Problem med dotter

[Badger]

Så kan det faktiskt vara, att hon inte riktigt vet. Jag har inte reflekterat över det då hon är väldigt duktig på att uttrycka sig för övrigt både i tal och skrift.

Angående att man inte behöver vara glad jämt har du rätt. Jag brukar ta det med ro men börjar tröttna då det sista tiden varit mer och mer. Hon måste inte rida såklart, hon vill följa med mig till stallet och rida på eget initiativ. Det är lika ofta saker hon själv vill göra som blir förstörda så hittar inget mönster där.

Kan det vara tillfällen då förväntningarna varit väldigt höga och resultatet inte nådde upp till dem?

Tex om hon var jättetaggad att lära sig styra hästen och tänkte att hon skulle vara jättebra på det (helt naturligt utan att öva) (och lätt i hand så som man ska) men så var hon inte det och eftersom det inte satt naturligt så är det bara hemskt dvs inget man kan öva på ändå. (Än värre att hennes kompis lyckas, vad hon än gör kan ju bara bli sämre iom att kompisen lyckades först. På "hennes" häst till råga på allt.)

(Jodå det går att tänka så, gjorde det själv när jag var tio och har fortfarande tendenserna. Det är kanske alla de där böckerna och folk som säger att -alla är bra på någonting och lille X som är så dålig på allt upptäcker plötsligt en naturlig begåvning för Y. Men så är det ju inte, det händer väl extremt sällan att man visar sig bra på någonting utan att öva, haken är att det är väl svårt att skriva om övande.)

Eller Gröna Lund skulle vara jättejättekul och fantastiskt, förväntningarna är i topp, men det är okänt och otäckt, annorlunda och mycket folk och man är lite rädd och illamående, hungrig och trött och vill krypa in under en sten istället Och har dåligt samvete över att man tyckte det var okänt och lite läskigt istället för härligt.

(Känner igen det hos mitt barn också (då fyra), han bara släppte tyglarna och satte sig på händerna för att jag ville föreslå att han skulle dra i den tygeln som var åt det håll han skulle istället. Borde låtit honom hålla på själv helt enkelt, jag ledde ju ponnyn och det är tveksamt om signalerna nådde fram i de hängande tyglarna ändå.)

 

[Monkie]

Kan det vara tillfällen då förväntningarna varit väldigt höga och resultatet inte nådde upp till dem?

Tex om hon var jättetaggad att lära sig styra hästen och tänkte att hon skulle vara jättebra på det (helt naturligt utan att öva) (och lätt i hand så som man ska) men så var hon inte det och eftersom det inte satt naturligt så är det bara hemskt dvs inget man kan öva på ändå. (Än värre att hennes kompis lyckas, vad hon än gör kan ju bara bli sämre iom att kompisen lyckades först. På "hennes" häst till råga på allt.)

(Jodå det går att tänka så, gjorde det själv när jag var tio och har fortfarande tendenserna. Det är kanske alla de där böckerna och folk som säger att -alla är bra på någonting och lille X som är så dålig på allt upptäcker plötsligt en naturlig begåvning för Y. Men så är det ju inte, det händer väl extremt sällan att man visar sig bra på någonting utan att öva, haken är att det är väl svårt att skriva om övande.)

Eller Gröna Lund skulle vara jättejättekul och fantastiskt, förväntningarna är i topp, men det är okänt och otäckt, annorlunda och mycket folk och man är lite rädd och illamående, hungrig och trött och vill krypa in under en sten istället Och har dåligt samvete över att man tyckte det var okänt och lite läskigt istället för härligt.

(Känner igen det hos mitt barn också (då fyra), han bara släppte tyglarna och satte sig på händerna för att jag ville föreslå att han skulle dra i den tygeln som var åt det håll han skulle istället. Borde låtit honom hålla på själv helt enkelt, jag ledde ju ponnyn och det är tveksamt om signalerna nådde fram i de hängande tyglarna ändå.)

Det är absolut vid flera sådana tillfällen det ballar ur (och även vid situationer utan anledning alltså närsomhelst).
Ridsituationen blev helfel, hon hade förväntningar på att kunna rida själv, men ville/kunde liksom inte kämpa lite för det.

Jag förstår att man kan bli lite sådär, men blir orolig nu när även kompisar börjat reagera och dra sig undan. Jag förstår dem, för det kan inte vara särskilt kul att umgås med någon som vägrar svara på tilltal, men tycker det är synd om det ska bli så att hon inte får några kompisar kvar. Vill så gärna hjälpa henne genom detta och ge henne strategier! Har försökt säga till henne att om hon känner att hon blir ledsen eller sur, att hon kan säga att hon måste hem och äta och åtminstone lämna en anledning till att hon avbryter och går hem.

 

[Badger]

Mja.. HSP är jag ganska tveksam till (just lyssnat på en bok om just det och tycker inte det stämde in särskilt bra). Dessutom är jag ju oftast med när det händer och vet att jag bemött henne på ett schysst sätt. Möjligen är jag den utlösande faktorn en del gånger, men när hon är på bra humör har vi haft en bra kommunikation.

Nånstans i det hela behöver hon ju samtidigt bli uppfostrad. Försöker be henne städa rummet ganska ofta, så det inte ska bli en för svår uppgift när hon väl sätter igång, men istället för att ta sig två minuter och röja undan kan hon välja att tjura hela dagen och kvällen. Ofta resulterar det i att hon stormar från middagsbordet och går och lägger sig utan att ha gjort uppgiften. Nästa dag kan hon vakna och ha glömt bort det, när jag vänligt påminner henne samtidigt som jag erbjuder mig att hjälpa henne är karusellen igång igen.

Kan det vara för stor uppgift fortfarande, att den känns oöverstiglig. Vet inte var man ska börja. Undrans om -kan du plocka upp dina (uhm Lego? vad har tioåringar på rummet som är stökigt) är mer hanterbart. Alla är ju inte så naturligt bra på att städa.

 

[Badger]

Det är absolut vid flera sådana tillfällen det ballar ur (och även vid situationer utan anledning alltså närsomhelst).
Ridsituationen blev helfel, hon hade förväntningar på att kunna rida själv, men ville/kunde liksom inte kämpa lite för det.

Jag förstår att man kan bli lite sådär, men blir orolig nu när även kompisar börjat reagera och dra sig undan. Jag förstår dem, för det kan inte vara särskilt kul att umgås med någon som vägrar svara på tilltal, men tycker det är synd om det ska bli så att hon inte får några kompisar kvar. Vill så gärna hjälpa henne genom detta och ge henne strategier! Har försökt säga till henne att om hon känner att hon blir ledsen eller sur, att hon kan säga att hon måste hem och äta och åtminstone lämna en anledning till att hon avbryter och går hem.

Mjo det verkar vara ganska mycket, tror det mest var min mamma som drabbades. Hon är fortfarande väldigt försiktig förresten testa det -Vi har hyrt ett hus i Skåne, men det är säkert ganska hemskt, det ser ju ut att vara nära stranden men man vet ju aldrig och vattnet kanske är fullt av maneter. Så kanske det regnar också -vill ni komma! (Ja absolut! det låter jättetrevligt )

(Eller så kan man göra det själv, nu ska jag rida på det här nya stället, det kommer att bli jätteobekvämt och jag vet inte var någonting är och kommer att göra allting annorlunda mot alla andra, hu! nåja.)

Jo jag vet att man inte ska göra så egentligen enligt pressen men ändå det känns bättre att vara beredd.

Det är så himla irriterande när barnen inte bara kan lyssna på enkla råd och lyda dem (som tex just säga -jag ska hem innan man sticker) Den biten har jag faktiskt ingen aning om men det är ju inte bra.

(Släkten tyckte jag var ganska surmulen också, kan otipsa om farmors -flickor ska vara glada! eller i alla fall le sött basta. Det kan göra en ännu surare. . Sura små gossar pryder sin plats lite bättre tror jag hon tyckte.)

 

[Wysiwyg]

Som du säger är det kanske bäst att backa när situationen spårat ur, även om det gör ont i mammahjärtat när jag tänker på att hon ligger ensam på sitt rum med obearbetade känslor och tankar. .

Jag kan känna igen mig jättemycket i din dotter utifrån hur du beskriver henne. Just det här att inte försöka eller bli så jädra arg när det inte funkar, det var ofta så jag reagerade som yngre. Har fortfarande vissa problem men nu är jag ju vuxen och kan hantera det på ett helt annat och konstruktivt sätt jämfört med när jag var barn och tonåring. Har fått kämpa mycket med "ingen är född mästare"-biten och att fortsätta öva fast det inte går bra (eller inte går så bra som jag vill). För mig handlar det aldrig om att jag är lat eller inte vill utan att "helvete vad jag är dålig är det ens någon idé att försöka om man är såhär usel" typ.

Och att hon ligger ensam på sit rum med obearbetade känslor och tankar; lita på att hon bearbetar dem till slut ändå. Antingen med dig, en kompis, någon annan familjemedlem eller kanske helt själv. Jag fullkomligt avskydde när vuxna i min närhet skulle "prata ut" om händelser och känslor när jag bara ville vara ifred med min känslostorm. Det är klart att man i ett lugnare läge, dagen efter eller så, kan fråga "du varför blev det sådär igår?" men att fortsätta tjafsa bara för att "reda ut" något får jag klåda av än idag.

Jag förstår att det är svårt att tänka såhär men ha verkligen i åtanke att ditt barn är just ett barn och inte alls kan reda eller styra sina känslor på samma sätt som du, en vuxen person, gör. Du är den starka i er relation och hon är den svagare parten som inte kan sätta emot så mycket på hur du styr ert umgänge. Och med det menar jag ingen kritik utan bara konstaterar hur situationen ser ut.

 

[Miljon]

Konkret situation som kan uppstå ikväll, kanske kan få lite tips från er hur jag skulle kunna göra istället.

Fredagar är lite extramysiga, vi brukar sitta och äta länge i soffan framför TV:n. Vi har mobilrestriktion när vi äter och inga fötter på bordet, detta vill jag inte kompromissa med. Om hon börjar lägga fötter på bordet och hålla på med mobilen brukar jag säga ifrån vänligt ett par gånger, ibland blir hon sur och lämnar bordet ganska snart, ibland fortsätter hon och när jag till slut blir irriterad lämnar hon bordet.

Jag tror (rätt eller fel?) att barn känner trygghet om det finns vissa ramar och att man ska försöka vara konsekvent.

Hur skulle jag kunna för att undvika att hon blir sur/ledsen i den här situationen?

Bara en tanke lite snabbt, då jag är vuxen men nog rätt lik din dotter.

Tycker hon det är mysigt att sitta och äta länge? Att äta i soffan och mysa med familjen är säkert mysigt! Men hon kanske inte har samma tålamod för det som ni andra?
Jag är alltid den som vänligt ursäktar mig och avviker tidigt från diverse familjetillställningar, då jag helt enkelt inte uppskattar att sitta i tid och evighet som många andra.

 

[em-pirre]

Jag tror att en bidragande orsak var just det att det inte var okej att vara arg eller så hemma. Man måste få bli förbannad ibland, bara man inte gör det genom att ha sönder en massa grejer eller skada andra eller sig själv.

 

[Freddie]

Vi har haft en hel del problem med att sonen inte svarar på tilltal när han blir arg/ledsen/rädd etc. Det kan till exempel hända att han gör sig illa i skolan, låt oss säga att han ramlar och slår sig, och då vägrar han prata med någon under några minuter efteråt och han kan inte berätta varken vad som har hänt eller vad han vill att andra ska göra. Hans kompisar har lärt sig att det inte är någon idé att försöka tvinga fram ord ur honom (han är envis som synden, så det är meningslöst) och jag har lärt mig att låta honom vara och inte försöka förändra hans stämningsläge. Händer det här hemma bekräftar jag hans känsla OCH hans reaktion "Aj, det där såg ut att göra jätteont och jag vet att du blir väldigt arg när det gör ont och att du inte klarar av att prata. Vill du att jag stannar kvar med dig (lämnar utrymme för nick eller huvudskakning)?". Numera händer det här sällan, han har fått mycket lättare att uttrycka sina känslor och det går framför allt mycket snabbare för honom att återhämta sig efter missöden. I vanliga fall har han ett extremt stort ordförråd för sin ålder, så det saknas inte ord, utan möjlighet att använda sig av dem i vissa lägen och att acceptera det inom rimlighetens gränser har verkligen varit ett vinnande koncept för oss. Jag tror också i förlängningen att när han känner att han är accepterad för den han är blir det också lättare för honom att ändra sig och vi har väldigt få låsningar nu om man jämför med för några år sedan. Åldersrelaterat också säkerligen, men inte bara.

Numera kan sonen själv konstatera saker som "Det blev väldigt jobbigt förut och när det blir jobbigt kan jag inte prata, men jag försökte." När vi visar större förtroende för att han gör sitt bästa visar han också oss större förtroende för oss i gengäld.

 

[labb]

Min dotter i tioårsåldern har alltid haft problem med sitt humör när hon inte får som hon vill. ... Hon drar ner även mig med sitt humör och jag känner inte för att göra något tillsammans längre eftersom det alltid slutar med att hon av okänd anledning blir sur.

Kan vara ärftligt betingat, gå till dig själv och försök att tänka efter hur du upplevde saker och ting i den åldern och utgå från det. Så gör jag och det brukar funka

 

[moster]

Skummat igenom tråden lite snabbt (sitter och väntar i ett väntrum...)
Känner igen en del av det du skriver på min 8 åriga bonus. Hon kan tjura ihop totalt när det passar henne. Hon har ofta en "anledning" när hon är sur - hon kan förklara eller det är något konkret som har hänt.
Men just det här med att vara "oförklarligt" sur känner jag mycket väl igen ifrån mig själv - min kommentar till min mamma var: får man inte vara sur eller? Jag hade ingen anledning utan var bara på dåligt humör...
Sen kan det bero på massa olika faktorer, att man är trött, äter dåligt ect. Det finns inget sånt du tänkt på? Äter hon som hon ska? Sover tillräckligt? Det är ju inte jätte konstigt om hon blir sur för att hon tex är trött

jag har numera 2 diagnoser (som man födda med) och en depression, vilket gör att jag tycker att ser man olika saker så är det kanske bra att ta kontakt med tex BUP. Ibland kanske barnen bär på något dom vill och behöver prata om, men som man inte vill prata med mamma eller pappa om.

Men tillbaka till det jag tänkte säga: som sagt, bonusen kan man ofta se en konkret händelse till som hänt och därför man surar. Men jag brukar alltid försöka ge val och konsekvenser:
Om du hjälper mig att plocka iordning dina leksaker här i vardagsrummet så hinner vi åka till badhuset. Vill du inte hjälpa mig så kommer vi inte hinna.
Eller som i julas fick hon ha en egen plastgran på rummet. Jag och sambon förvaranade (vilket jag oxå tycker är viktigt! "Jag börjar med maten nu" "om tio minuter är det mat" så hon hinner avsluta/avrunda det hon håller på med. Men även om det är något som ska hända - på lördag så ska vi ta ner granen. Eller på fredag kommer farmor och farfar så barnen är med i planeringen och medvetna om vad som händer.) att vi ska plocka ner julgranerna på lördag. När lördagen kom så bestämde hon sig för att hon ville rita istället för att plocka ner granen. Då förklarade vi att antingen tar vi ner granen eller så får den stå där till nästa jul. Hon skulle ha kvar den. Och den står där fortfarande. Jag tycker det är viktigt att har man kommit överens om något, så är det de som gäller. Hon har frågat några gånger vi kan ta ner den, vårt svar är att hon valde att ha kvar den och hon suckar och säger "mm".
Precis som att jag lovade henne igår kväll att hon skulle få bada i badkaret när vi kom hem, ja det vart lite lite sent, men jag hade lovat att hon skulle få bada. Hos oss så gäller det man kommit överens om ifall inget speciellt händer...
Är hon sur eller blir arg eller liknande så bekräftar jag det oxå. "Jag förstår och ser att du är arg och det är helt okej att du är det. Men jag kommer inte köpa godis till dig idag eftersom det är måndag och vi äter godis på fredagar."
Sen är det inge mer med det. Då får hon gå och sura, om det är det hon vill. Jag håller inte på och tjatar eller förösker få henne glad. Hon får uppmärksamhet när hon är glad.
Sen tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att en känsla kan aldrig vara fel eller dum, man kan inte ro för vad man känner.

Jag upplever många gånger (har jobbat på förskola) att föräldrarna skäller och gormar när barnen gör saker dom inte får, och när dom är lugna och snälla så ser föräldrarna inte barnen. Vilket gör att barnen gör hyss för att få uppmärksamhet. Man ska absolut bekräfta och trösta annars känner man sig väldigt ensam men man behöver även ge bekräftelse när ett barn gör något bra. (Nu säger jag inte att du inte gör det)
Tycker även tips som kommit upp här i tråden är väldigt bra, som att tex bryta ner det i små delar, "lägg legot i lådan" "lägg smutstvätt i korgen". Vi har två olika korgar - en för ljus och för mörkt. Bonusen tycker det är svårt att sortera tvätten vilket gör att hon gärna dumpar det på golvet. Jag har börjat göra så då att hon får hämta sin tvätt och så hjälper jag henne att sortera i badrummet. Hon tar upp en tröja, gissar och jag säger rätt eller fel = hon har gjort det hon "ska" göra - lägga ner tvätten i korgen, men jag har hjälpt henne med det hon tycker är svårt - vilken korg som är rätt, när hon lyckats så är hon stolt att hon kunde sortera alla kläderna själv - hon känner att hon gjort något bra.

Jag tänker där för att höja motivation och självkänsla hos din dotter. Kan ni inte ha någon typ av "belöningssystem" - om rummet är städat klockan 19 på onsdagar får hon en guldstjärna och är det städat söndagar klockan 19 så får hon en till. När hon kommit upp till 10 stjärnor så kan hon få en liten belöning. Det behöver inte vara något stort, välja middag, få välja film till fredagsmyset, köpa en ny tröja eller vad som helst. När hon kommit upp till 50 så kan man kanske göra något större - åka på bio, badhus eller nått sånt. Har hon syskon? Kanske bara få fika med mamma kan vara en sak som händer?
Här tycker jag att det är viktigt att barnet dels får vara med och komma överens om saker. Rummet ska vara städat den tiden. Men även vad som händer när man uppnått 10 stycken - vilket man bestämt iförväg.
Barnet tycker jag oxå ska få vara med när man sätter dit stjärnorna och framför allt: stjärnorna kan inte försvinna för att gjort något dumt. Nä du städade inte rummet i tid till idag, men det finns två stjärnor kvar på tavlan eftersom du var duktig förra veckan.
Man kanske kan göra något liknande i tex ridningen. Vad skulle du vilja kunna göra om två månader?
Tex Kunna styra runt en slalombana på 10 konor och Max en får välta. Och så sätter man upp delmål, om två veckor så ska jag kunna rida runt två nästa vecka runt fem. sen kanske man får en stjärna när man klarat dom där första målen. sen inför varje pass så förklarar man vad man ska träna på tex. Idag så ska vi träna på att svänga runt tre konor. Kör det ihop sig under passet gör något annat för stunden - jag har extremt lätt att låsa mig när det inte går som jag vill. Istället för att rida runt konorna så skritta på långa tyglar. Prata om något annat så spärren släpper och sen förklarar man igen, nu när du ska svänga så måste du göra SI eller så.
Med en adhd diagnos känner jag väl igen att inte förstå instruktionen - när jag säger att jag inte förstår så förklarar man på samma sätt igen, gärna med en suck först och sen en lite irriterad röst. Byt ut hur du förklarar. Numera
I vuxen ålder så säger jag: jag förstår inte vad du menar, kan du vara snäll och förklara på ett annat sätt. Problemet är ofta att man förklarar dels på samma sätt hela tiden men byter man ut ett ord kan det blir hur uppenbart som helst vad det är man menar. Istället för att säga: du måste trycka med vänster skänkel när du vill svänga till höger så kanske det fungerar bättre med att säga: foten som är vid staketet, den får du trycka lite med när Du vill att hästen ska gå emot mitten.
Jag har lättare att förstå om jag ser visuellt istället för bara en instruktion via ord.
Det är jätte lätt att förklara något som man kan... Vilket gör att jag hatar meningen "jodå det är jätte lätt" nä det är inte lätt om man inte förstår instruktionen - att sucka när någon ber än förklara igen och bli irriterad gör bara att man inte kommer våga fråga utan kanske tom låter bli att göra något för att man inte vet vad man ska göra. Utan peppa - pröva så får vi se vad som händer, det värsta som kan hända är att en kon ramlar och då ställer jag upp den! När man förklarat - beröm. Bra jobbat, jag visste att du skulle klara det!
En person med lågt självförtroende och självkänsla behöver få höra att hen gjorde något bra.

Jag är väldigt ny på det här med "förälder" - så det här var lite hur jag tänkt hittills, kan vara super mega fel och Förlåt för extremt långt inlägg och svammel jag ska sluta nu

 

[Monkie]

Jag kan känna igen mig jättemycket i din dotter utifrån hur du beskriver henne. Just det här att inte försöka eller bli så jädra arg när det inte funkar, det var ofta så jag reagerade som yngre. Har fortfarande vissa problem men nu är jag ju vuxen och kan hantera det på ett helt annat och konstruktivt sätt jämfört med när jag var barn och tonåring. Har fått kämpa mycket med "ingen är född mästare"-biten och att fortsätta öva fast det inte går bra (eller inte går så bra som jag vill). För mig handlar det aldrig om att jag är lat eller inte vill utan att "helvete vad jag är dålig är det ens någon idé att försöka om man är såhär usel" typ.

Och att hon ligger ensam på sit rum med obearbetade känslor och tankar; lita på att hon bearbetar dem till slut ändå. Antingen med dig, en kompis, någon annan familjemedlem eller kanske helt själv. Jag fullkomligt avskydde när vuxna i min närhet skulle "prata ut" om händelser och känslor när jag bara ville vara ifred med min känslostorm. Det är klart att man i ett lugnare läge, dagen efter eller så, kan fråga "du varför blev det sådär igår?" men att fortsätta tjafsa bara för att "reda ut" något får jag klåda av än idag.

Jag förstår att det är svårt att tänka såhär men ha verkligen i åtanke att ditt barn är just ett barn och inte alls kan reda eller styra sina känslor på samma sätt som du, en vuxen person, gör. Du är den starka i er relation och hon är den svagare parten som inte kan sätta emot så mycket på hur du styr ert umgänge. Och med det menar jag ingen kritik utan bara konstaterar hur situationen ser ut.

Bra tankar, jag har inte tänkt på att hon faktiskt VILL vara själv, utan tänkt att jag är en extremt dålig mamma som lämnar henne åt sina egna känslor.

 

[Monkie]

Bara en tanke lite snabbt, då jag är vuxen men nog rätt lik din dotter.

Tycker hon det är mysigt att sitta och äta länge? Att äta i soffan och mysa med familjen är säkert mysigt! Men hon kanske inte har samma tålamod för det som ni andra?
Jag är alltid den som vänligt ursäktar mig och avviker tidigt från diverse familjetillställningar, då jag helt enkelt inte uppskattar att sitta i tid och evighet som många andra.

Ville mest få fram att vi försöker göra det lite extra trevligt och ge en bild av hur det brukar fungera.
Vi tvingar henne absolut inte att sitta kvar om hon vill göra annat. Vissa kvällar väljer hon att gå upp på sitt rum, andra kvällar vill hon gå ut en stund. Vissa kvällar kryper hon nära och vill sitta under samma filt och kramas

 

[Monkie]

Kan vara ärftligt betingat, gå till dig själv och försök att tänka efter hur du upplevde saker och ting i den åldern och utgå från det. Så gör jag och det brukar funka

Jag fungerade som liten tvärtom, jag tog det mesta med en klackspark och var sällan sur. Så nu får jag kämpa lite extra med att försöka sätta mig in i hennes situation. Bra med tankar utifrån !

 

[Monkie]

Jag tror att en bidragande orsak var just det att det inte var okej att vara arg eller så hemma. Man måste få bli förbannad ibland, bara man inte gör det genom att ha sönder en massa grejer eller skada andra eller sig själv.

Absolut! Det känns bara som att något är galet nu när det händer så ofta, och jag inte riktigt kan förstå varför eller vet hur jag ska bemöta henne på ett bra sätt. Har fått många kloka tankar härifrån! Det du skrev innan om att bli bättre på att backa ska jag verkligen ta med mig framöver.

 

[Monkie]

Vi har haft en hel del problem med att sonen inte svarar på tilltal när han blir arg/ledsen/rädd etc. Det kan till exempel hända att han gör sig illa i skolan, låt oss säga att han ramlar och slår sig, och då vägrar han prata med någon under några minuter efteråt och han kan inte berätta varken vad som har hänt eller vad han vill att andra ska göra. Hans kompisar har lärt sig att det inte är någon idé att försöka tvinga fram ord ur honom (han är envis som synden, så det är meningslöst) och jag har lärt mig att låta honom vara och inte försöka förändra hans stämningsläge. Händer det här hemma bekräftar jag hans känsla OCH hans reaktion "Aj, det där såg ut att göra jätteont och jag vet att du blir väldigt arg när det gör ont och att du inte klarar av att prata. Vill du att jag stannar kvar med dig (lämnar utrymme för nick eller huvudskakning)?". Numera händer det här sällan, han har fått mycket lättare att uttrycka sina känslor och det går framför allt mycket snabbare för honom att återhämta sig efter missöden. I vanliga fall har han ett extremt stort ordförråd för sin ålder, så det saknas inte ord, utan möjlighet att använda sig av dem i vissa lägen och att acceptera det inom rimlighetens gränser har verkligen varit ett vinnande koncept för oss. Jag tror också i förlängningen att när han känner att han är accepterad för den han är blir det också lättare för honom att ändra sig och vi har väldigt få låsningar nu om man jämför med för några år sedan. Åldersrelaterat också säkerligen, men inte bara.

Numera kan sonen själv konstatera saker som "Det blev väldigt jobbigt förut och när det blir jobbigt kan jag inte prata, men jag försökte." När vi visar större förtroende för att han gör sitt bästa visar han också oss större förtroende för oss i gengäld.

Det där känner jag igen. I höstas var hon sjuk en vecka och fick fem läxpapper. Jag kom upp och hon var tjurig och sur och vägrade prata eller svara. Eftersom läxpappren låg utspridda på sängen kunde jag förstå att det var därför hon var tjurig och visade henne hur vi skulle göra, att vi gör lite varje dag, skrev dagar på och visade henne att det inte var några bekymmer att hinna. Den gången utmynnade i att hon blev på bra humör igen och var tacksam. Efteråt förklarade jag att det var bra att jag visste vad som hade hänt så att jag kunde få hjälpa henne.

 

[Monkie]

Skummat igenom tråden lite snabbt (sitter och väntar i ett väntrum...)
Känner igen en del av det du skriver på min 8 åriga bonus. Hon kan tjura ihop totalt när det passar henne. Hon har ofta en "anledning" när hon är sur - hon kan förklara eller det är något konkret som har hänt.
Men just det här med att vara "oförklarligt" sur känner jag mycket väl igen ifrån mig själv - min kommentar till min mamma var: får man inte vara sur eller? Jag hade ingen anledning utan var bara på dåligt humör...
Sen kan det bero på massa olika faktorer, att man är trött, äter dåligt ect. Det finns inget sånt du tänkt på? Äter hon som hon ska? Sover tillräckligt? Det är ju inte jätte konstigt om hon blir sur för att hon tex är trött

jag har numera 2 diagnoser (som man födda med) och en depression, vilket gör att jag tycker att ser man olika saker så är det kanske bra att ta kontakt med tex BUP. Ibland kanske barnen bär på något dom vill och behöver prata om, men som man inte vill prata med mamma eller pappa om.

Men tillbaka till det jag tänkte säga: som sagt, bonusen kan man ofta se en konkret händelse till som hänt och därför man surar. Men jag brukar alltid försöka ge val och konsekvenser:
Om du hjälper mig att plocka iordning dina leksaker här i vardagsrummet så hinner vi åka till badhuset. Vill du inte hjälpa mig så kommer vi inte hinna.
Eller som i julas fick hon ha en egen plastgran på rummet. Jag och sambon förvaranade (vilket jag oxå tycker är viktigt! "Jag börjar med maten nu" "om tio minuter är det mat" så hon hinner avsluta/avrunda det hon håller på med. Men även om det är något som ska hända - på lördag så ska vi ta ner granen. Eller på fredag kommer farmor och farfar så barnen är med i planeringen och medvetna om vad som händer.) att vi ska plocka ner julgranerna på lördag. När lördagen kom så bestämde hon sig för att hon ville rita istället för att plocka ner granen. Då förklarade vi att antingen tar vi ner granen eller så får den stå där till nästa jul. Hon skulle ha kvar den. Och den står där fortfarande. Jag tycker det är viktigt att har man kommit överens om något, så är det de som gäller. Hon har frågat några gånger vi kan ta ner den, vårt svar är att hon valde att ha kvar den och hon suckar och säger "mm".
Precis som att jag lovade henne igår kväll att hon skulle få bada i badkaret när vi kom hem, ja det vart lite lite sent, men jag hade lovat att hon skulle få bada. Hos oss så gäller det man kommit överens om ifall inget speciellt händer...
Är hon sur eller blir arg eller liknande så bekräftar jag det oxå. "Jag förstår och ser att du är arg och det är helt okej att du är det. Men jag kommer inte köpa godis till dig idag eftersom det är måndag och vi äter godis på fredagar."
Sen är det inge mer med det. Då får hon gå och sura, om det är det hon vill. Jag håller inte på och tjatar eller förösker få henne glad. Hon får uppmärksamhet när hon är glad.
Sen tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att en känsla kan aldrig vara fel eller dum, man kan inte ro för vad man känner.

Jag upplever många gånger (har jobbat på förskola) att föräldrarna skäller och gormar när barnen gör saker dom inte får, och när dom är lugna och snälla så ser föräldrarna inte barnen. Vilket gör att barnen gör hyss för att få uppmärksamhet. Man ska absolut bekräfta och trösta annars känner man sig väldigt ensam men man behöver även ge bekräftelse när ett barn gör något bra. (Nu säger jag inte att du inte gör det)
Tycker även tips som kommit upp här i tråden är väldigt bra, som att tex bryta ner det i små delar, "lägg legot i lådan" "lägg smutstvätt i korgen". Vi har två olika korgar - en för ljus och för mörkt. Bonusen tycker det är svårt att sortera tvätten vilket gör att hon gärna dumpar det på golvet. Jag har börjat göra så då att hon får hämta sin tvätt och så hjälper jag henne att sortera i badrummet. Hon tar upp en tröja, gissar och jag säger rätt eller fel = hon har gjort det hon "ska" göra - lägga ner tvätten i korgen, men jag har hjälpt henne med det hon tycker är svårt - vilken korg som är rätt, när hon lyckats så är hon stolt att hon kunde sortera alla kläderna själv - hon känner att hon gjort något bra.

Jag tänker där för att höja motivation och självkänsla hos din dotter. Kan ni inte ha någon typ av "belöningssystem" - om rummet är städat klockan 19 på onsdagar får hon en guldstjärna och är det städat söndagar klockan 19 så får hon en till. När hon kommit upp till 10 stjärnor så kan hon få en liten belöning. Det behöver inte vara något stort, välja middag, få välja film till fredagsmyset, köpa en ny tröja eller vad som helst. När hon kommit upp till 50 så kan man kanske göra något större - åka på bio, badhus eller nått sånt. Har hon syskon? Kanske bara få fika med mamma kan vara en sak som händer?
Här tycker jag att det är viktigt att barnet dels får vara med och komma överens om saker. Rummet ska vara städat den tiden. Men även vad som händer när man uppnått 10 stycken - vilket man bestämt iförväg.
Barnet tycker jag oxå ska få vara med när man sätter dit stjärnorna och framför allt: stjärnorna kan inte försvinna för att gjort något dumt. Nä du städade inte rummet i tid till idag, men det finns två stjärnor kvar på tavlan eftersom du var duktig förra veckan.
Man kanske kan göra något liknande i tex ridningen. Vad skulle du vilja kunna göra om två månader?
Tex Kunna styra runt en slalombana på 10 konor och Max en får välta. Och så sätter man upp delmål, om två veckor så ska jag kunna rida runt två nästa vecka runt fem. sen kanske man får en stjärna när man klarat dom där första målen. sen inför varje pass så förklarar man vad man ska träna på tex. Idag så ska vi träna på att svänga runt tre konor. Kör det ihop sig under passet gör något annat för stunden - jag har extremt lätt att låsa mig när det inte går som jag vill. Istället för att rida runt konorna så skritta på långa tyglar. Prata om något annat så spärren släpper och sen förklarar man igen, nu när du ska svänga så måste du göra SI eller så.
Med en adhd diagnos känner jag väl igen att inte förstå instruktionen - när jag säger att jag inte förstår så förklarar man på samma sätt igen, gärna med en suck först och sen en lite irriterad röst. Byt ut hur du förklarar. Numera
I vuxen ålder så säger jag: jag förstår inte vad du menar, kan du vara snäll och förklara på ett annat sätt. Problemet är ofta att man förklarar dels på samma sätt hela tiden men byter man ut ett ord kan det blir hur uppenbart som helst vad det är man menar. Istället för att säga: du måste trycka med vänster skänkel när du vill svänga till höger så kanske det fungerar bättre med att säga: foten som är vid staketet, den får du trycka lite med när Du vill att hästen ska gå emot mitten.
Jag har lättare att förstå om jag ser visuellt istället för bara en instruktion via ord.
Det är jätte lätt att förklara något som man kan... Vilket gör att jag hatar meningen "jodå det är jätte lätt" nä det är inte lätt om man inte förstår instruktionen - att sucka när någon ber än förklara igen och bli irriterad gör bara att man inte kommer våga fråga utan kanske tom låter bli att göra något för att man inte vet vad man ska göra. Utan peppa - pröva så får vi se vad som händer, det värsta som kan hända är att en kon ramlar och då ställer jag upp den! När man förklarat - beröm. Bra jobbat, jag visste att du skulle klara det!
En person med lågt självförtroende och självkänsla behöver få höra att hen gjorde något bra.

Jag är väldigt ny på det här med "förälder" - så det här var lite hur jag tänkt hittills, kan vara super mega fel och Förlåt för extremt långt inlägg och svammel jag ska sluta nu

Jag tycker själv att jag är ganska tydlig mot henne när jag ger instruktioner, hon brukar fråga om hon inte förstår, det känns inte riktigt som att det är instruktionsbiten hon inte förstår. Det kan vara lätta saker hon tjurar över, som att hon börjar klippa tånaglarna i soffan och blir sur i flera timmar för att jag vill att hon ska plocka undan naglarna som hamnar i soffan. Det har blivit mer och mer med kompisar nu också och där vet jag faktiskt inte riktigt vad som händer, ena sekunder har de jätteroligt, andra sekunden ser hon ut som ett åskväder och kompisen börjar trippa på tå och bli orolig över vad som hände. Här har jag ibland (rätt eller fel?) gått in och sagt att kompisen kan vänta hemma så kommer min dotter höra av sig när hon vilat lite.

Jag är lite rädd för att ge konsekvenser, tänker mig ofta noga för innan jag hotar med något som jag inte vill genomföra. Jag försöker ge henne val och möjligheter att "välja rätt" men jag har inga direkt konsekvenser om hon väljer att sura.

Angående scheman och tavlor, (använde bra sådana till brukare inom vården på förra jobbet). så är det möjligt att det skulle kunna hjälpa henne. Det är oftast samma rutin varje dag så jag har faktiskt inte tänkt på att det skulle behövas. Fritids, skola, fritids igen, läxor, stall/kompis, duscha, äta, sova. Hon äter bra och regelbundet, har kollat med fritids och fröken och hon äter bra även där, rejäla portioner och tycker det är gott. Sömnen fungerar bra, brukar gå och lägga sig vid 20:00 och sova till 06:30 - betydligt fler timmar än hennes kompisar som går och lägger sig vid 22.

När det gäller belöningssystem är jag rädd att det blir ett till krav hon känner att fylla tavlan med stjärnor? Tänk om även det blir ett misslyckande liksom?

 

[TinyWiny]

Jag har fått lära mig att man ska vara tydlig med att skilja på beteende och person, tycker du det är fel? Att man ska tala om för ett barn att det där beteendet är faktiskt inte okej, men jag älskar dig ändå.

Jag vill hjälpa henne att hålla det vi kommit överens om tillsammans! Hon är en ganska konstnärlig och ordningssam person som själv trivs med att vara hel och ren och när rummet är fint och gosedjuren sitter fint på rad och när hennes konstverk är prydligt placerade i rummet. Vi har sagt att rummet ska vara städat ordentligt på onsdagar och söndagar, dusch och hårtvätt varannan dag. När hon struntar i det trots vänliga påminnelser i god tid så förstår jag såklart att det inte är så kul att avbryta något annat hon börjar på med och att hon blir sur, men alternativet blir att hon får göra precis som hon vill vilket blir aldrig duscha och att jag får städa hennes rum själv. Här har det tyvärr hänt att jag själv tappat humöret ett par gånger och höjt rösten. Inte med mening eller ont uppsåt och vad jag vill uppnå med det vet jag inte, jag blir frustrerad och ledsen och irriterad ibland fast att jag är vuxen.

Vi har pratat om det här mängder av gånger när vi är sams, då är hon klok och sansad, vettig tjej. I de situationerna försöker jag ofta tala om att hon kan berätta allt för mig, om det har hänt något i skolan, med kompisar eller om hon tänker på något särskilt. Hon brukar berätta saker för mig då och vi kan ofta ha bra samtal. Jag försöker att inte ge råd som min egen mamma alltid gör och som jag irriterar mig ganska mycket på, utan samtala och fråga hur hon tänker och vad man skulle kunna göra så att hon får känna efter själv.

Ja man ska skilja på beteende och person men ett barn ser sällan skillnaden. Hon är det hon gör. Ibland säger du "vad du är duktig" och ibland säger du "det där var dumt gjort". Vem av dem är hon? Den duktiga eller den dumma? För i hennes öron är det förmodligen vad hon hör. Hon hör inte att du säger att det hon har gjort var bra eller dumt. För barn är världen oftast ganska svart-vit och det blir svårt för ett barn att skilja handlingarna de gör från vem de är. Många vuxna har svårt att se skillnaden så man kan inte kräva av ett barn att hen ska förstå och klara upp det. Det är också något man behöver träna på för det är ju så man lär sig.
Blanda inte in "älskar dig" alls utan förklara att när hon gjorde si eller så så blev det dumt därför att... och se till att du har riktigt bra argument, inte bara att du tycker eller vi har alltid för det är inga argument. Jag känner är däremot ett argument men vad du tycker är inte relevant egentligen när det handlar om henne och hennes göranden. Fråga henne hur hon tänker att hon kan göra istället och ge också förslag själv. Det är ju det det handlar om att guida ett barn, att visa vägen utan att ta kommandot och domdera och att få barnet att klura själv på lösningar. Att bli älskad ska för ett barn vara helt kravlöst, oavsett hur dumt det blir så ska de alltid vara helt säkra på att föräldrarna älskar dem ändå.

Kanske kan ett tydligt schema hjälpa henne? Ett som ni på riktigt gör gemensamt där hon ser att idag är det detta som gäller. Om du behöver påminna så gör det i så god tid som möjligt så att hon hinner avsluta det hon gör just nu. Låt det aldrig bli tjat utan släpp det efter tre påminnelser, då får hon städa/duscha imorgon istället. Världen går inte under för det.
Har du någon gång argumenterat för varför hon ska duscha och städa när du vill? Har hon fått testa hur det blir om hon inte gör det och du inte städar heller? Har du lyssnat på hennes argument till att inte göra det? I vardagen blir det lätt att man bara gör utan att fundera och barn är faktiskt väldigt utvecklande om man tar tillfället i akt. De tar inte "gör si eller så" utan de behöver argument som för dem är vettiga och då är det oftast inga problem längre. Då slipper man tjat och man slipper bli ledsen och arg själv.
Det är självklart att man även som vuxen reagerar. Det jag tänker är att det känns som att ni har fastnat i en ond cirkel som ingen av er kan bryta. Då kan argumentation hjälpa och det är väldigt utvecklande för alla parter. Du tänker att det ska vara på ditt sätt men hon kanske har jättebra argument till varför hon ska få göra på sitt sätt. Låt henne prova sitt sätt och säg aldrig "vad var det jag sa" om det inte fungerar utan uppmuntra då till att prova på ett annat sätt. Att hon får göra som hon vill ser jag inte som ett nederlag utan jag anser att barn ska ha så lite begränsningar som möjligt utefter ålder och mognad för att på så sätt kunna utveckla sig själva.

 

[Monkie]

Ja man ska skilja på beteende och person men ett barn ser sällan skillnaden. Hon är det hon gör. Ibland säger du "vad du är duktig" och ibland säger du "det där var dumt gjort". Vem av dem är hon? Den duktiga eller den dumma? För i hennes öron är det förmodligen vad hon hör. Hon hör inte att du säger att det hon har gjort var bra eller dumt. För barn är världen oftast ganska svart-vit och det blir svårt för ett barn att skilja handlingarna de gör från vem de är. Många vuxna har svårt att se skillnaden så man kan inte kräva av ett barn att hen ska förstå och klara upp det. Det är också något man behöver träna på för det är ju så man lär sig.
Blanda inte in "älskar dig" alls utan förklara att när hon gjorde si eller så så blev det dumt därför att... och se till att du har riktigt bra argument, inte bara att du tycker eller vi har alltid för det är inga argument. Jag känner är däremot ett argument men vad du tycker är inte relevant egentligen när det handlar om henne och hennes göranden. Fråga henne hur hon tänker att hon kan göra istället och ge också förslag själv. Det är ju det det handlar om att guida ett barn, att visa vägen utan att ta kommandot och domdera och att få barnet att klura själv på lösningar. Att bli älskad ska för ett barn vara helt kravlöst, oavsett hur dumt det blir så ska de alltid vara helt säkra på att föräldrarna älskar dem ändå.

Kanske kan ett tydligt schema hjälpa henne? Ett som ni på riktigt gör gemensamt där hon ser att idag är det detta som gäller. Om du behöver påminna så gör det i så god tid som möjligt så att hon hinner avsluta det hon gör just nu. Låt det aldrig bli tjat utan släpp det efter tre påminnelser, då får hon städa/duscha imorgon istället. Världen går inte under för det.
Har du någon gång argumenterat för varför hon ska duscha och städa när du vill? Har hon fått testa hur det blir om hon inte gör det och du inte städar heller? Har du lyssnat på hennes argument till att inte göra det? I vardagen blir det lätt att man bara gör utan att fundera och barn är faktiskt väldigt utvecklande om man tar tillfället i akt. De tar inte "gör si eller så" utan de behöver argument som för dem är vettiga och då är det oftast inga problem längre. Då slipper man tjat och man slipper bli ledsen och arg själv.
Det är självklart att man även som vuxen reagerar. Det jag tänker är att det känns som att ni har fastnat i en ond cirkel som ingen av er kan bryta. Då kan argumentation hjälpa och det är väldigt utvecklande för alla parter. Du tänker att det ska vara på ditt sätt men hon kanske har jättebra argument till varför hon ska få göra på sitt sätt. Låt henne prova sitt sätt och säg aldrig "vad var det jag sa" om det inte fungerar utan uppmuntra då till att prova på ett annat sätt. Att hon får göra som hon vill ser jag inte som ett nederlag utan jag anser att barn ska ha så lite begränsningar som möjligt utefter ålder och mognad för att på så sätt kunna utveckla sig själva.

Okej, jag förstår vad du menar med att det är svårt att skilja person från handling, det är ju solklart att du har rätt när jag läser det som du beskriver

Hon får lätt smutsigt och stripigt hår. Det ser helt enkelt väldigt ofräscht ut om hon låter bli att tvätta det varannan dag. (Har provat att låta det gå längre perioder emellan men då kontaktade fröken mig och var orolig över hygienen) . Jag har försökt prata med henne om att det är viktigt med hygien men än har hon inte så bra koll på det. Just duschningen vill jag inte kompromissa med. Hon har själv pratat om att vissa tjejer i klassen inte duschar och tycker att det ska man om man svettats och sprungit mycket på gympan, men hon kopplar inte ihop det med att hon inte själv vill

Om jag lägger ner städdagarna och rutinerna kring det, har jag tänkt att hon tappar ramarna/tryggheten i att hon veta vad som händer?

Intressant med din tanke med så lite begränsningar som möjligt, kan du ge något mer exempel? Tycker du det är begränsningar att ha tider att passa, som att man ska vara inne 19:30 på vardagar, inte ha mobil vid bordet tillexempel?

Har läst lite om non-violent Communication där man ska säga vad man ser, känner och tycker och fråga vänligt om barnet kan tänka sig att... men tycker det är lite svårt att applicera när det kommer till att tillexempel passa tider eller duscha. Det spelar mindre roll just NU om hon kommer tio minuter försent, men det är viktigt att kunna passa tiden när hon ska med skolbussen i mellanstadiet och bra att kunna framöver genom livet.

 

[Badger]

Jag fungerade som liten tvärtom, jag tog det mesta med en klackspark och var sällan sur. Så nu får jag kämpa lite extra med att försöka sätta mig in i hennes situation. Bra med tankar utifrån !

Hon är nog mer nervig kanske. Nervös-sur i nya miljöer och situationer och kravsituationer där situationen känns svåröverblickbar.

Soffbordsgrejen är svårare, ser ni på TV? tycker hon programmet är roligt? (själv brukade jag gärna läsa en bok när andra såg på TV till släktens milda irritation.) Fötterna på bordet är svårare, det går ju bara inte att ha när folk äter på bordet. Benen i kors? under ändan? (det är jobbigt att ha fötterna i golvet när man är kort och det är man nog när man är tio)

 

[Lilleknodd]

Jag är lite rädd för att ge konsekvenser, tänker mig ofta noga för innan jag hotar med något som jag inte vill genomföra. Jag försöker ge henne val och möjligheter att "välja rätt" men jag har inga direkt konsekvenser om hon väljer att sura.

Varför inte låta henne sura då?
Bekräfta att DU SER att hon är på dåligt humör, säg åt henne att när hon vill så kan hon komma till dig och låt henne sen vara.
Hon måste få känna att det är okej att känna alla känslor som hon känner - vad det är eller varför måste hon få lista ut själv.
Man kan inte bestraffa/ge konsekvenser för att ett barn känner.