Psykisk ohälsa, främst hos barn/ungdomar

[Texaz]

Har en tid tillbaka funderat över det här med psykisk ohälsa hos unga..
Har fler familjer i min närhet som brottas med det och vill ventilera lite här.

Ett tag har jag funderat över några aspekter på det hela. Dels funderar jag om det är ett nytt fenomen att unga skadar sig själva, dels om öppenheten kring självskadebeteenden kan vara negativt, dvs att normen blivit att man ska må dåligt.

Vill verkligen poängtera att jag INTE vill skuldbelägga någon, är enbart intresserad för egen skull.
Gick själv på BUP i min ungdom, dock vet jag inte varför, min diagnos fick jag ca 30 år senare.

Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden??? Ska man hålla det inom vuxenvärlden, eller ska unga involveras?

Kom gärna med input

 

[Grazing]

Har en tid tillbaka funderat över det här med psykisk ohälsa hos unga..
Har fler familjer i min närhet som brottas med det och vill ventilera lite här.

Ett tag har jag funderat över några aspekter på det hela. Dels funderar jag om det är ett nytt fenomen att unga skadar sig själva, dels om öppenheten kring självskadebeteenden kan vara negativt, dvs att normen blivit att man ska må dåligt.

Vill verkligen poängtera att jag INTE vill skuldbelägga någon, är enbart intresserad för egen skull.
Gick själv på BUP i min ungdom, dock vet jag inte varför, min diagnos fick jag ca 30 år senare.

Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden??? Ska man hålla det inom vuxenvärlden, eller ska unga involveras?

Kom gärna med input

En sak är ju säker tycker jag iallafall och det är att det absolut inte ska tystas ner, det ska inte hållas tyst om. Det ska inte bli en såndär grej som man ska dölja och hålla tyst om för att det "ser bättre ut" utifrån sett. Många håller ju uppe en fasad tills det inte går längre och då har många gått längre än vad dom behöver göra.

Dock behöver man inte gå och skylta med allt och prata med allt och alla om det.

 

[TinyWiny]

Har en tid tillbaka funderat över det här med psykisk ohälsa hos unga..
Har fler familjer i min närhet som brottas med det och vill ventilera lite här.

Ett tag har jag funderat över några aspekter på det hela. Dels funderar jag om det är ett nytt fenomen att unga skadar sig själva, dels om öppenheten kring självskadebeteenden kan vara negativt, dvs att normen blivit att man ska må dåligt.

Vill verkligen poängtera att jag INTE vill skuldbelägga någon, är enbart intresserad för egen skull.
Gick själv på BUP i min ungdom, dock vet jag inte varför, min diagnos fick jag ca 30 år senare.

Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden??? Ska man hålla det inom vuxenvärlden, eller ska unga involveras?

Kom gärna med input

Nej det är inget nytt fenomen att människor (det är långt ifrån bara unga) skadar sig själva. Det som är skillnaden nu och när jag växte upp (70-80-talet) är att nu finns det ett namn. Det fanns det inte då. Jag vet tillfällen då människor kommit in på akuten med en självorsakad skada och var ärliga med det där vårdpersonalen hittade på vad som hade hänt (alltså något helt annat, någon "godkänd" skada orsakad av yttre omständigheter) och skrev det i journalen. Jag vet också människor som sytts utan bedövning efter självorsakade skador med hänvisning till att de verkar gilla smärta. Fruktansvärt och helt vidrigt. Det finns så många olika självskadebeteenden och vissa är fortfarande ganska tabubelagda och det pratas inte om det och om det gör det så är det i nedlåtande ton. Mat, alkohol, droger, sex, shopping är exempel, listan kan göras lång men det som inte syns utåt som skador/ärr finns inte som självskadebeteenden i vissas värld.

Nej jag tror inte att det är skadligt att prata om psykisk ohälsa. Inte skadligare än att prata om blindtarmsinflammationer eller brutna ben. De som triggas av sådant har ju redan problem som behöver tas tag i.

Att tysta ner och sopa under mattan gör inte att något försvinner. Bara att det blir så skamligt att prata om att människor inte söker hjälp alternativt får så dåligt bemötande av vården när de gör det att de inte söker hjälp mer. Det blir som barnhemsbarnen under Nicolae Ceausescu diktatur, undangömda men inte borta.

 

[Raderad medlem 6459]

Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden???

Jag tycker absolut att jag ser många som vill lyfta psykisk ohälsa men som mest gör det på ett sätt som jag uppfattar som skadligt och triggande. Ska man göra det bör man veta HUR man ska göra det. Väldigt ofta är det svårt om man själv är sjuk att göra det på ett vettigt sätt.

Jag tror inte alls på den här hajpen om att allt prat om psykisk ohälsa är bra prat. Lite som när 13 reasons why kom och Mind, som har hand om självmordslinjen, gick ut och varnade för hur glorifierande och triggande den var. Då får Mind skit på sociala medier för att de vill "tysta ner" ämnet .

 

[Wysiwyg]

Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden??? Ska man hålla det inom vuxenvärlden, eller ska unga involveras?

Jag tror det är bra att prata om psykisk ohälsa om det görs på rätt sätt. Jag tänker att det är väldigt viktigt att undvika glorifierande och undvika en negativ gemensam plattform.

Jag hade nog själv kunnat må bättre i yngre år om jag fått information om psykisk ohälsa och hur man söker hjälp för den. Det tog många år innan jag upptäckte att den där ångestfyllda delen inom mig inte är en del av min personlighet utan att det handlar om ohälsa.

 

[MiniLi]

Det är väletablerat att destruktiva beteenden kan vara triggande.
Det är inte så konstigt. När vi människor mår dåligt så försöker vi hitta sätt att reglera det jobbiga. Ofta vet man inte hur man ska göra och då är det naturligt testa strategier som man sett andra använda. Det är därför man pratar om att destruktiva beteenden kan ”smitta”, särskilt bland unga.
Det är alltså inte själva ohälsan eller det dåliga måendet som ”smittar” utan uttrycket/beteendet.

Jag tycker att man ska prata med unga om psykisk hälsa, om känsloreglering, om relationer osv. Lära ut friska och sunda strategier och hur man tar hand om sig själv.
Man kan prata om psykisk ohälsa men då är det viktigt att säga rätt saker på rätt sätt.

 

[Texaz]

Tack för all input Var bara en tanke som slog mig...
Försöker själv vara öppen med min diagnos, vilket tyvärr slagit tillbaka.
Funderade därför om det kan vara negativt för unga att berätta om den, eller om det kan vara till hjälp

 

[Saeta]

Har en tid tillbaka funderat över det här med psykisk ohälsa hos unga..
Har fler familjer i min närhet som brottas med det och vill ventilera lite här.

Ett tag har jag funderat över några aspekter på det hela. Dels funderar jag om det är ett nytt fenomen att unga skadar sig själva, dels om öppenheten kring självskadebeteenden kan vara negativt, dvs att normen blivit att man ska må dåligt.

Vill verkligen poängtera att jag INTE vill skuldbelägga någon, är enbart intresserad för egen skull.
Gick själv på BUP i min ungdom, dock vet jag inte varför, min diagnos fick jag ca 30 år senare.

Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden??? Ska man hålla det inom vuxenvärlden, eller ska unga involveras?

Kom gärna med input

Jag tror verkligen inte att det är skadligt att prata om psykisk ohälsa. Enligt mig går det inte att prata om det för mycket. Visst är det folk som kan bli triggade, och det är såklart jättetråkigt. Men som någon annan sa så har ju de redan problem och förhoppningsvis får de hjälp med det. Sen är det väl kanske inte lämpligt att prata ingående om olika självskadebeteenden med unga känsliga personer. En får väl känna efter lite. Men nej, det kan inte pratas för mycket om psykisk ohälsa

Dock behöver man inte gå och skylta med allt och prata med allt och alla om det.

Det är ju visserligen upp till var och en

 

[Grazing]

Tack för all input Var bara en tanke som slog mig...
Försöker själv vara öppen med min diagnos, vilket tyvärr slagit tillbaka.
Funderade därför om det kan vara negativt för unga att berätta om den, eller om det kan vara till hjälp

Grejen är väl att det är bra om det blir lika avdramatiserat som att prata om som mycket annat som rör kroppen är. En kompis vän som drabbats av en pappadepression, eller vad man ska kalla det när det gäller förlossningsdepressioner hos pappor, dom har enorma problem nu i den familjen pga att han tycker det är pinsamt, tycker inte att det är en "riktig" sjukdom osv och vill inte söka hjälp pga att han ju är "för normal, inte så svag" att han skulle drabbas av något sådant. Det hade ju underlättat om det var en så självklar grej att gå och söka hjälp när man mår psykiskt dåligt som när man mår fysiskt dåligt.

Jag tycker ju att det måste sluta vara liksom pinsamt att berätta om sin sjukdom eller sitt psykiska problem om någon frågar tex varför man inte jobbar. Det ska inte behöva kännas som ett nederlag.

 

[Grazing]

Det är ju visserligen upp till var och en

Det beror ju på, att dra upp sina fysiska åkommor osv med vem som helst man träffar är väl inte så kanske alltid intressant i sammanhanget om inte ämnet kommer upp av olika anledningar. Träffar jag någon på en hundpromenad så börjar jag ju inte prata om mina psykiska problem lika lite som jag drar upp att jag just nu överansträngt något i foten som gör ont.

Jag själv tycker det är jobbigt med folk som jag kanske inte direkt ens känner drar upp utan något sammanhang sina både fysiska och psykiska problem, jag har liksom inte så mycket med det att göra. Jag har inget behov av att höra andras kroppsliga problem av olika slag.

 

[TinyWiny]

Grejen är väl att det är bra om det blir lika avdramatiserat som att prata om som mycket annat som rör kroppen är. En kompis vän som drabbats av en pappadepression, eller vad man ska kalla det när det gäller förlossningsdepressioner hos pappor, dom har enorma problem nu i den familjen pga att han tycker det är pinsamt, tycker inte att det är en "riktig" sjukdom osv och vill inte söka hjälp pga att han ju är "för normal, inte så svag" att han skulle drabbas av något sådant. Det hade ju underlättat om det var en så självklar grej att gå och söka hjälp när man mår psykiskt dåligt som när man mår fysiskt dåligt.

Jag tycker ju att det måste sluta vara liksom pinsamt att berätta om sin sjukdom eller sitt psykiska problem om någon frågar tex varför man inte jobbar. Det ska inte behöva kännas som ett nederlag.

Jag håller helt med dig. Ingen skulle ligga hemma i magplågor t ex. och anse att hen "var för svag" för att drabbas av något sådant. Människor ska inte heller behöva skämmas när de söker vård för bröstsmärtor och att det efter undersökningar visar sig att det är ångest som orsakar smärtorna. Sjukdomar kan drabba vem som helst och psykiska sjukdomar är lika riktiga som fysiska.

Det beror ju på, att dra upp sina fysiska åkommor osv med vem som helst man träffar är väl inte så kanske alltid intressant i sammanhanget om inte ämnet kommer upp av olika anledningar. Träffar jag någon på en hundpromenad så börjar jag ju inte prata om mina psykiska problem lika lite som jag drar upp att jag just nu överansträngt något i foten som gör ont.

Jag själv tycker det är jobbigt med folk som jag kanske inte direkt ens känner drar upp utan något sammanhang sina både fysiska och psykiska problem, jag har liksom inte så mycket med det att göra. Jag har inget behov av att höra andras kroppsliga problem av olika slag.

Här håller jag också med dig. Att dra upp de sjukdomar som plågar en i parti och minut gör ingen lycklig. Allra minst en själv. Det dränerar bara och skapar en sjukdomsidentitet som är väldigt destruktiv. Att samhället däremot är öppet är en helt annan sak än att människor pratar om de sjukdomar de har drabbats av i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

 

[Saeta]

Det beror ju på, att dra upp sina fysiska åkommor osv med vem som helst man träffar är väl inte så kanske alltid intressant i sammanhanget om inte ämnet kommer upp av olika anledningar. Träffar jag någon på en hundpromenad så börjar jag ju inte prata om mina psykiska problem lika lite som jag drar upp att jag just nu överansträngt något i foten som gör ont.

Jag själv tycker det är jobbigt med folk som jag kanske inte direkt ens känner drar upp utan något sammanhang sina både fysiska och psykiska problem, jag har liksom inte så mycket med det att göra. Jag har inget behov av att höra andras kroppsliga problem av olika slag.

Ja alltså, riktigt så sa jag ju inte heller. Klart att en inte börjar prata om något helt annat när en träffar folk, speciellt inte med bekanta. Det gäller inte bara psykisk ohälsa utan en får väl känna efter vad som är lämpligt att prata om.

 

[Kattennizze]

Jag tycker att det är jätteviktigt att prata om hur man mår bra, hur man tar hand om sig själv på bästa möjliga sätt, vikten av sömn, fysisk aktivitet, hur bra mat (och BRA måltidsordning) påverkar ens hälsa, hur man är en bra kompis, hur man lyssnar på varandra på ett bra och uppmuntrande sätt, hur känslor känns i kroppen och hur man ska lära sig att ta hand om sina känslor. Det tycker jag är viktigt att prata med barn och unga om.

 

[Kattennizze]

Jag tycker också det är viktigt att barn och unga får utforska vad de tycker är roligt. Att göra saker som är roliga och lustfyllda är ju också ett mkt bra verktyg för dem att använda när livet blir tyngre. Det är därför som tidiga ensidiga t ex idrottssatsningar kan bli skadliga, eftersom barnet kanske inte vet och har provat vad hen faktiskt tycker är roligt att göra, hen kanske bara har spelat fotboll och vet inte vad som finns utanför fotbollsplanen.

 

[Grazing]

Jag tycker också det är viktigt att barn och unga får utforska vad de tycker är roligt. Att göra saker som är roliga och lustfyllda är ju också ett mkt bra verktyg för dem att använda när livet blir tyngre. Det är därför som tidiga ensidiga t ex idrottssatsningar kan bli skadliga, eftersom barnet kanske inte vet och har provat vad hen faktiskt tycker är roligt att göra, hen kanske bara har spelat fotboll och vet inte vad som finns utanför fotbollsplanen.

Fast det är även viktigt att förstå att psykiska problem är sådant som inte yttre omständigheter kan påverka alltid. Och unga och folk överlag måste våga söka hjälp och prata om sitt mående i tid. Ibland behövs kanske medicin eller annat för att komma tillbaka till den man var och det bör vara lika självklart som att äta penicillin när man har en infektion.

Det finns så många orsaker till att någon kan börja må dåligt, även roliga positiva förändringar i livet som man kanske ser fram emot kan göra en deprimerad tex.

Tror en del av det som gör att folk väntar för länge med att söka hjälp är just det att det är lätt att tro att "man borde må bra för att livet och omständigheterna är bra" och "man har inget att må dåligt över" osv, det gör att många väntar alldeles för länge och går och lider i onödan.

Så att också lära unga att psykiska problem av något slag, kanske inte alltid har med omständigheterna alls att göra utan att det kan vara sjukdomar precis som fysiska sjukdomar. Då kan skulden som många psykiska sjukdomar för mig sig kanske minska då problemen inte skylls på någon eller något utan det är "bara" en sjukdom/tillstånd som alla andra som behöver behandlas.

 

[Skjøldur]

Självskadebeteenden är tyvärr smittsamma och kan bli en hemsk ovana. Det är kanske inte alltid den som skär sig oftast i armarna som har det svårast. För övrigt tror jag att så många unga mår psykiskt dåligt pga individualismen och att det inte är naturligt att gå i skolan tills man är nitton. Dessutom stora skolor med hundratals elever. Också hemskt onaturligt med internet och en ungdomspräst jag känner brukar säga att det bara är Gud som orkar vara uppkopplad hela dygnet. Dom som klarar sig bäst är dom som har några att lita på som bekräftar att hens värde inte hänger på prestationer.

 

[TinyWiny]

Självskadebeteenden är tyvärr smittsamma och kan bli en hemsk ovana. Det är kanske inte alltid den som skär sig oftast i armarna som har det svårast. För övrigt tror jag att så många unga mår psykiskt dåligt pga individualismen och att det inte är naturligt att gå i skolan tills man är nitton. Dessutom stora skolor med hundratals elever. Också hemskt onaturligt med internet och en ungdomspräst jag känner brukar säga att det bara är Gud som orkar vara uppkopplad hela dygnet. Dom som klarar sig bäst är dom som har några att lita på som bekräftar att hens värde inte hänger på prestationer.

Källa på detta?

 

[Saeta]

Självskadebeteenden är tyvärr smittsamma och kan bli en hemsk ovana. Det är kanske inte alltid den som skär sig oftast i armarna som har det svårast. För övrigt tror jag att så många unga mår psykiskt dåligt pga individualismen och att det inte är naturligt att gå i skolan tills man är nitton. Dessutom stora skolor med hundratals elever. Också hemskt onaturligt med internet och en ungdomspräst jag känner brukar säga att det bara är Gud som orkar vara uppkopplad hela dygnet. Dom som klarar sig bäst är dom som har några att lita på som bekräftar att hens värde inte hänger på prestationer.

Väldigt flummigt inlägg, tycker jag.
Sen är det väl ingen tävling i vem som har det svårast, för det är omöjligt att svara på. Det går ju inte ens att jämföra vem som har det svårast/mår sämst eftersom det är en känsla. Och mig veterligen så är känslor olika från person till person.

Fast onaturligt att gå i skolan, eller att (du anser att) det är hemskt onaturligt med internet är väl idag rätt konstigt att säga. Allt är ju "onaturligt" till en början, innan vi blivit vana. Eller, onaturligt tycker jag är ett konstigt ord. Ovana är kanske bättre.

Och nej, du har så fel. "Dom som klarar sig bäst" behöver inte alls vara dom som har folk som bekräftar deras värde och att det inte hänger på prestationer. Psykisk ohälsa har verkligen inte bara med prestationer att göra. Bara det tyder ju på att det måste pratas mer om, eftersom kunskapen är på tok för dålig.

 

[kryddelydd]

Och nej, du har så fel. "Dom som klarar sig bäst" behöver inte alls vara dom som har folk som bekräftar deras värde och att det inte hänger på prestationer. Psykisk ohälsa har verkligen inte bara med prestationer att göra. Bara det tyder ju på att det måste pratas mer om, eftersom kunskapen är på tok för dålig.

Hur läste du nu?

Jag tolkade inlägget som ett konstaterande att människor lättare mår bättre om man får sitt värde bekräftat, oavsett prestationer eller inte.
Alltså, att man mår bra av att få sitt värde bekräftat.
Punkt.

 

[Grazing]

Och nej, du har så fel. "Dom som klarar sig bäst" behöver inte alls vara dom som har folk som bekräftar deras värde och att det inte hänger på prestationer. Psykisk ohälsa har verkligen inte bara med prestationer att göra. Bara det tyder ju på att det måste pratas mer om, eftersom kunskapen är på tok för dålig.

Nu menades det väl dock att dom som har någon dom litar på och som visar att inte värdet ligger i prestationerna i sej är dom som klarar sig bäst.