Sambon vill inte skaffa barn. Jag vill.

Och jag tror att man behöver ta med i beräkningen risken att alternativet att fortsätta som förut kanske inte ens finns. Nu vet vi ju inte om det är så i ts fall, det vet ju ingen, men en sån här stor fråga/oenighet eller vad jag ska kalla det kanske inte går att sudda ut ens om man ändå kommer överens.
Det är väl bla det som ts funderar på och som gör frågan så himla komplex.

Kram @TantAgda

Och mitt i allt detta kan även sambon bestämma sig för att det här är en dealbreaker för honom.. och då står vi i ett läge där jag har noll att säga till om och då dessutom med vetskapen att det var jag som dragit igång det här.
 
Det valet, när det dras till sin spets, måste vara outhärdligt svårt.
Jag uppfattar att du svängt litet grann eller att din barnlängtan blivit starkare, och det är klart - allt är föränderligt och det kan förstås göra det ännu svårare att fatta stora beslut. Det som känns rätt idag behöver inte nödvändigtvis kännas rätt i morgon, och det gäller ju i alla riktningar.

Ditt val har jag haft att göra med ett par gånger i livet, hittills. I mitt första långa förhållande ville min partner tidigt väldigt gärna ha barn, jag var mer avvaktande och behövde litet längre startsträcka, så småningom beslutade vi att verkligen försöka - men då gick det inte. Den risken tror jag också är en faktor man behöver väga in. Vi försökte i långt över ett år, gjorde infertilitetsutredning och någonstans i hela den processen tappade vi bort varandra. Det sprack.

I nästa långa förhållande hade min partner redan barn och kunde inte få flera, det var känt från start. Jag blev tvungen att revidera mina prioriteringar och önskningar, och landade i att det fanns förutsättningar för ett underbart liv även utan egna biologiska barn. Det fanns stunder när det kändes ledsamt, för jag tror att det hade kunnat bli väldigt bra med gemensamma barn - men som sagt, i valet mellan att leva med den människan utan gemensamma barn eller "dumpa" för att, kanske, kunna skaffa barn med någon annan... nej, det kändes överhuvudtaget aldrig aktuellt.
Livet rullade på, och min tidigare barnönskan svalnade. Jag hade ju allt annat utom just det, och var i hela mitt hjärta lycklig med läget.
Efter många år tog även det förhållandet slut, av orsaker som inte hade med barn att göra.

Så träffade jag nästa partner. Som inte hade (har) egna barn, och som gärna vill ha så småningom. Och där är jag nu. Aktiv barnlängtan, sedan livsvalet att avstå, sedan en nyöppnad möjlighet som kanske kan bli verklighet. Ingen sade att livet skulle vara lätt...

Man kan ju skaffa barn av många skäl, somliga har en barnlängtan som överhuvudtaget inte innefattar någon annan föräldrapart. För just mig har det känts tvärtom; barn har alltid känts som något jag vill skaffa med just den där människan. Inte ensam, eller med någon som inte vore mitt klara förstahandsval som livspartner. Och som flera redan nämnt i tråden, man vet aldrig hur framtiden ser ut. Om tio år kanske man inte lever med samma partner längre. Om två år kanske man själv inte lever längre. Vad gör det perspektivet med tankarna?

Jag vet inte om de här tankarna kan vara användbara alls för dig, och jag har ingen föreställning om att situationerna är direkt jämförbara. Det enda jag hoppas är att du hittar en väg som känns så rätt för dig som det bara går.
Din berättelse är också väldigt tydligt en mans berättelse. Män är fertila i mycket högre ålder än kvinnor (även om det lär finnas risker för barnet om pappan är över någon viss ålder).

En kvinna hade fått vara bra tidigt ute för att hinna först avvakta med barn, sedan misslyckas med att få dem, sedan ha ett annat långt förhållande, och sedan med ännu en partner fundera på frågan om barn.
 
Det valet, när det dras till sin spets, måste vara outhärdligt svårt.
Jag uppfattar att du svängt litet grann eller att din barnlängtan blivit starkare, och det är klart - allt är föränderligt och det kan förstås göra det ännu svårare att fatta stora beslut. Det som känns rätt idag behöver inte nödvändigtvis kännas rätt i morgon, och det gäller ju i alla riktningar.

Ditt val har jag haft att göra med ett par gånger i livet, hittills. I mitt första långa förhållande ville min partner tidigt väldigt gärna ha barn, jag var mer avvaktande och behövde litet längre startsträcka, så småningom beslutade vi att verkligen försöka - men då gick det inte. Den risken tror jag också är en faktor man behöver väga in. Vi försökte i långt över ett år, gjorde infertilitetsutredning och någonstans i hela den processen tappade vi bort varandra. Det sprack.

I nästa långa förhållande hade min partner redan barn och kunde inte få flera, det var känt från start. Jag blev tvungen att revidera mina prioriteringar och önskningar, och landade i att det fanns förutsättningar för ett underbart liv även utan egna biologiska barn. Det fanns stunder när det kändes ledsamt, för jag tror att det hade kunnat bli väldigt bra med gemensamma barn - men som sagt, i valet mellan att leva med den människan utan gemensamma barn eller "dumpa" för att, kanske, kunna skaffa barn med någon annan... nej, det kändes överhuvudtaget aldrig aktuellt.
Livet rullade på, och min tidigare barnönskan svalnade. Jag hade ju allt annat utom just det, och var i hela mitt hjärta lycklig med läget.
Efter många år tog även det förhållandet slut, av orsaker som inte hade med barn att göra.

Så träffade jag nästa partner. Som inte hade (har) egna barn, och som gärna vill ha så småningom. Och där är jag nu. Aktiv barnlängtan, sedan livsvalet att avstå, sedan en nyöppnad möjlighet som kanske kan bli verklighet. Ingen sade att livet skulle vara lätt...

Man kan ju skaffa barn av många skäl, somliga har en barnlängtan som överhuvudtaget inte innefattar någon annan föräldrapart. För just mig har det känts tvärtom; barn har alltid känts som något jag vill skaffa med just den där människan. Inte ensam, eller med någon som inte vore mitt klara förstahandsval som livspartner. Och som flera redan nämnt i tråden, man vet aldrig hur framtiden ser ut. Om tio år kanske man inte lever med samma partner längre. Om två år kanske man själv inte lever längre. Vad gör det perspektivet med tankarna?

Jag vet inte om de här tankarna kan vara användbara alls för dig, och jag har ingen föreställning om att situationerna är direkt jämförbara. Det enda jag hoppas är att du hittar en väg som känns så rätt för dig som det bara går.

Tack ❤️ Jag behöver alla tankar och funderingar jag bara kan få.
 
Och mitt i allt detta kan även sambon bestämma sig för att det här är en dealbreaker för honom.. och då står vi i ett läge där jag har noll att säga till om och då dessutom med vetskapen att det var jag som dragit igång det här.
Jag förstår verkligen att du befinner dig i en svår situation! Verkligen.

Frågan går att formulera enkelt, svaret går att formulera enkelt - men det gör inte situationen enkel.

Så långt har jag verkligen inga problem att följa dig, så att säga.

Men sedan, de olika scenarior du är rädd för - där tappar jag dig helt. Jag förstår nog inte varför du behöver oroa dig för framtida bitterhet, eller för den typ av situation som du beskriver ovan. När det gäller sådana farhågor - dvs att relationen blir ohållbar - så kan ju det ske av så himla många skäl. Ska man oroa sig för det, hinner man inte annat.

Den enda strategi jag kan se för din del, är nog den du i övrigt redan håller på med. Tänk på saken, prata med andra och prata med partnern. Jag tänker att det är viktigt att prata med varandra i nära relationer medan man funderar, inte att bara leverera resultatet av funderingarna. För egen del tänker jag dessutom att det är just de samtalen som är de intressanta här i livet.

Finns det något som gör att du inte kan säga att "just nu känner jag så här, kan vi prata om det? Jag vet inte hur jag känner imorgon eller om ett år."?
 
Riktigt svår situation :crazy:

Jag ville inte ha barn som yngre men började känna en barnlängtan längre fram och fick mitt första när jag var 34 och mitt andra tre år senare.
Vet flera både frivilliga och ofrivilliga barnlösa så det går absolut inte att säga att alla skulle bli lyckliga med barn och inte heller att man är lycklig utan.

Man får gå igenom vad man vill med livet vad som känns absolut mest rätt. Lever ni ihop och det känns som att detta är din livspartner, den rätta, så har du mycket vunnet där. Känns det som att livet inte känns riktigt fullständigt så har du en funderare där. I mina ögon väger en riktigt bra livspartner i regel lika tungt som barn.

Jag är ingen "mamma" mamma men älskar mina barn men samtidigt har jag min älskade man som jag varit tillsammans med i 26 år (gifta i 24 år). Utan honom hade jag kanske inte ens valt att skaffa barn.

Hoppas du finner ditt svar :heart
 
Jag förstår verkligen att du befinner dig i en svår situation! Verkligen.

Frågan går att formulera enkelt, svaret går att formulera enkelt - men det gör inte situationen enkel.

Så långt har jag verkligen inga problem att följa dig, så att säga.

Men sedan, de olika scenarior du är rädd för - där tappar jag dig helt. Jag förstår nog inte varför du behöver oroa dig för framtida bitterhet, eller för den typ av situation som du beskriver ovan. När det gäller sådana farhågor - dvs att relationen blir ohållbar - så kan ju det ske av så himla många skäl. Ska man oroa sig för det, hinner man inte annat.

Den enda strategi jag kan se för din del, är nog den du i övrigt redan håller på med. Tänk på saken, prata med andra och prata med partnern. Jag tänker att det är viktigt att prata med varandra i nära relationer medan man funderar, inte att bara leverera resultatet av funderingarna. För egen del tänker jag dessutom att det är just de samtalen som är de intressanta här i livet.

Finns det något som gör att du inte kan säga att "just nu känner jag så här, kan vi prata om det? Jag vet inte hur jag känner imorgon eller om ett år."?

För att det är sån jag är tror jag. Jag funkar på det sättet och har alltid gjort.
Och jag vill prata men som det är nu kan jag inte det utan att börja gråta hysteriskt. Också så jag funkar.

Men, jag tar verkligen till mej det du skriver!
 
Riktigt svår situation :crazy:

Jag ville inte ha barn som yngre men började känna en barnlängtan längre fram och fick mitt första när jag var 34 och mitt andra tre år senare.
Vet flera både frivilliga och ofrivilliga barnlösa så det går absolut inte att säga att alla skulle bli lyckliga med barn och inte heller att man är lycklig utan.

Man får gå igenom vad man vill med livet vad som känns absolut mest rätt. Lever ni ihop och det känns som att detta är din livspartner, den rätta, så har du mycket vunnet där. Känns det som att livet inte känns riktigt fullständigt så har du en funderare där. I mina ögon väger en riktigt bra livspartner i regel lika tungt som barn.

Jag är ingen "mamma" mamma men älskar mina barn men samtidigt har jag min älskade man som jag varit tillsammans med i 26 år (gifta i 24 år). Utan honom hade jag kanske inte ens valt att skaffa barn.

Hoppas du finner ditt svar :heart

Tack ❤️
 
För att det är sån jag är tror jag. Jag funkar på det sättet och har alltid gjort.
Och jag vill prata men som det är nu kan jag inte det utan att börja gråta hysteriskt. Också så jag funkar.

Men, jag tar verkligen till mej det du skriver!
Jag fattar att det är opraktiskt, men för övrigt, gör det så himla mycket om du gråter när du försöker prata med din man?
 
Det är en svår, ja i princip omöjlig fråga och jag lider med dig som är i den här situationen. Det finns inget rätt eller fel svar utan det enda du kan göra är krasst att gå på känsla och sedan får tiden utvisa om du gjorde rätt val.

Har du funderat på hur du hade känt dig om du var singel just nu? Hade du fortfarande haft samma längtan efter barn eller är det just med din partner det känns bra? Jag tänker att du kanske ska fundera lite på ett liv utan din partner, hur det skulle se ut och vara, hur det skulle vara att bli mamma själv, fundera på hur det livet skulle bli och om du skulle kunna trivas lika bra (eller bättre) med det.
 
Men sedan, de olika scenarior du är rädd för - där tappar jag dig helt. Jag förstår nog inte varför du behöver oroa dig för framtida bitterhet, eller för den typ av situation som du beskriver ovan. När det gäller sådana farhågor - dvs att relationen blir ohållbar - så kan ju det ske av så himla många skäl. Ska man oroa sig för det, hinner man inte annat.
Kanske kan bitterhet handla om att man inte är riktigt tillfreds eller klar med ett beslut? Dvs en person som verkligen vill ha barn men väljer att stanna i en relation med en partner som inte vill ha barn. Säg att relationen ändå tar slut och att det då är för sent att skaffa barn.
Jag tror det då är lätt att bli bitter om man inte sett till att bli nöjd och tänka genom beslutet om att välja bort barn.
 
Svårt situation :down:

Jag hör nog till de som tänker att om man känner sig "tvingad" att avstå från barn (eller för den delen till att ha barn), så är risken stor att det i längden blir en? grogrund till en otrolig bitterhet i framtiden om inte ens egna barnlängtan försvinner helt på egen hand och min erfarenhet är att det gör den nog ganska sällan när den väl väckts.

Finns egentligen inget "rätt" eller "fel" i såna här frågor och vad det kokar ner till är ju till syvene och sist om du känner - så säker som man nu kan vara i teorin- att du kommer att kunna gå genom livet komplett, fullkomligt nöjd och lycklig utan barn eller inte?
 
Jag förstår att andra sidan av vårt problem inte heller är lätt.
Men just nu, så som vårt liv är nu, är jag inte beredd att bryta upp.. Men jag vet heller inte hur länge jag kan leva med beslutet att välja bort barn. Och vad kommer hända med mej och oss i framtiden om jag gör det?

Slänger upp lite fler bollar i luften. Vad händer om du gör slut, går vidare och upptäcker att du inte kan få barn? Eller att du inte hittar någon du varken vill leva med eller ännu mindre skaffa barn med?

Det här är inte lätt, för mig är det enkelt - jag har lämnat varje gång det blir tal om barn fast det varit klart från början att jag inte vill ha några.
 
Slänger upp lite fler bollar i luften. Vad händer om du gör slut, går vidare och upptäcker att du inte kan få barn? Eller att du inte hittar någon du varken vill leva med eller ännu mindre skaffa barn med?

Det här är inte lätt, för mig är det enkelt - jag har lämnat varje gång det blir tal om barn fast det varit klart från början att jag inte vill ha några.

En tanke till. Är det inte ofta så (hypotetiskt för min del eftersom jag inte är där själv, men hör från omgivningen som gjort resan) att det är först när rätt man kommer som tankarna på barn blir mer konkreta. Utan rätt man har inte tanken ens funnits på kartan.

Vad händer då med ekvationen om man plockar bort "rätt man"?
 
Fy, jag lider med dig :(
Förstår att det känns hemskt och att många frågor väcks.
Det är inte så enkelt som att bara lämna, speciellt inte när du trivs med erat liv.

Hitta en ny du trivs lika bra med, om du inte vill skaffa barn själv, osäkerheten om du kan få barn och hur lång tid det kommer ta.
Mot att stanna i relationen med vetskapen att aldrig bli mamma, ev bitterhet, förhållandet tar slut och det är för sent.
Kan ni båda släppa frågan och ha det ni har nu eller kommer det alltid ligga något som skaver?

Jag hoppas du lyckas reda ut dina känslor och hitta den väg som är bäst för just dig ❤
 
En tanke till. Är det inte ofta så (hypotetiskt för min del eftersom jag inte är där själv, men hör från omgivningen som gjort resan) att det är först när rätt man kommer som tankarna på barn blir mer konkreta. Utan rätt man har inte tanken ens funnits på kartan.

Vad händer då med ekvationen om man plockar bort "rätt man"?
Min uppfattning är nog det motsatta.
I alla fall för folk som är lite äldre.
När folk är singlar och söker en by partner och är runt 35 så tycker jag många har en uppfattning om de vill ha barn eller inte. I alla fall kvinnorna.
Sen finns det ju alltid undantag.
 
En tanke till. Är det inte ofta så (hypotetiskt för min del eftersom jag inte är där själv, men hör från omgivningen som gjort resan) att det är först när rätt man kommer som tankarna på barn blir mer konkreta. Utan rätt man har inte tanken ens funnits på kartan.

Vad händer då med ekvationen om man plockar bort "rätt man"?

Nja, de flesta jag känner har rätt tidigt i livet vetat om de velat ha barn eller inte. Dvs långt innan någon man funnits med i bilden. För de som inte vetat helt säkert förrän som äldre kan det mycket väl vara så att när barnlängtan väl väcks, så är de redan i ett förhållande, men förhållandet i sig har nog en ganska liten påverkan på om man vill ha barn eller inte.

Skulle man tänka så, så gäller väl också det omvänt och jag tvivlar starkt på att ts man inte vill ha barn pga att hon är "fel" kvinna. Hon är självklart lika rätt för honom, som han är för henne även om hon nu vill ha barn och han inte vill det.
 
Verkligheten är väl tyvärr sådan, att vad man än väljer i livet så väljer man bort alternativet. Så vilket val man än gör, finns risken att "om..." finns kvar i bakgrunden. Och i vissa situationer är bägge valen "rätt" och sedan man väl valt måste man försöka acceptera sitt val och släppa tanken på alternativet. HIMLA lätt att säga, jag vet, men lite är det kanske så.

Jag ville aldrig ha barn - förrän jag fyllt 40 och en helt obegriplig och oväntad längtan överväldigade mig. Min man ville inte ha barn. Alls. Jag var 42 när vi kom till nån slags tyst överenskommelse, inte uttalad, men ändå. På nåt sätt tror jag att han accepterade och vek sig för min längtan. Jag blev gravid och fick mitt första och enda barn vid 43. Så jag hade tur, jättetur. Och mannen älskade sitt barn (älskar sitt barn!) när det kom, även om det ju kunde blivit tvärtom och jag stått där ensam och han känt sig missledd. Vad vet jag.

Ibland tänker jag på hur mitt liv blivit om jag gjort det andra valet. HELT annorlunda, det är jag säker på. Idag när jag har mitt barn är ju den tanken hemsk, men om jag inget vetat?
 
Jag har lämnat ett förhållande av den anledningen. Det gjorde förbannat ont, men var helt rätt i efterhand.
Nu har jag en ny, vi vill både ha barn. Nu väntar jag nog mest på att han ska känna sig redo.....
jag är 34 nu så har ju inte oändligt med tid.
 
Det är en svår, ja i princip omöjlig fråga och jag lider med dig som är i den här situationen. Det finns inget rätt eller fel svar utan det enda du kan göra är krasst att gå på känsla och sedan får tiden utvisa om du gjorde rätt val.

Har du funderat på hur du hade känt dig om du var singel just nu? Hade du fortfarande haft samma längtan efter barn eller är det just med din partner det känns bra? Jag tänker att du kanske ska fundera lite på ett liv utan din partner, hur det skulle se ut och vara, hur det skulle vara att bli mamma själv, fundera på hur det livet skulle bli och om du skulle kunna trivas lika bra (eller bättre) med det.

Jag tror inte det. Eller jag är reaktivt säker. Jag var där för bara ett par år sedan och var då fullkomligt nöjd över att leva ensam och utan barn. Men under den här senaste tiden har nåt hänt med dom tankarna och jag tror att det är vårt liv tillsammans som har fått mej att ändra mej!
 

Liknande trådar

Samhälle Jag har valt att vara anonym på grund av, vad jag tycker, uppenbara anledningar. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det som har...
2
Svar
39
· Visningar
5 801
Senast: mars
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 341
Senast: jemeni
·
Relationer Hej! En situation som känns som ett svek för mig men som jag måste få hjälp med att reda ut annars känns det som att vår relation är...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
8 596
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 417
Senast: lundsbo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Varför finns Israel?
  • Pusseltråden
  • Vad gör vi? Del CXCIV

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp