castle_bar
Trådstartare
Suck, jag vet inte riktigt vart jag ska börja...
Min ponny har varit skadad sen i april, så han vilar just nu vilket innebär att jag har fått rida min mammas häst sen i april. Jag har ridit henne lite då och då innan också men nu har det förstås blivit mer eftersom jag inte kan rida min ponny. Mamma rider bara lätta turer ut i skogen så det går utmärkt att dela på hennes häst.
Tävlingsintresserad som jag är så har jag tränat hästen i dressyr och ställt upp i lätta dressyrklasser under våren. Det har gått fantastiskt bra, vi har placerat oss i nästan varje klass vi ställt upp i. Nu har vi inte tävlat på drygt en månad eftersom jag har jobbat varje helg i sommar. Jag har även jobbat mycket under veckorna och med allt som man vill hinna med under sommaren + att jag håller på att rida in min treåring så har det helt enkelt inte blivit så mycket träning med mammas häst. Jag har bara ridit ut lite då och då på henne när inte mamma har ridit ut på henne. Med andra ord har hästen gått regelbundet, men inte tränats i dressyr på samma sätt som i våras.
Nu är sommarjobbandet snart över och jag kommer att ha helgerna fria igen. Det är bara det, att jag känner... VAR är motivationen? Eller, jag VILL verkligen träna och tävla igen, men när jag väl rider så känner jag bara en massa hopplöshet. Hästen i fråga är väldigt, väldigt pigg och glad vilket jag bara borde se som något positivt, men istället blir jag pedantisk, sitter och rider med handbromsen i trots att jag egentligen VET att hon bara blir steppig och hetsig utav det. Nu är hon extra pigg och ganska så okänslig för hjälperna efter all uteridning. Vi flängrider inte när vi rider ut men vi sitter inte heller och rider hästarna i form och gör skänkelvikningar på varje raksträcka. Hästen är en väldigt öppensinnad och positiv individ som liksom ger 100% på det som hon TROR är rätt, och just nu verkar hon tro att det enda som gäller är full rulle framåt. Varför hon har fått för sig detta vet jag inte riktigt, för som sagt - vi har verkligen inte flängridit.
Jag sätter alltid väldigt, väldigt höga krav på mig själv och går inte ett ridpass helt perfekt så klandrar jag mig själv väldigt länge efteråt. Nu känns det verkligen som att jag har fastnat i vinkelvolten: Jag får nys om en tävling, bestämmer mig för att träna inför den, sätter alltför höga krav på träningspassen, det går inte som jag vill, jag vet inte varför men det resulterar i att jag drar i handbromsen och sitter och bromsar, bromsar, bromsar... till slut har jag ont i huvudet och är alldeles spänd efter ridpasset istället för att vara glad och avslappnad...
Jag vet mycket väl att det aldrig funkar med att rida med handbromsen i. Min ponny var väldigt stressad och blev lätt het när jag precis började rida honom, och det allra första jag lärde mig var att aldrig, aldrig sitta och bromsa honom konstant, då blev det bara ännu värre. Mammas häst är inte riktigt så, hon blir inte stressad eller het utan hon är liksom bara som ett... ånglok? Hon puffar på framåt som bara den och halvhalt, halvhalt efter halvhalt går förbi utan att hon verkar märka någonting.
Jag antar att anledningen till att jag ser förbi mitt förnuft när jag väl sitter på hästryggen, sitter och bromsar och får hästen steppig trots att jag vet hur jag BORDE göra, beror på att jag har så himla höga krav på mig själv. Därför har jag bestämt mig för att inte anmäla mig till nästa tävling utan vänta lite till och kanske bara "leka omkring" i skogen och fortsätta med att lägga tid på unghästen. Men hur kommer det att bli sedan då? Kommer motivationen tillbaka? Har någon här känt likadant, har det hjälpt med att lägga "allvaret" på hyllan en stund eller blir det bara ännu värre?
Usch, jag hör hur dumt det låter när jag fått skriva ned det. Till mig själv skulle jag väl säga att man ska bara tävla om man tycker att det är kul och att man inte ska ha så höga krav på sig själv och aldrig låta det gå ut över hästen (vilket det gör när jag blir sådär överpedantisk i ridningen). Grejen är att jag TYCKER att det är kul att tävla, jag älskar det! Men just nu... gah, jag vet inte hur jag ska komma igång igen riktigt? Det är ju inget långt uppehåll jag haft direkt men jag antar att jag sitter och stör mig lite, lite på att mammas häst inte är som min ponny. Jag saknar ridningen med honom så himla mycket, honom har jag format helt själv från början och han är så känslig och fin att rida, nu känns det som evigheter jag red honom och jag har ingen aning om hur länge till det måste dröja, om nånsin igen...
Om någon orkat läsa igenom, kom med tips och dela med er av erfarenheter? Jag har ridit i hela mitt liv och aldrig förr känt mig så tom på motivation. Att variera dressyrträningen och uteritterna med hoppning är något som jag gärna skulle vilja göra, men jag vågar verkligen inte. När jag tävlade ponny så tävlade jag nationellt i hoppning, men jag blev paniskt hopprädd efter en del krascher in i stora oxrar. Den biten känns också lite tuff. Jag får verkligen inte tillbaka modet i hoppningen. Jag minns hur otroligt roligt det var och jag vill så gärna igen, men när jag rider mot hinder så bara det knyter sig i magen på mig.
Min ponny har varit skadad sen i april, så han vilar just nu vilket innebär att jag har fått rida min mammas häst sen i april. Jag har ridit henne lite då och då innan också men nu har det förstås blivit mer eftersom jag inte kan rida min ponny. Mamma rider bara lätta turer ut i skogen så det går utmärkt att dela på hennes häst.
Tävlingsintresserad som jag är så har jag tränat hästen i dressyr och ställt upp i lätta dressyrklasser under våren. Det har gått fantastiskt bra, vi har placerat oss i nästan varje klass vi ställt upp i. Nu har vi inte tävlat på drygt en månad eftersom jag har jobbat varje helg i sommar. Jag har även jobbat mycket under veckorna och med allt som man vill hinna med under sommaren + att jag håller på att rida in min treåring så har det helt enkelt inte blivit så mycket träning med mammas häst. Jag har bara ridit ut lite då och då på henne när inte mamma har ridit ut på henne. Med andra ord har hästen gått regelbundet, men inte tränats i dressyr på samma sätt som i våras.
Nu är sommarjobbandet snart över och jag kommer att ha helgerna fria igen. Det är bara det, att jag känner... VAR är motivationen? Eller, jag VILL verkligen träna och tävla igen, men när jag väl rider så känner jag bara en massa hopplöshet. Hästen i fråga är väldigt, väldigt pigg och glad vilket jag bara borde se som något positivt, men istället blir jag pedantisk, sitter och rider med handbromsen i trots att jag egentligen VET att hon bara blir steppig och hetsig utav det. Nu är hon extra pigg och ganska så okänslig för hjälperna efter all uteridning. Vi flängrider inte när vi rider ut men vi sitter inte heller och rider hästarna i form och gör skänkelvikningar på varje raksträcka. Hästen är en väldigt öppensinnad och positiv individ som liksom ger 100% på det som hon TROR är rätt, och just nu verkar hon tro att det enda som gäller är full rulle framåt. Varför hon har fått för sig detta vet jag inte riktigt, för som sagt - vi har verkligen inte flängridit.
Jag sätter alltid väldigt, väldigt höga krav på mig själv och går inte ett ridpass helt perfekt så klandrar jag mig själv väldigt länge efteråt. Nu känns det verkligen som att jag har fastnat i vinkelvolten: Jag får nys om en tävling, bestämmer mig för att träna inför den, sätter alltför höga krav på träningspassen, det går inte som jag vill, jag vet inte varför men det resulterar i att jag drar i handbromsen och sitter och bromsar, bromsar, bromsar... till slut har jag ont i huvudet och är alldeles spänd efter ridpasset istället för att vara glad och avslappnad...
Jag vet mycket väl att det aldrig funkar med att rida med handbromsen i. Min ponny var väldigt stressad och blev lätt het när jag precis började rida honom, och det allra första jag lärde mig var att aldrig, aldrig sitta och bromsa honom konstant, då blev det bara ännu värre. Mammas häst är inte riktigt så, hon blir inte stressad eller het utan hon är liksom bara som ett... ånglok? Hon puffar på framåt som bara den och halvhalt, halvhalt efter halvhalt går förbi utan att hon verkar märka någonting.
Jag antar att anledningen till att jag ser förbi mitt förnuft när jag väl sitter på hästryggen, sitter och bromsar och får hästen steppig trots att jag vet hur jag BORDE göra, beror på att jag har så himla höga krav på mig själv. Därför har jag bestämt mig för att inte anmäla mig till nästa tävling utan vänta lite till och kanske bara "leka omkring" i skogen och fortsätta med att lägga tid på unghästen. Men hur kommer det att bli sedan då? Kommer motivationen tillbaka? Har någon här känt likadant, har det hjälpt med att lägga "allvaret" på hyllan en stund eller blir det bara ännu värre?
Usch, jag hör hur dumt det låter när jag fått skriva ned det. Till mig själv skulle jag väl säga att man ska bara tävla om man tycker att det är kul och att man inte ska ha så höga krav på sig själv och aldrig låta det gå ut över hästen (vilket det gör när jag blir sådär överpedantisk i ridningen). Grejen är att jag TYCKER att det är kul att tävla, jag älskar det! Men just nu... gah, jag vet inte hur jag ska komma igång igen riktigt? Det är ju inget långt uppehåll jag haft direkt men jag antar att jag sitter och stör mig lite, lite på att mammas häst inte är som min ponny. Jag saknar ridningen med honom så himla mycket, honom har jag format helt själv från början och han är så känslig och fin att rida, nu känns det som evigheter jag red honom och jag har ingen aning om hur länge till det måste dröja, om nånsin igen...
Om någon orkat läsa igenom, kom med tips och dela med er av erfarenheter? Jag har ridit i hela mitt liv och aldrig förr känt mig så tom på motivation. Att variera dressyrträningen och uteritterna med hoppning är något som jag gärna skulle vilja göra, men jag vågar verkligen inte. När jag tävlade ponny så tävlade jag nationellt i hoppning, men jag blev paniskt hopprädd efter en del krascher in i stora oxrar. Den biten känns också lite tuff. Jag får verkligen inte tillbaka modet i hoppningen. Jag minns hur otroligt roligt det var och jag vill så gärna igen, men när jag rider mot hinder så bara det knyter sig i magen på mig.
