Råd om att separera från dålig pappa - rätt?

[Lupino]

Jag läser att det ges råd att separera från barnets pappa för att han inte alltid är en bra pappa. Men är det ett vettigt råd vad gäller barn under 10-11 år (det är väl där någonstans de får vara med och bestämma om var de vill bo)?

Bor man ihop med sitt barns pappa som ibland beter sig illa mot barnet (verbalt tänker jag då) så kan man ju förhindra en del dåliga situationer, men om man separerar så blir barnet helt utlämnat till pappan. Hur tänker ni om detta?

Självklart är det ju bäst om situationen inte uppstår alls, men världen är tyvärr inte perfekt.

 

[Tranan]

Om han beter sig dåligt verbalt mot barnet så skulle jag ta barnet och gå. barnet får bestämma själva.

 

[Hyacinth]

Jag läser att det ges råd att separera från barnets pappa för att han inte alltid är en bra pappa. Men är det ett vettigt råd vad gäller barn under 10-11 år (det är väl där någonstans de får vara med och bestämma om var de vill bo)?

Bor man ihop med sitt barns pappa som ibland beter sig illa mot barnet (verbalt tänker jag då) så kan man ju förhindra en del dåliga situationer, men om man separerar så blir barnet helt utlämnat till pappan. Hur tänker ni om detta?

Självklart är det ju bäst om situationen inte uppstår alls, men världen är tyvärr inte perfekt.

Jag vill inte sätta ribban att förhållanden håller man ihop för barnens skull. Vad lär då jag mina barn om relationer?
Skulle jag ha barn med ett nöt skulle jag dels kämpa för att ha barnen merparten av tiden, dels prata med barnen om hur man är mot varandra.
Barnet blir inte helt utlämnat. Jag tror ju en del sånt minskar när pappan (ex) tvingas ta större ansvar, dels när en dålig relation upphör att spä på beteendet.
Det handlar ju alltid om barnets rätt, och jag skulle hellre separera och sen ta fighten om nödvändigt om barnet inte vill träffa den andre föräldern, men jag skulle troligen brytas ner mer av att stanna i en kass relation med någon som beter sig illa än av att ta den striden efter en separation.

 

[Petruska]

Jag vill inte lära barn att stanna i en dålig relation. Därför skulle jag separera om partnern beter sig illa mot barnen. Sen får frågan om barnens och pappans relation hanteras därifrån. Jag tycker mig också se att en del trista pappor blir bättre efter separation.

 

[SaraXX]

Jag vill inte sätta ribban att förhållanden håller man ihop för barnens skull. Vad lär då jag mina barn om relationer?
Skulle jag ha barn med ett nöt skulle jag dels kämpa för att ha barnen merparten av tiden, dels prata med barnen om hur man är mot varandra.
Barnet blir inte helt utlämnat. Jag tror ju en del sånt minskar när pappan (ex) tvingas ta större ansvar, dels när en dålig relation upphör att spä på beteendet.
Det handlar ju alltid om barnets rätt, och jag skulle hellre separera och sen ta fighten om nödvändigt om barnet inte vill träffa den andre föräldern, men jag skulle troligen brytas ner mer av att stanna i en kass relation med någon som beter sig illa än av att ta den striden efter en separation.

I princip samma svar förutom "skulle" och "troligen". Jag har gjort det.

Jag håller förresten inte med om det som skrevs i någon annan tråd att folk skiljer sig för lätt. De separationer med barn inblandade i som jag vet om, där har personerna kämpat järnet och ofta för länge.
Snarare isåfall att folk blir ihop och får barn för lättvindigt.

Vore intressant att höra om det är någon här som känner någon VÄL som har separerat "för lätt"! Eller är det bara så man "vet" att det är?

 

[Hyacinth]

I princip samma svar förutom "skulle" och "troligen". Jag har gjort det.

Jag håller förresten inte med om det som skrevs i någon annan tråd att folk skiljer sig för lätt. De separationer med barn inblandade i som jag vet om, där har personerna kämpat järnet och ofta för länge.
Snarare isåfall att folk blir ihop och får barn för lättvindigt.

Vore intressant att höra om det är någon här som känner någon VÄL som har separerat "för lätt"! Eller är det bara så man "vet" att det är?

Jag håller med dig. Jag upplever inte att några jag känner separerat hux flux, barn eller ej.
Göra slut för lätt, ett sånt gement uttryck egentligen.
Man bestämmer sig för att någon annan borde ansträngt sig mer, och oftast är det den som lämnar som ”borde”.
Jag tycker folk separerar för sällan. Hus, semestrar och ekonomi i synnerhet påverkar tyvärr för mycket.
Är ju mer än en tråd här med folk som har barn och vill separera men avstår för att man annars inte har råd med hästarna exempelvis. Man är hellre kvar i en kass relation.
Jag hoppas innerligt att jag aldrig resonerar så.

 

[em-pirre]

Jag tycker också folk separerar allt för sällan. Folk bildar familj på tok för lätt dock. Med fel man

 

[TinyWiny]

Någon som beter sig illa mot mina barn hade fått mig att tappa all form av varma känslor för honom och att låta barn växa upp i en familj där ena föräldern inte har några varma känslor för den andre föräldern hade jag inte utsatt dem för. Det leder urskillningslöst till en massa bråk, tjafs och dålig stämning i familjen och det är helt enkelt inte en sådan uppväxt jag ville ge mina barn. Att barnen får en så felaktig syn på vad ett förhållande är och innebär önskar jag ingen, allra minst mina barn.

Att skydda sina barn från misshandel oavsett om det är fysisk eller psykisk har man inte bara rätt till som förälder utan det är ens skyldighet och även om det många gånger är enormt svårt så får man göra vad man kan och det är inte att stanna hos någon som trots påtalanden om att hen beter sig illa fortsätter bete sig illa.

Om man skulle kunna förhindra att föräldern beter sig illa mot barnet så innebär ju det isåfall att barnet aldrig kan vara ensam med ena föräldern och vad är det för liv att aldrig kunna lita på sin partner? Det är enormt nedbrytande att vara ensam i ett förhållande ändå och att då dessutom behöva känna att man inte kan låta barnen vara själva med den andre föräldern är ju fruktansvärt! Det är också vanligt att den som beter sig illa mot sitt barn beter sig illa mot sin partner. Partnern kanske inte ens märker det för att hen blivit så van vid den psykiska misshandeln men det är lika nedbrytande oavsett. En förälder som lever i det orkar till slut inte, barnen utsätts än mer och det blir än värre för barnen i slutänden. Ett förhållande ska baseras på kärlek. På att det gör livet bättre för alla parter. Inte på rädsla för vad kommer hända nästa minut, nästa dag. Då ska man lämna.

 

[Lupino]

Jag tycker att ni alla bortser från faktumet att barnet kommer behöva vara ensam med sin pappa helt utan möjlighet att få skydd av mamman om paret separerar.

Jag syftar också på förhållanden som i övrigt är ganska ok, men pappan bara helt enkelt inte är någon vidare pappa (oengagerad kombinerat med en massa skäll på barnen t.ex)

 

[em-pirre]

Jag tycker att ni alla bortser från faktumet att barnet kommer behöva vara ensam med sin pappa helt utan möjlighet att få skydd av mamman om paret separerar.

Jag syftar också på förhållanden som i övrigt är ganska ok, men pappan bara helt enkelt inte är någon vidare pappa (oengagerad kombinerat med en massa skäll på barnen t.ex)

Det är givetvis tråkigt. Men det kan ändå vara en bättre lösning.

Jag tror att det är vanligt att:
A) pappan är helt annorlunda då han är ensam med barnet. Samma konflikter uppstår inte då pappan gör på "sitt sätt" och även om sättet är sämre så slipper man iaf konflikten
B) pappan lassar över barnet på sina egna föräldrar
C) pappan tröttnar fort och har barnet sällan, och då med sina föräldrar

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tycker att ni alla bortser från faktumet att barnet kommer behöva vara ensam med sin pappa helt utan möjlighet att få skydd av mamman om paret separerar.

Det är vanligt att kvinnor stannar i misshandelsrelationer på grund av detta. När de till slut lämnar honom gör de oftast det för att slippa bli ihjälslagna och för att skydda sina barn.

Stannar mamman i den relationen tvingas barnet leva med sin elaka pappa varje dag året runt. Separerar hon får barnet en andningspaus varannan vecka, i de fallen där man delar upp boendet så.

Jag tycker din trådstart är otroligt obehaglig. Istället för att skuldbelägga kvinnor som lämnar dåliga, destruktiva relationer borde tråden handla om hur man kommer tillrätta med alla skitpappor som inte förtjänar sina barn.

 

[TinyWiny]

Jag tycker att ni alla bortser från faktumet att barnet kommer behöva vara ensam med sin pappa helt utan möjlighet att få skydd av mamman om paret separerar.

Jag syftar också på förhållanden som i övrigt är ganska ok, men pappan bara helt enkelt inte är någon vidare pappa (oengagerad kombinerat med en massa skäll på barnen t.ex)

Är det så illa så kan och bör man ansöka om enskild vårdnad och att ev. umgänge får ske under uppsikt av någon pålitlig. Man har också större lagliga rättigheter som separerad än om man fortfarande bor ihop för bor man ihop okejar man någonstans beteendet och faktum är att blir det anmälan om att barnet far illa och den anses befogad kan barnet separeras även från den förälder som inte beter sig illa då hen inte gjort tillräckligt för att skydda barnet. Att hålla tyst är att hålla med liksom. De flesta pappor som beter sig som svin mot sina barn bryr sig inte tillräckligt för att hålla kontakten med barnet efter separation och i de fallen är det nog det bästa. Däremot är det inte ovanligt att de vet var de ska slå för att det ska göra ondast och därför bråkar om vårdnaden/boendet/umgänget.

Sedan är det långt ifrån enkelt. Det ska ingen sticka under stol med. Det är ett helvete att leva i ett förhållande där ena parten beter sig illa och det kan bli ett helvete när man går isär. Oavsett vad man gör kan det alltid bli fel och myndigheter lyssnar inte alltid på de varningssignalerna de borde lyssna på. Men stannar man i ett sådant förhållande så kan det heller aldrig någonsin bli bättre. Då är utförsbacken brant. Lämnar man finns det iallafall en chans.

Hur man kan anse att ett förhållande i övrigt kan vara ganska okej trots att ena föräldern beter sig illa mot den de borde värna mest övergår mitt förstånd.

 

[KattenKorven]

Jag har skrivit i flera trådar om min kassa farsa, så jag gör det här också: min mamma har långt i efterhand (när jag var vuxen) berättat att hon separerade först när hon insåg att det hon i tysthet gick och hoppades på - att karln skulle dö i en olycka - inte skulle hända. När hon separerat och flyttat med mig och mina äldre systrar hade hon plötsligt börjat kunna skratta igen efter flera år... Att jag inte behövde tillbringa varje vecka med min pappa är nog det som räddat mig från total kollaps och fått mig att bli så normalfungerande som jag faktiskt är. Halva sommarloven och varannan jul etc etc fick jag också leva i en normal trygg tillvaro. Och när jag inte orkade med karln längre vid elva års ålder så hade jag ju då alternativet att fly hem till mamma på heltid. Fy fan om hon då först skulle separerat från dåren. Då hade vi ju båda behövt leva i misär i ett decennium!

 

[nyttnick]

Hej! Jag heter nyttnick och blir oerhört provocerad av den här trådstarten.

Jag är en sådan mamma. Mina barns pappa använder härskartekniker, guilt trips, känslomässig utpressning, nedvärdering (i form av att tala om för barnen - och mig - att vi överreagerar, är löjliga, känner fel, tänker fel, missuppfattar, är överkänsliga osv.), utfrysning och alla andra möjliga varianter av manipulation.

Jag gick. Jag ångrar det inte en sekund. Jag har JÄTTEPROBLEM med samarbetet med barnens pappa fortfarande. Han gör allt i sin makt för att få mig att må dåligt och lyckas relativt ofta. Tack och lov har jag vänner och familj som förstår och stöttar.

Trots detta mår barnen relativt bra. Det är klart som fasen att de påverkas av sin far, men den dåliga sidan är inte hela sanningen. Han gör en massa bra saker också. När det passar honom. Han sätter alltid sig själv först och kan absolut inte relatera till andra människors känslor och emotionella behov, men eftersom han har dem på 50% så finns han där och är en förälder, om än sugig sådan i vissa avseenden, för våra barn. De älskar honom.

Hade jag stannat kvar så hade jag lärt barnen att det är okej att bete sig som han gör i ett förhållande. Hade jag stannat kvar hade vi aldrig kunnat sitta i lugn och ro och prata om sådant de upplever som märkligt och sårande. Hade jag stannat kvar hade jag inte haft orken att finnas där för mina barn. Jag hade inte kunnat vara en motpol och ett tryggt ställe för dem. Hade jag stannat kvar så hade jag gått under. Jag var bara ett skal när jag kom därifrån. För i förhållandet var jag ensam om mina upplevelser. Isolerad, nedtryckt och tvivlande. Jag hade ingen att prata med, för jag förstod inte ens vad det var jag var utsatt för, eftersom jag var så djupt i skiten. Distans och lite terapi så har mycket blivit begripligt.

Mina erfarenheter i kombination med att jag nu mår bra och känner mig stark gör att jag kan få mina barn att inte tvivla på sig själva på det sättet jag tvivlade på mig.

Så nej. Barnen mår inte bättre av att man stannar kvar med en destruktiv man.

 

[TinyWiny]

Jag har skrivit i flera trådar om min kassa farsa, så jag gör det här också: min mamma har långt i efterhand (när jag var vuxen) berättat att hon separerade först när hon insåg att det hon i tysthet gick och hoppades på - att karln skulle dö i en olycka - inte skulle hända. När hon separerat och flyttat med mig och mina äldre systrar hade hon plötsligt börjat kunna skratta igen efter flera år... Att jag inte behövde tillbringa varje vecka med min pappa är nog det som räddat mig från total kollaps och fått mig att bli så normalfungerande som jag faktiskt är. Halva sommarloven och varannan jul etc etc fick jag också leva i en normal trygg tillvaro. Och när jag inte orkade med karln längre vid elva års ålder så hade jag ju då alternativet att fly hem till mamma på heltid. Fy fan om hon då först skulle separerat från dåren. Då hade vi ju båda behövt leva i misär i ett decennium!

Ja det där att slippa... Jag tänker ibland att det trots allt var en väldans tur att jag blev utkastad som trettonåring. Visst var det tufft att vara hemlös men det var hemskt på ett helt annat, mer skrämmande sätt hos dem och hade jag fått bo kvar vågar jag inte ens tänka på vart det hade slutat... Jag hade iallafall inte suttit här idag. Föräldrar är verkligen inte alltid det bästa för sina barn och en föräldra-barnrelation behöver inte alltid vara något att värna. Vill de inte ens det bästa för sina barn så är de inte heller de bästa för dem. Jag drömde hela min såkallade barndom om att de skulle separera men det hände aldrig. Hon "lät" det fortgå, gick ner sig mer och mer med allt vad det innebar och han fortsatte. För det är något jag tycker att man ska vara medveten om när man står där och tänker att man ska stanna för barnens skull. Barn far illa av att växa upp i en dysfunktionell familj. Det är inget positivt med det överhuvudtaget oavsett vad folk inbillar sig. Hellre leva trygg i en etta, knappt ha mat och kläder än att leva i ständig skräck och oro i en nedbrytande miljö.

Personligen är jag så tacksam för att jag gick ifrån barnens pappa när jag gjorde. Att jag inte hamnade i det hjälplösa läget min mamma gjorde utan gick när tid var. Misstag gör vi alla och lögner kan alla gå på men då får man också försöka reparera det som går och göra det så bra man kan utifrån det framöver. När jag lämnat honom sa min mamma att hon önskade att hon hade haft mitt mod. Jag svarade att det handlar inte om mod utan om kärleken till mina barn.

 

[Lazy Lady]

Jag tycker också folk separerar allt för sällan. Folk bildar familj på tok för lätt dock. Med fel man

Eller kvinna för den delen, finns kvinnliga rövhål också.

 

[nightcrawler]

För min del så var det mamma som var rövhålet. Ingen fysisk misshandel. Däremot psykisk. Men det har jag inre förstått förrän dom senare åren. Det var inte något större problem när jag var liten utan det kom mer och mer ju äldre jag blev. Hon var fruktansvärd dom sista åren, men när hon var bra var hon en toppenmamma. Jag sörjer verkligen att det var som det var. När jag ser hur nära mina vänner står sina familjer så gör det verkligen ont. Dels för att vi inte har/hade det så och dels för att jag inte kan (men det är på grund av annat). Jag hoppades att mina föräldrar skulle gå isär men dom gjorde aldrig det. Mamma ansåg att pappa skulle försörja henne och pappa är alldeles för snäll/mesig för att sätta ner foten. Ser en sån otrolig skillnad på pappa idag när mamma är borta. En stor sten är borta, även om vi saknar henne.

 

[em-pirre]

Eller kvinna för den delen, finns kvinnliga rövhål också.

Alltså ja. Men det är främst män. Säkert till nittio procent.

 

[Petruska]

Jag tycker att ni alla bortser från faktumet att barnet kommer behöva vara ensam med sin pappa helt utan möjlighet att få skydd av mamman om paret separerar.

Jag syftar också på förhållanden som i övrigt är ganska ok, men pappan bara helt enkelt inte är någon vidare pappa (oengagerad kombinerat med en massa skäll på barnen t.ex)

Jag håller inte med om det. Jag tycker att du bortser från att föräldrarna är två olika personer, var och med ansvar för sina handlingar och för sitt föräldraskap. Du skjuter istället ansvaret för bådas föräldraskap i riktning mot kvinnan.

Om mannen inte fungerar som förälder efter separationen, så är det en situation som då får tas tag i. Till exempel kan det leda till att kvinnan är utlämnad till att stå i princip ensam med hela föräldraansvaret. Som jag ser det är det något kvinnan troligen kommer att kunna stå för, inför sina barn - både på lång och kort sikt.

Hur kvinnan skulle kunna stå för att hon stannade kvar tillsammans med barnen hos en man som var så gräslig mot barnen att hon måste skydda dem från honom i det gemensamma hemmet, övergår mitt förstånd. Jag ser det heller inte önskvärt att någon av de berörda hamnar i ett läge där den frågan kan ställas.

Den kvinna som överhuvudtaget kan ha ett "ganska ok" förhållande med en man som inte är shcysst mot deras gemensamma barn, skulle jag nog ha svårt att låta bli att ta i örat, om vi säger så.

 

[Hyacinth]

Jag tycker att ni alla bortser från faktumet att barnet kommer behöva vara ensam med sin pappa helt utan möjlighet att få skydd av mamman om paret separerar.

Jag syftar också på förhållanden som i övrigt är ganska ok, men pappan bara helt enkelt inte är någon vidare pappa (oengagerad kombinerat med en massa skäll på barnen t.ex)

Tycker du verkligen så?
Och hur kan man ha en ganska ok relation med en man som är taskig mot ens barn och oengagerad?