Nu kommer jag med en liten solskenshistoria här som förhoppningsvis får några av er att le! (eller så blir ni bara väldigt uttråkade
)
Min mormor är 97 år gammal och hade länge en bästa kompis som hon lärde känna när de jobbade tillsammans under andra världskriget. Vi kan kalla henne B. Mormor och B har sedan hängt ihop under alla dessa år, åkt på massor av resor tillsammans och helt enkelt haft ett väldigt starkt band. Men för ca 10 år sedan hände något som gjorde att de blev osams, och min (ibland lite onödigt envisa och tjuriga) mormor sa upp kontakten med B.
För några veckor sedan tyckte min mamma och B:s döttrar att det fick vara nog, att mormor och B helt enkelt fick lov att begrava stridsyxan så att de kunde träffas som vänner igen innan det var för sent. B är ett år äldre än mormor, så det är alltså en 97-åring och en 98-åring vi snackar här.
Sagt och gjort, döttrarna gaddade ihop sig och stuvade in mormor i bilen, körde bort till B:s äldreboende och där satt sedan de två vännerna och pratade gamla minnen över flera koppar kaffe. Båda tyckte det var jätteroligt att träffas igen och kunde inte för sitt liv minnas varför de blivit ovänner en gång i tiden...
Idag fick vi beskedet att B gått bort, så det känns lite extra fint att veta att de i alla fall fick träffas en sista gång. Det verkar också ha hjälpt mormor med sorgen, mamma sa att hon inte hade verkat särskilt upprörd utan istället sagt att det var ju för väl att vi hann bli sams igen i alla fall.
Jag tycker det är så himla fint hela grejen!