Sv: Plugga + mammaledig
Oj va många svar det blev, jag ville mest gnälla av mig då det kändes som att prata med en vägg så fort jag försökte diskutera med de få som jag känner som har barn hur man ska lösa det praktiska.
'Neeej du behöver inte tänka på om det går att få föräldrapenning och csn samtidigt eller hur du ska lägga upp studierna, blaha blaha för du kommer inte orka, du kommer inte vilja när bebisen väl har kommit.' Och så vidare..
Det enda jag känner att de har en poäng i är att jag alltid kan göra saker sen. Visst.
Jag fattar att man nog helst ligger hemma och snusar bebis och bara är, att allt ställs på ända när bebisen väl kommer och att ingenting någonsin blir som planerat men jag känner att jag ändå vill och måste försöka.
Vi är båda unga, outbildade och har skitjobb. Att det inte skulle bli en dans på rosor när vi valde att behålla var vi medvetna om men jag vill komma ur en livssituation jag inte tycker är så där jätterolig för varken oss eller i framtiden (när hen blivit lite äldre) för barnet. Och det är jag villig att jobba arslet av mig för och jag har varit inställd på det sen dag ett.
Men när alla är så rent ut sagt jävla negativt inställda till det börjar jag själv tvivla, på min förmåga att klara av det och om allt går bara man vill eller om man bara ska svälja det dom säger och ta emot.
Jag blir hemskt peppad när jag läser att det åtminstone går, och det känns även som att man får en lite mer nyanserad bild på att det kanske inte heller går när ni skriver hur det kändes för er.
Kan tillägga att utbildningen sker på distans och självklart är vi två om detta. Vi kommer båda vara föräldralediga fast inte samtidigt mer än dom 30 dubbeldagar man får.
