Sedonametoden

Status
Stängd för vidare inlägg.
För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.
 

För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.
Det är okej att ha motstridiga känslor, att både ha förhoppningar och känna oro för att det inte ska funka! Men jättefint med förhoppningar, heja dig!! Det låter jättebra med en metod som handlar om att känna känslorna osv.
Bra tänkt med att det inte ska vara för mycket tänkande, utan istället kännande.

Om det är för krångligt med boken (vilket jag nog själv också skulle kunna känna), så kanske du kan testa delar av metoden, en förenklad version. Jag vet ingenting alls om den här metoden men efter att ha googlat kan man ju koka ned det till tre delar:

1. Känna känslan i kroppen
2. Låta känslan vara
3. Släppa taget om känslan

Det sista är verkligen inte lätt, så du är inte misslyckad om det inte går. De första två skulle nog kunna hjälpa mycket i längden dock!
 
Det är okej att ha motstridiga känslor, att både ha förhoppningar och känna oro för att det inte ska funka! Men jättefint med förhoppningar, heja dig!! Det låter jättebra med en metod som handlar om att känna känslorna osv.
Bra tänkt med att det inte ska vara för mycket tänkande, utan istället kännande.

Om det är för krångligt med boken (vilket jag nog själv också skulle kunna känna), så kanske du kan testa delar av metoden, en förenklad version. Jag vet ingenting alls om den här metoden men efter att ha googlat kan man ju koka ned det till tre delar:

1. Känna känslan i kroppen
2. Låta känslan vara
3. Släppa taget om känslan

Det sista är verkligen inte lätt, så du är inte misslyckad om det inte går. De första två skulle nog kunna hjälpa mycket i längden dock!
Man borde kunna få samma resultat genom mindfulness.
Om Mindfulness från Mindler:
Istället för att fly från sin ångest så möter en sin ångest, utan fördömande och med acceptans. Genom mindfulness så äger en sina känslor, utan att låta dem äga en. Det betyder att en möter dem, accepterar dem och genom sin sinnesnärvaro väljer att förstå dem, frigöra dem och släppa kontrollen om dem.
 
För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.
Vad bra att du prövar dig fram! Men då kanske just den metoden inte är för dig? Om jag vore du skulle jag söka på olika böcker på svenska om t.ex. acceptans och självmedkänsla/compassion och se vad de har på biblioteket.

Flera böcker kombinerar läsandet med t.ex. lyssningsövningar. Det kanske funkar bättre för dig att känna in kroppen om du får lyssna istället för att läsa samtidigt?

Jag tror dock att du är inne på en viktig sak: man ska inte vänta sig mirakel av en viss metod. Då är det är sunt att känna att man har för stora förväntningar.
 
Vad bra att du prövar dig fram! Men då kanske just den metoden inte är för dig? Om jag vore du skulle jag söka på olika böcker på svenska om t.ex. acceptans och självmedkänsla/compassion och se vad de har på biblioteket.

Flera böcker kombinerar läsandet med t.ex. lyssningsövningar. Det kanske funkar bättre för dig att känna in kroppen om du får lyssna istället för att läsa samtidigt?

Jag tror dock att du är inne på en viktig sak: man ska inte vänta sig mirakel av en viss metod. Då är det är sunt att känna att man har för stora förväntningar.
Och framför allt tar det TID och mycket övning för att få resultat, vilken metod man än väljer.
 
För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.
Översätt frågorna och tala sedan in dem på en ljudfil.
På så sätt så blir det ju också du själv som ställer frågorna och ingen annan utomstående inblandad.
Från dig själv - till dig själv.
 
Man borde kunna få samma resultat genom mindfulness.
Om Mindfulness från Mindler:
Istället för att fly från sin ångest så möter en sin ångest, utan fördömande och med acceptans. Genom mindfulness så äger en sina känslor, utan att låta dem äga en. Det betyder att en möter dem, accepterar dem och genom sin sinnesnärvaro väljer att förstå dem, frigöra dem och släppa kontrollen om dem.
Japp, det är ju exakt samma princip (och lite lättare att ta till sig)! Men tänkte att om nu TS är öppen för denna metod så är det bättre att uppmuntra det spåret :) Om nu mindfulness upplevts som något som inte funkar tidigare, så kan ju en ny ”förpackning” gör susen ;)
 
För många år sedan köpte jag boken The Sedona Method. Men jag finner metoden svår att använda. Dels för att boken är på engelska och dels för att jag har svårt att ställa frågorna till mig själv. Det blir för mycket tänkande i stället för kännande av båda anledningarna. Vore bra om jag slapp tänka så mycket. Jag kan engelska men det är på inget sätt lika automatiserat som svenskan är.

Men jag undrar om inte sedonametoden på sätt och vis är lik emdr. Och det har ju inte fungerat för mig. Så jag har väl för stora förhoppningar som vanligt.
Nej du har inte för stora förhoppningar, du har som vanligt redan på förhand bestämt dig för att det inte kommer funka.
Omedveten må hända, men det är samma som du gör med allt annat.
Å vet du, om man bestämmer sig för att det inte kommer fungera, ja då kommer det inte fungera.

Been There, Done that, Got the t-shirt.
Varit nere i helvetet och vänt (ett par gånger dessutom) men bestämde mig för att kasta T-shirten &offerkoftan och ta över ratten igen efter fått mitt liv krossat.
Har det varit enkelt? Nej. Har jag varit på väg ge upp? JA upprepade gånger.
 
Nej du har inte för stora förhoppningar, du har som vanligt redan på förhand bestämt dig för att det inte kommer funka.
Omedveten må hända, men det är samma som du gör med allt annat.
Å vet du, om man bestämmer sig för att det inte kommer fungera, ja då kommer det inte fungera.

Been There, Done that, Got the t-shirt.
Varit nere i helvetet och vänt (ett par gånger dessutom) men bestämde mig för att kasta T-shirten &offerkoftan och ta över ratten igen efter fått mitt liv krossat.
Har det varit enkelt? Nej. Har jag varit på väg ge upp? JA upprepade gånger.
Jag har inte bestämt något alls. Jag har gett 120% i alla terapier jag gått utan att få någon framgång alls. Och sedanametoden är som sagt likt något jag redan provat. Är det då så väldigt konstigt att misströsta?
 
Vad bra att du prövar dig fram! Men då kanske just den metoden inte är för dig? Om jag vore du skulle jag söka på olika böcker på svenska om t.ex. acceptans och självmedkänsla/compassion och se vad de har på biblioteket.

Flera böcker kombinerar läsandet med t.ex. lyssningsövningar. Det kanske funkar bättre för dig att känna in kroppen om du får lyssna istället för att läsa samtidigt?

Jag tror dock att du är inne på en viktig sak: man ska inte vänta sig mirakel av en viss metod. Då är det är sunt att känna att man har för stora förväntningar.
Fast jag vet inte hur jag ska kunna hitta det som är bra och som har dokumenterad effekt.

Och jag skulle behöva någon som leder mig. Som boendsestöd som puttar igång mig. För jag har svårt att putta igång mig själv. Och att läsa och lyssna kräver väldigt mycket koncentration av mig.
 
Jag har inte bestämt något alls. Jag har gett 120% i alla terapier jag gått utan att få någon framgång alls. Och sedanametoden är som sagt likt något jag redan provat. Är det då så väldigt konstigt att misströsta?
Fast om man ska gå på vad du skrivit här så har du snudd på alltid en negativ syn på allt. Du går säkerligen in till 120% på saker och ting, det tvivlar jag inte på alls, men med helt fel inställning. Det är extremt sällan något fokus på det positiva. Det är extremt viktigt med rätt tankesätt när man går in i en behandling.
 
Jag har inte bestämt något alls. Jag har gett 120% i alla terapier jag gått utan att få någon framgång alls. Och sedanametoden är som sagt likt något jag redan provat. Är det då så väldigt konstigt att misströsta?
Det är inte ett dugg kontstigt misströsta, men man kan välja att ge upp eller ge det en chans till. Ibland får man ge det vad som känns en miljon chanser.

och innan du säger något, jag har också autism dessutom i kombo med ADHD, panikångest och en mängd fobier.
 
Jag har inte bestämt något alls. Jag har gett 120% i alla terapier jag gått utan att få någon framgång alls. Och sedanametoden är som sagt likt något jag redan provat. Är det då så väldigt konstigt att misströsta?
Varje gång du skriver att du gett allt i terapin så undrar jag vad du menar med det. Mina erfarenheter av terapi är att man måste våga konfrontera sina egna tankar och mönster, det är vad det går ut på. Och jag undrar om du verkligen gjort det, åtminstone här ger du inte intryck av att våga ifrågasätta dina tankar alls, de sitter som i cement.

Här skriver du "utan att få någon framgång" och du har skrivit varianter på det många gånger. Du har gått i terapin X Y antal gånger men "det har inte hjälpt". För mig låter det som att du har en tro på att något magiskt ska switcha om i dig i terapin och plötsligt mår du bättre. Men så funkar det definitivt inte, terapi är ett hårt jävla arbete i den egna hjärnan och på sikt kanske man kan se att Ja, jag reagerar faktiskt annorlunda och bättre nu, jag undviker mina egna fällor lite oftare.
 
Jag vet att det finns de som säger att de gick en sån mindfulnesskurs en helg eller åkte på en retreat och att det förändrade hela deras liv, och det kanske stämmer att det är så, och kanske jag bara är fördomsfull nu, men jag har alltid tänkt att om en snabbkurs kan lösa alla dina psykiska problem, då kanske inte problemen var så stora, eller tröskeln så hög, till att börja med. Men jag kan som sagt ha helt fel!

Något som snarare verkar återkommande för de som har större problem, är att det är ett långt (ofta livslångt) gediget arbete. Kanske kan den här metoden ge dig något, kanske kan den få dig att tänka i lite nya banor, det är jättebra! Ofta är det ju så att man provar en massa saker, vissa grejer funkar inte alls men ibland snappar man upp små verktyg på vägen man kan använda för att bygga sin egen lösning.

För jag tycker jag känner igen den här trenden för dig, att du hela tiden letar efter botemedel. Det kan vara behandlingar, som olika metoder eller en fysisk diagnos som ska lösa dina problem, eller verktyg som att få personer att lösa saker åt dig osv. Jag kan lova dig redan nu att den här metoden kommer inte bota dig, för det fungerar inte så och går du in med den förhoppningen så blir det bara ännu en sak att lägga till listan "saker jag provat som inte fungerar".

Sedonametoden handlar ju om att släppa tankar, och det du nog främst måste lära dig att släppa, är tanken på att du ska kunna lösa din situation på ett behagligt sätt, att du ska få ett piller, eller en guru eller en behandling som "fixar" dig. Bara du kan fixa dig, och det kommer vara sjukt obehagligt. Du kommer behöva utsätta dig själv för ångest, för rädslor, för risken att svimma och må dåligt, för så fungerar det. Ingen metod i världen kommer vara smärtfri, tyvärr, för det är genom att utsätta oss för det jobbiga som vi blir starka och växer.

Prova grundtanken med den här metoden, börja ifrågasätta dig själv och din negativitet. Du måste inte direkt agera men börja ifrågasätta dig själv och dina tankar. Om du hade en vän som hela tiden var negativ, bara pratade illa om sig själv och sina förmågor och hela tiden tog ut det värsta i förskott, då skulle du ifrågasätta det, försöka få vännen att sluta upp med sådana dumheter - var den personen för dig själv! Varje gång du tänker "det kommer ändå inte gå/jag kan inte/det är omöjligt" så ifrågasätter du det, för att vidga din syn på vad som är möjligt.

"Jag kan omöjligt göra X för det är risk att jag svimmar" Ifrågasätt, vad är omöjligt? Du kan ju göra X, du kanske svimmar också men då är det gjort, alltså är det per definition inte omöjligt. Saker som är omöjligt är att bli osynlig, att flyga eller att resa i tiden, men att göra något med en eventuellt obehaglig konsekvens är absolut möjligt. Så istället för att stänga den dörren, hitta verktyg för att mildra obehaget, inte undvika det.
 
Jag vet att det finns de som säger att de gick en sån mindfulnesskurs en helg eller åkte på en retreat och att det förändrade hela deras liv, och det kanske stämmer att det är så, och kanske jag bara är fördomsfull nu, men jag har alltid tänkt att om en snabbkurs kan lösa alla dina psykiska problem, då kanske inte problemen var så stora, eller tröskeln så hög, till att börja med. Men jag kan som sagt ha helt fel!

Något som snarare verkar återkommande för de som har större problem, är att det är ett långt (ofta livslångt) gediget arbete. Kanske kan den här metoden ge dig något, kanske kan den få dig att tänka i lite nya banor, det är jättebra! Ofta är det ju så att man provar en massa saker, vissa grejer funkar inte alls men ibland snappar man upp små verktyg på vägen man kan använda för att bygga sin egen lösning.

För jag tycker jag känner igen den här trenden för dig, att du hela tiden letar efter botemedel. Det kan vara behandlingar, som olika metoder eller en fysisk diagnos som ska lösa dina problem, eller verktyg som att få personer att lösa saker åt dig osv. Jag kan lova dig redan nu att den här metoden kommer inte bota dig, för det fungerar inte så och går du in med den förhoppningen så blir det bara ännu en sak att lägga till listan "saker jag provat som inte fungerar".

Sedonametoden handlar ju om att släppa tankar, och det du nog främst måste lära dig att släppa, är tanken på att du ska kunna lösa din situation på ett behagligt sätt, att du ska få ett piller, eller en guru eller en behandling som "fixar" dig. Bara du kan fixa dig, och det kommer vara sjukt obehagligt. Du kommer behöva utsätta dig själv för ångest, för rädslor, för risken att svimma och må dåligt, för så fungerar det. Ingen metod i världen kommer vara smärtfri, tyvärr, för det är genom att utsätta oss för det jobbiga som vi blir starka och växer.

Prova grundtanken med den här metoden, börja ifrågasätta dig själv och din negativitet. Du måste inte direkt agera men börja ifrågasätta dig själv och dina tankar. Om du hade en vän som hela tiden var negativ, bara pratade illa om sig själv och sina förmågor och hela tiden tog ut det värsta i förskott, då skulle du ifrågasätta det, försöka få vännen att sluta upp med sådana dumheter - var den personen för dig själv! Varje gång du tänker "det kommer ändå inte gå/jag kan inte/det är omöjligt" så ifrågasätter du det, för att vidga din syn på vad som är möjligt.

"Jag kan omöjligt göra X för det är risk att jag svimmar" Ifrågasätt, vad är omöjligt? Du kan ju göra X, du kanske svimmar också men då är det gjort, alltså är det per definition inte omöjligt. Saker som är omöjligt är att bli osynlig, att flyga eller att resa i tiden, men att göra något med en eventuellt obehaglig konsekvens är absolut möjligt. Så istället för att stänga den dörren, hitta verktyg för att mildra obehaget, inte undvika det.
SÅ bra Exile! Så rätt du har. 👏
 
Jag vet att det finns de som säger att de gick en sån mindfulnesskurs en helg eller åkte på en retreat och att det förändrade hela deras liv, och det kanske stämmer att det är så, och kanske jag bara är fördomsfull nu, men jag har alltid tänkt att om en snabbkurs kan lösa alla dina psykiska problem, då kanske inte problemen var så stora, eller tröskeln så hög, till att börja med. Men jag kan som sagt ha helt fel!
Jag tror att det handlar om hur öppet sinne och hur stor självkontroll man har i grunden.
För en person som omedelbart kan ta till sig och förstå något helt nytt och sedan ha en sådan självkontroll att den kan praktisera råden fullt ut så kan det definitivt fungera så.
Om man får veta något viktigt om hur hjärnan fungerar och hur den går att styra som man inte visste tidigare.
 
Jag tror att det handlar om hur öppet sinne och hur stor självkontroll man har i grunden.
För en person som omedelbart kan ta till sig och förstå något helt nytt och sedan ha en sådan självkontroll att den kan praktisera råden fullt ut så kan det definitivt fungera så.
Om man får veta något viktigt om hur hjärnan fungerar och hur den går att styra som man inte visste tidigare.
Nja jag vet inte. Liksom mitt dåliga självförtroende har varit med mig hela livet. Grunden lades redan när jag var liten och självbilden om att jag inte duger har (omedvetet) förstärkts av min mamma genom uppväxten. Jag har hatat mig själv i över 20 år, hela tiden gött och förstärkt bilden av att jag inte duger, är värdelös, inte kan något. Det är ett ganska gediget "arbete" som ligger bakom detta och det säger sig självt att man inte gör det ogjort på en helg. Jag vet ju i princip inget annat, jag har så nära till självfördömmandet att det liksom är automatik. Min sambo har sagt att det nästan är skrämmande hur effektiv jag är på att hitta vinklar där något är mitt fel eller jag på något vis är otillräcklig. Och jo det är jag nog för fan vad jag har övat.

Men jag märker ju skillnad de senaste åren, hur jag kan ta lite plats, göra nya saker som tidigare var "omöjliga", kommit över en fobi jag trodde jag aldrig skulle klara (tandläkaren), jag MÅR bättre. Igår mådde jag skit, ångesten gjorde sig påmind igen, jag känner av det idag men det är bättre. Men idag är det lite bättre. Så jag är fortfarande deprimerad, har fortfarande ångest, har fortfarande kasst självförtroende. Men i jämförelse med för några år sedan så är skillnaden enorm och även jag kan se det. Det är en långsam process helt enkelt och jag ser liksom inte hur den skulle kunna gå så mycket snabbare. Det är som att gå ner i vikt fast psykiskt, är lasset från början tungt så tar det tid, men det är en process och man kan skörda små "framgångar" under resans gång.

Så nej, jag tycker inte man ska göra den kopplingen att man liksom kan bota sig själv snabbt om man bara har öppet sinne och självkontroll. Är man en sådan mästare i mindfulness så ser jag som sagt inte ens riktigt hur man skulle kunnat ha samlat på sig större mentala problem till att börja med. Det är ju helt olika saker att veta hur man kan styra hjärnan och faktiskt göra det. Det är lite som att jag skulle kunna läsa en manual för hur man bygger ett hus och sedan bara bygga ett, men så fungerar det ju inte.
 
Varje gång du skriver att du gett allt i terapin så undrar jag vad du menar med det. Mina erfarenheter av terapi är att man måste våga konfrontera sina egna tankar och mönster, det är vad det går ut på. Och jag undrar om du verkligen gjort det, åtminstone här ger du inte intryck av att våga ifrågasätta dina tankar alls, de sitter som i cement.

Här skriver du "utan att få någon framgång" och du har skrivit varianter på det många gånger. Du har gått i terapin X Y antal gånger men "det har inte hjälpt". För mig låter det som att du har en tro på att något magiskt ska switcha om i dig i terapin och plötsligt mår du bättre. Men så funkar det definitivt inte, terapi är ett hårt jävla arbete i den egna hjärnan och på sikt kanske man kan se att Ja, jag reagerar faktiskt annorlunda och bättre nu, jag undviker mina egna fällor lite oftare.
Jag har gjort exakt ALLT som terapeuten sagt åt mig att göra. Gjort hemuppgifter. Varit supermedgörlig. T.o.m. till den grad att jag fått trauma av terapin (kbt) för det värsta som kunde hända, det hände, när jag gjorde en för svår uppgift.

De terapier jag gått har varit kbt, hypnos, emdr och psykodynamisk terapi.

Vad skulle jag mer ha gjort menar du?
 
För jag tycker jag känner igen den här trenden för dig, att du hela tiden letar efter botemedel. Det kan vara behandlingar, som olika metoder eller en fysisk diagnos som ska lösa dina problem, eller verktyg som att få personer att lösa saker åt dig osv. Jag kan lova dig redan nu att den här metoden kommer inte bota dig, för det fungerar inte så och går du in med den förhoppningen så blir det bara ännu en sak att lägga till listan "saker jag provat som inte fungerar".

Sedonametoden handlar ju om att släppa tankar, och det du nog främst måste lära dig att släppa, är tanken på att du ska kunna lösa din situation på ett behagligt sätt, att du ska få ett piller, eller en guru eller en behandling som "fixar" dig. Bara du kan fixa dig, och det kommer vara sjukt obehagligt. Du kommer behöva utsätta dig själv för ångest, för rädslor, för risken att svimma och må dåligt, för så fungerar det. Ingen metod i världen kommer vara smärtfri, tyvärr, för det är genom att utsätta oss för det jobbiga som vi blir starka och växer.
Du beskriver detta otroligt bra Exile! Speciellt dessa två stycken, de var verkligen spot on!
 
Jag har gjort exakt ALLT som terapeuten sagt åt mig att göra. Gjort hemuppgifter. Varit supermedgörlig. T.o.m. till den grad att jag fått trauma av terapin (kbt) för det värsta som kunde hända, det hände, när jag gjorde en för svår uppgift.

De terapier jag gått har varit kbt, hypnos, emdr och psykodynamisk terapi.


Vad skulle jag mer ha gjort menar du?

Men @Wille här låter det väldigt mycket som om du gjort allt detta för terapeutens skull. Terapin är bara för din skull. Det är DU som har allt att vinna på framsteg. Det handlar inte på nåt sätt om att vara medgörlig.

Vad var det värsta som kunde hända?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kultur Här kommer ett rykande färskt bokbingo att påbörjas i juni. Boken måste vara avslutad inom perioden. För dig som eventuellt inte varit...
7 8 9
Svar
163
· Visningar
3 955
Senast: Lingon
·
  • Artikel
Dagbok Sov otroligt dålig i natt på grund av en incident igår. Jag flyttade till min lägenhet för typ fem år sedan. Jag köpte den under...
2
Svar
29
· Visningar
1 970
Senast: hundtant
·
L
  • Artikel
Dagbok Jag ville göra en egen dagboks tråd om dethär för att det är mera djupa tankar och så och jag vill inte blanda hop det med liksom...
Svar
15
· Visningar
1 507
Senast: SiZo
·
  • Artikel
Dagbok Jag är trött jämt. Och veckan som varit var lite strulig. I tisdags var jag tvungen att tappa upp honung på burkar. Det tog sin tid så...
2
Svar
32
· Visningar
5 288
Senast: Luff
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Bluetick coonhound
  • Vilken ras passar mig?
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Dreglar din katt?
Tillbaka
Upp