Sambo som inte vill samma sak

[mandalaki]

@Fantasipyjamas @Wysiwyg

Haha, tack! Jag har skrivit det förut, tror jag. Då kanske det handlade om att försöka få barn. Det stod väldigt klart för mig hur mycket makt den som säger nej har. Hen behöver ju inte göra mer.

Men med den makten borde följa en skyldighet att prata, försöka förstå och försöka komma på en lösning som båda kan vara nöjda med. Typ är man stor måste man vara snäll.

 

[Wysiwyg]

Typ är man stor måste man vara snäll.

Precis så!

 

[fejko]

Varning, wall of text.

Det är inte ofta jag frågar buke om råd om allvarligare saker, men jag vet varken ut eller in just nu. Har inte heller lust till att diskutera det här med mina vänner just nu...
Bakgrund: Jag och min sambo, 20-25 år gamla, har varit tillsammans i snart 6 år, varav dom första 3 åren var distansförhållande med ~15 mil emellan. Jag bor nu på hans ort, där han har föräldrar, vänner och bra jobb. Vi har alltid varit varandras bästa vänner och känner väl båda två att vi lockar fram det bästa ur varandra.

Efter 3 år på hans ort har jag börjat att längta hem. Eller, jag har nog alltid längtat hem till min ort, men på senare tid har längtan varit starkare. Jag kommer från en av Sveriges största städer och där vi bor nu är en ganska liten stad med cirka 6000-10000 invånare. Jag saknar att vara nära min familj, kunna spontanfika med mina vänner och bli lite mindre beroende av min sambo.

Jag har inte hittat mig några vänner på dom här tre åren. Inte en enda. Jag umgås med folk i stallet ett par gånger i veckan, men inte mer än så och vi har inte heller den relationen att vi ses på stan eller bjuder hem varandra. Det skiljer dessutom mycket i ålder mellan mig och dom i stallet. Jag skulle vilja ha en vän i min ålder som vill umgås som folk i min ålder vill, eller vad jag ska säga. Utöver stallet har jag ett jobb, men där slutar liksom mina enskilda aktiviteter, vilket gör mig till väldigt beroende av min sambo.

Flytta hem då? Ja, men min sambo vill inte följa med. Saken är den att min sambo är väldigt rädd för allt nytt och "vet vad han har men inte vad han får". Därför är det en väldigt stor förändring för honom, kort sagt. Nu har han sagt att han vill inte, punkt. Jag har alltid trott att han bara behövde fundera på flytten, vänja sig vid tanken. Han är rädd helt enkelt, rädd för att det kommer bli dåligt på ett eller annat sätt.

Han är ju medveten om att jag gjorde samma grej för honom, jag flyttade ifrån allt för att få vara med honom och det var inte helt enkelt. Men huvudsaken för mig var att få vara med honom liksom och tyckte väl att vi löser allt tillsammans. Jag flyttade upp, fixade körkort, bil, jobb, häst att låna och liksom fixade mig en tillvaro. Det gick bra.

Det gör ont i mig att han inte vill, att han inte ens kan prova för min skull. Jag har ju fattat att om han "vägrar" så finns det två alternativ, antingen stannar jag där jag är, där det inte finns någon större framtid inom mitt yrke, inga vänner och minimalt eget liv. Eller så flyttar jag hem, utan sambo.

Det känns som att jag ligger i underläge på något sätt, han har mig runt lillfingret för att han vet att jag inte vill lämna honom = jag stannar där jag egentligen inte trivs. Hur ska jag tänka? Kan jag övertyga min sambo? Att flytta till en annan ny ort är inget alternativ, det är antingen här eller min hemstad som gäller. Bara känslan av att veta att om jag skulle ställa ett ultimatum, flytta eller jag gör slut, så hade han nog låtit mig flytta...

Tåls att tillägga att det här är mannen jag kan se som pappa till mina barn i framtiden, vill ha honom på andra sidan frukostbordet resten av mitt liv. Jag vill ju vara med honom. Men jag vill vara sann mot mig själv också.

Fråga gärna om det var något jag var oklar med...

Vad har han för jobb? Kan han få ett lika bra eller tom bättre jobb om han flyttar på sig? Är han väldigt bunden till sin familj?

 

[Petruska]

Men med den makten borde följa en skyldighet att prata, försöka förstå och försöka komma på en lösning som båda kan vara nöjda med. Typ är man stor måste man vara snäll.

Det där håller jag med om. Om man är den av parterna som vinner på att det är som det är (tex med bostadsorten) och den andra vill ändra på det - då är man bannemej skyldig att både tänka efter och prata ordentligt!

Jag är ingen stor vän av skyldigheter mellan människor i relationer annars, men det där är en.

Eller: den som då väljer att inte tänka efter och att inte prata, är ju också den som väljer bort kommunikation, förståelse, delaktighet och utveckling i relationen. Och det gör den personen trots att den andra personen inte trivs som det är!

Sen går inte allt att kompromissa om, men då skulle åtminstone det där pratandet som TS sambo tills vidare inte bjuder på, kunna leda fram till att det står klart för båda att det här kanske inte kan fås att funka. Det är en helt annan sak än att TS själv i värsta fall måste göra den insikten ensam och själv genomföra allt det som den insikten i så fall kräver.

 

[Sol]

Det är ju inte hållbart att du ska bo på en ort och må dåligt. Förändring kommer det att bli oavsett vad han vill. Om du stannar och offrar ditt välmående kommer du bli sjuk och då kommer saker definitivt att förändras. Om du känner såhär nu kommer det inte bli bättre med barn. Då kommer du antagligen känna av din hemlängtan ännu mer (så funkar jag iaf).

Sedan kan det ibland vara så att man tänker sig att saker kommer bli så mycket bättre om man flyttar hem än vad det egentligen blir. Är dina förväntningar på hur livet kan bli om du flyttar hem realistiska? Livet förändras.

Det här måste ni nog stöta och blöta några vändor till. Om det faktiskt inte går att nå en kompromiss kanske du behöver överväga att flytta utan honom. Det är ju inte en liten sak det handlar om.

 

[Pontevecchio]

Jag hade krävt att han iaf testade och provade på eller kom med alternativ.
För där ni bor nu är uppenbarligen inte ett alternativ för dig. Det är inte du som lämnar honom, det är han som stöter bort dig.

 

[starcraft]

On du verkligen känner att du vill flytta hem tycker jag du ska göra det. Ni behöver inte göra slut, han kanske ångrar sig någonstans på vägen när det blir verklighet och följer med, eller så får ni försöka vara särbo. Då får du testa om gräset är grönare. Gör du det inte tror jag att det finns risk för att du ångrar dig.

 

[Dandylinn]

Varning, wall of text.

Det är inte ofta jag frågar buke om råd om allvarligare saker, men jag vet varken ut eller in just nu. Har inte heller lust till att diskutera det här med mina vänner just nu...
Bakgrund: Jag och min sambo, 20-25 år gamla, har varit tillsammans i snart 6 år, varav dom första 3 åren var distansförhållande med ~15 mil emellan. Jag bor nu på hans ort, där han har föräldrar, vänner och bra jobb. Vi har alltid varit varandras bästa vänner och känner väl båda två att vi lockar fram det bästa ur varandra.

Efter 3 år på hans ort har jag börjat att längta hem. Eller, jag har nog alltid längtat hem till min ort, men på senare tid har längtan varit starkare. Jag kommer från en av Sveriges största städer och där vi bor nu är en ganska liten stad med cirka 6000-10000 invånare. Jag saknar att vara nära min familj, kunna spontanfika med mina vänner och bli lite mindre beroende av min sambo.

Jag har inte hittat mig några vänner på dom här tre åren. Inte en enda. Jag umgås med folk i stallet ett par gånger i veckan, men inte mer än så och vi har inte heller den relationen att vi ses på stan eller bjuder hem varandra. Det skiljer dessutom mycket i ålder mellan mig och dom i stallet. Jag skulle vilja ha en vän i min ålder som vill umgås som folk i min ålder vill, eller vad jag ska säga. Utöver stallet har jag ett jobb, men där slutar liksom mina enskilda aktiviteter, vilket gör mig till väldigt beroende av min sambo.

Flytta hem då? Ja, men min sambo vill inte följa med. Saken är den att min sambo är väldigt rädd för allt nytt och "vet vad han har men inte vad han får". Därför är det en väldigt stor förändring för honom, kort sagt. Nu har han sagt att han vill inte, punkt. Jag har alltid trott att han bara behövde fundera på flytten, vänja sig vid tanken. Han är rädd helt enkelt, rädd för att det kommer bli dåligt på ett eller annat sätt.

Han är ju medveten om att jag gjorde samma grej för honom, jag flyttade ifrån allt för att få vara med honom och det var inte helt enkelt. Men huvudsaken för mig var att få vara med honom liksom och tyckte väl att vi löser allt tillsammans. Jag flyttade upp, fixade körkort, bil, jobb, häst att låna och liksom fixade mig en tillvaro. Det gick bra.

Det gör ont i mig att han inte vill, att han inte ens kan prova för min skull. Jag har ju fattat att om han "vägrar" så finns det två alternativ, antingen stannar jag där jag är, där det inte finns någon större framtid inom mitt yrke, inga vänner och minimalt eget liv. Eller så flyttar jag hem, utan sambo.

Det känns som att jag ligger i underläge på något sätt, han har mig runt lillfingret för att han vet att jag inte vill lämna honom = jag stannar där jag egentligen inte trivs. Hur ska jag tänka? Kan jag övertyga min sambo? Att flytta till en annan ny ort är inget alternativ, det är antingen här eller min hemstad som gäller. Bara känslan av att veta att om jag skulle ställa ett ultimatum, flytta eller jag gör slut, så hade han nog låtit mig flytta...

Tåls att tillägga att det här är mannen jag kan se som pappa till mina barn i framtiden, vill ha honom på andra sidan frukostbordet resten av mitt liv. Jag vill ju vara med honom. Men jag vill vara sann mot mig själv också.

Fråga gärna om det var något jag var oklar med...

Det är en jättesvår sits..sitter själv i en liknande historia och vi ska separera såhär efter 8 år.
Jag har inga bra ord att ge mer än att kan ni inte fixa någon kompromiss är det typ omöjligt att lösa, eller att ni inte kan tänka er att vara särbos (vilket brukar vara ganska svårt att få till med jobb, ev barn etc någon kommer måsta välja).

Jag har haft samma scenario som dig, dvs ställt upp på allt som varit viktigt för honom och avstått det jag hoppats kunna bli verklighet med tiden..jag har gett upp helt och i efterhand är jag bitter och ångerfull..waste of time

 

[Dandylinn]

men jag har liksom en vision om att allt blir bra så länge man älskar varandra...

Verkligheten är dock tyvärr att det måste till mer än kärlek ofta för att förhållanden ska funka, som praktiska lösningar när det kommer till önskemål och krav man har på livet som individ.

Som någon skrev - bygg aldrig tillvaron helt på någon annan..Skiter det sig kommer det slå tillbaka så hårt senare.

 

[Amha]

Som andra skrivit behöver han ju öppna för kommunikation. Har du frågat honom hur du ska lägga fram pratet om känslor och situationen för att han ska möta dig så att säga? Ibland kan det ju hjälpa. Acceptera inte svaret att han har svårt för det eller liknande utan tala om att han måste vara med och diskutera fram en bra lösning på problemet. Är det egentligen avståndet eller kan situationen bättras genom att bo på en annan plats nära sambons familj och jobb?

Jag och min sambo började i en lägenhet i Solna. Inte alls min stil. Jag hade också familjen långt bort, ca 25 mil, som jag saknade mycket och vi pratade fram och tillbaka om hur vi skulle göra, veckopendling var på tal, samtidigt som jag övertalade honom att ta sitt drömjobb i centrala stockholm trots att han var lite skeptisk av olika anledningar. Jag märkte att han ville men prat om eventuell flytt plus nyfött barn etc gjorde att han undrade om det verkligen var en bra idé. Dock trivdes jag inte bättre i lägenheten för det utan började titta på hus och drog med honom på visningar i områden som passade mig bättre men ändå inom länet. Kompromissen oss emellan var att han fick behålla sitt jobb och det som var hans trygghet, han fick längre till jobbet (i längsta laget för hans smak) men jag bor i ett område jag gillar jättemycket där jag känner mig hemma och trygg trots att det är väldigt långt från familjen och har dessutom fått fantastiska grannar så nu har jag även vänner och känner att mitt sociala behov blir tillfredsställt, vi kan ge vårt barn en uppväxt i miljöer som jag tror att hon kommer att vara glad över senare och jag är mycket gladare som person. Jag vill INTE flytta idag men jag kunde också känna att jag var väldigt säker på att det var området som var det stora problemet här. Hade jag varit säker på att det var avståndet till familjen hade vi spånat vidare på veckopendling förmodligen.

 

[Fantasipyjamas]

Jag förstår ju nu att du tar upp ett specifikt problem i ert förhållande som inte avspeglar sig i övrigt men det är så fruktansvärt jobbigt att blotta sig själv för någon som inte tar det till sig eller inte ger någon respons. Egentligen är det väl det stora problemet här tänker jag. Att han inte vill flytta eller absolut inte kan tänka sig det är ju ingenting någon kan ändra på men han kan baske mig möta dina känslor.

Helt sant.

Vad har han för jobb? Kan han få ett lika bra eller tom bättre jobb om han flyttar på sig? Är han väldigt bunden till sin familj?

Han har ett väldigt bra jobb för att vara så ung. Det finns möjlighet till samma jobb på min hemort. Ja, han är nog ganska bunden till sin familj.

Det är ju inte hållbart att du ska bo på en ort och må dåligt. Förändring kommer det att bli oavsett vad han vill. Om du stannar och offrar ditt välmående kommer du bli sjuk och då kommer saker definitivt att förändras. Om du känner såhär nu kommer det inte bli bättre med barn. Då kommer du antagligen känna av din hemlängtan ännu mer (så funkar jag iaf).

Sedan kan det ibland vara så att man tänker sig att saker kommer bli så mycket bättre om man flyttar hem än vad det egentligen blir. Är dina förväntningar på hur livet kan bli om du flyttar hem realistiska? Livet förändras.

Det här måste ni nog stöta och blöta några vändor till. Om det faktiskt inte går att nå en kompromiss kanske du behöver överväga att flytta utan honom. Det är ju inte en liten sak det handlar om.

Ja, förändring kommer det ju att bli, på ett eller annat sätt.

Poängterar att barn är ingenting jag vill skaffa nu liksom, utan det är något som är trevligt att tänka på och fantisera om inför framtiden. Jag ser ju framför mig att om jag skulle skaffa barn där jag bor nu blir jag väldigt väldigt ensam under en mammaledighet. Så skaffar jag barn skulle jag vilja bo på hemmaplan, där jag kan få hjälp av min familj och har fler möjligheter till att träffa folk.

Jag hade krävt att han iaf testade och provade på eller kom med alternativ.
För där ni bor nu är uppenbarligen inte ett alternativ för dig. Det är inte du som lämnar honom, det är han som stöter bort dig.

Ja, det är så det känns, att han stöter bort mig, väljer bort mig.

On du verkligen känner att du vill flytta hem tycker jag du ska göra det. Ni behöver inte göra slut, han kanske ångrar sig någonstans på vägen när det blir verklighet och följer med, eller så får ni försöka vara särbo. Då får du testa om gräset är grönare. Gör du det inte tror jag att det finns risk för att du ångrar dig.

Jag undrar vart gräset skulle vara grönare, om inte hemma?

Det är en jättesvår sits..sitter själv i en liknande historia och vi ska separera såhär efter 8 år.
Jag har inga bra ord att ge mer än att kan ni inte fixa någon kompromiss är det typ omöjligt att lösa, eller att ni inte kan tänka er att vara särbos (vilket brukar vara ganska svårt att få till med jobb, ev barn etc någon kommer måsta välja).

Jag har haft samma scenario som dig, dvs ställt upp på allt som varit viktigt för honom och avstått det jag hoppats kunna bli verklighet med tiden..jag har gett upp helt och i efterhand är jag bitter och ångerfull..waste of time

Särbos känns inte som något hållbart alternativ i dagsläget

Verkligheten är dock tyvärr att det måste till mer än kärlek ofta för att förhållanden ska funka, som praktiska lösningar när det kommer till önskemål och krav man har på livet som individ.

Som någon skrev - bygg aldrig tillvaron helt på någon annan..Skiter det sig kommer det slå tillbaka så hårt senare.

Ja, jag är nog lite naiv.

Som andra skrivit behöver han ju öppna för kommunikation. Har du frågat honom hur du ska lägga fram pratet om känslor och situationen för att han ska möta dig så att säga? Ibland kan det ju hjälpa. Acceptera inte svaret att han har svårt för det eller liknande utan tala om att han måste vara med och diskutera fram en bra lösning på problemet. Är det egentligen avståndet eller kan situationen bättras genom att bo på en annan plats nära sambons familj och jobb?

Jag har inte frågat, och om jag skulle göra det skulle han nog säga "vet inte". Han har nog lättare för att se mina känslor än sina egna på något sätt. Min sambo har haft det jobbigt när han var yngre, och det har väl helt enkelt blivit lättare för honom att lägga locket på. Det kan jag förstå, men ibland får man lyfta på det där locket också, tänker jag.

 

[Fantasipyjamas]

Tack så mycket för att ni tar er tid att hjälpa mig att reda ut det här. Kloka, underbara Buke.

 

[mino]

Men med den makten borde följa en skyldighet att prata, försöka förstå och försöka komma på en lösning som båda kan vara nöjda med. Typ är man stor måste man vara snäll.

Jag håller med helt klart, i teorin. Men är det inte så att med ganska många människor måste man handla, snarare än snacka? Det hjälper liksom inte att säga ett enda dugg för de har inte förmågan att mentalisera öht, de kan inte sätta sig in i andra människors upplevelser eller granska sina egna responser utifrån. Det är som en helt blind fläck för dem. (Sen är det hissnande obehagligt med såna människor, de blir väldigt opålitliga utan förmågan till reflektion kring hur deras ageranden blir för andra, en sån person är inte att särskilt nice att leva med.)

Så om jag skulle ge TS ett råd om hon inte får nån respons så är det att GÖRA något. Tex vara mer i stan där hon vill bo för att se om det känns bra, åka dit minst en helg i månaden. Om detta fortfarande inte får sambon att reagera, då har hon ju svart på vitt ungefär hur viktig relationen är för sambon.

 

[susanne]

Är det så att en stor del av problemet är att du inte hittat några vänner?

Sånt kan vända när man mist anar det. Tyvärr är det väldigt svårt att hitta nya vänner när man inte redan har några.
Kan det hjälpa att byta stall kanske?
Eller börja med någon ny aktivitet?
Nytt jobb?

 

[Pontevecchio]

Ibland måste man sätta hårt mot hårt. Min sambo låter gärna det dra ut på tiden (vi är inte helt ense om vart vi ska bo heller) så jag fick helt enkelt säga "nu säger jag upp min del av hyreskontraktet, jag flyttar om 3 månader".
Då blev det fart på honom och för mig var det viktiga att se att vilja fanns, att vi pratade om saken och att det fanns förståelse för bådas önskan. Nu kommer jag inte flytta inom 3 månader men jag behövde konkretisera det.

 

[Fantasipyjamas]

Är det så att en stor del av problemet är att du inte hittat några vänner?

Sånt kan vända när man mist anar det. Tyvärr är det väldigt svårt att hitta nya vänner när man inte redan har några.
Kan det hjälpa att byta stall kanske?
Eller börja med någon ny aktivitet?
Nytt jobb?

Ja, det är en stor del av problemet. Det känns som att dom jag har träffat som skulle kunna bli nya bekanta redan har sina vänner och inte behöver fler. Jag får inte plats liksom. Sen är jag väl lite blyg och försiktig också, så det bidrar ju säkert. Jag kan inte byta stall, hästarna jag lånar står där dom står. Jag trivs bra där, jättebra.

Nya aktiviteter, jag vet inte vad jag skulle kunna hitta på. Det verkar inte finnas några jättemöjligheter att utöva någon ny hobby som skulle kunna intressera mig. Jag har kollat lite efter kurser, men det fanns inga här inom det jag skulle vilja lära mig mer om, på hobbynivå.

Jag trivs bra på mitt jobb, det är slitigt och inte jättebra betalt, men jag trivs. Det är okej att gå till jobbet och känns bra att vara där. Är nog ganska omtyckt och gör ett bra jobb. Tyvärr är det inte det området jag skulle vilja jobba inom, men det går bra just nu. Det är svårt att få mitt drömjobb här, vilket är lättare i min hemstad.

Ibland måste man sätta hårt mot hårt. Min sambo låter gärna det dra ut på tiden (vi är inte helt ense om vart vi ska bo heller) så jag fick helt enkelt säga "nu säger jag upp min del av hyreskontraktet, jag flyttar om 3 månader".
Då blev det fart på honom och för mig var det viktiga att se att vilja fanns, att vi pratade om saken och att det fanns förståelse för bådas önskan. Nu kommer jag inte flytta inom 3 månader men jag behövde konkretisera det.

Jag vågar inte sätta hårt mot hårt, jag är för rädd att det ändå inte blir som jag vill. Då kommer jag stå där med ett ultimatum som jag ändå inte är berädd att stå fast vid.

 

[Pontevecchio]

Då är du beredd att bo kvar.

 

[Fantasipyjamas]

Då är du beredd att bo kvar.

Ja, jag är nog det. Men kommer jag att vara nöjd?
Skitsvårt det här

 

[Petruska]

Ja, jag är nog det. Men kommer jag att vara nöjd?
Skitsvårt det här

Om du blir så att säga "tillräckligt missnöjd", så kommer du ju att ändra på något då. Kanske ska du helt enkelt ge det lite tid? När den tiden är ute, om den blir ute, kommer du ju att märka det.

För mig låter det som ett minst lika stort problem att ni inte kan prata om det här problemet, som att du inte trivs där du bor nu. Du beskriver det som att det är han som inte pratar, men frågan är väl om det finns något sätt där ni kan mötas och faktiskt prata med varandra. För mig hade det annars varit spiken i kistan att vi inte kan prata, så kan vi bo i en husvagn i skogen eller på vandrarhem, det spelar ingen roll. Kan vi inte mötas och förstå varandra, så fattar jag inte hur man kan vara ihop.

Om sedan metoderna för att mötas i förståelse är att man säger att man flyttar om tre månader eller något helt annat, är för mig en sekundär fråga.

 

[Wysiwyg]

Ja, jag är nog det. Men kommer jag att vara nöjd?
Skitsvårt det här

Till slut kommer väl vantrivseln att ta över och du kommer tvingas agera.

Men det övergår faktiskt mitt förstånd hur din sambo kan veta hur du misstrivs med er tillvaro och fortfarande vägra göra något åt det. Väldigt egoistiskt och empatilöst agerande tycker jag.