Samarbete vid separation - vi är som hund och katt...

Det har nog varit så ganska länge. För det blir nog så i ett misshandelsförhållande, vare sig det handlar om fysisk eller psykisk (som i vårt förhållande). Men ok. Nu pratar jag om mig - JAG har gjort vad JAG har kunnat för samarbete. Nu ska jag börja leva ett bra liv. Där ingår inte han. Vill HAN vara pappa löser HAN problemen. JAG kommer inte kontakta honom mer alls om inte något barn är döende (för övrigt svårt att inte dra in honom när tråden handlar om vår relation). Men nu har jag bestämt mig. Jag skiter i honom och barnen kommer att ha det bra ändå.
BRA! Nu har du fångat ett litet katjing! i ditt perspektiv! Fortsätt så. Du ska planera upp din vardag, tillsammans med dina barn. Du ska planera ditt och dina barns liv, och ingen annans. Bra! Steg 1 är taget! Gå vidare nu, strukturera upp ert liv, och var alltid steget före - två steg före ditt förflutna. Men glöm inte att för barnen är pappan delaktig i deras liv, och hur han än sköter det idag så ska iallafall inte DU fälla honom i skugga utan det fxar han så bra själv i sin relation till och med barnen. Där ska du som sagt vara flawless.
 
Nej så är det ju. När jag levde med honom hoppades jag alltid att det var sant det han sa, att det här minsann var sista gången han gick ut på kvällen utan att hitta hem, att det här var sista gången pengarna var slut den sjunde varje månad för att de gått till allt utan det de skulle. Nu hoppas man ju på att han ska växa upp och ta ansvar för sina barn... Alltid detta hopp liksom.
Och ja. Jag BORDE släppa det. Men det är svårt. På något sätt vill man ju så väl att det faktiskt ska fungera utan att man behöver planera helt själv (sitt eget liv - absolut, men för barnen menar jag). Hur som helst. Han är nykär nu, kan ju hoppas att det hjälper att bli seriös med barnen också ;).

Jag har ju min egen planering - jag vet att barnen också mår bra här, förskolan är naturligtvis ett stort plus att vi fick ihop ändå så pass snabbt, de tycker mycket om min nya även om han naturligtvis inte blir någon biopappa (och det där känner jag redan är nästa problem, hur mycket bio och bonus och allt ska ha och säga till om. Jag och min nya kommer från helt olika kulturer och har helt olika sätt att se på barnuppfostran till exempel). Men det får komma som det kommer, hittills har det gått bra.

Jag har läst nyttnicks trådar, fick en del input. Väljer att se det från den ljusa sidan, till skillnad från många andra missar inte jag barnens halva uppväxt som det ser ut. Jag har fått lära dem att cykla och simma i somras, får se alla dans och gymnastikuppvisningar utan att behöva köra 60 mil etc. Skulle det bli vårdnadstvist om några år är det väl så, men då är åtminstone barnen stora nog att ringa/skypa själva och inte beroende av den andra föräldern för det.
Och nej. Jag har aldrig yttrat dåliga ord om pappa... Inte ens nu när jag delar livet med en annan, jag och min särbo pratar väldigt sällan om honom, aldrig när barnen är med. Jag pratar visserligen inte positivt om honom heller, säger bara "Jaha, ja vad roligt, vad gjorde han då?" typ om de berättar något han sagt när de pratat. Däremot skulle jag ALDRIG prata illa om honom inför barnen.
 
Nej så är det ju. När jag levde med honom hoppades jag alltid att det var sant det han sa, att det här minsann var sista gången han gick ut på kvällen utan att hitta hem, att det här var sista gången pengarna var slut den sjunde varje månad för att de gått till allt utan det de skulle. Nu hoppas man ju på att han ska växa upp och ta ansvar för sina barn... Alltid detta hopp liksom.
Och ja. Jag BORDE släppa det. Men det är svårt. På något sätt vill man ju så väl att det faktiskt ska fungera utan att man behöver planera helt själv (sitt eget liv - absolut, men för barnen menar jag). Hur som helst. Han är nykär nu, kan ju hoppas att det hjälper att bli seriös med barnen också ;).

Jag har ju min egen planering - jag vet att barnen också mår bra här, förskolan är naturligtvis ett stort plus att vi fick ihop ändå så pass snabbt, de tycker mycket om min nya även om han naturligtvis inte blir någon biopappa (och det där känner jag redan är nästa problem, hur mycket bio och bonus och allt ska ha och säga till om. Jag och min nya kommer från helt olika kulturer och har helt olika sätt att se på barnuppfostran till exempel). Men det får komma som det kommer, hittills har det gått bra.

Jag har läst nyttnicks trådar, fick en del input. Väljer att se det från den ljusa sidan, till skillnad från många andra missar inte jag barnens halva uppväxt som det ser ut. Jag har fått lära dem att cykla och simma i somras, får se alla dans och gymnastikuppvisningar utan att behöva köra 60 mil etc. Skulle det bli vårdnadstvist om några år är det väl så, men då är åtminstone barnen stora nog att ringa/skypa själva och inte beroende av den andra föräldern för det.
Och nej. Jag har aldrig yttrat dåliga ord om pappa... Inte ens nu när jag delar livet med en annan, jag och min särbo pratar väldigt sällan om honom, aldrig när barnen är med. Jag pratar visserligen inte positivt om honom heller, säger bara "Jaha, ja vad roligt, vad gjorde han då?" typ om de berättar något han sagt när de pratat. Däremot skulle jag ALDRIG prata illa om honom inför barnen.


Det här med hur mycket bonusföräldrar ska få bestämma tycker jag är något som man får komma överens om sinsemellan. Självklart har alla människor rätt att ha sina egna regler runt sig själva men hur barnen ska uppfostras anser jag som både är bio och bonusmamma att bioföräldern ska bestämma i första hand. Man får prata ihop sig lite om olika scenarion som kan uppstå så att bonusföräldern vet bioförälderns åsikt och då brukar det lösa sig om man är lite smidig.

Att ni kommer ifrån olika kulturer kan ju göra att ni har blivit uppfostrade väldigt olika men för den sakens skull så är det inte skrivet i sten att ni måste uppfostra de egna eller bonusbarnen likadant. Jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt under hela min uppväxt fram tills jag blev utkastad som trettonåring och det är ju något som jag aldrig ens hade kunnat tänka mig att göra mot mina barn. Istället försökte jag komma ihåg vad jag hade velat att mina föräldrar skulle ha gjort och sedan justerade jag det lite så att det passade just mina barns personligheter och då blev det faktiskt riktigt bra. De anser själva att de har haft en bra barndom och att de aldrig har saknat något känslomässigt (trots allt strul med deras pappa!) utan att de alltid har känt sig bekräftade och älskade och det tror jag är det absolut viktigaste av allt. Att barnen får känna som de känner och att man hjälper barnen igenom sorger, bekymmer och besvikelser. Att man tröstar oavsett om barnet är argt, besviket, ledset eller har ont. Att det är okej att känna som man gör men att man ändå inte alltid kan få som man vill men att man aldrig stänger ute barnet någonsin. Att barnet känner att hen räknas gör att barnet också tar ett större ansvar och känner samhörighet gentemot sin familj redan som liten. Ett barn som däremot blir bortkörd och ignorerad ska man ju inte heller räkna med tycker att det är okej att familjen hjälps åt och ställer upp för varandra med vad det än månne vara.

Jag tror också på klara ramar runt barnet precis som vi vuxna har klara regler för vad vi får och inte får göra i samhället. Vi vet att vi ska vara på jobbet en viss tid och sköta vårt jobb och att vi inte får köra för fort eller slå någon t ex för gör vi det så blir det tråkiga konsekvenser. Precis likadant anser jag att barn ska veta vad de har att rätta sig efter så att inte reglerna ändras varje dag beroende på hur föräldrarna mår just den dagen. Får man en dag hoppa i sängen och skrika allt vad man kan så ska man få göra det jämt eller inte alls för hur ska barnet annars veta vad hen har att rätta sig efter? Tänk en chef som ena dagen säger, men sitter du här och sliter? Ta du en halvtimme ute i solskenet istället. Nästa dag när man sitter därute i solskenet i en halvtimme så får man världens utskällning och hot om uppsägning för att man inte sköter sitt jobb för att man gjorde så som chefen sa att man skulle göra igår. Likadant blir det ju för ett barn som ena dagen får hoppa i sängen och skrika medans föräldrarna skrattar och ler åt det hela och nästa dag får barnet en utskällning för att hen gör det hen fick göra igår bara för att föräldern har huvudvärk.

Just det där med konsekvens hade min sambo lite svårt för när vi träffades (vi har två barn var sedan tidigare förhållanden) för han ville vara snäll och gav med sig för tjat fast han hade sagt nej hundra gånger och det ledde ju till att barnen inte litade på honom längre. De enda de visste var att om de bara tjatade tillräckligt länge så fick de som de ville. De kunde alltså tjata i dagar! Han kunde bli arg ibland och säga till dem att sluta men snart fortsatte de igen och till slut gav han med sig och de fick som de ville. Han kunde också bli jättearg en dag för att barnen gjorde något som de hade fått göra dagen innan. Då frågade jag honom om han själv hade velat ha en sådan chef och det ville han ju inte och det fick honom att tänka om.
Barnen måste ju kunna lita på det vi säger. Att vi står för vårt ord för hur ska de annars själva lära sig att stå för sitt ord?
Bland det bästa jag kom på när mina barn var små var att jag kunde säga att jag behövde fundera lite när de kom och frågade om de fick göra något. Jag är väldigt spontan och svarar i normala fall snabbt på frågor men så insåg jag ibland när de hade frågat något och jag hade svarat att men nej! Varför sa jag så? Det kunde hen ju ha fått. Eller varför lovade jag att vi ska göra det? Hur ska jag hinna det? Istället började jag be om betänketid och kunde ge ett ärligt svar efter en stund istället för ett spontant svar som inte var genomtänkt alls.

Jag tror på mycket frihet under ansvar, att man får prova sig fram och att man får misslyckas utan att någon säger "vad var det jag sa!" Min röda tråd genom barnens uppfostran var; du får göra precis vad du vill så länge det inte skadar dig själv eller någon annan. Givetvis uppdelad i mindre beståndsdelar beroende på deras ålder men min grundtanke var så. Jag ville inte begränsa mina barn med tusen regler men självklart fick de ju inte slå varandra eller springa ut i gatan för då kunde ju någon bli skadad.
Jag ville också att de skulle lära sig att argumentera för sin sak och hade de riktigt bra argument så ändrade jag mitt beslut. För varför skulle jag inte göra det när de faktiskt hade rätt?

Min barnuppfostran är alltså så långt ifrån mina föräldrars man kan komma. Där var slag och/eller ignorans vardag och aldrig att de hade lyssnat på vad jag hade att säga eller tröstade mig när jag var arg, ledsen, besviken eller hade ont. Överhuvudtaget så var känslor inte tillåtna. Det var bara pappa som fick bli arg. Om jag blev arg så var det fel, var jag glad och skrattade så var det fel... Jag skulle vara helt neutral helt enkelt och bara lyda det de tyckte för stunden hur nu jag skulle veta vad det var? Jag ville inte göra mina barn så osäkra så därför hade jag samma regler varje dag istället.
Jag gjorde alltså "bara" precis tvärtom mot hur de hade gjort och jag är nöjd med det och mina nu vuxna barn är också nöjda.

Det behöver alltså inte bli några problem med att ni kommer ifrån olika kulturer för man bestämmer ju ändå själv hur man själv vill uppfostra de sina och vad man vill att de ska ha i sin ryggsäck den dagen de blir vuxna. Vill man att de ska minnas en hel massa kärlek, att de aldrig behövde fundera på vad som var okej eller inte, att de blev respekterade och blev lyssnade på så ja, då ger man dem det.
 
Trodde jag skulle slippa lyfta tråden igen eftersom jag trodde vi var relativt överrens, tänkte starta en ny tråd nu men fortsätter på samma istället.

Nu har det gått några veckor. Han godkände som sagt schemat, godkände att han skulle hämta dem och jag hämtar tillbaka dem. Nu strular det. Igen. Först ville han byta helg nästa helg, jag sa att det inte gick, vi har bokat en höstlovskryssning den helgen han vill ha dem. Känner mig verkligen som världens uruslaste mamma, han menar nu eftersom jag inte byter helg vägrar jag honom umgänge och det är verkligen så jag känner det också så jag kanske tänker att det är bättre att boka av resan istället vilket känns väldigt tråkigt, kan ju lägga den helgen efter då han skulle haft dem men det var ju just därför jag ville ha ett schema, för att planera vår tid... Hans anledning till att han vill byta helg är att hans mamma är ledig helgen innan och hon minsann också vill träffa barnen. Själv anser jag att det är en kass anledning, trots allt är det väl han som ska ha umgänget, inte hans mamma? Dessutom har det inte varit problem att ta semester för att träffa barnen innan om det har varit så. Jag erbjöd mamman (farmor då alltså) att följa med på kryssningen om hon ville. Vill ju egentligen inte boka av eller boka om den men vet faktiskt inte hur jag ska göra.

Sedan är det det med körningen. Han vägrar gå med på att köra och hämta dem. Då kan ha inte lösa det säger han och då tycker han att jag ska köra halva vägen annars är det jag som vägrar honom umgänge. Om jag inte går med på det vägrar han lämna tillbaka barnen och söker ensam vårdnad. Det här fortsätter han köra med så fort det inte passar honom (till exempel även när jag vägrade byta helg) och det gör mig skiträdd att bara lämna halva vägen, är ganska säker på att jag likt förbannat kommer få köra till hans ort för att hämta dem om jag vill ha tillbaka barnen.

Det enda han har velat ändra på mina krav är det med telefonen. Det har vi ju diskuterat och han har ringt andra tider de senaste veckorna. Inte fler gånger men andra tider. Han säger dessutom till barnen i telefon att han ska ringa varje dag och säga godnatt. Det är, som jag skrev, ok, men sedan ringer han inte? Nu ringde han igår kväll, för första gången på en vecka. Jag sa då till honom att säger han till barnen att han ska ringa varje kväll får han ju göra det, eftersom barnen ser fram emot det. Att jag inte kan hålla honom om ryggen när de frågar mig varför han inte ringer. Då anser han att det är mitt fel också. Han ringer inte på den telefonen vi numer har till barnen dessutom och han skriver att han kommer att anteckna varje gång jag inte svarar på min telefon och gå vidare med det. Det har hittills aldrig hänt, förutom när han ringde klockan 21 en gång, han vet att barnen lägger sig runt sju-halv åtta.

Alltså, jag ger upp snart. Jag tror det är bättre att han får ta barnen på heltid, jag kommer aldrig att kunna ha ett bra liv med barnen med dessa hot över mig :-(
Så, nu funderar jag på följande...
- Hur långt ska jag sträcka mig i mina försök till att han ska träffa barnen? Han kan ju uppenbarligen inte hämta barnen själv anser han, ska jag köra halva vägen och sedan riskera att han inte orkar eller kan lösa transporten tillbaka och få köra den vägen extra? Vad säger en eventuell rätt om körningen? Enligt familjerätten är detta inget de lägger sig i, men om han skulle gå vidare med det?
- Faller det mig i dålig godo om jag någongång inte svarar på min telefon när han ringer? Jag har ju gett honom en annan nu? Kan han verkligen ta det vidare med att anteckna om jag inte svarar och gå vidare med det? Ska jag verkligen ha barnen tillgängliga hela tiden? (och för att vara tydlig - jag har inte sagt någonting om telefontider nu - han ville ringa minst tre dagar i veckan och har även sagt det till barnen).
- Vad ska jag svara på barnens frågor när de frågar varför pappa till exempel inte ringer när han har sagt det?
- Ska jag boka om resor, just den här går ju säkert att boka om, men hur blir det nästa gång? Och gången efter det? Vi hade ju ett schema som han godkände, han började med att vilja ändra och det är ju rätt gott om tid tills dess. Hur ska man tänka?
 
Du skall bara göra en enda sak.
Hålla dig till schemat.
Och det får han också göra.

Inget annat finns att tillgå.
Om han inte kan ordna med sin del så är det hans problem.
Och inte vill han ha barnen inte.
Han vill bara skrämma dig.

Han vill ha barnen på en helg när hans mamma är ledig för att hon skall ta hand om barnen så att han slipper.

Allt trams som han sysslar med handlar bara om att komma åt dig.
Att få dig att må dåligt.
Och det lyckas han ju med.
Strunta i honom nu.
Låt honom ta hand som sina egna problem.
 
Sluta hjälp honom lösa hans problem.

Han har fått ett schema och han har fått ett telefonnumerm att ringa. Om han inte fixar det är det INTE ditt bekymmer utan hans.

Du ska inte boka om något, du ska inte köra längre än ni kommit överens om.
Du ska inte ändra någonting.

HANS problem är hans.
 
Trodde jag skulle slippa lyfta tråden igen eftersom jag trodde vi var relativt överrens, tänkte starta en ny tråd nu men fortsätter på samma istället.

Nu har det gått några veckor. Han godkände som sagt schemat, godkände att han skulle hämta dem och jag hämtar tillbaka dem. Nu strular det. Igen. Först ville han byta helg nästa helg, jag sa att det inte gick, vi har bokat en höstlovskryssning den helgen han vill ha dem. Känner mig verkligen som världens uruslaste mamma, han menar nu eftersom jag inte byter helg vägrar jag honom umgänge och det är verkligen så jag känner det också så jag kanske tänker att det är bättre att boka av resan istället vilket känns väldigt tråkigt, kan ju lägga den helgen efter då han skulle haft dem men det var ju just därför jag ville ha ett schema, för att planera vår tid... Hans anledning till att han vill byta helg är att hans mamma är ledig helgen innan och hon minsann också vill träffa barnen. Själv anser jag att det är en kass anledning, trots allt är det väl han som ska ha umgänget, inte hans mamma? Dessutom har det inte varit problem att ta semester för att träffa barnen innan om det har varit så. Jag erbjöd mamman (farmor då alltså) att följa med på kryssningen om hon ville. Vill ju egentligen inte boka av eller boka om den men vet faktiskt inte hur jag ska göra.

Sedan är det det med körningen. Han vägrar gå med på att köra och hämta dem. Då kan ha inte lösa det säger han och då tycker han att jag ska köra halva vägen annars är det jag som vägrar honom umgänge. Om jag inte går med på det vägrar han lämna tillbaka barnen och söker ensam vårdnad. Det här fortsätter han köra med så fort det inte passar honom (till exempel även när jag vägrade byta helg) och det gör mig skiträdd att bara lämna halva vägen, är ganska säker på att jag likt förbannat kommer få köra till hans ort för att hämta dem om jag vill ha tillbaka barnen.

Det enda han har velat ändra på mina krav är det med telefonen. Det har vi ju diskuterat och han har ringt andra tider de senaste veckorna. Inte fler gånger men andra tider. Han säger dessutom till barnen i telefon att han ska ringa varje dag och säga godnatt. Det är, som jag skrev, ok, men sedan ringer han inte? Nu ringde han igår kväll, för första gången på en vecka. Jag sa då till honom att säger han till barnen att han ska ringa varje kväll får han ju göra det, eftersom barnen ser fram emot det. Att jag inte kan hålla honom om ryggen när de frågar mig varför han inte ringer. Då anser han att det är mitt fel också. Han ringer inte på den telefonen vi numer har till barnen dessutom och han skriver att han kommer att anteckna varje gång jag inte svarar på min telefon och gå vidare med det. Det har hittills aldrig hänt, förutom när han ringde klockan 21 en gång, han vet att barnen lägger sig runt sju-halv åtta.

Alltså, jag ger upp snart. Jag tror det är bättre att han får ta barnen på heltid, jag kommer aldrig att kunna ha ett bra liv med barnen med dessa hot över mig :-(
Så, nu funderar jag på följande...
- Hur långt ska jag sträcka mig i mina försök till att han ska träffa barnen? Han kan ju uppenbarligen inte hämta barnen själv anser han, ska jag köra halva vägen och sedan riskera att han inte orkar eller kan lösa transporten tillbaka och få köra den vägen extra? Vad säger en eventuell rätt om körningen? Enligt familjerätten är detta inget de lägger sig i, men om han skulle gå vidare med det?
- Faller det mig i dålig godo om jag någongång inte svarar på min telefon när han ringer? Jag har ju gett honom en annan nu? Kan han verkligen ta det vidare med att anteckna om jag inte svarar och gå vidare med det? Ska jag verkligen ha barnen tillgängliga hela tiden? (och för att vara tydlig - jag har inte sagt någonting om telefontider nu - han ville ringa minst tre dagar i veckan och har även sagt det till barnen).
- Vad ska jag svara på barnens frågor när de frågar varför pappa till exempel inte ringer när han har sagt det?
- Ska jag boka om resor, just den här går ju säkert att boka om, men hur blir det nästa gång? Och gången efter det? Vi hade ju ett schema som han godkände, han började med att vilja ändra och det är ju rätt gott om tid tills dess. Hur ska man tänka?
Det är TOMMA hot!
Han har inget att komma med alls. Har du pratat med din jurist och dina andra kontakter?
 
Håller med ovanstående.
Notera de gånger han ringer, även de gånger du missar hans samtal. Då kan du matcha en eventuell lista från hans sida direkt. Garanterat kommer du se skillnader, och då kan du säga att "Den och den tiden nådde aldrig dina försök barnens telefon. Är du säker på att du slagit rätt nummer?"

Sedan måste jag påstå att ditt ex fullständigt missförstått vad förvägra någon umgänge innebär.
 
Han har bara TOMMA hot, han har absolut inget som helst att komma med och det är det du måste inse. Oavsett vad han säger så är det bara ren och skär BS! Han kommer aldrig i hela världen kunna få ensam vårdnad med tanke på hur han betett sig och jag kan sätta pengar på att han vill inte ha det heller, han använder det bara som hot för att kuva dig och få dig att göra precis som han vill så han inte behöver anpassa sitt liv öht.

Det enda du ska göra är att notera alla överenskommelser som ni accepterat båda två, du ska notera alla samtal han gör till barnens telefon även när du inte kan svara, du ska notera allt han säger att han ska göra- både till och barnen och sen hur mycket av det han verkligen gör (den listan lär bli kort...) sen ska du notera allting som du gjort för att underlätta för hans och barnens umgänge som han skitit i/tyckt var fel, viktigt också att notera alla gånger han hotar dig och vad han hotar dig med (datum). Gör det under en månad och sen sammanställer du det och talar om för honom att om han nu vill ha barnen på heltid så är han mer än välkommen att ansöka om det (bifoga gärna länk till en sådan sida) men tala också om att du har noterat allt som hänt de senaste månaderna så han ska vara medveten om att du inte längre är hans marionettdocka som han kan hota till att underlätta hans liv som han vill. Han får mer än gärna träffa barnen på förbestämda tider efter schema, han får ringa på deras telefon men du kommer inte rädda honom när han inte känner för att ha barnen eller han vill festa eller hans mamma har slagit i sin tå. Det är inte att förvägra honom umgänge- det är att bete sig som en vuxen människa som tar sitt föräldraansvar och har han synpunkter på det kan han ta det med lämplig instans. Men som sagt du har dokumenterat allt så han ska vara jävligt säker på sin sak om han ska ta strid. Och det är inte ett hot, det är faktum.

Ni är nu två separata människor med seperata liv men med gemensamma barn. Du har ju slagit knut på dig själv för att försöka underlätta men det är inte längre ditt ansvar, du tillhandahåller flera möjligheter för honom att kommunicera och umgås med sina barn och det enda han gör är att krångla och hota, är det rimligt tycker du?

Och för allt i hela satans världen du bokar inte av den där kryssningen!! Han får lösa sina helger och sin mamma och fan och hans moster bäst han vill för det har INGET med dig att göra! Du har bokat din egna tid och det är så det är bara, du är inte det minsta dålig mamma för att du har ett eget liv och är ditt ex dörrmatta.

Ta det från någon som växt upp med en douchebag till pappa som bara bryr sig om sig själv, jag hyser inget som helst agg mot min mamma för att hon tillslut tog mod till sig och lämnade honom och inte curlade honom efter separationen ifråga om oss barn. Det enda jag kan bli arg på min mamma för är 1: att hon inte lämnade tidigare och 2: att hon ändå försökte så länge att "tvinga" honom att umgås med oss. Han hotade också mamma med ensam vårdnad för han hade minsann mer pengar och han hade kontakter men när det kom till kritan så slutade vi ha kontakt när han inte fick som han ville- vilket va allt på hans villkor alla gånger i all evighet. Jag slutade bära vår relationen själv och nu har vi inte haft kontakt på 7 år. Bästa 7 åren i mitt liv!!
Så tro mig, barn vet vem den riktiga föräldern är och vi vet vem det är som ställer upp och som finns där för oss det behöver du inte oroa dig för.
 
Om FARMOR hade velat träffa barnen så hade hon följt med på kryssningen. Nu vill han byta JUST DEN helgen bara för att han vet att ni har något planerat och tar till farmor för att gödsla ditt dåliga samvete.
Hade han velat byta just den helgen om han inte vetat om kryssningen?

Fördelen med att den som ska ha barnen HÄMTAR de är just det som du skriver kan ske annars, att han inte kan/vill lämna och vips så har du kört båda vändorna, igen...

Och fortsätt att skriva ner allt han gör och allt han inte gör. Och när han hotar med enskild vårdnad så kan du bara svara att det är upp till honom att ansöka om han vill. Nappa INTE på den kroken som han slänger ut för att styra dig dit han vill.

Och ventilera/rensa tankarna här när det snurrar, gå tillbaka ibland och se vad som faktiskt hänt och inte hänt. Det är flera här som har erfarenhet av den typen av ex som du har. En del skärper faktiskt till sig när de inte kommer någon vart längre, eller när de får smäll på fingrarna i rätten om att de har fel. Och en del straffar bort sig själva genom att inte dyka upp och hämta barnen som avtalat och snart är de större och vill kanske inte ens till en pappa de inte sett på flera månader.

Du orkar, håll ut!
 
Du skall bara göra en enda sak.
Hålla dig till schemat.
Och det får han också göra.

Inget annat finns att tillgå.
Om han inte kan ordna med sin del så är det hans problem.
Och inte vill han ha barnen inte.
Han vill bara skrämma dig.

Han vill ha barnen på en helg när hans mamma är ledig för att hon skall ta hand om barnen så att han slipper.

Allt trams som han sysslar med handlar bara om att komma åt dig.
Att få dig att må dåligt.
Och det lyckas han ju med.
Strunta i honom nu.
Låt honom ta hand som sina egna problem.
Tack för pepp. Ja, han får mig att må dåligt. Jag menar, livet rullar på ganska bra och nu trodde jag vi var överrens, sedan blev det en hel bakutspark när jag sa till honom att han nog bör ringa om han säger det till barnen eftersom de ser fram emot hans samtal och att han har en telefon han kan nå dem på. Det ska dock sägas att jag har svarat när han ringt på min senaste två veckorna, har handlat om tre gånger allt som allt (plus den gången han ringde vid nio på kvällen, då kunde jag inte ta det faktiskt) så det har känts som att om han nu ringer på den så får han göra det. Men jag borde nog bli tuffare där, dock kommer ju hoten igen då. Vet faktiskt inte om han kan ha barnen på heltid, tror inte han vill det, samtidigt vet han att det vore det optimala sättet att sätta dit mig och jag skulle kunna tänka mig att han faktiskt skulle kunna göra det bara för den sakens skull. Tror inte att någon rätt i världen skulle ge honom vårdnad, eller ens ändra barnens boende adress eftersom de numer även har dagis här, och det tror nog inte han heller, men han vet att jag skulle må dåligt av det och skulle han vinna striden skulle han platta till mig rejält. Han säger att han och hans nya har pratat om det och att hon är beredd att bli bonusmamma på heltid. Inser ju att det är för att få mig att må dåligt och ja, det lyckas han ju bra med...
Sluta hjälp honom lösa hans problem.

Han har fått ett schema och han har fått ett telefonnumerm att ringa. Om han inte fixar det är det INTE ditt bekymmer utan hans.

Du ska inte boka om något, du ska inte köra längre än ni kommit överens om.
Du ska inte ändra någonting.

HANS problem är hans.
Jag vet :-( Men det känns ändå som att det är mig det slår tillbaka mot. Jag känner liksom att om jag vill att barnen ska träffa pappa, då får jag ändra efter honom. Jag ifrågasätter honom om han verkligen kan klandra att jag vill hämta barnen när de har varit hos honom när han hotar hela tiden att han ska ta dem ifrån mig? Jag vet att jag borde prata med juristen om detta men då denna är i Barcelona nu får Buke duga ;-) Vad säger en eventuell rätt om att jag vägrar köra halv vägen? Det är ju inte så att jag vägrar köra alls, jag kör ju halva vägen eftersom jag hämtar dem, men känns som de verkligen kan tycka att det är jag som har problem med att samarbeta?
Det är TOMMA hot!
Han har inget att komma med alls. Har du pratat med din jurist och dina andra kontakter?
Intet nytt på den fronten, juristen har semester, familjerätten säger inget nytt. Inbjudan till prat, vilket jag tagit emot, men det är en månads väntetid, det här hinner inte lösas innan dess och jag vet vad som kommer att hända, han kommer sitta och jamsa och säga precis vad de vill höra i telefonen att han minsann inte kommer att behålla dem eller vägra lämna dem och sedan beter han sig som ett arsele mot mig när ingen ser.
Håller med ovanstående.
Notera de gånger han ringer, även de gånger du missar hans samtal. Då kan du matcha en eventuell lista från hans sida direkt. Garanterat kommer du se skillnader, och då kan du säga att "Den och den tiden nådde aldrig dina försök barnens telefon. Är du säker på att du slagit rätt nummer?"

Sedan måste jag påstå att ditt ex fullständigt missförstått vad förvägra någon umgänge innebär.
Tack, så långt har jag inte tänkt. Det ska jag faktiskt göra. För sedan vi kom hem har han inte ringt mer än en gång i veckan. Max.
Han har bara TOMMA hot, han har absolut inget som helst att komma med och det är det du måste inse. Oavsett vad han säger så är det bara ren och skär BS! Han kommer aldrig i hela världen kunna få ensam vårdnad med tanke på hur han betett sig och jag kan sätta pengar på att han vill inte ha det heller, han använder det bara som hot för att kuva dig och få dig att göra precis som han vill så han inte behöver anpassa sitt liv öht.

Det enda du ska göra är att notera alla överenskommelser som ni accepterat båda två, du ska notera alla samtal han gör till barnens telefon även när du inte kan svara, du ska notera allt han säger att han ska göra- både till och barnen och sen hur mycket av det han verkligen gör (den listan lär bli kort...) sen ska du notera allting som du gjort för att underlätta för hans och barnens umgänge som han skitit i/tyckt var fel, viktigt också att notera alla gånger han hotar dig och vad han hotar dig med (datum). Gör det under en månad och sen sammanställer du det och talar om för honom att om han nu vill ha barnen på heltid så är han mer än välkommen att ansöka om det (bifoga gärna länk till en sådan sida) men tala också om att du har noterat allt som hänt de senaste månaderna så han ska vara medveten om att du inte längre är hans marionettdocka som han kan hota till att underlätta hans liv som han vill. Han får mer än gärna träffa barnen på förbestämda tider efter schema, han får ringa på deras telefon men du kommer inte rädda honom när han inte känner för att ha barnen eller han vill festa eller hans mamma har slagit i sin tå. Det är inte att förvägra honom umgänge- det är att bete sig som en vuxen människa som tar sitt föräldraansvar och har han synpunkter på det kan han ta det med lämplig instans. Men som sagt du har dokumenterat allt så han ska vara jävligt säker på sin sak om han ska ta strid. Och det är inte ett hot, det är faktum.

Ni är nu två separata människor med seperata liv men med gemensamma barn. Du har ju slagit knut på dig själv för att försöka underlätta men det är inte längre ditt ansvar, du tillhandahåller flera möjligheter för honom att kommunicera och umgås med sina barn och det enda han gör är att krångla och hota, är det rimligt tycker du?

Och för allt i hela satans världen du bokar inte av den där kryssningen!! Han får lösa sina helger och sin mamma och fan och hans moster bäst han vill för det har INGET med dig att göra! Du har bokat din egna tid och det är så det är bara, du är inte det minsta dålig mamma för att du har ett eget liv och är ditt ex dörrmatta.

Ta det från någon som växt upp med en douchebag till pappa som bara bryr sig om sig själv, jag hyser inget som helst agg mot min mamma för att hon tillslut tog mod till sig och lämnade honom och inte curlade honom efter separationen ifråga om oss barn. Det enda jag kan bli arg på min mamma för är 1: att hon inte lämnade tidigare och 2: att hon ändå försökte så länge att "tvinga" honom att umgås med oss. Han hotade också mamma med ensam vårdnad för han hade minsann mer pengar och han hade kontakter men när det kom till kritan så slutade vi ha kontakt när han inte fick som han ville- vilket va allt på hans villkor alla gånger i all evighet. Jag slutade bära vår relationen själv och nu har vi inte haft kontakt på 7 år. Bästa 7 åren i mitt liv!!
Så tro mig, barn vet vem den riktiga föräldern är och vi vet vem det är som ställer upp och som finns där för oss det behöver du inte oroa dig för.
Tack. Men han vänder det ju verkligen mot mig. Nu när jag sa det i telefonen, då är det jag som inte uppmuntrar barnen att ringa till honom och därför förvägrar jag dem kontakt med honom. Må så vara att jag inte har ringt självmant, men de frågar faktiskt inte om det, de är bara tre och fyra år och då tycker jag nog att han kan kontakta dem. Likaså körningen för att träffa dem, löser inte jag det så jag kör halva vägen, då är det jag som inte kan samarbeta, och inte vill att de ska åka till honom, han menar att jag försöker ta barnen ifrån honom. Vilket jag inte alls försöker göra, men däremot anser jag att han kanske också har en stor del i om hans umgänge ska fungera :-( ... Jag blir bara ledsen av att allt ska ligga på mig, för jag vill ju att barnen ska ha kontakt med pappa, men jag vill inte att han ska styra och ställa med hela vårt liv för det.
När barnen frågar varför pappa inte ringer som han lovat, eller inte gör annat han lovat, så svarar du att du inte vet och att de får fråga pappa.
Jag svarar jag vet inte. Fyraåringen nöjer sig inte med det. Ringa anser jag att han faktiskt får göra när han har lovat barnen och har telefonnumret. Han är väl upptagen med annat, tänker jag. Om jag börjar att ringa honom åt barnen, vilket jag gjorde i somras en hel del då han sa ifrån att han inte ville att vi skulle kontakta han på andra tider än kontorstid, blir det bara en envägskommunikation. Jag känner att jag orkar inte ha det hängande över mig också att han ska ha kontakt med barnen... Tycker lite att han måste ta den själv, men det kanske är fel? Jag kanske borde fortsätta och ringa varje kväll till honom? Svårt tycker jag dock. Då kommer han aldrig att ringa själv. Det känns jävligt bittert om även den delen ska ligga på mig.
 
Om FARMOR hade velat träffa barnen så hade hon följt med på kryssningen. Nu vill han byta JUST DEN helgen bara för att han vet att ni har något planerat och tar till farmor för att gödsla ditt dåliga samvete.
Hade han velat byta just den helgen om han inte vetat om kryssningen?

Fördelen med att den som ska ha barnen HÄMTAR de är just det som du skriver kan ske annars, att han inte kan/vill lämna och vips så har du kört båda vändorna, igen...

Och fortsätt att skriva ner allt han gör och allt han inte gör. Och när han hotar med enskild vårdnad så kan du bara svara att det är upp till honom att ansöka om han vill. Nappa INTE på den kroken som han slänger ut för att styra dig dit han vill.

Och ventilera/rensa tankarna här när det snurrar, gå tillbaka ibland och se vad som faktiskt hänt och inte hänt. Det är flera här som har erfarenhet av den typen av ex som du har. En del skärper faktiskt till sig när de inte kommer någon vart längre, eller när de får smäll på fingrarna i rätten om att de har fel. Och en del straffar bort sig själva genom att inte dyka upp och hämta barnen som avtalat och snart är de större och vill kanske inte ens till en pappa de inte sett på flera månader.

Du orkar, håll ut!
Tack för pepp. Han visste faktiskt inte om kryssningen. Jag kan dock tänka mig att han vill byta bara för sakens skull, för att han vill se om jag går med på det. Hans mamma och jag har nog bättre kontakt än vad han tror och hon har inte sagt någonting om att hon inte kan ta semester etc den andra helgen. Och som sagt, det är ju han som ska ha umgänget, inte hon, kan ju jag tycka. Samtidigt vill jag ju att barnen ska träffa sin pappa, och det är ju rätt gott om tid, så visst, för den delen hade det ju gott att boka om, dock, han har ju strulat med överrenskommelserna hela tiden och det lär ju fortsätta om man inte sätter ner foten. Sedan är ju frågan hur mycket principfast man ska vara - för barnens skull, och det är ju där jag känner att det stora dilemmat ligger... Som sagt, han har en månad på sig att lösa nästa umgänge, det hinner han ju både skaffa körkort och bil på om han fokuserar så jag vet inte varför han gnäller egentligen.
 
Men snälla du läser du vad folk med erfarenhet skriver till dig?

Han KAN INTE ta barnen ifrån dig på de premisser han anser
Du SKA INTE underlätta för honom, dvs köra halva vägen eller ringa åt honom. Vill han ha barnen får han hämta och vill han ha kontakt får han ringa.
Du SKA INTE ändra dina planer eller byta helger eller nått sånt. Följ schemat slaviskt.

Sluta underlätta för honom. Det är precis det han vill för han vet du slår knut på dig själv för att göra som han säger. Och när han fått igenom det han nu vill, då kommer bara nästa grej.
 
Men snälla du läser du vad folk med erfarenhet skriver till dig?

Han KAN INTE ta barnen ifrån dig på de premisser han anser
Du SKA INTE underlätta för honom, dvs köra halva vägen eller ringa åt honom. Vill han ha barnen får han hämta och vill han ha kontakt får han ringa.
Du SKA INTE ändra dina planer eller byta helger eller nått sånt. Följ schemat slaviskt.

Sluta underlätta för honom. Det är precis det han vill för han vet du slår knut på dig själv för att göra som han säger. Och när han fått igenom det han nu vill, då kommer bara nästa grej.
Jo, jag läser, men jag vill ju att barnen ska träffa pappa. Och då känns det som att jag måste svälja min stolthet och principfasthet, men ja, det känns bittert, och skönt att Buke säger annat faktiskt (för det gör säkert juristen också).
Däremot är jag väldigt osäker om just vem som ska köra fram och tillbaka, det andra inser jag väl innerst inne att han inte kommer någonstans med, men körningen, finns det reglerat i någon lag eller rekommendationer som rätten, om han går vidare, stödjer sig mot?
 
Om ni kör hälften var så kan han INTE hålla det emot dig vid en tvist, han hämtar och du hämtar. Ni ansvarar för hälften var.
 
Jo, jag läser, men jag vill ju att barnen ska träffa pappa. Och då känns det som att jag måste svälja min stolthet och principfasthet, men ja, det känns bittert, och skönt att Buke säger annat faktiskt (för det gör säkert juristen också).
Däremot är jag väldigt osäker om just vem som ska köra fram och tillbaka, det andra inser jag väl innerst inne att han inte kommer någonstans med, men körningen, finns det reglerat i någon lag eller rekommendationer som rätten, om han går vidare, stödjer sig mot?

DU vill att barnen ska träffa pappa - men han vill ju inte! Sluta curla honom. Barnen blir inte lyckligare av att du pressar fram umgänge han inte vill ha.


Och återigen.
Följ de överenskommelser ni HAR. Gör INGA ändringar. Ändra inget alls.
Ring inte upp honom utan låt honom ringa på den telefon ni kommit överens om på de tider han accepterat att han ska ringa.
Svara inte i din telefon när han ringer dig.
Kör bara de resor som ni två kommit överens om, INGET annat.
Jag har ingen kunskap om praxis i hur man löser resor, det får någon annan svara på. Men tills det är utrett så ska du inte köra något som han bestämmer att du ska. Ni ska vara överens - annars ska du inte köra någonstans alls.

Snälla!
 

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
933
Senast: Crossline
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 744
Senast: lundsbo
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 019
Senast: mars
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 422
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp