Sv: psykopater/narcissister etc - hur var de som barn?
Jag tror att det är som med många andra psykiatriska diagnoser: kvinnliga psykopater uppvisar beteenden som gör att de lyckas hålla sig "under radarn". Samhället har inte heller samma krav på kvinnor, vilket gör att de inte syns.
Har också ett psykopatiskt ex. Minns inte hur många punkter han prickade, men det var många. Han kunde vara mycket snäll, trevlig och charmig utåt - men fan själv hemma. Han gav intryck att vara extremt allmänbildad och i största allmänhet verkande han kunna "mycket om mycket", men skrapade man på ytan fanns ingenting därunder. De där "kunskaperna" var inövade repliker som han rapade upp utan att veta vad de innebar, men han såg till att styra samtalet så att det handlade om sådant han "kunde" men inte så djupt att han blev avslöjad.
Han var också felfri. Ansåg sig ha rätt till jobb och pengar - allra helst pengar utan jobb - utan motprestation. Alla som ställde krav på honom var idioter, dumma i huvudet. Han skulle bara ha, ha, ha. Av mig också. Tålde ö.h.t. inte krav. Han skulle "gå in på AF och meja ner alla med K-pist" för att de ville att han skulle söka jobb; han skulle göra samma med socialen eftersom de ställde krav på honom för att han skulle få försörjningsstöd. Om han skulle ha jobb alls så skulle det vara värsta drömtoppjobbet direkt - han hade exakt noll jobb under tiden vi var tillsammans (och hade innan dess bara haft praktik av olika slag) och sökte totalt 2-3 stycken (fem år!).
I tonåren roade han sig med att stjäla cyklar. Sen blev hans cykel stulen och HERREGUD VAD KRÄNKT HAN VAR!! I skolan fick de besök av en överlevare från Förintelsen och han roade sig med att klottra hakkors på bänken. "Han vet inte bättre ...", sade överlevaren - vilket exet tolkade som en komplimang. Men ja, han var på ett sätt fullt upp: ville inte flytta hemifrån, pallade inte krav, ville ingenting, ständigt kränkt.
Han kunde spela empatisk. Herregud vad närvarande och stöttande o.s.v. o.s.v. o.s.v. han var när vissa behövde, men jag fick alltid kalla handen direkt.
Han hade ett syskon som såvitt jag kunde se var ganska normalt. Hans mamma var mycket mild och snäll - antagligen för mild och snäll. Nu kan ju skenet bedra, men hos min f.d. svärmor såg jag ingenting av det som jag kan se hos t.ex. min egen mamma (narcissist).
Jag tror att det är som med många andra psykiatriska diagnoser: kvinnliga psykopater uppvisar beteenden som gör att de lyckas hålla sig "under radarn". Samhället har inte heller samma krav på kvinnor, vilket gör att de inte syns.
Har också ett psykopatiskt ex. Minns inte hur många punkter han prickade, men det var många. Han kunde vara mycket snäll, trevlig och charmig utåt - men fan själv hemma. Han gav intryck att vara extremt allmänbildad och i största allmänhet verkande han kunna "mycket om mycket", men skrapade man på ytan fanns ingenting därunder. De där "kunskaperna" var inövade repliker som han rapade upp utan att veta vad de innebar, men han såg till att styra samtalet så att det handlade om sådant han "kunde" men inte så djupt att han blev avslöjad.
Han var också felfri. Ansåg sig ha rätt till jobb och pengar - allra helst pengar utan jobb - utan motprestation. Alla som ställde krav på honom var idioter, dumma i huvudet. Han skulle bara ha, ha, ha. Av mig också. Tålde ö.h.t. inte krav. Han skulle "gå in på AF och meja ner alla med K-pist" för att de ville att han skulle söka jobb; han skulle göra samma med socialen eftersom de ställde krav på honom för att han skulle få försörjningsstöd. Om han skulle ha jobb alls så skulle det vara värsta drömtoppjobbet direkt - han hade exakt noll jobb under tiden vi var tillsammans (och hade innan dess bara haft praktik av olika slag) och sökte totalt 2-3 stycken (fem år!).
I tonåren roade han sig med att stjäla cyklar. Sen blev hans cykel stulen och HERREGUD VAD KRÄNKT HAN VAR!! I skolan fick de besök av en överlevare från Förintelsen och han roade sig med att klottra hakkors på bänken. "Han vet inte bättre ...", sade överlevaren - vilket exet tolkade som en komplimang. Men ja, han var på ett sätt fullt upp: ville inte flytta hemifrån, pallade inte krav, ville ingenting, ständigt kränkt.
Han kunde spela empatisk. Herregud vad närvarande och stöttande o.s.v. o.s.v. o.s.v. han var när vissa behövde, men jag fick alltid kalla handen direkt.
Han hade ett syskon som såvitt jag kunde se var ganska normalt. Hans mamma var mycket mild och snäll - antagligen för mild och snäll. Nu kan ju skenet bedra, men hos min f.d. svärmor såg jag ingenting av det som jag kan se hos t.ex. min egen mamma (narcissist).