Pojkvän med dåligt humör.

[Askur]

Jag känner till normaliseringsprocessen @Mammas
Jag berättar bara utifrån vad jag tror eftersom att jag inte känner någon utav personerna och jämnför med egna upplevelser. Jag har växt upp med en pappa som har betydligt värre humör än vad M verkar ha och han har aldrig höjt handen eller försökt kontrollera oss. (Mamma och lillebror). Kanske därför jag inte regaerar likadant eftersom att det blir "naturligt" för mig. Men att M skulle vara annorlunda tvivlar jag inte på men den enda som faktiskt kan utesluta eller sammanfatta hans beteende är @alp

 

[Askur]

Som sagt, hans beteende är inte bra. Jag har inte sagt något annat!
Men jag är en person som avskyr när två eller flera bråkar och försöker alltid hitta förklaringen i problemet.
Det är sådan jag är och att sitta och dra en kam över en person tänker jag inte göra, just därför pratar jag utifrån vad jag tror men bara för att jag inte nämner begreppet NP så behöver det inte betyda att jag håller med? För det gör jag. Men jag känner inte personerna.

 

[virra]

Jag försöker verkligen förklara för honom hur jag känt, att han skrämmer mig och då svarar han med. Ja jag vet, jag är en hemsk människa. Att han säger så gör mig så arg.

Bra att du blir arg. Det han visar när han säger så är att han vägrar ta ansvar för situationen och att han överhuvudtaget inte tål kritik. Det blir omöjligt att prata med någon som gör så. Min mamma är likdan. Försöker jag säga "det var jobbigt när du gjorde så" svarar hon med "allt är tydligen mitt fel, jag har väl aldrig gjort ett enda rätt i hela mitt liv". Och så blir man tvungen att lirka och säga precis motsatsen till det man ville säga. "Nej, du är inte alls hemsk", tvingas man förklara.

Ju mer du skriver, desto tydligare blir det att han har problem, men att du löser dem åt honom. Du får inte umgås med killkompisar, han är skeptisk mot dina tjejkompisar, du ska ta hans humör, du ska trösta, du ska lirka ur honom hur han mår, du ska helst inte åka iväg... Han är kontrollerande. Han mår förmodligen jättedåligt, har låg självkänsla och gör sitt bästa för att vara bra mot dig, men det spelar ingen roll. Han är ändå kontrollerande. Människor kontrollerar och slår inte för att de är onda, utan för att de mår dåligt och har ett destruktivt beteende. Det ger dem ingen rätt att kontrollera/slå/misshandla psykiskt.

Hur du än väljer att göra med relationen: Ju mer du anpassar dig, desto värre kommer det att bli. Svartsjukan blir inte mindre för att du anpassar dig efter den, den blir större och får ta allt mer plats. Om inte han förstår att svartsjukan är hans problem och att han måste hantera den, inte du, så kommer det bli färre människor du har lov att umgås med.

Som många skriver, så är du fantastisk som lyckas vara så ärlig mot dig själv och andra kring de här sakerna. Det är supersvårt det du gör just nu och de flesta fattar nog inte när de är inne i något destruktivt. Jag är grymt imponerad av dig. Du är bara 22 och så smart och klarsynt. Fortsätt med det!

 

[Raderad medlem 6459]

Som sagt, hans beteende är inte bra. Jag har inte sagt något annat!
Men jag är en person som avskyr när två eller flera bråkar och försöker alltid hitta förklaringen i problemet.
Det är sådan jag är och att sitta och dra en kam över en person tänker jag inte göra, just därför pratar jag utifrån vad jag tror men bara för att jag inte nämner begreppet NP så behöver det inte betyda att jag håller med? För det gör jag. Men jag känner inte personerna.

Om jag läser en tråd som denna, där TS beskriver ett väldigt oroväckande och problematiskt förhållande, skulle jag passa mig jävligt noga för att släta över. Det du slätar över och försöker förklara bort kan vara något som TS kommer ta skada av i lång tid framöver.

Det är direkt farligt att bortförklara kontrollerande mäns beteende!

 

[mandalaki]

Att han blir uppgiven när du vill ha ensamtid tror jag att jag kan förstå.
Det VERKAR som om att han inte har så många vänner eller personer i sin närhet och när du (särskilt du) som är hans absolut tryggaste stöd säger att du vill ha egentid får han separationsångest och blir ledsen.

Vill han ha närhet och stöd av TS kanske han kunde börja med att inte kasta höbalar på henne och få vredesutbrott mot henne som är så våldsamma att hon blir fysiskt rädd.

Sorry men du är fullständigt ute och cyklar.

Och: om det nu är så att hans uppförande beror på separationsångest eller på motsatsen, som någon var inne på, behov av ensamtid - så spelar det ingen roll. Oavsett om hans bristande aggressionskontroll skulle bero på en hjärnskada, på taskig barndom eller på att han rent allmänt har kort stubin - så är det lika oacceptabelt att han håller på som han gör och lika farligt för TS.

 

[alp]

@Askur M har ett väldigt stor umgängeskrets där vi bor. Jag kommer inte ens ihåg namnet på alla dem. Och jag har sagt till honom dem få gångerna när jag är borta att han kan ju hitta på något med dem själv. Kan ju va skönt att inte ha med flickvännen hela tiden tycker jag. Men nej, då säger han att de inte finns tid.

Just nu känner jag mig helt matt i psyket, tänker så mycket och blir bara irriterad om M messar mig el liknande. Ska försöka prata med honom en gång till om någon dag och blir de ingen förbättring så tror jag ni alla vet här vad som tyvärr kommer hända...

De tär på mig mycket att tänka på den personen han var när vi träffades, och nu får jag endast glimtar av honom någon gång ibland eller när han vart arg.

 

[mandalaki]

De tär på mig mycket att tänka på den personen han var när vi träffades, och nu får jag endast glimtar av honom någon gång ibland eller när han vart arg.

Jag tycker att det är lite konstigt att han växlar personlighet så för att ni flyttat. Men: det du upplever av honom nu, oavsett varför han blivit sådan, visar att han inte respekterar dig när han är i obalans. Han är fullständigt respektlös. Och skulle ni fortsätta tillsammans riskerar du att han blir sån här varje gång något får honom ur balans - och så kan man inte göra mot sin partner.

 

[zassoo]

@alp Många andra har redan sagt jättebra saker, men jag måste bara säga att det glädjer mig att du verkar vara såpass klarsynt! Ingen ska vara rädd för sin partner, då är något fel. Hoppas allt går bra

 

[oanki]

Jag och mitt ex var tillsammans i 9 år innan vi gick skilda vägar, och då funderade jag på hur jag skulle klara mig ensam med 6 hästar 2 hundar,2 katter mm. Hur skulle man klara sig ekonomisk? kommer man träffa någon ny , vill någon ens ha en?
Men som sagt första 2 månaderna var ruskigt jobbiga, både ekonomiskt och psykiskt.

Men det fixade sig, och jag mår mycket bättre nu än på väldigt många år!
Har bättre ekonomi och jag vet att jag klarar mig själv!
När jag tittar tillbaka på vårt förhållande så undrar jag varför vi inte avslutade det tidigare, jag inser nu att även om jag älskade honom så var jag inte lycklig, vilket jag är nu. Livet leker och jag är numera glad att vi gjorde slut 2 veckor innan vi skulle gifta oss.
Vem hade trott att jag skulle må såhär bra och träffa en otroligt trevlig tjej?

Du är 22 år och har hela livet framför dig.
Du är smart nog att ta hjälp redan nu, låt ingen ta din lycka, självkänsla eller trygghet ifrån dig.

 

[Lillelorden]

@alp

Jag är så imponerad av dig! Du är grymt stark som orkar läsa, ta till dig och agera. Det är en jättetung process du går igenom, men det är så häftigt av dig att du står pall och inte viker dig för honom.

 

[Luff]

@Askur

De tär på mig mycket att tänka på den personen han var när vi träffades, och nu får jag endast glimtar av honom någon gång ibland eller när han vart arg.

Han var alltid den personen som han är nu - men han dolde det. Han kan inte sluta vara sig själv bara sådär. Manipulativ, dålig självkänsla, svartsjuk, bristande impulskontroll - tar år av arbete med sig själv (med sig själv inte genom någon annan) att komma ifrån det. Få lyckas. Jag vete sjutton om jag har hört om någon sådan person som ändrat sig. Bara att omgivningen anpassat sig.

 

[Emtherlia]

@alp vad glad jag är att du startade tråden, så du kan få bekräftelse på att det han gör är fel! Jättebra, för det visar ju dessutom att du redan hade det på känn.

 

[Askur]

@alp, okej då är det ju en annan sak. Åter igen - Jag försöker bara analysera över hans beteende. Eftersom att jag inte känner honom vill jag heller inte döma. Men eftersom att det faktiskt är du som står med frågetecken i handen så skall du naturligtvis göra det som känns bäst för dig själv och inte för hans del.

Hur tror du att han hade reagerat om du tex sa "Jag vill flytta härifrån men vi kan fortfarande vara tillsammans" eller helt och hållet "Jag orkar inte mer, jag vill göra slut"?

 

[Pancakes]

Jag vill bara säga till dig TS att du verkar så vettig, jag är helt övertygad om att du kommer reda ut ditt liv.

Vad gäller killen så måste man få ha dåligt humör ibland, men inte på den här nivån att man vid flera tillfällen skrämmer sin partner. INTE OKEJ! Om jag var du skulle jag försöka ta en snack till, men om han inte kan anstränga sig att ens försöka lyssna eller förstå utan bara slänger ur sig skit och sedan låtsas som inget så skulle jag göra någon förändring. Om det är att göra slut, bli särbos eller vad som låter jag vara osagt, men som det är nu låter det inte hälsosamt.

 

[alp]

Igår var en både bra och dålig dag. Vi åkte på en liten dagstripp med min familj och redan i bilen dit vart de tyvärr en diskussion om hur många kalvar de får plats i lösdriften hos hans föräldrar . Den bidrog vi till båda men vi avslutade den och så sa att vi får se hur vi gör när vi väl ska köpa hem kalvarna. Inget mer med de, men sen när vi var vid stranden så märkte jag på M att han var helt nere. Och även mina föräldrar. Så dem frågade såklart mig vad som va fel. Gick en sväng å pratade med M men fick inget mer vettigt ur honom än att han säger att han bara gör fel och inget blir bra. Då blir de samma sak igen att han inte riktigt vill prata utan ska kramas å sånt istället. Känns ju bara som att han inte lyssnar på mig. Dagen fortsätter och vi har de trevlig och roligt tsm i familjen. Sen på kvällen så frågar jag om han tyckte de var en bra dag. Svaret var att nja vi bråkar ju hela tiden. De sårade mig totalt då vi hade en diskussion på morgonen men de drar ner hela hans dag,jag hade liksom slutat tänkt på de på kvällen. Får förklara för honom att man inte kan hänga upp sig på varenda liten negativ sak som händer. Då kan man inte njuta el va glad för de roliga och bra sakerna.

Har pratat lite lätt med mina föräldrar om de också och dem säger att jag måste ge honom ett ultimataum för jag ska inte behöva känna såhär.

Å tack för alla peppade kommentarer, får mig att lite mer på mig själv.

 

[Modest]

@alp

Vet inte om jag tror att ultimatum är lösningen här. Trots att ni diskuterat fortsätter han ju på exakt samma sätt. Som flera andra sagt så kommer han troligen inte att förändra sitt beteende i morgon dag - så du får nog överväga om du vill stanna i det som är nu eller lämna.

För övrigt låter han som en tjurig femåring, rätt trist skulle jag tycka.

 

[Raderad medlem 6459]

@alp Jag håller med @Mulberry ; jag tror inte heller på ultimatum. Och håller SÅ med om att han låter som en gnällig unge bara, herregud vilket tålamod du har!

Jag tror att din alternativ är att antingen dumpa eller acceptera att du kommer fortsätta leva med gnällig, klängig, kontrollerande, kvävande snubbe som INTE kommer ändra sig. Sån som han är nu - sån är han.

 

[em-pirre]

Jag tror absolut inte att han är en hård nöt att knäcka. Ärlig talat, visar en man tårar då är dom ganska svaga men det tar ett tag (och de perfekta meningarna) att få ur dem vad dem känner. Män överlag (särskilt min) är OTROLIGT bekväm. Bråkar vi - Då sticker han, meeer än gärna. Det gjorde mig ledsen till en början men det är sådan han är. Han är konflikträdd och det verkar som om att "M" är det med.

WTF?
Jag blir helt mållös.

 

[alp]

Jag har iaf bestämt mig för att ge M en chans till. För han har iaf erkänt på sms vilken idiot han vart ett tag och självisk också. Men nu när jag har fått hjälp av er att förstå hans beteende så kommer jag ta mycket mer allvarlig på de. Jag är ju lika mycket värd i förhållandet.

 

[mandalaki]

Jag har iaf bestämt mig för att ge M en chans till. För han har iaf erkänt på sms vilken idiot han vart ett tag och självisk också. Men nu när jag har fått hjälp av er att förstå hans beteende så kommer jag ta mycket mer allvarlig på de. Jag är ju lika mycket värd i förhållandet.

Tänk dig för bara. Vad han erkänner i sms är egentligen ointressant, det är hur han uppför sig mot dig som räknas. Acceptera ingen mer tjurighet och absolut inga vredesutbrott.

Han måste lära sig själv att uppföra sig även när han inte mår bra. Men det är inte du som ska lära honom det.