Sambon vill inte skaffa barn. Jag vill.

Usch, vilken jobbig situation. Hur länge sen var det du fick hans ”slutgiltiga besked”?
Du kanske bara ska låta det smälta ordentligt. Låt det gå några veckor/månader så att allt får sjunka in innan du beslutar något. Ge dig själv tid att tänka över hur viktigt det känns och hur det skulle bli för dig.
Kanske fundera över hur ”förankrad” den här nytillkomna barnlängtan är hos dig?

Idag. Nog behöver jag tid. Jag kommer inte fatta nåt beslut alls just nu.
Jag har funderat på det här rätt länge, och velat ganska länge, ffa eftersom jag vetat vart han stått. Det är nog först senaste månaderna -halvåret som jag känt att jag ”bestämt” mej.
 
Någonstans där tror jag att ditt svar finns. Är barn så viktigt för dig att du kan gråta i timtal över tanken på att aldrig få några, så tycker jag att det säger massor. Jag tror som @Monstermom att om man kompromissar bort något såpass viktigt för en så kommer man att bli bitter med tiden, och så kommer relationen förmodligen gå åt skogen ändå för att man känner att man gett upp något vitalt för partnerns skull.

För egen del så vill jag absolut inte ha några barn, och jag skulle aldrig i livet vilja att en partner som ville bli förälder stannade kvar med mig för att relationen i övrigt är bra. Barn är en så himla stor och livsförändrande grej att jag tror att man måste vara helt på samma sida om saken, annars kommer en eller båda att bli olyckliga.

Och inte för att vara den som spår otur, men relationer kommer och går. Om den här inte håller, kan du verkligen stå ut med att ha gått miste om chansen?

Ditt första stycke, att det ska införlivas är jag just nu livrädd för! Just för att jag vill leva det här livet med sambon så otroligt mycket.
 
Idag. Nog behöver jag tid. Jag kommer inte fatta nåt beslut alls just nu.
Jag har funderat på det här rätt länge, och velat ganska länge, ffa eftersom jag vetat vart han stått. Det är nog först senaste månaderna -halvåret som jag känt att jag ”bestämt” mej.
Ja, men samtidigt så har du kanske haft något litet hopp uppe fram tills idag? Det behövs kanske ett nytt tänkarvarv nu när du vet till 100% vart han står.
Ta det lugnt. Det är okej att vara hur ledsen som helst och tillåt dog själv ordentligt med tid nu när du står inför svåra beslut.
 
Ja, men samtidigt så har du kanske haft något litet hopp uppe fram tills idag? Det behövs kanske ett nytt tänkarvarv nu när du vet till 100% vart han står.
Ta det lugnt. Det är okej att vara hur ledsen som helst och tillåt dog själv ordentligt med tid nu när du står inför svåra beslut.

Jo det är ju så. När jag för någon månad sen bad honom tänka igenom det ordentligt igen då med den bakgrunden att jag då kommit fram till att jag ville skaffa barn med honom hoppades jag verkligen..
 
Dom finns, men jag har inte kommit dit än. Tack för omtanken ❤
Bra att du har det! Då har du ju bra personer att tala med när du känner dig redo för det. Jag verkligen lider med dig, det är ju tufft för er båda såklart och ingen har ju mer rätt eller fel än den andra. Låt det smälta lite, tillåt dig själv att vara ledsen och förvirrad och arg och ge dig själv lite tid.

Kram från mig :heart.
 
Det är den där bitterheten som jag är så otroligt rädd för. I dagsläget inte främst för min skull, utan för vårt förhållandes skull. Och vårt liv tillsammans.

Jag tror risken finns även från hans håll. Han vet att han "tvingar" dig att ge upp något om du stannar med honom, det är svårt att inte känna skuldkänslor då. Samtidigt som han ju inte gör något fel som inte vill ha barn. Sånt sliter också.

Det är verkligen inte en lätt situation du är i, och det finns nog inga lätta lösningar. Eller snarare, hur du än väljer kommer det att göra ont. Jag känner verkligen för dig.
 
Jag tror risken finns även från hans håll. Han vet att han "tvingar" dig att ge upp något om du stannar med honom, det är svårt att inte känna skuldkänslor då. Samtidigt som han ju inte gör något fel som inte vill ha barn. Sånt sliter också.

Det är verkligen inte en lätt situation du är i, och det finns nog inga lätta lösningar. Eller snarare, hur du än väljer kommer det att göra ont. Jag känner verkligen för dig.

Det är ju det som gör så otroligt ont också, jag vet ju att han mår dåligt för att jag mår dåligt.
 
Jag är inte arg, bara så fruktansvärt ledsen just nu. Sitter, och har nu suttit i flera timmar, i skogen och bara fulgråtit så det här blir nog inte helt förståeligt..


Han har varit helt tydlig med hela tiden att han aldrig haft någon större längtan efter att skaffa barn. Och tidigare har jag varit fullt nöjd jag också.
Men inte nu längre. Jag vill så otroligt gärna bilda familj med sambon -den längtan har inte funnits hos mej tidigare.

För ett tag sedan bad jag honom fundera ordentligt igen på detta och han står fast. Han vill inte. Och jag går sönder.

Just nu känns det som att jag står i ett vägskäl där jag måste välja mellan sambon som jag älskar högt och vårat fantastiska liv tillsammans eller en framtid där jag gör ett försök att skaffa barn.
Jag har inte all tid i världen, jag är trots allt 35 redan..

Hur fan gör jag ett sånt val? Eller hur kommer jag över det faktum att jag aldrig kommer få chansen att försöka skaffa barn?

Först, en stor kram :heart

Jag fulgrät med särbon när vi diskuterade det här tidigt i vårt förhållande. Dock är jag den som inte vill/kan få barn (vill inte ha och sjukdom gör att barn inte är hanterbart). Han vill ha barn (någonstans tror jag han fortfarande vill det). Han valde att stanna med mig trots att det var helt klart att jag inte kommer att skaffa barn.

Vi är fortfarande tillsammans nio år senare. För honom var det bevisligen värt att fortsätta vara med mig och jag känner ingen bitterhet från honom. Att han blir lite ledsen ibland över det hela har jag full förståelse för men han håller sig sysselsatt med syskonbarnen som älskar honom.

Jag kan inte säga vad som är vettigast att göra i ditt fall. Vad jag vet är att bra partners är inte lätta att hitta. Det hela kokar ner till hur viktigt det är med egna barn.

Edit: Kan tillägga att jag känner ingen som helst skuld i att särbon inte har barn med mig. Jag var klar med hur det låg till innan vi blev ihop.
 
Någonstans får man ju prioritera vad som är viktigast i livet. Är det att ha barn eller är det att leva med mannen? Det finns inte jättemånga andra alternativ däremellan.

Nog för att frågeställningen går att göra så enkel, eller svart eller vit eller hur man nu vill beskriva den, det betyder verkligen inte att svaret för mej är så enkelt. Långt ifrån.
 
Först, en stor kram :heart

Jag fulgrät med särbon när vi diskuterade det här tidigt i vårt förhållande. Dock är jag den som inte vill/kan få barn (vill inte ha och sjukdom gör att barn inte är hanterbart). Han vill ha barn (någonstans tror jag han fortfarande vill det). Han valde att stanna med mig trots att det var helt klart att jag inte kommer att skaffa barn.

Vi är fortfarande tillsammans nio år senare. För honom var det bevisligen värt att fortsätta vara med mig och jag känner ingen bitterhet från honom. Att han blir lite ledsen ibland över det hela har jag full förståelse för men han håller sig sysselsatt med syskonbarnen som älskar honom.

Jag kan inte säga vad som är vettigast att göra i ditt fall. Vad jag vet är att bra partners är inte lätta att hitta. Det hela kokar ner till hur viktigt det är med egna barn.

Edit: Kan tillägga att jag känner ingen som helst skuld i att särbon inte har barn med mig. Jag var klar med hur det låg till innan vi blev ihop.

Tack för att du delar med dej av din sida ❤️
 
Någonstans får man ju prioritera vad som är viktigast i livet. Är det att ha barn eller är det att leva med mannen? Det finns inte jättemånga andra alternativ däremellan.
Fast riktigt så enkelt är det inte. Jag tycker man måste ta med i beräkningen att man kanske inte kommer att leva med just den mannen, alltid. Vad som helst kan ju hända.

Till TS jag förstår att det är supertufft och ledsamt. För mig hade det varit en dealbreaker. Jag hade varit rädd för bitterhet men också att jag av, olika anledningar, skulle stå själv utan både mannen och barn när det var för sent. Dvs när tiden för att faktiskt få barn hade gått mig förbi.
 
Fast riktigt så enkelt är det inte. Jag tycker man måste ta med i beräkningen att man kanske inte kommer att leva med just den mannen, alltid. Vad som helst kan ju hända.

Till TS jag förstår att det är supertufft och ledsamt. För mig hade det varit en dealbreaker. Jag hade varit rädd för bitterhet men också att jag av, olika anledningar, skulle stå själv utan både mannen och barn när det var för sent. Dvs när tiden för att faktiskt få barn hade gått mig förbi.
Och jag tror att man behöver ta med i beräkningen risken att alternativet att fortsätta som förut kanske inte ens finns. Nu vet vi ju inte om det är så i ts fall, det vet ju ingen, men en sån här stor fråga/oenighet eller vad jag ska kalla det kanske inte går att sudda ut ens om man ändå kommer överens.
Det är väl bla det som ts funderar på och som gör frågan så himla komplex.

Kram @TantAgda
 
Det valet, när det dras till sin spets, måste vara outhärdligt svårt.
Jag uppfattar att du svängt litet grann eller att din barnlängtan blivit starkare, och det är klart - allt är föränderligt och det kan förstås göra det ännu svårare att fatta stora beslut. Det som känns rätt idag behöver inte nödvändigtvis kännas rätt i morgon, och det gäller ju i alla riktningar.

Ditt val har jag haft att göra med ett par gånger i livet, hittills. I mitt första långa förhållande ville min partner tidigt väldigt gärna ha barn, jag var mer avvaktande och behövde litet längre startsträcka, så småningom beslutade vi att verkligen försöka - men då gick det inte. Den risken tror jag också är en faktor man behöver väga in. Vi försökte i långt över ett år, gjorde infertilitetsutredning och någonstans i hela den processen tappade vi bort varandra. Det sprack.

I nästa långa förhållande hade min partner redan barn och kunde inte få flera, det var känt från start. Jag blev tvungen att revidera mina prioriteringar och önskningar, och landade i att det fanns förutsättningar för ett underbart liv även utan egna biologiska barn. Det fanns stunder när det kändes ledsamt, för jag tror att det hade kunnat bli väldigt bra med gemensamma barn - men som sagt, i valet mellan att leva med den människan utan gemensamma barn eller "dumpa" för att, kanske, kunna skaffa barn med någon annan... nej, det kändes överhuvudtaget aldrig aktuellt.
Livet rullade på, och min tidigare barnönskan svalnade. Jag hade ju allt annat utom just det, och var i hela mitt hjärta lycklig med läget.
Efter många år tog även det förhållandet slut, av orsaker som inte hade med barn att göra.

Så träffade jag nästa partner. Som inte hade (har) egna barn, och som gärna vill ha så småningom. Och där är jag nu. Aktiv barnlängtan, sedan livsvalet att avstå, sedan en nyöppnad möjlighet som kanske kan bli verklighet. Ingen sade att livet skulle vara lätt...

Man kan ju skaffa barn av många skäl, somliga har en barnlängtan som överhuvudtaget inte innefattar någon annan föräldrapart. För just mig har det känts tvärtom; barn har alltid känts som något jag vill skaffa med just den där människan. Inte ensam, eller med någon som inte vore mitt klara förstahandsval som livspartner. Och som flera redan nämnt i tråden, man vet aldrig hur framtiden ser ut. Om tio år kanske man inte lever med samma partner längre. Om två år kanske man själv inte lever längre. Vad gör det perspektivet med tankarna?

Jag vet inte om de här tankarna kan vara användbara alls för dig, och jag har ingen föreställning om att situationerna är direkt jämförbara. Det enda jag hoppas är att du hittar en väg som känns så rätt för dig som det bara går.
 
En aspekt är ju också att män har "all tid i världen" på sig att bli pappa. Så en man kan t.ex. vid 45-50 års åldern välja att börja om med någon lite yngre och få barn då medan det tåget gått för en själv och då står man där ensam, barnlös medan mannen, som ändrat sig, lever med egna barn i sitt nya förhållande.
 
Till TS jag förstår att det är supertufft och ledsamt. För mig hade det varit en dealbreaker. Jag hade varit rädd för bitterhet men också att jag av, olika anledningar, skulle stå själv utan både mannen och barn när det var för sent. Dvs när tiden för att faktiskt få barn hade gått mig förbi.

Det är just detta jag är så otroligt rädd för!
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3
Svar
51
· Visningar
2 053
Senast: Squie
·
Övr. Hund Hej! Jag har sedan 2 år tillbaka min första hund. Hon är det finaste jag har, och att se henne lycklig är det bästa jag vet. Jag gör...
Svar
19
· Visningar
1 590
Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 970
Senast: mars
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 710
Senast: jemeni
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp