Problem med dotter

[Squie]

Mja.. HSP är jag ganska tveksam till (just lyssnat på en bok om just det och tycker inte det stämde in särskilt bra). Dessutom är jag ju oftast med när det händer och vet att jag bemött henne på ett schysst sätt. Möjligen är jag den utlösande faktorn en del gånger, men när hon är på bra humör har vi haft en bra kommunikation.

Nånstans i det hela behöver hon ju samtidigt bli uppfostrad. Försöker be henne städa rummet ganska ofta, så det inte ska bli en för svår uppgift när hon väl sätter igång, men istället för att ta sig två minuter och röja undan kan hon välja att tjura hela dagen och kvällen. Ofta resulterar det i att hon stormar från middagsbordet och går och lägger sig utan att ha gjort uppgiften. Nästa dag kan hon vakna och ha glömt bort det, när jag vänligt påminner henne samtidigt som jag erbjuder mig att hjälpa henne är karusellen igång igen.

Då släpper vi idén om HSP.

Sen är jag nog inte med riktigt. OM hon nu har problem med motivationen, för mig handlar det inte om uppfostran utan om den inre motivationen, hennes egen inre motivation. Det är något som måste lockas fram..inget som går att uppfostra till. Uppfostra för mig i det här läget är något negativt, en sorts maktdemonstration från föräldrarna. Förstår jag dig rätt så brukar hon få en kommentar på att hon är sur? Vem gillar o höra det?

Jag håller helt med @Snurrfian och @Muninn i deras tankar.

 

[TinyWiny]

Min dotter i tioårsåldern har alltid haft problem med sitt humör när hon inte får som hon vill. Hon blir ledsen, sur och tjurig, hänger med huvudet och axlarna, vägrar titta upp, mumlar ohörbara svar. Jag faktiskt svårt att veta hur jag ska bemöta det här. Flera helger utflykter och semestrar har blivit förstörda för att hon börjat tjura, jag tappar humöret och ingen har kul. Jag har som exempel i affären frustrerat sagt "Varför är du sur? Säg vad du vill ha så köper vi det". Utan att få svar. Hon verkar också ha svårare än andra barn i hennes ålder att förstå konsekvenser. När det blir konsekvenser av hennes beteende är hon bara fortsatt sur.

Några exempel. Hon och hennes kompis var med i stallet och red, styra hästen stod på schemat, men hon var lite för vag i sina signaler - hästen förstod inte vad hon ville. Då började hon tjura och släppa tyglarna istället för att som kompisen kämpa lite. Det slutade med att hon inte ville rida mer. När jag ber henne städa sitt rum struntar hon i det tills jag blir arg. Jag talar om för henne att efter det är klart kan hon gå ut igen, men hon väljer att stanna inne och tjura när det är klart. Hon tycker inte om att duscha, men det är ju inte direkt förhandlingsbart.Hon försöker alltid smita undan och när hon väl gör det surar hon. Om hon sjunger, ritar eller annat när alla sitter och äter och jag säger ifrån, reagerar hon oftast direkt, men börjar igen och när jag ryter till blir hon ledsen eller sur.

Jag försöker alltid ge henne möjlighet att "välja rätt", men hon väljer oftast att bli sur. Jag vill hjälpa henne att vara glad, jag har alltid förespråkat att man ska prata med varandra och att man kan komma överens om det mesta.

Hon har kompisar, men jag märker att även kompisarna börjar reagera och inte vilja leka och hon kämpar inte för de utan rycker bara på axlarna om de går hem. Hon är normalbegåvad för övrigt, inga signaler från lärarna och hon har inga större bekymmer med läxorna. Har inte svårt med finmotorik eller med att uttrycka sig när hon är på bra humör. Hon verkar inte ha några bekymmer socialt i skolan, det verkar mest vara hemma hon är sådanhär. Hon är inte selektiv eller tvångig när det gäller mat eller kläder.

Om jag talar om för henne att man inte kan rida ifall man surar och släpper tyglarna, och sedan frågar, "vill du försöka igen" snappar hon upp och reflekterar tillbaka med att "du sa ju att jag inte får rida" och surar för det istället. Ibland lovar jag att vi ska göra något, men hon tjurar och surar och då har jag inte nån lust att åka och köpa godis liksom, och då blir hon sur för det.

Jag har försökt göra överenskommelser med henne, att nästa gång hon blir sur ska hon berätta hur det känns, komma och prata eller ta en timeout och komma tillbaka när hon känner sig bättre. Men det har fallerat varje gång. Jag har varit tydligt med att jag älskar henne, men att jag blir frustrerad och ledsen över hur hon beter sig.

Precis nu kom kompisen in och sa "hon bara gick, jag vet inte varför".
Hon drar ner även mig med sitt humör och jag känner inte för att göra något tillsammans längre eftersom det alltid slutar med att hon av okänd anledning blir sur.

Jag behöver tankar och råd, jag orkar inte ha det såhär längre.

Du skriver att semestrar och dylikt blivit förstörda av att hon tjurar. Hur tror du det känns för henne? Även om du inte säger rakt ut att hon förstör så är ett barn inte dummare än att de förstår. Varför får hon inte känna som hon känner? Vad är det du är rädd för? Lär dig att lära henne att ta hand om sina känslor istället. Får man jämt och ständigt höra att man är sur så blir man sur så sluta utgå ifrån att hon blir sur. Hon kanske inte alls vill ha något i affären utan hon vill ha din uppmärksamhet, att du ska se henne och lyssna på henne och hon har insett att det är när hon gör som hon gör som hon får den uppmärksamheten hon behöver.
Jag ser det som helt självklart att man inte är sprudlande glad när man inte får som man vill och det är ditt ansvar som förälder att lära henne ta hand om allt hon känner då på ett sätt som är bra för henne i första hand, omgivningen kommer i andra hand.

Det här med att domdera fungerar inte. Säg till någon att hen måste göra det eller detta och hen blir avigt inställd även om hen precis var påväg att göra det av egen vilja. Ha ett tydligt schema om vad som ska göras och ge henne tid istället för att tjata. Varför är det så viktigt att städa sitt rum så att hon måste avbryta det hon håller på med? Gå till dig själv, hur hade du reagerat om du höll på med något och någon kom och tjatade på dig om något helt annat? Om rummet måste vara städat på lördag kl 19 så säg det till henne redan på måndagen, inte på lördagen kl 15 när hon har fullt upp med annat. Ge henne möjligheten att planera och säg att du litar på att hon gör det. Tjat är det värsta som finns och att ryta till som du beskriver hör inte hemma när man guidar ett barn. Vad vill du ha ut av det? En människa som hoppar för att någon säger hoppa? Det är ju inte en hund du uppfostrar där målet är att hen ska lyda. Målet är att hon ska bli en självständig, ansvarstagande och lycklig människa.

Nej hon väljer inte att vara sur. Det är en flykt undan när kraven blir för stora. Hade du orkat vara glad jämt? Du behöver inte hjälpa henne att vara glad, du behöver hjälpa henne att lära sig att hantera och reda upp sina känslor och att alla känslor är okej att känna men att man inte måste agera på allt.

Det här med att kämpa. Många är rädda för att misslyckas. De ser ingen anledning att kämpa för kämpar de kan de också misslyckas och då vill de inte ens försöka för nederlaget är så hårt. Där får man stärka självkänslan och självförtroendet så att barnet vågar prova. Det är ett ständigt pågående arbete att stärka sitt barn.

Vill du att ditt barn ska lita på dig? Det bästa sättet att få ett osäkert barn är att inte hålla vad man som förälder lovar. Har du lovat något så håll det oavsett. Det måste vara något allvarligt som händer innan beslut ändras, inte bara för att du inte har lust längre till det du lovat.
Tänk på vad du säger till henne. Jag förstår fullkomligt hennes reaktion. Hur ska hon veta om det snart kommer ett ryt som när du anser att hon ska städa eller om det som i detta fallet kommer, "men fortsätt med vad du höll på med"? Du ger tvetydiga signaler så hur ska hon veta? Hon är ju knappast tankeläsare. Du måste vara tydlig.

Att säga till någon "jag älskar dig men..." Är nog bland det värsta man kan göra. Du berättar att hon inte duger som hon är utan att hon ska ändra sig. Om hon ändrar sig och faller in i din mall så kan hon få bli älskad utan förbehåll. Det är liknande det vissa partners pysslar med i normaliseringsprocessen.

Hon kanske inte vet vad som är fel. Hur ska hon då kunna berätta det? Det blir ytterligare ett krav.

Det är du som är vuxen här. Hon är tio år och med största sannolikhet mitt i känslo och hormonstormar som gör att hon inte vet själv vem hon är. Vanligtvis hamnar tjejer i förpuberteten i 9-10 års åldern och det händer massor långt innan kroppen börjar förändras synligt. Fråga henne vad hon vill att du ska göra när det blir sådär fel och du upplever att hon tjurar istället för att gnälla på henne att hon är sur och gör det i ett neutralt läge, inte när hon redan är i en känslostorm. Hon kanske behöver en kram eller kanske vill hon vara ifred en stund eller så vill hon inte att du ska göra något alls då och det är bara att acceptera det. Det jag kan lova att hon inte vill är att du påpekar att hon är sur.

 

[Snurrfian]

Hur reagerar din son när han går i baklås? Jag har tidigare uppfattat det som att hon kan göra det mesta, om hon inte tappar humöret för då går inget. Men nu nappar jag på det du skriver, detta känner jag igen tror jag. Saker jag tycker är lätta och bra förklarade () kanske inte är lika lätta och bra för henne.

Min son reagera antingen med att bli ledsen och gråta, eller bli arg och gå ifrån situationen. Det handlar inte så mycket om att det kanske är komplicerat det man ber honom göra utan jag tror att det helt enkelt blir svårt för honom att sortera vad som är viktigast/vad man ska börja med och då blir det helt enkelt för mycket och han klarar inte av att göra något. Bryter man ner det och förenklar, ja då blir det greppbart. Det gäller att man som förälder håller sig lugn och helst kommer ihåg att inte sätta sig i såna situationer, jag säger nu mera som exempel: Städa ditt rum, börja med att plocka upp legot så hjälper jag dig vidare sen. Vi blir inte osams och han vet vad han ska göra, sen kan vi självklart bli osams för att han inte tycker att rummet prioriterat just då. Men det hör ju till livet att man har olika åsikter och då får man lyssna och diskutera om det finns viktiga anledningar till att skjuta på det eller om mina argument är mest hållbara. Det brukar vara ungefär 50/50..

 

[Melisen]

Mja.. HSP är jag ganska tveksam till (just lyssnat på en bok om just det och tycker inte det stämde in särskilt bra). Dessutom är jag ju oftast med när det händer och vet att jag bemött henne på ett schysst sätt. Möjligen är jag den utlösande faktorn en del gånger, men när hon är på bra humör har vi haft en bra kommunikation.

Nånstans i det hela behöver hon ju samtidigt bli uppfostrad. Försöker be henne städa rummet ganska ofta, så det inte ska bli en för svår uppgift när hon väl sätter igång, men istället för att ta sig två minuter och röja undan kan hon välja att tjura hela dagen och kvällen. Ofta resulterar det i att hon stormar från middagsbordet och går och lägger sig utan att ha gjort uppgiften. Nästa dag kan hon vakna och ha glömt bort det, när jag vänligt påminner henne samtidigt som jag erbjuder mig att hjälpa henne är karusellen igång igen.

Utifrån städa rummet exemplet så tänker jag att man lätt, som förälder/vuxen, gärna går i fällan att inte respektera barnens tid och att dom ofta redan har en planering som inte alls innehåller det vi skulle önska men för den unge är den ju viktig. Jag tycker att veckoschema är jättebra där föräldrarnas/ de vuxnas förväntningar på barnet blir tydliga. Kan vid behov kompletteras med korta skrivna rutiner (eller vid behov bilder). T ex på måndag, onsdag och söndag står "plocka ordning på rummet" på veckoschema och på fredag "städning" och ni är överens om vad de olika begreppen innebär. Jag tycker helt klart det är bäst att skriva ner det man kommer överens om och ha som stöd. Schemat görs såklart tillsammans med den unge så att det blir dagar/ tider som passar. Schemat fylls på med det som är viktigt att komma ihåg att göra under veckan. Har man en planering i grunden är det ju också lätt att planera om utan att det skapar frustration och oro. Det blir mycket mindre "tjat" genom att bara påminna om att kolla schemat.

 

[Raderad medlem 6459]

Så kan det faktiskt vara, att hon inte riktigt vet. Jag har inte reflekterat över det då hon är väldigt duktig på att uttrycka sig för övrigt både i tal och skrift.

Jag har jättesvårt att sätta ord på varför jag blir sur och "off" och det är först som vuxen som jag egentligen lärt mig att hantera den sidan hos mig. Jag kan verkligen förstå din dotter och du ska veta att för en själv är det jättejobbigt verkligen att ha den där surheten.

 

[Amaranthine]

Jag måste nog svara här fast jag inte har egna barn eller har någon större erfarenhet av barn i den åldern. Och det är för att jag känner igen mig något helt enormt i din beskrivning av barnets beteende - jag var likadan i den åldern.

Jag kunde verkligen "tjura ihop" fullkomligt för att slippa göra saker eller totalt "skärma av" och vara jättesur och tyvärr förstöra flertalet semestrar och aktiviteter för min familj. Kort och gott var jag exakt likadan som ditt barn. Men ingen har misstänkt att det beror på någon sjukdom eller liknande utan jag har nog setts som väldigt frisk

Nu vet jag ju inte om lösningen är samma för ditt barn som för mig, men jag behövde liksom få avreagera mig ibland och få vara sur, och säkerligen få lite uppmärksamhet också. Det berodde mycket på att jag var väldigt omogen i vissa avseenden och hade svårt att ta kritik och motgångar, vilket kanske inte är så konstigt när man är 10 år. Finns ju gott om vuxna som reagerar på ett liknande sätt också, haha!

Jag vill i alla fall säga att det gick över mer och mer i takt med att jag blev äldre men blev inte riktigt bra förrän vid ca 16-17 års ålder. Det beror nog mycket på att både den sociala kompetensen och konsekvenstänkandet blev lite mer utvecklat, helt enkelt

Hoppas du kommer på någon lösning för ditt barn som ni båda trivs med!

 

[Monkie]

Jag tror det kan vara jättebra om du försöker att strunta i att hon tjurar, inte försöka "få henne glad igen". Du kan uppmärksamma det, så hon känner sig sedd, t.ex "Det verkar som att du är väldigt sur nu, om du vill prata om det så finns jag här". Men sen låta henne tjura. Jag tror det är viktigt att redan från ung ålder lära sig att man får lov att ha alla sinnesstämningar utan att andra försöker styra en i någon riktning. Dessutom får hon ju s.a.s uppmärksamhet när hon tjurar och du försöker allt du kan att få henne på gott humör och hon ser hur det påverkar dig. (Jag menar inte att man ska strunta i ledsna och sura barn nu, men att man inte ska slå knut på sig själv. Uppmärksamma, visa att mamma finns här, och sedan inte låta det påverka en).
Har du funderat på om du kan peppa henne på något sätt när hon tjurar och ger upp? T.ex med ridningen, fokusera på det positiva och inte säga "Man kan ju inte rida om man släpper tyglarna" utan mer "Nejmen, nu kan ju inte hästen förstå vad du vill, försök lite till, du är jätteduktig".
Jag tänker också på att inte ge konsekvenser för surandet. Villkora inte sånt som ni bestämt, som att du lovat att ni ska åka och köpa godis. Surar hon så surar hon, strunt samma. Däremot om man gör något som verkligen går över gränsen, och bryter mot "regler" som barnet verkligen har koll på, så ja, då är det väl rimligt att dra in saker som man skulle gjort.
När det gäller matsituationen så undrar jag lite varför du ryter till när hon börjar sjunga/rita igen? Påminn hellre i samma tonfall som första gången.
Jag är, som någon annan också nämne här, förtjust i lågaffektivt bemötande och det finns massorm ed bra litteratur. Ross Greene har skrivit "Explosiva barn" och Bo Hejlskov har gjort flera böcker och har info på sin hemsida. Nyckeltanken är "Barn gör rätt om de kan" inte att de gör rätt om de vill. Det tycker jag är en bra utgångspunkt.
Om hon får utbrott och blir superarg så skulle jag absolut ta hjälp av det Ross Greene och Bo Hejlskov har skrivit. När det gäller surandet så tror jag det är bättre att jobba med dig och dina reaktioner och känslor som du får av tjurandet. Och var uppmärksam på henne, så att detta inte är uttryck för att hon går och bär på något annat, jag tänker på det här att hon tjurar och drar sig undan från vänner- barn som mår dåligt har svårt att reda i de känslorna och det kan ju vara så att hon egentligen är ledsen och deppig men att det manifesteras som tjurighet.
Hoppas något av detta känns vettigt

Ja, det låter mycket vettigt

Kanske ger jag henne för mycket uppmärksamhet när hon tjurar, det är möjligt. Jag vill ju att hon ska må bra och kunna hjälpa henne med vad det nu är som är problemet oavsett om hon är sur eller leden.

Hur tänker du att man rent konkret skulle göra i en situation där hon surar på sitt rum och det är dags för middag? Jag brukar först ropa glatt att maten är klar. Om hon inte kommer brukar jag gå upp på hennes rum, säga vänligt att maten är klar och när hon inte svarar småprata lite om annat för att försöka få fokus på annat och hoppas på att hon nappar på något jag säger och hakar på. Om hon ändå inte kommer brukar jag gå ner och äta och så får hon äta senare om hon vill. Om hon kommer ner och är uppenbart sur, vilket brukar visa sig i att hon inte håller ordentligt i bestick och mat, så att hon spiller och tappar, hänger med huvudet i tallriken, vägrar svara på tilltal och så vidare så brukar jag säga till vänligt ett par gånger, men sedan brukar jag ärligt talat tappa humöret lite, då brukar hon utan ett ord lämna matbordet och försvinna upp på sitt rum igen.

Angående ridningen så peppade jag henne och berömde, där vet jag faktiskt inte hur jag skulle kunna ha gjort på annat sätt.

Angående att låta henne vara lite längre när hon tjurar, jag brukar försöka låta henne vara ifred om det verkar som att det är det hon vill vara, ge henne en kram om det verkar som hon är ledsen. Men jag brukar nog kolla läget lite väl ofta , "hur är det", "vad ska vi göra", vill du ...".

 

[Monkie]

Jag har jättesvårt att sätta ord på varför jag blir sur och "off" och det är först som vuxen som jag egentligen lärt mig att hantera den sidan hos mig. Jag kan verkligen förstå din dotter och du ska veta att för en själv är det jättejobbigt verkligen att ha den där surheten.

Jag förstår att hon tycker det är jobbigt, försöker ändå hitta anledningar och verktyg till att kunna bemöta detta på ett bra sätt då det tär ganska mycket på även mig.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag förstår att hon tycker det är jobbigt, försöker ändå hitta anledningar och verktyg till att kunna bemöta detta på ett bra sätt då det tär ganska mycket på även mig.

Jag säger inte att det inte tär på dig, eller att du inte ska hitta sätt att hjälpa henne att hantera det. ville bara flika in att hur duktig man än är på att uttrycka sig kan just det här vara svårt att hantera. Det var allt.

 

[Monkie]

Jag måste nog svara här fast jag inte har egna barn eller har någon större erfarenhet av barn i den åldern. Och det är för att jag känner igen mig något helt enormt i din beskrivning av barnets beteende - jag var likadan i den åldern.

Jag kunde verkligen "tjura ihop" fullkomligt för att slippa göra saker eller totalt "skärma av" och vara jättesur och tyvärr förstöra flertalet semestrar och aktiviteter för min familj. Kort och gott var jag exakt likadan som ditt barn. Men ingen har misstänkt att det beror på någon sjukdom eller liknande utan jag har nog setts som väldigt frisk

Nu vet jag ju inte om lösningen är samma för ditt barn som för mig, men jag behövde liksom få avreagera mig ibland och få vara sur, och säkerligen få lite uppmärksamhet också. Det berodde mycket på att jag var väldigt omogen i vissa avseenden och hade svårt att ta kritik och motgångar, vilket kanske inte är så konstigt när man är 10 år. Finns ju gott om vuxna som reagerar på ett liknande sätt också, haha!

Jag vill i alla fall säga att det gick över mer och mer i takt med att jag blev äldre men blev inte riktigt bra förrän vid ca 16-17 års ålder. Det beror nog mycket på att både den sociala kompetensen och konsekvenstänkandet blev lite mer utvecklat, helt enkelt

Hoppas du kommer på någon lösning för ditt barn som ni båda trivs med!

Intressant och tack för att du delar med dig! Jag är precis tvärt om och var som barn väldigt lätt att ha att göra med och positiv och glad. Jag exploderade och blev arg då och då men det gick över på två minuter.

Hur bemötte dina föräldrar dig och vad kändes bäst för dig? Vara ifred eller få uppmärksamhet/frågor?

 

[Monkie]

Då släpper vi idén om HSP.

Sen är jag nog inte med riktigt. OM hon nu har problem med motivationen, för mig handlar det inte om uppfostran utan om den inre motivationen, hennes egen inre motivation. Det är något som måste lockas fram..inget som går att uppfostra till. Uppfostra för mig i det här läget är något negativt, en sorts maktdemonstration från föräldrarna. Förstår jag dig rätt så brukar hon få en kommentar på att hon är sur? Vem gillar o höra det?

Jag håller helt med @Snurrfian och @Muninn i deras tankar.

Ja det håller jag med om, tror hon behöver bättre inre motivation och jag behöver nog hitta lite strategier som fungerar för att locka fram den vilket jag tycker är svårt. Angående uppfostran/makt vet jag inte riktigt om jag håller med, jag tror inte att jag är värre än någon men tillexempel runt matbordet har man inte fötterna på bordet när man äter, man tvättar händerna när man grävt i jorden innan man äter tex.

 

[Amaranthine]

Intressant och tack för att du delar med dig! Jag är precis tvärt om och var som barn väldigt lätt att ha att göra med och positiv och glad. Jag exploderade och blev arg då och då men det gick över på två minuter.

Hur bemötte dina föräldrar dig och vad kändes bäst för dig? Vara ifred eller få uppmärksamhet/frågor?

Det är lite roligt faktiskt för när jag pratar med min mamma om mitt hemska beteende (det är lite så det känns nu men då visste jag ju inte bättre). Hon minns bara att jag var ett SÅ snällt och lugnt barn, för jag bara lydde i princip bara henne och ingen annan. Men jag tror hon mest minns det som var bra, för jag betedde mig riktigt illa mot henne också emellanåt. Jag tror att jag lydde henne för att hon ofta betedde sig väldigt kärleksfullt mot mig och inte bara satte "hårt mot hårt" när det blev jobbigt för mig. Jag visste att jag hade ganska mycket att sätta emot (lägga mig mitt på en bilväg t ex....) så om mina familjemedlemmar började bråka med mig så kunde det gå riktigt långt.

Mina föräldrar bemötte det lite olika och idag förstår jag ju att det är för att tålamodet tog slut ibland. Så ibland blev jag bara totalignorerad, till exempel på resor, och det fungerade ju för jag ville ju inte bli lämnad ensam någonstans så det var ju bara att gilla läget. Men när mina föräldrar blev arga på mig blev jag oftast bara väldigt, väldigt ledsen, för det kändes som att ingen förstod mig och som att de inte tyckte om mig. Av vad jag minns så ville jag mest ha lite kärlek och lite uppmärksamhet även om jag kanske inte visade det. Oavsett vad så gick det ju över efter ett tag när jag fick lugna ner mig lite grann.

Jag hoppas att du förstår hur jag menar för det kanske blev lite rörigt!

 

[Monkie]

Du skriver att semestrar och dylikt blivit förstörda av att hon tjurar. Hur tror du det känns för henne? Även om du inte säger rakt ut att hon förstör så är ett barn inte dummare än att de förstår. Varför får hon inte känna som hon känner? Vad är det du är rädd för? Lär dig att lära henne att ta hand om sina känslor istället. Får man jämt och ständigt höra att man är sur så blir man sur så sluta utgå ifrån att hon blir sur. Hon kanske inte alls vill ha något i affären utan hon vill ha din uppmärksamhet, att du ska se henne och lyssna på henne och hon har insett att det är när hon gör som hon gör som hon får den uppmärksamheten hon behöver.
Jag ser det som helt självklart att man inte är sprudlande glad när man inte får som man vill och det är ditt ansvar som förälder att lära henne ta hand om allt hon känner då på ett sätt som är bra för henne i första hand, omgivningen kommer i andra hand.

Det här med att domdera fungerar inte. Säg till någon att hen måste göra det eller detta och hen blir avigt inställd även om hen precis var påväg att göra det av egen vilja. Ha ett tydligt schema om vad som ska göras och ge henne tid istället för att tjata. Varför är det så viktigt att städa sitt rum så att hon måste avbryta det hon håller på med? Gå till dig själv, hur hade du reagerat om du höll på med något och någon kom och tjatade på dig om något helt annat? Om rummet måste vara städat på lördag kl 19 så säg det till henne redan på måndagen, inte på lördagen kl 15 när hon har fullt upp med annat. Ge henne möjligheten att planera och säg att du litar på att hon gör det. Tjat är det värsta som finns och att ryta till som du beskriver hör inte hemma när man guidar ett barn. Vad vill du ha ut av det? En människa som hoppar för att någon säger hoppa? Det är ju inte en hund du uppfostrar där målet är att hen ska lyda. Målet är att hon ska bli en självständig, ansvarstagande och lycklig människa.

Nej hon väljer inte att vara sur. Det är en flykt undan när kraven blir för stora. Hade du orkat vara glad jämt? Du behöver inte hjälpa henne att vara glad, du behöver hjälpa henne att lära sig att hantera och reda upp sina känslor och att alla känslor är okej att känna men att man inte måste agera på allt.

Det här med att kämpa. Många är rädda för att misslyckas. De ser ingen anledning att kämpa för kämpar de kan de också misslyckas och då vill de inte ens försöka för nederlaget är så hårt. Där får man stärka självkänslan och självförtroendet så att barnet vågar prova. Det är ett ständigt pågående arbete att stärka sitt barn.

Vill du att ditt barn ska lita på dig? Det bästa sättet att få ett osäkert barn är att inte hålla vad man som förälder lovar. Har du lovat något så håll det oavsett. Det måste vara något allvarligt som händer innan beslut ändras, inte bara för att du inte har lust längre till det du lovat.
Tänk på vad du säger till henne. Jag förstår fullkomligt hennes reaktion. Hur ska hon veta om det snart kommer ett ryt som när du anser att hon ska städa eller om det som i detta fallet kommer, "men fortsätt med vad du höll på med"? Du ger tvetydiga signaler så hur ska hon veta? Hon är ju knappast tankeläsare. Du måste vara tydlig.

Att säga till någon "jag älskar dig men..." Är nog bland det värsta man kan göra. Du berättar att hon inte duger som hon är utan att hon ska ändra sig. Om hon ändrar sig och faller in i din mall så kan hon få bli älskad utan förbehåll. Det är liknande det vissa partners pysslar med i normaliseringsprocessen.

Hon kanske inte vet vad som är fel. Hur ska hon då kunna berätta det? Det blir ytterligare ett krav.

Det är du som är vuxen här. Hon är tio år och med största sannolikhet mitt i känslo och hormonstormar som gör att hon inte vet själv vem hon är. Vanligtvis hamnar tjejer i förpuberteten i 9-10 års åldern och det händer massor långt innan kroppen börjar förändras synligt. Fråga henne vad hon vill att du ska göra när det blir sådär fel och du upplever att hon tjurar istället för att gnälla på henne att hon är sur och gör det i ett neutralt läge, inte när hon redan är i en känslostorm. Hon kanske behöver en kram eller kanske vill hon vara ifred en stund eller så vill hon inte att du ska göra något alls då och det är bara att acceptera det. Det jag kan lova att hon inte vill är att du påpekar att hon är sur.

Jag har fått lära mig att man ska vara tydlig med att skilja på beteende och person, tycker du det är fel? Att man ska tala om för ett barn att det där beteendet är faktiskt inte okej, men jag älskar dig ändå.

Jag vill hjälpa henne att hålla det vi kommit överens om tillsammans! Hon är en ganska konstnärlig och ordningssam person som själv trivs med att vara hel och ren och när rummet är fint och gosedjuren sitter fint på rad och när hennes konstverk är prydligt placerade i rummet. Vi har sagt att rummet ska vara städat ordentligt på onsdagar och söndagar, dusch och hårtvätt varannan dag. När hon struntar i det trots vänliga påminnelser i god tid så förstår jag såklart att det inte är så kul att avbryta något annat hon börjar på med och att hon blir sur, men alternativet blir att hon får göra precis som hon vill vilket blir aldrig duscha och att jag får städa hennes rum själv. Här har det tyvärr hänt att jag själv tappat humöret ett par gånger och höjt rösten. Inte med mening eller ont uppsåt och vad jag vill uppnå med det vet jag inte, jag blir frustrerad och ledsen och irriterad ibland fast att jag är vuxen.

Vi har pratat om det här mängder av gånger när vi är sams, då är hon klok och sansad, vettig tjej. I de situationerna försöker jag ofta tala om att hon kan berätta allt för mig, om det har hänt något i skolan, med kompisar eller om hon tänker på något särskilt. Hon brukar berätta saker för mig då och vi kan ofta ha bra samtal. Jag försöker att inte ge råd som min egen mamma alltid gör och som jag irriterar mig ganska mycket på, utan samtala och fråga hur hon tänker och vad man skulle kunna göra så att hon får känna efter själv.

 

[Monkie]

Jag säger inte att det inte tär på dig, eller att du inte ska hitta sätt att hjälpa henne att hantera det. ville bara flika in att hur duktig man än är på att uttrycka sig kan just det här vara svårt att hantera. Det var allt.

Förstår det, sorry om jag uttryckte mig lite dåligt, blir lätt att man hamnar lite i försvar när man känner sig uppgiven märker jag Intressant att få höra hur det kan kännas för er som själva har/haft liknande bekymmer!

 

[Monkie]

Det är lite roligt faktiskt för när jag pratar med min mamma om mitt hemska beteende (det är lite så det känns nu men då visste jag ju inte bättre). Hon minns bara att jag var ett SÅ snällt och lugnt barn, för jag bara lydde i princip bara henne och ingen annan. Men jag tror hon mest minns det som var bra, för jag betedde mig riktigt illa mot henne också emellanåt. Jag tror att jag lydde henne för att hon ofta betedde sig väldigt kärleksfullt mot mig och inte bara satte "hårt mot hårt" när det blev jobbigt för mig. Jag visste att jag hade ganska mycket att sätta emot (lägga mig mitt på en bilväg t ex....) så om mina familjemedlemmar började bråka med mig så kunde det gå riktigt långt.

Mina föräldrar bemötte det lite olika och idag förstår jag ju att det är för att tålamodet tog slut ibland. Så ibland blev jag bara totalignorerad, till exempel på resor, och det fungerade ju för jag ville ju inte bli lämnad ensam någonstans så det var ju bara att gilla läget. Men när mina föräldrar blev arga på mig blev jag oftast bara väldigt, väldigt ledsen, för det kändes som att ingen förstod mig och som att de inte tyckte om mig. Av vad jag minns så ville jag mest ha lite kärlek och lite uppmärksamhet även om jag kanske inte visade det. Oavsett vad så gick det ju över efter ett tag när jag fick lugna ner mig lite grann.

Jag hoppas att du förstår hur jag menar för det kanske blev lite rörigt!

Ja, jag förstår hur du menar. Jag tycker att jag är ganska bra på att ge henne positiv uppmärksamhet men det kan hända att det inte är tillräckligt för henne. Hon är själv väldigt kärleksfull och kommer ofta och tar kramar och säger vänliga saker, hon är väldigt lätt att tycka om när hon är bra humör. Hon blir också väldigt glad och tacksam när man fixar och ordnar saker för henne, så det är väldigt roligt. Men det kan hända att hon faktiskt behöver mer kramar och uppmärksamhet, ska testa att tänka extra på det nu i helgen.

 

[Monkie]

Konkret situation som kan uppstå ikväll, kanske kan få lite tips från er hur jag skulle kunna göra istället.

Fredagar är lite extramysiga, vi brukar sitta och äta länge i soffan framför TV:n. Vi har mobilrestriktion när vi äter och inga fötter på bordet, detta vill jag inte kompromissa med. Om hon börjar lägga fötter på bordet och hålla på med mobilen brukar jag säga ifrån vänligt ett par gånger, ibland blir hon sur och lämnar bordet ganska snart, ibland fortsätter hon och när jag till slut blir irriterad lämnar hon bordet.

Jag tror (rätt eller fel?) att barn känner trygghet om det finns vissa ramar och att man ska försöka vara konsekvent.

Hur skulle jag kunna för att undvika att hon blir sur/ledsen i den här situationen?

 

[em-pirre]

Konkret situation som kan uppstå ikväll, kanske kan få lite tips från er hur jag skulle kunna göra istället.

Fredagar är lite extramysiga, vi brukar sitta och äta länge i soffan framför TV:n. Vi har mobilrestriktion när vi äter och inga fötter på bordet, detta vill jag inte kompromissa med. Om hon börjar lägga fötter på bordet och hålla på med mobilen brukar jag säga ifrån vänligt ett par gånger, ibland blir hon sur och lämnar bordet ganska snart, ibland fortsätter hon och när jag till slut blir irriterad lämnar hon bordet.

Jag tror (rätt eller fel?) att barn känner trygghet om det finns vissa ramar och att man ska försöka vara konsekvent.

Hur skulle jag kunna för att undvika att hon blir sur/ledsen i den här situationen?

Har hon det mysigt då? Om hon hellre pillar på mobilen? Varför får man inte ha fötterna på bordet i sitt eget hem då man slappar framför tv:n?

Då jag varit som henne så har det enda som hjälpt varit tid, lugn och ro. Inget skäll, inget överdrivet peppar. Inget.

 

[Monkie]

Har hon det mysigt då? Om hon hellre pillar på mobilen? Varför får man inte ha fötterna på bordet i sitt eget hem då man slappar framför tv:n?

Då jag varit som henne så har det enda som hjälpt varit tid, lugn och ro. Inget skäll, inget överdrivet peppar. Inget.

Jag tror att hon uppskattar våra fredagskvällar! Precis när vi sitter och äter så är det inte särskilt trevligt med fötterna på bordet, och vi har också bestämt att vi ska försöka fokusera på att äta och varandra och inte ha mobiler vid måltider. Däremellan bryr jag mig inte så mycket faktiskt. Det är heller inget tvång att sitta och äta länge och tvångsmysa

Menar du att du vill vara ifred helt? Bli tilltalad men utan frågor?

 

[em-pirre]

Jag tror att hon uppskattar våra fredagskvällar! Precis när vi sitter och äter så är det inte särskilt trevligt med fötterna på bordet, och vi har också bestämt att vi ska försöka fokusera på att äta och varandra och inte ha mobiler vid måltider. Däremellan bryr jag mig inte så mycket faktiskt. Det är heller inget tvång att sitta och äta länge och tvångsmysa

Menar du att du vill vara ifred helt? Bli tilltalad men utan frågor?

Jag vet inte. Jag har många gånger funderat på vad som kunde ha hjälpt men aldrig kommit på nåt svar. Jag var väl ungefär i din dotters ålder då det är länge sedan nu. Det jag minns är att jag blev mer och mer irriterad på all sorts kontakt. Väldigt enkla och kravlösa frågor gick bra. (T.ex. "vill du vara i fred?")

Jag upplever att vissa barn i såna här fall liksom målar in sig i ett hörn och då hjälper det att backa och låta barnet få lite andrum.

I en konfliktsituation kanske barnet vägrar ge sig, blir sur och arg. Då kan det vara bättre att släppa hela konflikten och vänta ut barnet. Ofta kommer barnet själv och (med eller utan ord) vill reda upp saken.

Att backa vid en konflikt man inte kan hantera tycker jag är en jättefin färdighet.

 

[Monkie]

Jag vet inte. Jag har många gånger funderat på vad som kunde ha hjälpt men aldrig kommit på nåt svar. Jag var väl ungefär i din dotters ålder då det är länge sedan nu. Det jag minns är att jag blev mer och mer irriterad på all sorts kontakt. Väldigt enkla och kravlösa frågor gick bra. (T.ex. "vill du vara i fred?")

Jag upplever att vissa barn i såna här fall liksom målar in sig i ett hörn och då hjälper det att backa och låta barnet få lite andrum.

I en konfliktsituation kanske barnet vägrar ge sig, blir sur och arg. Då kan det vara bättre att släppa hela konflikten och vänta ut barnet. Ofta kommer barnet själv och (med eller utan ord) vill reda upp saken.

Att backa vid en konflikt man inte kan hantera tycker jag är en jättefin färdighet.

Precis så känns det, som att hon målar in sig i ett hörn. Att vänta och inte göra något är nog det som har fungerat de flesta gångerna. Som du säger är det kanske bäst att backa när situationen spårat ur, även om det gör ont i mammahjärtat när jag tänker på att hon ligger ensam på sitt rum med obearbetade känslor och tankar. .

Tror min strategi för ikväll ska bli att tänka på att ge henne mängder av kärlek och uppmärksamhet och att inte försöka fråga/prata med henne för mycket om det ballar ur.