Jag håller med till del, men inte sista meningen. Jag ser mer av ett egenvärde att ha en mångfald av utförare, eftersom samma mall inte passar alla och att mångfald driver nya lösningar som vi behöver även på vårdområdet. Vårdområdet är inte ett isolerat område där innovation och nytänkande av entreprenörssjälar inte behövs.
Jag tänker att den mix på 85/15 procent vi har idag kan vara ganska rimlig. Och blir lite trött på att man tror att avskaffandet/förbudet av dessa 15% av vårdproduktionen skulle vara lösningen på att få mer och bättre vård till alla. Den heliga graalen existerar inte.
Jag håller med om att det kan finnas många vinster i andra driftsformer än den offentliga. Generellt tror jag att vård drivs bäst när den är styrd av professionen, inte av ledningar som gärna vill detaljstyra utan att ha en bild av den komplexa verklighet som vårdpersonalen vistas i. Framförallt mindre privata kliniker och vårdcentraler fungerar ofta ypperligt, och kan i många fall ta ut vinst på verksamheten utan att tumma på medicinsk kvalitet. Detsamma gäller för övrigt för vissa mindre friskolor.
Problemet är att även dessa verksamheter styrs av vinstintresse, och eftersom att de är aktiebolag kan de förvärvas och sugas upp i stora koncerner. När en organisation svällt tillräckligt mycket skapas samma problem som i offentlig verksamhet, dvs. toppstyrning och ”bullshitjobb” (se artikel i mitt tidigare inlägg i denna tråd). Och det är här, när vårdbolagen blivit stora, som den privata regin inte längre innehåller någon egentlig fördel, men däremot en nackdel i form av att det primära intresset hos bolaget riskerar att bli vinst (för annars faller bolaget), inte allmän och lika vård för alla efter behov.
Det är dessutom otroligt svårt att skapa mått för att värdera hur effektivt en viss vårdenhet jobbar i jämförelse med en annan. En kritik som framförts mot svenska läkare är att vi träffar för få patienter jämfört med våra internationella kollegor. Tidigare, fram till på 70-talet ca, jobbade läkare ofta på ackord och fick betalt per patientbesök. Den ersättningsmodellen gjorde naturligtvis att onödiga läkarbesök skapades. Varför skriva ut blodtrycksmedicin som räcker i ett år när man kan ta tillbaka en patient 4 gånger om året för en kontroll + receptförnyelse, liksom. Istället har man i Sverige jobbat mycket med uppgiftsväxling (ssk sköter många tidigare läkaruppgifter och läkarna får fler ”indirekta” arbetsuppgifter, ex. ta ställning till hur det höga blodtrycket ska hanteras utan att själv träffa patienten).
Tyvärr verkar det vara oerhört svårt att kravställa vård, åtminstone ”bred” vård, som ska bedöma och behandla en myriad av tillstånd, och kryphål som mindre nogräknade aktörer kan utnyttja uppkommer ständigt och täpps igen alltför sent. Det mest flagranta exemplet är nog utomlänsersättningen som gjort digitala vårdtjänster till kassakor, och som indirekt drivit på underfinansieringen av den allmänna primärvården. Dessa tjänster är nog toppen för många som använder dem, men är det verkligen givet att skattepengar ska gå dit (och till vinster för deras grundare) när vi i Sverige har bland de lägsta antalet vårdplatser per invånare i hela EU och överbeläggningar är ett normaltillstånd på de flesta sjukhus? När operationsköer för planerad kirurgi som ”kan” vänta på många platser i landet är flera år? Och- när man faktiskt lyckats visa att lång väntetid på akuten är förenat med ökad risk för död? De här frågorna är retoriska och inte direkt riktade till dig, men mitt svar är iaf nej
.
