Kul att så många bidrar och diskuterar! Jag ska försöka förklara lite mer hur jag tänker och vad som påverkar.
Sol: Jag känner lite som du skrev att jag helst vill undvika att "börja om" när jag väl är 30, speciellt nu när jag vet om i förväg att den risken finns. Sen kan det givetvis bli på det viset ändå.
Mandalaki: Jag tror att han kanske reagerar lite som du skrev med att säga jag vet inte men till stor del är det för att han inte vill diskutera saker som har med känslor att göra övh. Jag har dock aldrig krävt att han ska säga "Ja jag vill absolut ha barn med dig när du är redo." eftersom jag vet att han lätt känner sig trängd. Det jag vill, och har sagt till honom, är att han ska fundera på vad han ser i framtiden. Kan han övh tänka sig att kanske skaffa barn i framtiden eller är det absolut inte ett alternativ. Just nu säger han varken bu eller bä.
Kethets: Det du skrev är ungefär det jag sagt, i september förra året, då jag inte ville stressa honom eller kände att det var något akut. Dock vill han låtsas som att jag aldrig sagt det för han vill inte fundera på det.
imzork, niphredil: Jag kan absolut inte klandra honom då jag som sagt visste hans inställning till barn då vi blev ihop, likaså visste han min. Däremot så trodde jag nog mer att det bara var något han sa i stil med allt det andra som tex "Jag kommer aldrig leva längre än till 40, höhö" och liknande. Han svarade aldrig seriöst på seriösa frågor på den tiden så det var svårt att veta.
Jag har väl upplevt att jag har gett honom tid och jag tänkte att efter fem år tillsammans så har man ett hum om den gemensamma framtiden. Jag kommer att diskutera detta med honom igen snart och jag kommer inte kräva ett ja eller nej svar direkt, även om jag tycker att han haft lång tid på sig att fundera. Jag känner dock att tiden börjar rinna ut pga effekterna det haft på vårat förhållande, vilket är pga mig då jag inte känner mig trygg och inte vill ta tag i de mindre problemen i förhållandet då vi ändå har det här stora kvar.
Rent krasst så är min sambo jättedålig på att diskutera sina känslor med mig eller någon annan för den delen och det är det som gör mig så frustrerad. Ett litet hum om vad han kände hade gjort sån stor skillnad. Han har gjort det till en grejj att "alltid" svara jag vet inte när jag vill veta hur han känner och tänker om olika saker. Jag vill inte att vi gör slut bara för att han inte klarar av att berätta hur han känner oavsett anledning.
Och ja för att klargöra, jag tycker inte att det är en godtagbar anledning att stanna med någon för att man kanske inte kan hitta någon bättre. Jag tror att jag fick ned det jag kom att tänka på när jag läste allas svar iaf.
