hålla ögonen öppna...Jag kollade mig omkring så att det inte var någon på väg åt mitt håll och sen blundade jag samtidigt som jag gick. Kom hem och gick och la mig direkt och sov till halv två...
Men jag vill ha ett liv utan att allt ska kresta kring maten, tycker verkligen inte om att gå i dagvård samtidigt som jag inte vet hur jag klarar mig själv? Kanske är jag inte redo för det. Men jag vill ju bort från det här, är så trött på att sitta i grupp och äta, prata om massor av jobbiga saker och vara tvingad att vila efter maten som ett dagisbarn...
Och vissa dagar är jag så pigg och klarar av massor av saker och mer därtill, blir inte klok på mig själv. Och det som stör mig är att även om jag har en lite bättre dag så håller ätstörningstankarna på att kväva mig och ta kål på mig. Jag får aldrig må helt bra
LindgrenV
Trådstartare
Sv: Pepptråden 2013
Att det känns så där är ju inte helt optimalt precis. Det ska ju hjälpa, inte stjälpa. Har du pratat med någon om det?
Jag kan ju bara reflektera till hur du var hos mig; Jättetrevlig, rak och tydlig och framför allt "enkel att ha att göra med". Det var ju liksom inte svårt att få till ett samtal om precis vad som helst. Och vi åt ju dessutom lunch, vilket du ju klarade jättebra!
Jag tror att arbetsträning för dig bör vänta, ja det är klart att det är skönt att komma in i vuxenlivet - men din kropp har ännu inte återhämtat sig och det kommer nog ta sin tid tyvärr. Kramar!
Att det känns så där är ju inte helt optimalt precis. Det ska ju hjälpa, inte stjälpa. Har du pratat med någon om det?
Jag kan ju bara reflektera till hur du var hos mig; Jättetrevlig, rak och tydlig och framför allt "enkel att ha att göra med". Det var ju liksom inte svårt att få till ett samtal om precis vad som helst. Och vi åt ju dessutom lunch, vilket du ju klarade jättebra!
Jag tror att arbetsträning för dig bör vänta, ja det är klart att det är skönt att komma in i vuxenlivet - men din kropp har ännu inte återhämtat sig och det kommer nog ta sin tid tyvärr. Kramar!
Sv: Pepptråden 2013
Kl
Idag sov jag ända till halv elva ops!
De är farligt att vara arbetslös, över 1 år sedan jag slutade gymnasiet nu. Suck man liksom blir som i en dimma till slut, man glömmer bort vad de är för dag och datum.
Har iaf sköt om Ponnyn och sen vart på en lång fotorunda så kom ut idag till slut.
Nu ska jag proppa i mig lite godis och allmänt tycka synd om mig själv
Kl
Idag sov jag ända till halv elva ops!
De är farligt att vara arbetslös, över 1 år sedan jag slutade gymnasiet nu. Suck man liksom blir som i en dimma till slut, man glömmer bort vad de är för dag och datum.
Har iaf sköt om Ponnyn och sen vart på en lång fotorunda så kom ut idag till slut.
Nu ska jag proppa i mig lite godis och allmänt tycka synd om mig själv
Liknande trådar
- Låst
- Artikel
Dagbok
Jag har funderat några varv till på mitt förhållande till mat, efter att jag skrev mitt blogginlägg om det här tidigare...
Senast: cassiopeja
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Nya vittnen i hovrätten – kan fria mannen efter dödsolyckan- Hästnyheter Den åtalade mannen har återigen ställts inför rätta efter dödsolyckan på Djurgården 2023. I hovrätten kallade försvaret in två nya...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 163
- Hästnyheter
-
Dyrare veterinärvård hos stora kedjorna
- Hästnyheter En kartläggning över prisutvecklingen i veterinärvården visar att de stora kedjorna i genomsnitt är dyrare än de fristående klinikerna
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 116
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Trädgårds- och odlingstråden 2025
- Trädgård & Växter Det är ju väldigt lättodlat. Jag sådde några stycken inomhus tidigt i vintras, katten hade ihjäl en hög men tre stycken växte till sig...
- sthu
- Svar: 1 483
- Visningar: 44 755
- Allmänt
-
Hur lär man sig att leva ensam?- Kropp & Själ Bara en inflikning kring ekonomisk stöttning av förälder. Även om min situation är på många sätt olik din så känner jag igen skammen du...
- Araminta
- Svar: 51
- Visningar: 2 300
- Allmänt
