Relationsproblem..

[Movitz]

Jag är i behov av en lite mer objektiv input på min situation än den mina nära och kära kan ge så därför vänder jag mig givetvis till bukefalos. I grund och botten handlar mitt relationsproblem om att jag i framtiden vill ha barn men min sambo vet inte hur han känner inför det. Skulle ni avslutat relationen redan nu eller väntat på nåt som kanske aldrig kommer hända?

Ska försöka skriva ner lite relevant bakgrundinformation. Vi har varit ett par i några år, jag är nybliven bukefalossenior och han är några år äldre (30+). Jag har inget sug efter barn nu men vill bilda familj när jag är runt 30. Hans inställning var från början - aldrig barn!- vilket jag inte reflekterade noga över då jag var yngre och hans allmänna inställning till livet är att ta dagen som den kommer. När vi diskuterat detta nu så säger han dock att han inte vet om han någonsin vill ha barn, alltså varken ja eller nej.

Som jag ser det så kan jag stanna i förhållandet och hoppas på att han ändrar sig och om inte ta den smällen då.
Eller så kan jag avsluta ett i övrigt bra förhållande redan nu för att vi kanske inte har en framtid tillsammans.

Jag har givetvis pratat med honom om detta ett antal gånger, första gången för ett halvår sen men jag får inget vettigt svar av honom så i slutändan är det upp till mig. Jag känner att jag måste bestämma mig snart för det grämer mig och går ut över förhållandet.

Någon som har några tankar om situationen eller har varit i en liknande?

 

[imzork]

Sv: Relationsproblem..

Det finns ju ingenting (som framkommer här) som garanterar att du ens 1. kan få barn, 2. kommer att träffa någon annan som vill ha barn, eller 3. kommer att träffa ett lämpligt pappamaterial. För mig är det, i brist på bättre ord, märkligt att låta en sak som "barn" vara den enda determinerande faktorn i fråga om framtid eller huruvida man ska fortsätta eller avsluta ett i övrigt bra, trevligt och fungerande förhållande. Är din sambo inte mer värd än det barn han eventuellt kan "ge" dig? Vet han om att han är så, egentligen, oviktig i sammanhanget?

 

[Movitz]

Sv: Relationsproblem..

Tack för dina tankar!
1. Det finns andra sätt att få barn på om min kropp inte kan.
2 + 3. Jag är inte främmande för att skaffa barn själv om så är fallet.

Jag tycker att min sambo är värd mer än att vara med någon som inte vill samma saker som honom och det har jag sagt till honom. I mina ögon så är vi inte rätt för varandra om vi känner så olika inför en, i min värld förstås, så stor del av livet. Givetvis tycker inte alla så och därför vill jag gärna få andra synpunkter som din. Jag vill inte ändra på honom, vill han inte ha barn så respekterar jag det men borde inte han då vara med någon som har samma inställning? Jag är rädd för att vi skulle bli hemskt olyckliga tillsammans om den ene måste kompromissa. Jag vill inte att han skaffar barn för min skull och jag tror inte att han vill att jag ska avstå för hans skull.

Vi älskar varandra men jag skulle aldrig säga att vi är själsfränder och skulle vi göra slut så är jag övertygad om att vi skulle kunna bli lyckliga på annat håll. Så ja på ett sätt kanske han inte är värd mer för att jag inte älskar honom tillräckligt. Måste fundera på om det är min inställning till kärlek överlag eller om det är min kärlek till honom som brister.

 

[Niceperson]

Sv: Relationsproblem..

Jag tycker att ditt resonemang är, vad ska man säga, barnsligt, är kanske ett passande ord. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att avsluta ett förhållande på grund av det. Förmodligen så skulle jag aldrig ha påbörjat det.

 

[lady_vip]

Sv: Relationsproblem..

Om barn är så pass viktigt för dig och han inte är intresserad av det så tycker jag nog att du får fundera på att gå vidare utan honom. För mig hade det varit otroligt själsdödande med en partner som så gärna vill ha barn när inte jag vill.

Jag har också en nära vän vars man inte vill ha barn. Nu börjar vännen komma upp i en ålder där hon inte längre kan skaffa barn så enkelt och tyvärr märks det tydligt på henne att hon så gärna skulle ha velat ha barn. Hon har även uttalat flera gånger att hon så gärna vill ha barn, men inte han, men att hon accepterar hans val. Eftersom hon tycker att hon är oattraktiv och inget kap så har hon valt att stanna med mannen. Nu har det väl stabiliserat sig, men ett tag kändes det som att deras relation var i farozonen.

 

[imzork]

Sv: Relationsproblem..

Tack för dina tankar!
1. Det finns andra sätt att få barn på om min kropp inte kan.
2 + 3. Jag är inte främmande för att skaffa barn själv om så är fallet.

1. ... men ingen garanti att det fungerar.

Ja, jag drar medvetet in worst case o.s.v. men det är ju bara för att det - från mitt perspektiv - är så främmande att i princip satsa allt på kortet "barn".

Är det å andra sidan så att du vill ha barn så gärna att du t.o.m. är redo att skaffa det på egen hand så finns det egentligen inte så mycket att diskutera, mer än möjligen om du måste bestämma det nu. Du är "nybliven senior" så jag gissar 25-26 och han är "30+" - du har med andra ord minst tio år på dig till och därmed utrymme att ge din sambo i alla fall några år på sig att bestämma sig, vilket väl vore en rimlig kompromiss för en så stor fråga?

 

[imzork]

Sv: Relationsproblem..

Jag tycker att ditt resonemang är, vad ska man säga, barnsligt, är kanske ett passande ord.

Varför då? Kan du ens argumentera för den ståndpunkten eller driver du bara?

 

[Sol]

Sv: Relationsproblem..

1. ... men ingen garanti att det fungerar.

Ja, jag drar medvetet in worst case o.s.v. men det är ju bara för att det - från mitt perspektiv - är så främmande att i princip satsa allt på kortet "barn".

Är det å andra sidan så att du vill ha barn så gärna att du t.o.m. är redo att skaffa det på egen hand så finns det egentligen inte så mycket att diskutera, mer än möjligen om du måste bestämma det nu. Du är "nybliven senior" så jag gissar 25-26 och han är "30+" - du har med andra ord minst tio år på dig till och därmed utrymme att ge din sambo i alla fall några år på sig att bestämma sig, vilket väl vore en rimlig kompromiss för en så stor fråga?

Men hur många år ska man ge? Om det om 5 år visar sig att partnern fortfarande inte vill ha barn så är det ju helt plötsligt lite mer bråttom att faktiskt agera. Även om man är beredd på att skaffa barn själv kanske det inte är det primära valet och att vara 30 år och "börja om" med jakten på en partner att bilda familj med är kanske ingen drömsituation.

Om barn är en stor grej tycker jag nog att man ska försöka finna en partner som är på samma spår. Likaså om man absolut inte vill ha barn.

 

[mandalaki]

Sv: Relationsproblem..

Svårt läge. Barn är ju en sådan fråga som man måste vara överens om. Men frågan är ju vid vilken tidpunkt i förhållandet man måste vara överens. Jag hade nog känt mig rätt trängd om en partner ville ha bindande löfte i frågan flera år i förväg. Man kan ju faktiskt ändra sig med åren också.

'Jag vet inte' låter som ett svar jag hade kunnat ge, i synnerhet om partnern verkligen krävde mig på ett svar. Jag skulle inte riktigt gilla det.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Relationsproblem..

Nä, men det där tycker jag är ett märkligt resonemang från din sida. Jag är som TS, jag vet att jag vill ha barn och jag är inte främmande för att skaffa barn själv. Och nej, givetvis finns det inte några garantier för att det går men det spelar ingen roll tycker jag, det vet man ju inte förrän man börjar försöka.

Jag är 27 och för mig känns det främmande att ge mig in i något seriöst med någon som har så fundamentalt annorlunda syn på detta än jag och bara hoppas på att han ska ändra sig. Eller ännu värre - ge mig in i nåt och försöka få honom att ändra sig. Jag funkar inte så, jag vill inte ändra på någon. En sak är om han är osäker eller om han vill nu men ändrar sig sen - det går ju inte att styra över. Men att ge sig in i det och bara hoppas på att han ska ändra uppfattning? Njae.
Därmed inte sagt att jag skulle göra slut över något sådant, är jag kär så är jag och då är det det som styr. Men jag förstår helt och hållet hur TS känner.

 

[imzork]

Sv: Relationsproblem..

det vet man ju inte förrän man börjar försöka.

Det är just det som är grejen. Är det värt att kasta bort ett bra, trevligt och fungerande förhållande för att satsa allt på ett kort som kanske inte ens ger utdelning vilket leder till att man står utan vare sig det ena eller det andra?

Jag är 27 och för mig känns det främmande att ge mig in i något seriöst med någon som har så fundamentalt annorlunda syn på detta än jag och bara hoppas på att han ska ändra sig.

Eller ännu värre - ge mig in i nåt och försöka få honom att ändra sig. Jag funkar inte så, jag vill inte ändra på någon. En sak är om han är osäker eller om han vill nu men ändrar sig sen - det går ju inte att styra över. Men att ge sig in i det och bara hoppas på att han ska ändra uppfattning? Njae.

TS har varit ihop med sin sambo "i några år" och han var klar från början med "aldrig barn!" så detta ingående i något seriöst är redan gjort.

Eller ännu värre - ge mig in i nåt och försöka få honom att ändra sig. Jag funkar inte så, jag vill inte ändra på någon.

Har jag inte sagt att TS ska göra heller. Däremot tycker jag att det är en rimlig kompromiss att ge sambon en tid att fundera på sina alternativ.

Därmed inte sagt att jag skulle göra slut över något sådant, är jag kär så är jag och då är det det som styr. Men jag förstår helt och hållet hur TS känner.

Och jag känner att jag klarar mig utan barn så jag har en annan ståndpunkt, men visst, vi kan sitta och klappa varandra på ryggen också men då uteblir liksom det där objektiva som TS efterfrågade.

 

[Sleepy]

Sv: Relationsproblem..

vi kanske inte har en framtid tillsammans.

... helt enkelt.

 

[Sleepy]

Sv: Relationsproblem..

inte rätt för varandra om vi känner så olika inför en, i min värld förstås, så stor del av livet.

Håller med.

 

[imzork]

Sv: Relationsproblem..

Men hur många år ska man ge?

Om jag enbart tar hänsyn till TS ålder så skulle jag säga 2-5 år.

Om det om 5 år visar sig att partnern fortfarande inte vill ha barn så är det ju helt plötsligt lite mer bråttom att faktiskt agera.

Då är TS "kring 30" och det är ju idag inte särskilt ovanligt att skaffa barn vid 35, 38 eller t.o.m. 42.

Även om man är beredd på att skaffa barn själv kanske det inte är det primära valet och att vara 30 år och "börja om" med jakten på en partner att bilda familj med är kanske ingen drömsituation.

Är ett barn med en motsträvig partner en drömsituation? Är det en drömsituation att avsluta ett bra, trevligt och fungerande förhållande? Jag tror vi får ge upp drömmen om drömsituationer.

Om barn är en stor grej tycker jag nog att man ska försöka finna en partner som är på samma spår. Likaså om man absolut inte vill ha barn.

Jag håller med dig i sak, men jag hade inte velat bli dumpad för att jag inte kunnat ge ett svar just precis här och nu på studs.

 

[lil-sis]

Sv: Relationsproblem..

Fast 30 är ju ingen ålder totalt sett, även om det generellt är lättare att bli gravid när man är yngre.

 

[AgentCarter]

Sv: Relationsproblem..

Nej men man kanske ska lägga ner korten?

"Jag vill gärna ha barn en dag, vare sig med eller utan dig. Vi behöver inte bestämma något idag men jag vill gärna ha ett klart svar ifrån dig någon gång inom det närmsta året"

Jag skulle aldrig ha blivit ihop med min sambo om han inte ville ha barn. Nu kom barnet tio år tidigare än vad jag trodde, men ändå

 

[imzork]

Sv: Relationsproblem..

Nej men man kanske ska lägga ner korten?

"... du har med andra ord minst tio år på dig till och därmed utrymme att ge din sambo i alla fall några år på sig att bestämma sig, vilket väl vore en rimlig kompromiss för en så stor fråga?"

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Relationsproblem..

Och jag känner att jag klarar mig utan barn så jag har en annan ståndpunkt, men visst, vi kan sitta och klappa varandra på ryggen också men då uteblir liksom det där objektiva som TS efterfrågade.

Men vad tramsigt du hugger. Man måste väl få resonera lite kring frågorna eller är det bara ditt sätt att diskutera på som är OK eller?

Det är just det som är grejen. Är det värt att kasta bort ett bra, trevligt och fungerande förhållande för att satsa allt på ett kort som kanske inte ens ger utdelning vilket leder till att man står utan vare sig det ena eller det andra?

Det är ju upp till var och en. För mig skulle det inte var det nu, som 27 åring som satsar på sitt jobb, men om några år när jag vill ha barn inom ett par år? Förmodligen. Hur TS känner vet ju bara hon. Jag tänker mig att om man är villig att avsluta en relation just precis nu för att partnern inte vill ha barn så ja, då kanske det är en god idé att göra det. Hur högt värdesätter man relationen jämfört med eventuella framtida barn.

TS har varit ihop med sin sambo "i några år" och han var klar från början med "aldrig barn!" så detta ingående i något seriöst är redan gjort.

Spela roll. Jag utgick från mig själv där och inte TS. TS är redan i relationen och känner uppenbarligen att något förändrats för henne.

Jag tror för övrigt inte att TS menade att hon ska rådumpa honom på en gång, utan snarare som Kethets skrev - ta upp frågan och säga "Så här är det för mig". Ditt låter mer "håll ut och hoppas att han ändrar sig och gör han inte det så spela roll för who knows, du kanske inte kan få ungar ändå". Lite svajigt resonerat om du frågar mig!

 

[Niceperson]

Sv: Relationsproblem..

Varför då? Kan du ens argumentera för den ståndpunkten eller driver du bara?

Jag tycker bara det. Jag vet inte om jag känner någon skyldighet att argumentera för det.

Men ta tex det här som du skriver "ett lämpligt pappamaterial"!?

Vad är det för någonting då!? Vem bestämmer vad det är?

 

[Movitz]

Sv: Relationsproblem..

Kul att så många bidrar och diskuterar! Jag ska försöka förklara lite mer hur jag tänker och vad som påverkar.
Sol: Jag känner lite som du skrev att jag helst vill undvika att "börja om" när jag väl är 30, speciellt nu när jag vet om i förväg att den risken finns. Sen kan det givetvis bli på det viset ändå.

Mandalaki: Jag tror att han kanske reagerar lite som du skrev med att säga jag vet inte men till stor del är det för att han inte vill diskutera saker som har med känslor att göra övh. Jag har dock aldrig krävt att han ska säga "Ja jag vill absolut ha barn med dig när du är redo." eftersom jag vet att han lätt känner sig trängd. Det jag vill, och har sagt till honom, är att han ska fundera på vad han ser i framtiden. Kan han övh tänka sig att kanske skaffa barn i framtiden eller är det absolut inte ett alternativ. Just nu säger han varken bu eller bä.

Kethets: Det du skrev är ungefär det jag sagt, i september förra året, då jag inte ville stressa honom eller kände att det var något akut. Dock vill han låtsas som att jag aldrig sagt det för han vill inte fundera på det.

imzork, niphredil: Jag kan absolut inte klandra honom då jag som sagt visste hans inställning till barn då vi blev ihop, likaså visste han min. Däremot så trodde jag nog mer att det bara var något han sa i stil med allt det andra som tex "Jag kommer aldrig leva längre än till 40, höhö" och liknande. Han svarade aldrig seriöst på seriösa frågor på den tiden så det var svårt att veta.

Jag har väl upplevt att jag har gett honom tid och jag tänkte att efter fem år tillsammans så har man ett hum om den gemensamma framtiden. Jag kommer att diskutera detta med honom igen snart och jag kommer inte kräva ett ja eller nej svar direkt, även om jag tycker att han haft lång tid på sig att fundera. Jag känner dock att tiden börjar rinna ut pga effekterna det haft på vårat förhållande, vilket är pga mig då jag inte känner mig trygg och inte vill ta tag i de mindre problemen i förhållandet då vi ändå har det här stora kvar.

Rent krasst så är min sambo jättedålig på att diskutera sina känslor med mig eller någon annan för den delen och det är det som gör mig så frustrerad. Ett litet hum om vad han kände hade gjort sån stor skillnad. Han har gjort det till en grejj att "alltid" svara jag vet inte när jag vill veta hur han känner och tänker om olika saker. Jag vill inte att vi gör slut bara för att han inte klarar av att berätta hur han känner oavsett anledning.

Och ja för att klargöra, jag tycker inte att det är en godtagbar anledning att stanna med någon för att man kanske inte kan hitta någon bättre. Jag tror att jag fick ned det jag kom att tänka på när jag läste allas svar iaf.