Särbegåvning

[Sryoqwe]

Andra är inte "dumma" - de har bara inte samma förmåga; vilket de inte kan hjälpa - de gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Du får lära dig att tänka så istället och utveckla lite ödmjukhet inför andra människor.

Jag är medveten om det. Men det gör inte att jag tycker annorlunda.

Jag skulle aldrig gå fram till någon och säga att jag tycker att hen är dum, men jag tänker det många gånger.

 

[Narcissa]

Min partner är smart, men då och då får han be mig sakta ner, försöka börja på steg ett och förklara min tankebana. Jag hinner helt enkelt inte säga allt utan börjar med slutsatsen...

Kan helt identifiera mig med allt du skriver ovan, på gott och ont. Att hitta en samtalspartner som matchar är verkligen exceptionellt stimulerande, man jag tror bara det har hänt mig ett par gånger i hela mitt liv. Ibland sörjer jag att jag inte bet ihop och slog mig in i den akademiska världen...

Jag har 450 högskolepoäng. Inte hjälper det. På högskola och universitet är det fortfarande riktat till normalbegåvade. Det man får göra är att hitta något man är intresserad av och nörda in sig på det i sin ensamhet.

Tack och lov har min bästa vän ett IQ på 155 så vi kan ha så otroligt fantastiska diskussioner att jag känner mig totalt uppfylld av energi. Ibland är allt bara trams och det är också kul när vi kan blanda.

Min man ligger inom normalbegåvningen och det har sina utmaningar kan jag säga.

 

[Narcissa]

Ni som gjort ett riktigt test, vad har ni fått göra för saker då? Jag gjorde ju samtidigt som en utredning efter diagnos och även barnverisionen, så undrar lite hur vanliga testet är?

Jag vet inte vad som tillhörde utredningen, men vet att min mamma skulle uppreda ord/ siffror. Även baklänges, och hon hade bättre poäng baklänges. Brukar det vara så? Hon är särbegåvad med autistiska drag

Det finns olika tester. Antagligen har du gjort WISC och din mamma isf WAIS. Att upprepa ord och siffror gör man för att mäta arbetsminne (vilket är min svaga sida).

 

[Narcissa]

Kan säga att det där en frekvent tanke hos många av oss normalbegåvade med

Många högbegåvade tvivlar på sina förmågor medan många "dumma" tror att de är supersmarta. Sad but true.

Så ofta jag har trott att jag varit dum i huvudet och inte känt att jag har passat in. Nu vet jag sedan några år vad det berodde på.

 

[Migo]

Det där skulle jag också vara intresserad av.
Det som dyker upp verkar liksom bara handla om särbegåvade elever i skolan. Men sedan då? I resten av livet. Är det så att de med "bara särbegåvning" klarar sig såpass att de hanterar det själv efter skolan, så mindre anledning att skriva därför.

Hur är det då med "2e"?. De som har större eller mindre stödbehov/andra problem hela livet. Vad betyder det då?
Hur påverkar begåvningen +/- (eller kvalitativt annorlunda) på NPF och dess problem, strategier etc. Och hur påverkar NPF vad som blir +/- av begåvningen?

Hur påverkar det vardag och liv, inte bara skolkunskapsinlärning? Behöver inte de som jobbar med dessa personer senare kunskap på samma sätt som lärarna?

Jag har aldrig klarat av att jobba normalt. Det går bra när jag är egenföretagare och kan styra mig själv, men jag har oerhört svårt att ta order från nån som inte "bevisat sin kompetens", tappar extremt lätt respekten för auktoritet. Räknar helt kallt med att aldrig vara anställningsbar.

Likaså har jag extremt svårt med sociala kontakter och nära relationer. De allra flesta människor pratar inte samma språk som jag, så det blir väldigt omständigt att samspela.

(Jag hoppade av historia C(?) på folkhögskolan för att jag sträckläste läroboken, hittade områden som var problematiska sett till moderna ståndpunkter gällande nått och läraren vägrade ens acceptera att det var värt att ta upp till diskussion. Som tonåring hade jag definitivt dragit igång en högljudd debatt på lektionstid, som vuxen ville jag bara ha en förklaring till valet av kurslitteratur. Slutresultatet är detsamma: jag skiter i att närvara för den som ska vara en auktoritet tappat min respekt).

Har tänkt att särbegåvning är en så pass ny grej att de som fått "diagnosen" knappt är ute i arbetslivet än, därav den uteblivna diskussionen om det.

 

[Migo]

Jag har 450 högskolepoäng. Inte hjälper det. På högskola och universitet är det fortfarande riktat till normalbegåvade. Det man får göra är att hitta något man är intresserad av och nörda in sig på det i sin ensamhet.

Tack och lov har min bästa vän ett IQ på 155 så vi kan ha så otroligt fantastiska diskussioner att jag känner mig totalt uppfylld av energi. Ibland är allt bara trams och det är också kul när vi kan blanda.

Min man ligger inom normalbegåvningen och det har sina utmaningar kan jag säga.

Jag har lyckats försörja mig på mina nörderier så här långt, så jag ska verkligen inte klaga!

 

[Narcissa]

Likaså har jag extremt svårt med sociala kontakter och nära relationer. De allra flesta människor pratar inte samma språk som jag, så det blir väldigt omständigt att samspela.

Jag har superjobbigt med det sociala men jag är duktig på att spela social så ingen förstår att jag egentligen hatar det.
Däremot umgås jag sällan med människor och går aldrig på fester mm. Det är helt enkelt inte givande och totalt meningslöst. Jag är dessutom extremt introvert (INTP på Myer Briggstestet).

 

[Narcissa]

Jag har lyckats försörja mig på mina nörderier så här långt, så jag ska verkligen inte klaga!

Det är skönt! Jag får anpassa mitt jobb mot mina nörderier.

 

[Migo]

Många högbegåvade tvivlar på sina förmågor medan många "dumma" tror att de är supersmarta. Sad but true.

Så ofta jag har trott att jag varit dum i huvudet och inte känt att jag har passat in. Nu vet jag sedan några år vad det berodde på.

Jag gjorde WAIS III. Vi fick ta paus vid aritmetiken för jag kände mig så korkad att jag bröt ihop och grät. Det var mitt svagaste delresultat, men fortfarande över normal.

Det tog mig flera veckor att sluta tänka att de gett mig ett högt testresultat som "placebo" för att jag skulle bli glad. Jag kan fortfarande fundera över det ibland, när jag känner mig trög och korkad.

Dunning-Kreuger är en väldigt go tröst ibland...

 

[Narcissa]

Det tog mig flera veckor att sluta tänka att de gett mig ett högt testresultat som "placebo" för att jag skulle bli glad. Jag kan fortfarande fundera över det ibland, när jag känner mig trög och korkad.

Förlåt men jag skrattade rakt ut. Känner igen det så väl!
Jag är urusel på arbetsminne (när det gäller att komma ihåg siffror i en viss ordning) och tänker ofta att jag är korkad för att jag inte ens kan minnas ett telefonnummer.

Dunning- Kreuger kan ställa till det minsann.

 

[skogaliten]

I min enfald (IQ enligt flera tester över 130), så trodde jag att ordet "särbegåvning" riktade sig mot att man har en extrem begåvning inom något område, eller några närliggande områden, medan man förövrigt är "medelmåttig". Detta i sin tur behöver inte leda till att man får särskilt höga resultat på just IQ tester, eftersom de (mer traditionella testerna) mäter färdigheter snarare än intelligens, eller möjligheter

Förvisso, så om man har en del av de egenskaperna som t.ex. @Narcissa räknar upp, t.ex. en god förmåga till att analysera och skapa logiska slutledningar, så får man "hjälp" av den förmågan, oavsett vad man egentligen sysslar med, må det vara båtbygge, IT-utveckling, eller diskussioner på webforum.

Men enligt mig så kan en särbegåvning vara t.ex. talang för att spela fotboll (Zlatan) eller för att nyskapa musik (Mozart), utan att för den delen vara särskilt "smart" för övrigt...

 

[skogaliten]

Många högbegåvade tvivlar på sina förmågor medan många "dumma" tror att de är supersmarta. Sad but true.

Så ofta jag har trott att jag varit dum i huvudet och inte känt att jag har passat in. Nu vet jag sedan några år vad det berodde på.

Trump!

 

[Narcissa]

I min enfald (IQ enligt flera tester över 130), så trodde jag att ordet "särbegåvning" riktade sig mot att man har en extrem begåvning inom något område, eller några närliggande områden, medan man förövrigt är "medelmåttig". Detta i sin tur behöver inte leda till att man får särskilt höga resultat på just IQ tester, eftersom de (mer traditionella testerna) mäter färdigheter snarare än intelligens, eller möjligheter

Förvisso, så om man har en del av de egenskaperna som t.ex. @Narcissa räknar upp, t.ex. en god förmåga till att analysera och skapa logiska slutledningar, så får man "hjälp" av den förmågan, oavsett vad man egentligen sysslar med, må det vara båtbygge, IT-utveckling, eller diskussioner på webforum.

Men enligt mig så kan en särbegåvning vara t.ex. talang för att spela fotboll (Zlatan) eller för att nyskapa musik (Mozart), utan att för den delen vara särskilt "smart" för övrigt...

Man kan vara begåvad inom ett ämne men då är det inte särbegåvning man pratar om. Detta har debatterats ganska mycket. Särbegåvning är ett sätt att tänka och ta till sig färdigheter och kunskaper inom allt.

 

[Jenka]

Intressant diskussion, känner igen mig i mycket.
@Narcissa du skrev kring särbegåvning (eller var det specifikt 2e?) och ångest i den andra tråden, har du tips på vidare läsning?

 

[Bison]

Min bror skulle kanske räknas som särbegåvad. Var alltid varit extremt duktig i skolan, lätt för sig i alla ämnen och blev sbabbt bättre än sina mattelärare både i högstadiet och gymnasiet. Inga nog-diagnoser, klarat sig väldigt bra i vuxenlivet både med utbildning, arbete och det sociala.

Jag är begåvad, inte som han dock men har alltid haft lätt att lära mig. Dock är jag lat och ointresserad av det mesta så inget jag har tagit tillvara på. Retar mig mest på att andra är tröga och inte fattar saker direkt

 

[skogaliten]

Man kan vara begåvad inom ett ämne men då är det inte särbegåvning man pratar om. Detta har debatterats ganska mycket. Särbegåvning är ett sätt att tänka och ta till sig färdigheter och kunskaper inom allt.

Det här blir då en semantisk fråga, och ordet "särbegåvning" har alltså fått en betydelseglidning under de senaste 30-40 åren.
Det är OK, många företeelser får nya namn, och gamla namn växlar med tiden betydelse.

Lite grann blir det som när jag och min man, med mycket hög högskoleutbildning i matematik och statistik, samt ett yrkesliv där utvecklande och användande av teoretiska matematiska modeller stått i centrum, tittade på tv programmet "Smartare än en femteklassare".
Det var någon fråga vilket/vilka tal är tiokamrater till xxx.
Eftersom användandet av "tiokamrater" inom matematikutbildningen i grundskolan är en ganska ny företeelse, så fastnade vi på själva begreppet, som vi aldrig hört talas om, en kort stund. Att logiskt förstå vilket svaret borde vara var inte svårt dock.

OT
Det där sättet att ställa frågor i det programmet (som vi tittat på några enstaka gånger), där man använder nya begrepp för gamla företeelser, som tidigare kallats något annat, vilket gör det svårt för den vuxne att förstå frågan, retar mig oerhört.

 

[MiaMia]

Det här blir då en semantisk fråga, och ordet "särbegåvning" har alltså fått en betydelseglidning under de senaste 30-40 åren.
Det är OK, många företeelser får nya namn, och gamla namn växlar med tiden betydelse.

Lite grann blir det som när jag och min man, med mycket hög högskoleutbildning i matematik och statistik, samt ett yrkesliv där utvecklande och användande av teoretiska matematiska modeller stått i centrum, tittade på tv programmet "Smartare än en femteklassare".
Det var någon fråga vilket/vilka tal är tiokamrater till xxx.
Eftersom användandet av "tiokamrater" inom matematikutbildningen i grundskolan är en ganska ny företeelse, så fastnade vi på själva begreppet, som vi aldrig hört talas om, en kort stund. Att logiskt förstå vilket svaret borde vara var inte svårt dock.

OT
Det där sättet att ställa frågor i det programmet (som vi tittat på några enstaka gånger), där man använder nya begrepp för gamla företeelser, som tidigare kallats något annat, vilket gör det svårt för den vuxne att förstå frågan, retar mig oerhört.

Framför allt är det så dumt att de använder ordet smart. För det är ju verkligen inte smarthet frågorna handlar om utan inlärning av skolbokskunskap, vilket är något helt annat.

 

[Narcissa]

Det här blir då en semantisk fråga, och ordet "särbegåvning" har alltså fått en betydelseglidning under de senaste 30-40 åren.
Det är OK, många företeelser får nya namn, och gamla namn växlar med tiden betydelse.

Lite grann blir det som när jag och min man, med mycket hög högskoleutbildning i matematik och statistik, samt ett yrkesliv där utvecklande och användande av teoretiska matematiska modeller stått i centrum, tittade på tv programmet "Smartare än en femteklassare".
Det var någon fråga vilket/vilka tal är tiokamrater till xxx.
Eftersom användandet av "tiokamrater" inom matematikutbildningen i grundskolan är en ganska ny företeelse, så fastnade vi på själva begreppet, som vi aldrig hört talas om, en kort stund. Att logiskt förstå vilket svaret borde vara var inte svårt dock.

OT
Det där sättet att ställa frågor i det programmet (som vi tittat på några enstaka gånger), där man använder nya begrepp för gamla företeelser, som tidigare kallats något annat, vilket gör det svårt för den vuxne att förstå frågan, retar mig oerhört.

Jag tror snarare att man har gjort begreppet snävare och mer tydligt nu jämfört med förr.

 

[Narcissa]

Intressant diskussion, känner igen mig i mycket.
@Narcissa du skrev kring särbegåvning (eller var det specifikt 2e?) och ångest i den andra tråden, har du tips på vidare läsning?

Det finns inte så mycket att läsa om just det. Det som jag har läst om det har jag snappat upp när jag läst om andra sammanhang.
Dock kan man se en viss koppling mellan ökad ångest och särbegåvning.

 

[Jenka]

Det finns inte så mycket att läsa om just det. Det som jag har läst om det har jag snappat upp när jag läst om andra sammanhang.
Dock kan man se en viss koppling mellan ökad ångest och särbegåvning.

Ok tack!