Det valet, när det dras till sin spets, måste vara outhärdligt svårt.
Jag uppfattar att du svängt litet grann eller att din barnlängtan blivit starkare, och det är klart - allt är föränderligt och det kan förstås göra det ännu svårare att fatta stora beslut. Det som känns rätt idag behöver inte nödvändigtvis kännas rätt i morgon, och det gäller ju i alla riktningar.
Ditt val har jag haft att göra med ett par gånger i livet, hittills. I mitt första långa förhållande ville min partner tidigt väldigt gärna ha barn, jag var mer avvaktande och behövde litet längre startsträcka, så småningom beslutade vi att verkligen försöka - men då gick det inte. Den risken tror jag också är en faktor man behöver väga in. Vi försökte i långt över ett år, gjorde infertilitetsutredning och någonstans i hela den processen tappade vi bort varandra. Det sprack.
I nästa långa förhållande hade min partner redan barn och kunde inte få flera, det var känt från start. Jag blev tvungen att revidera mina prioriteringar och önskningar, och landade i att det fanns förutsättningar för ett underbart liv även utan egna biologiska barn. Det fanns stunder när det kändes ledsamt, för jag tror att det hade kunnat bli väldigt bra med gemensamma barn - men som sagt, i valet mellan att leva med den människan utan gemensamma barn eller "dumpa" för att, kanske, kunna skaffa barn med någon annan... nej, det kändes överhuvudtaget aldrig aktuellt.
Livet rullade på, och min tidigare barnönskan svalnade. Jag hade ju allt annat utom just det, och var i hela mitt hjärta lycklig med läget.
Efter många år tog även det förhållandet slut, av orsaker som inte hade med barn att göra.
Så träffade jag nästa partner. Som inte hade (har) egna barn, och som gärna vill ha så småningom. Och där är jag nu. Aktiv barnlängtan, sedan livsvalet att avstå, sedan en nyöppnad möjlighet som kanske kan bli verklighet. Ingen sade att livet skulle vara lätt...
Man kan ju skaffa barn av många skäl, somliga har en barnlängtan som överhuvudtaget inte innefattar någon annan föräldrapart. För just mig har det känts tvärtom; barn har alltid känts som något jag vill skaffa med just den där människan. Inte ensam, eller med någon som inte vore mitt klara förstahandsval som livspartner. Och som flera redan nämnt i tråden, man vet aldrig hur framtiden ser ut. Om tio år kanske man inte lever med samma partner längre. Om två år kanske man själv inte lever längre. Vad gör det perspektivet med tankarna?
Jag vet inte om de här tankarna kan vara användbara alls för dig, och jag har ingen föreställning om att situationerna är direkt jämförbara. Det enda jag hoppas är att du hittar en väg som känns så rätt för dig som det bara går.