Bukefalos 28 år!

Samarbete vid separation - vi är som hund och katt...

Och det är ju det jag till slut fått gjort - eller hur? Så var har JAG inte kompremissat om det? Jag har dessutom skickat tre schema tre gånger sedan i somras utan gehör - förrän nu ;-) Att lägga på när han skriker har flera andra kommit med som lösning i tråden. Jag tycker det är bra eftersom jag är tydlig med att jag vill ha allt skriftligt och inte ta något i telefon.

Jag kan inte se någonstans att du skrivit ett schema, då har jag missat det i så fall. Om du fått gehör för det så är saken ordnad då? Då vet du var barnen är på jul, påsk, födelsdagar, såväl egna som familjens, och det är klart vem som hämtar och lämnar och när. Bra då.

Jag kan inte se någon vits med att du pratar alls med honom i telefonen, men eftersom du uppenbarligen svarar för att sen slänga på så ser kanske du någon vits med det. Jag tyckte ju att en egen barntelefon för att slippa konfrontation var en bra idé. men okej, du vill svara, du vill slänga luren i örat på honom. Du vill vara i hans sandlåda.
 
Kompromiss vore att lugnt och sansat tala om att jag kan inte köra ner barnen när det passar dig nästa gång för jag har jobb/skola/kurs/what ever och därefter fråga "hur ska vi gemensamt kunna lösa det så att de kommer både ner och hem?" komma med förslag, resonera sig fram tillsammans och därefter komma fram antingen till 1) en lösning som funkar och är genomförbar eller 2) den här gången går det inte att lösa transporten.

Kompromissa = ge och ta, resonera, komma med förslag på lösningar, väga för och nackdelar och sen gå en medelväg.

Gäller båda parter naturligtvis, men någon måste vara den som försöker komma på lösningar, ta upp frågorna, inbjuder till att resonera utan att lägga nån prestige i det..
 
Kompromiss vore att lugnt och sansat tala om att jag kan inte köra ner barnen när det passar dig nästa gång för jag har jobb/skola/kurs/what ever och därefter fråga "hur ska vi gemensamt kunna lösa det så att de kommer både ner och hem?" komma med förslag, resonera sig fram tillsammans och därefter komma fram antingen till 1) en lösning som funkar och är genomförbar eller 2) den här gången går det inte att lösa transporten.

Kompromissa = ge och ta, resonera, komma med förslag på lösningar, väga för och nackdelar och sen gå en medelväg.

Gäller båda parter naturligtvis, men någon måste vara den som försöker komma på lösningar, ta upp frågorna, inbjuder till att resonera utan att lägga nån prestige i det..
Fast resonera kan man ju bara göra om man är två om det samma med kompromiss båda måste gå en bit mot den andra. Om bara den ena parten söker en lösning så är det ingen kompromiss eller resonemang.
 
Fast resonera kan man ju bara göra om man är två om det samma med kompromiss båda måste gå en bit mot den andra. Om bara den ena parten söker en lösning så är det ingen kompromiss eller resonemang.

Fast det låter inte som det finns aktivt kompromissande på något håll. Om han dissar de tre schaman som TS nu säger sig ha skapat och skickat så har inte mannen godtagit dessa och där verkar kommunikationen ha upphört. Då lägger man ett schema man själv vill ha om man anser det vara viktigt för barn och sig själv, och överlämnar till advokat/jurist som får förhandla. Det hjälper ingen att mannen gormar i telefonen som TS inte ens borde svara i.

Någonstans borde man bry sig om, huruvida man VILL ha gemensam vårdnad eller om man vill ha enskild vårdnad, och i en tvist som denna - slåss för det man bestämt sig för är bäst för barnen.

Jag HAR kompromissat - jag HAR kommit med andra alternativ -Det är därför jag bett honom skicka ett schema - för att JAG är flexibel och inte bryr mig särskilt mycket om när han har barnen om han vill ha dem
 
Lite allmänt spånar jag på att jag ofta kompromissar med mig själv. Utan att någon annan part vet att det är en kompromiss. Får ett besked/erbjudande, ber att få fundera. Går hem, tänker att det ändå är långt ifrån vad jag hade tänkt mig. Funderar lite till, på alternativen. Inser att det inte är det värsta alternativet, gör ett par ändringar på mitt eget håll (som inte andra parten vet om) och godtar sedan erbjudandet som jag fått. En kompromiss, men den andra parten vet inte om att det är så.

Beroende på hur/om jag vill vinkla det kan jag när jag godtar beskedet säga "ja, det är ju en del uppoffringar för mig, men OK, jag tycker det här är viktigt så jag är villig att gå mer än halva vägen" (detta kan jag sedan få betalt för längre fram, när jag verkligen vill driva min linje - jag gav med mig här, då får du ge med dig här), alternativt "absolut inga problem, passar bara finfint för min del" (så trodde motparten att detta var ett verkligt dråpslag och djävulskap för mig, pillutta dig!). Eller så säger jag helt enkelt inte ett skit, utan bara tar det som en kvinna.

Sedan handlar ju mycket om vilket inställning jag har när jag går in i en konflikt. Själv vill jag gärna ge så lite så möjligt av min egen agenda, bara precis det jag själv anser att motparten behöver veta, vad som är en fördel för mig att motparten vet. Resten av mina kort håller jag undan. Och för det krävs två saker. Kyla och pokerfejs. Jag har lärt mig spela bägge.

I ett fall som detta är det ju en klar fördel om motparten tror att allt jag MÅSTE svälja i själva verket är precis som jag vill ha det. Och i de fall det inte är vad jag tycker är bra, försöker jag ändra det till min kontroll. Så i fallet med TS och telefontiderna hade jag glatt konstaterat "men det blir ju perfekt, ungarna får en egen telefon så svaras det i den när de eller någon annan kan hjälpa dem. Tyvärr blir det ju inte på dagis och under aktiviteter, men det funkar ju fint för dig att du slipper mig när du egentligen söker dem. UTMÄRKT!".

Och sedan hade jag nog (inställningsfråga) försökt att visa så lite som möjligt att djävulskap går hem. Antingen genom att helt kallt konstatera "du skriker åt mig, jag lägger på nu" (och liknande, för att verkligen visa att jag är den vuxna i det här) alternativt (där jag måste) se till att ta kontroll över situationen och lösa det till min fördel.

Då tröttnar snart den som djävlas på att försöka djävlas. Vet man inte vilka knappar som fungar, blir det helt plötsligt väldigt tråkigt. Och då återstår bara det äkta engagemanget. Antingen vill han ha ungarna hos sig på schema, och upprätthålla kontakt medan de är hos dig, TS. Eller så använder han dem bara som slagträ för att djävlas med dig.

Spela spelet, men se till att du kan reglerna och spela efter dem. Inte HANS regler, utan det samhället kräver av fungerande föräldrar, vid en tvist. Och självklart: grunden till allt är ett bättre liv.
 
Det är ju det jag gör - jag förklarar lugnt och sansat att börjar du skrika lägger jag på (han har förövrigt höjt rösten till mig under hela vårt förhållande så det är inget nytt i vårt förhållande, men alla i hans familj är likadana så det beror nog på att de helt enkelt är normalt för dem). Och jag lägger också på. Och ja - jag inser ju att jag inte ska ha kontakt med honom men än så länge ringer han till min telefon när han ska prata med barnen. Men ja - jag ska fixa en telefon till enbart barnen.

Och ja, jag har skrivit i tråden, dock tänker jag inte gå tillbaka och kolla var, att jag skickat förslag på schema. De har dissats med uttrycket "Jag har ingenaning om hur mitt liv ser ut och när jag kan ta ledigt om ett halvår, jag tycker vi kör månad per månad". Nu, efter att han sagt sedan juli att han faktiskt ska skicka ett eget förslag efter hans arbetstider (jag pluggar ju framförallt och planerar ju för barnen i alla fall här, därav menar jag att jag är helt flexibel bara jag får en planering) som han inte lämnat har jag en tredje gång skickat samma förslag som innan. Det sträckte sig fram till och med mars då jag ska iväg och skriva uppsats, efter det sa jag att det var upp till honom att fylla i och göra april - jul nästa år. Han godkände mitt i början av veckan (som jag skrev innan) och har faktiskt plitat ner egna datum efter april - igår (jag har inte hunnit titta på dem än men som sagt, jag är flexibel så länge jag vet vad som gäller). Detta har godkänt och plitat ner efter påtryckningar (dock inte av mig). För övrigt har jag även erbjudit honom att ha barnen både helgen som kommer istället och en helg senare istället... Förutsatt att han betalar soppan eller att de kör igång underhållsstödet, annars kommer jag inte ha råd att köra.
Nu har ju barnen dessutom fått dagis trots att pappan inte skrivit på så den 22 kan de börja även om det kanske blir en vecka senare på grund av jobb och då är det ju klart att han måste inse att även dagis kräver att veta hur det är planerat med barnen, men det ordnar sig nog.

Hur som helst, vi får väl se nu då om han håller det uppgjorda schemat, han har ju redan brutit mot det och poängen med att jag vill ha ett schema är ju att jag vill ha en planering och det kommer inte finnas särskilt mycket flexibilitet just där då jag har rätt pressat schema och dessutom ett par resor som ska bokas in under hösten till Slovakien och Sorrento där särbons bröder bor, barnen kan följa med om det är så men det kräver ju som sagt att det finns planering så särbons bröder vet när de kan boka åt oss.
 
Tycker du får lite väl hård kritik i den här tråden TS, förstår att du tycker du gör vad du kan och lite till , det gör du säkert också men försök se det lite utifrån helt klart är du rätt bitter ( säkert med fog) och det gör kanske att du inte ser allt helt klart. Om jag var dig ( har faktiskt nästan vart det en gång i tiden) skulle jag söka samtalshjälp det hjälpte mig att få perspektiv att se allt lite utanför mig själv en del saker gör man inte för barnens bästa utan för sin egen agenda fast man kan inte se det själv en separation är så många känslor att det är lätt att tappa både greppet och tappa bort sig själv. En terapeut kan hjälpa att hitta både sig själv och vägen igen
 
Tycker du får lite väl hård kritik i den här tråden TS, förstår att du tycker du gör vad du kan och lite till , det gör du säkert också men försök se det lite utifrån helt klart är du rätt bitter ( säkert med fog) och det gör kanske att du inte ser allt helt klart. Om jag var dig ( har faktiskt nästan vart det en gång i tiden) skulle jag söka samtalshjälp det hjälpte mig att få perspektiv att se allt lite utanför mig själv en del saker gör man inte för barnens bästa utan för sin egen agenda fast man kan inte se det själv en separation är så många känslor att det är lätt att tappa både greppet och tappa bort sig själv. En terapeut kan hjälpa att hitta både sig själv och vägen igen
Håller med
Vad jag förstått har scheman erbjudits, accepterats och sen inte hållits då pappan velat byta?
Som jag ser det har du VERKLIGEN försökt att få allt att fungera men pappan vill bara vara pappa under kontorstid?
Jag kan inte se någon anledning till att du ska behöva anpassa dig till honom, särskilt som att han INTE vill behöva betala underhåll! VARFÖR ska du då ansvara för skjutsar till och från honom? Hålla med dator/mobil? Se till att vara anträffbar de tider HAN tycker passar (särskilt om han bara ringer någon gång ibland)!
Nej jag tycker nog att du gjort det du kan, och att bollen ligger hos honom....
 
Han godkände mitt i början av veckan (som jag skrev innan) och har faktiskt plitat ner egna datum efter april - igår....
När schemat är satt så skall du inte ändra det.
Om han inte använder de tider han har fått så är det hans problem.

Ge honom ingen anledning att trassla med dig om tider.
Avväpna honom där.
Det är störa dig han vill - stäng den möjligheten.

Förhandla aldrig.
Det blir bara en ingång för pappan till att komma åt dig.
 
Tycker du får lite väl hård kritik i den här tråden TS, förstår att du tycker du gör vad du kan och lite till , det gör du säkert också men försök se det lite utifrån helt klart är du rätt bitter ( säkert med fog) och det gör kanske att du inte ser allt helt klart. Om jag var dig ( har faktiskt nästan vart det en gång i tiden) skulle jag söka samtalshjälp det hjälpte mig att få perspektiv att se allt lite utanför mig själv en del saker gör man inte för barnens bästa utan för sin egen agenda fast man kan inte se det själv en separation är så många känslor att det är lätt att tappa både greppet och tappa bort sig själv. En terapeut kan hjälpa att hitta både sig själv och vägen igen

Jag har gått hos terapeut förut - faktum är att det inte fungerar för mig. Jag har aldrig varit den som pratat med okända - inte ens om det är deras jobb. Förövrigt - nej jag är inte bitter att det har tagit slut etc. Jag kommer med all säkerhet ha betydligt mycket bättre ekonomi än den här mannen om ett halvår - jag har levt med honom i åtta år, jag vet att inte en enda räkning är betald förutom hyra och möjligen el under den tiden. Jag vet att alla pengar, och då har han varit höginkomsttagare, gått till alkohol och spel. Jag vet också att jag har fått stå för höga lån på grund av att han har schabblat med ekonomin i mitt namn bakom min rygg (lån som jag nu förövrigt fått hjälp att stryka räntor etc på så det nästan inte är något kvar och det är okej). Jag vet hur han betett sig mot mig, men även mot barnen. Så tro mig, jag är inte bitter över det och det var dessutom jag som valde att göra slut efter en av de otaliga nätter som han gått ut, tagit nycklar, tagit alla pengar och blåst dem på en strippklubb och lämnat oss utan både mat och pengar (tack och lov att man hade vänner så vi fick gå dit och äta). Jag hade vid det laget träffat min nya även om det inte hade hänt något mellan oss då utan vi bara var vänner. Men, tack vare honom och tack vare de vänner vi hade lyckades jag ta mig ur det här förhållandet och det är det minsta jag är bitter för ;-).

Däremot - så ja - jag blir nog lite bitter när folk anser att det är jag som ska bjuda till hela tiden i den här tråden. "För barnens skull". Faktum är att jag verkligen försökt "Bjudit till" för barnens skull. Vi flyttade hem i maj, sedan dess har jag ringt flera gånger i veckan för att få honom prata med barnen, försökt få till ett schema, försökt få han att komma och träffa sina barn på lekparken när han ändå har varit i de här trakterna då hans jobb fortfarande är här uppe (de har huvudkontoret här) kommit med förslag hur vi ska lösa försäkringar etc men allt har mottagits med tjafs, bråk och mycket svalt intresse vilket naturligtvis inte varit bra för någon av oss. Ingen ska komma och säga att jag inte försökt att bjuda till - men självklart blir man frustrerad när allt bara slås emot en från den andra. Vilket också trådstarten handlade om... Tex när han skulle ha barnen i somras ändrade han sig tre gånger, första gången två dagar innan han skulle hämta dem. För att han hade roligare saker för sig.

Faktum är väl kanske att "För barnens skull" kanske det bästa hade varit lugn och ro och att inte träffa den här människan överhuvudtaget, men trots det hade jag hoppats att han skulle väckas upp nu när det är slut och faktiskt mogna till. Det är väl inte försent än, en dag vaknar han väl kanske upp, men genom den här tråden har jag åtminstone kommit fram till att jag inte är skyldig att göra någonting mot honom för att han ska behålla kontakten med hans barn. Det får nog vara upp till honom att göra tror jag. Man kan ju aldrig tvinga någon att vara pappa. Det har jag försökt och finns inget intresse finns inget intresse, ingen kan hindra det, hur mycket man än försöker bjuda till själv och bara får emot det av exet... Sedan om en del tror att det skulle ligga någon prestige bakom det från min sida, så är det inte så, men det är upp till att tro... Man kanske inte orkar med sitt eget schema, att ge barnen ett tryggt liv och att samtidigt vara dadda till en vuxen man som inte orkar ta ansvar?
När schemat är satt så skall du inte ändra det.
Om han inte använder de tider han har fått så är det hans problem.

Ge honom ingen anledning att trassla med dig om tider.
Avväpna honom där.
Det är störa dig han vill - stäng den möjligheten.

Förhandla aldrig.
Det blir bara en ingång för pappan till att komma åt dig.

Nej, jag ska inte göra det fler gånger. Det får vara upp till han nu.
Vill han ha barnen sina dagar, prata i telefon med dem, skypa etc, då löser han de problem som finns (installerade föresten skype igår på den dator jag har och tyvärr funkade det inte ens att ringa tillfredsställande med det så inte ens där kan de ringa med andra ord, men det spelar inte så stor roll, han har tydligen blockat mig på skype såg jag, så jag vet inte riktigt hur han hade tänkt sig med det i så fall).

Vill dock påtala att sedan vi startade tråden har han faktiskt ringt några gånger (utanför kontorstid) för att prata med barnen och godkänt schemat. Att han sedan inte brytt sig att följa det första helgen kanske är en engångsföreteelse, det återstår ju att se.... Kanske finns gott hopp och nu när jag dessutom fått in dem på dagis etc.
 
Senast ändrad:
Men du pratar inte om dig, det gör de andra i den här tråden. Dig och dina reaktioner. Tips på vad du kan göra, lite prat om inställning (inte hans inställning).

Du pratar m e m uteslutande om vad han gör, har gjort och kommer att göra. Hans ekonomi, hans vanor. Hans tid och hans inställning.

När jag läser inläggen får jag intrycket att du lever genom honom.
 
Men du pratar inte om dig, det gör de andra i den här tråden. Dig och dina reaktioner. Tips på vad du kan göra, lite prat om inställning (inte hans inställning).

Du pratar m e m uteslutande om vad han gör, har gjort och kommer att göra. Hans ekonomi, hans vanor. Hans tid och hans inställning.

När jag läser inläggen får jag intrycket att du lever genom honom.
Det har nog varit så ganska länge. För det blir nog så i ett misshandelsförhållande, vare sig det handlar om fysisk eller psykisk (som i vårt förhållande). Men ok. Nu pratar jag om mig - JAG har gjort vad JAG har kunnat för samarbete. Nu ska jag börja leva ett bra liv. Där ingår inte han. Vill HAN vara pappa löser HAN problemen. JAG kommer inte kontakta honom mer alls om inte något barn är döende (för övrigt svårt att inte dra in honom när tråden handlar om vår relation). Men nu har jag bestämt mig. Jag skiter i honom och barnen kommer att ha det bra ändå.
 
Men du pratar inte om dig, det gör de andra i den här tråden. Dig och dina reaktioner. Tips på vad du kan göra, lite prat om inställning (inte hans inställning).

Du pratar m e m uteslutande om vad han gör, har gjort och kommer att göra. Hans ekonomi, hans vanor. Hans tid och hans inställning.

När jag läser inläggen får jag intrycket att du lever genom honom.
Tagga ner lite. Snälla.

Risken är att TS ser detta som ett angrepp på henne - när det i själva verket är ett rejält angrepp på hennes ex.
Det är svårt att komma dithän att exet inte påverkar hur man tänker och gör.

TS - vi vill dig bara väl och i stort sett alla i tråden anser att ditt ex är en skitstövel. En skitstövel som krupit under skinnet på dig.

Jag önskar dig allt gott.
/tanten
 
Men nu har jag bestämt mig. Jag skiter i honom och barnen kommer att ha det bra ändå.

Vi kan bara gå halva vägen. Som du så riktigt konstaterade: ingen kan tvinga någon att vara pappa. Han har alla möjligheter att fixa en bra deal med dig, du är öppen för förslag och schema. Han har inte tagit den chansen. Bra så.

Detta är ju också ett mycket bra argument för framtiden.Han har haft alla möjligheter att styra upp det redan från början, men det blir ju svårare att börja rådda runt i allt när planeringen är klar. Du måste ju planera ditt liv, där baren såklart ingår. Och då går det inte att nyckfullt kasta runt alla planer när det passar en part.

Bra jobbat!
 
Det har nog varit så ganska länge. För det blir nog så i ett misshandelsförhållande, vare sig det handlar om fysisk eller psykisk (som i vårt förhållande).

Eftersom jag varit i ett sådant förhållande under många år, så är mitt bästa råd till dig att bli ego, tänk på dig själv, vad du mår bra av, ta hand om dig, prioritera dig, prioritera vad du vill och när du gör det så kommer det andra att falla på plats allt eftersom du läker i själen.

I mitt fall så skakade jag av mig exets makt i samma sekund som det blev klart att jag skulle lämna kräket och började prioritera mig själv, men det tog tid innan jag hittade helt tillbaka till mig själv igen, den jag egentligen är innerst inne och känslan är helt underbar, att vara fri att vara sig själv helt ut, alltid
 
Att han sedan inte brytt sig att följa det första helgen kanske är en engångsföreteelse, det återstår ju att se.... Kanske finns gott hopp och nu när jag dessutom fått in dem på dagis etc.
Nej det finns inget hopp om en sådan pappa.
Släpp det.

Håll dig undan och sätt ogenomträngliga gränser runt dig själv.
 
  • Gilla
Reactions: tgd

Liknande trådar

Relationer Gammal användare med anonymt nick pga vill inte kunna bli googlad. Det är så att jag har två minderåriga barn och är skild från barnens...
Svar
5
· Visningar
987
Senast: Crossline
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 927
Senast: lundsbo
·
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
6 185
Senast: mars
·
Relationer För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna...
2 3
Svar
57
· Visningar
11 629
Senast: Nixehen
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Häst
  • Dressyrsnack 17
  • Klädsel vid bröllopskörning

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp