Shaolin heroes, OS, tävlingsinstinkt

[Badger]

Just detta
"De blir engagerade och får lite sug i magtrakten och blir lite uppvarvade"

Varifrån kommer engagemanget? Vad består det av?

Ja inte av tävlingsinstinkt tänker jag.

Du får aldrig stresspåslag, sug i magen eller iver i någon situation? Om du läser en deckare, ser en spännande film? galopperar snabbt? Gör någon sport som har ett spänningsmoment?

Man kan känna iver, spänning, sug utan att vilja vinna över någon annan eller vinna över sig själv. Och man kan tycka om känslan.

Det här med grupptillhörighet håller jag med någon ovan nog är viktigt i sportsammanhang. Iom att man känner spänning inför att en från ens eget land, ort, team ska vinna istället för någon från ett annat land.

 

[tanten]

Ja inte av tävlingsinstinkt tänker jag.

Du får aldrig stresspåslag, sug i magen eller iver i någon situation? Om du läser en deckare, ser en spännande film? galopperar snabbt? Gör någon sport som har ett spänningsmoment?

Man kan känna iver, spänning, sug utan att vilja vinna över någon annan eller vinna över sig själv. Och man kan tycka om känslan.

Det här med grupptillhörighet håller jag med någon ovan nog är viktigt i sportsammanhang. Iom att man känner spänning inför att en från ens eget land, ort, team ska vinna istället för någon från ett annat land.

Stresspåslag får jag. Men inte av deckare, thrillers etc. De gör mig bara deppad. Blod, våld och spänning ger mardrömmar. Jag mår dåligt när människor i filmer mår dåligt.

Grupptilhörighet ger kickar, absolut. Jag har upplevt dem. Men aldrig i sportsammanhang.
Har nog inte kopplat ihop den känslan med sport?

Många nya tankar i tråden. Tack.

 

[LadyCovergirl]

För mig har det alltid varit viktigt att bli bra, bättre, utvrcklas i det jag gör. Men aldrig att jag ska vara bättre än någon annan. Jag har aldrig tänkt att nu är jag bra, det räcker så. Nej, det går alltid att förbättras

Men detta att titta på andra som svettas, kämpar till sitt yttersta för att bli bäst - det drivet har jag aldrig fattat. Ännu värre i lagsporter. Män och kvinnor som springer, åker, fram och tillbaka mellan ett par mål.
Det väcker inga känslor.

Vad saknar jag

Jag vet inte om du specifikt saknar något. Kanske helt enkelt bara inte har den inre önskan att stå i centrum och vara bäst? Känslan av att vara ett jag eller ett vi som har lyckats med något?

För mig är det ju fullkomligt obegripligt att inte ens ha koll på att det är OS och inte heller bry sig om hur det går.
Dessutom är ju många idrotter vackra, taktiska och finurliga, utöver att vara blod, svett och tårar.

 

[tanten]

Jag vet inte om du specifikt saknar något. Kanske helt enkelt bara inte har den inre önskan att stå i centrum och vara bäst? Känslan av att vara ett jag eller ett vi som har lyckats med något?

För mig är det ju fullkomligt obegripligt att inte ens ha koll på att det är OS och inte heller bry sig om hur det går.
Dessutom är ju många idrotter vackra, taktiska och finurliga, utöver att vara blod, svett och tårar.

Ja, se där en tanke!
Nej, jag tycker inte om att vara i centrum. Blir högst generad av presenter och hyllningar.

Däremot är jag van vid att tala för folk. Tvekar inte att ställa mig vid en mikrofon. Men då är det en sak, en organisation, en åsikt. Inte jag. Gillar att tala

Och ja, en vinst skulle ställa mig i centrum. Känns otäckt.

Men detta med lag och sammanhang. Är man i ett sammanhang om man sitter ensam framför en skärm. Hejandes?

 

[LadyCovergirl]

Ja, se där en tanke!
Nej, jag tycker inte om att vara i centrum. Blir högst generad av presenter och hyllningar.

Däremot är jag van vid att tala för folk. Tvekar inte att ställa mig vid en mikrofon. Men då är det en sak, en organisation, en åsikt. Inte jag. Gillar att tala

Och ja, en vinst skulle ställa mig i centrum. Känns otäckt.

Men detta med lag och sammanhang. Är man i ett sammanhang om man sitter ensam framför en skärm. Hejandes?

Det är nog inte ensam förklaringen. Det finns ju idrottsstjärnor som ser det här med att stå i centrum som ett nödvändigt ont. En delförklaring kan det iaf vara.
Jag älskar att stå i centrum så för mig hänger det kanske ihop

Och ja, man är ju till exempel Malmö FF-fans eller svenskar eller något annat. Se på sociala medier, trådar här eller på Flashback. Sitter man ensam hemma och vill vara del av en grupp så kan man vara det där.

 

[warg]

Ja, se där en tanke!
Nej, jag tycker inte om att vara i centrum. Blir högst generad av presenter och hyllningar.

Däremot är jag van vid att tala för folk. Tvekar inte att ställa mig vid en mikrofon. Men då är det en sak, en organisation, en åsikt. Inte jag. Gillar att tala

Och ja, en vinst skulle ställa mig i centrum. Känns otäckt.

Men detta med lag och sammanhang. Är man i ett sammanhang om man sitter ensam framför en skärm. Hejandes?

Ja det är man absolut! Du kanske kan känna partitillhörighet om du lyssnar på en politisk debatt?

 

[tanten]

Ja det är man absolut! Du kanske kan känna partitillhörighet om du lyssnar på en politisk debatt?

Samhörighet ligger inte närmastvid en debatt.

Men att vara en del av många är det. Jag gick i den första Barsebäcksmarschen. Vi var 20. 000 personer som tågade tillsammans. Det var mäktgt. Fysiskt mäktigt.
Men sittandes framför en skärm ger ingen samhörighetskänsla. För mig

Framför allt triggar det inte någon tävlinglängtan.
Jag ser dina rapporter från tävlingar och gläds när det går bra! Men den glädjen är för din skull. Inte för att det är tävling.

 

[warg]

Samhörighet ligger inte närmastvid en debatt.

Men att vara en del av många är det. Jag gick i den första Barsebäcksmarschen. Vi var 20. 000 personer som tågade tillsammans. Det var mäktgt. Fysiskt mäktigt.
Men sittandes framför en skärm ger ingen samhörighetskänsla. För mig

Framför allt triggar det inte någon tävlinglängtan.
Jag ser dina rapporter från tävlingar och gläds när det går bra! Men den glädjen är för din skull. Inte för att det är tävling.

Jag har inte jättestark tävlingsdrift, men får en rejäl adrenalinkick av ett ärevarv, mer än en avsutten prisutdelning. Och jag tycker det är roligare att vinna eller vara placerad än att inte vara det. Men jag jobbar ju en hel del med elitidrottare och har sett riktiga vinnarskallar, och förstår lite hur de fungerar. Och jag har sett att drivkraften för att prestera på tävling ser olika ut för olika personer.
Men det och intresset för sport, att uppleva den spänningen (som blir större om man håller på någon av deltagarna) är en helt annan sak. Precis som att ett travlopp där jag har en relation till någon av deltagarna, om så bara att jag spelat en tia på dem, är mycket mer spännande än ett lopp där jag inte har anledning att engagera mig i utgången.
Jag har precis tittat på den rafflande curlingfinalen och gläds genuint åt det svenska guldet - utan att känna något sug efter att själv tävla.

 

[Badger]

Stresspåslag får jag. Men inte av deckare, thrillers etc. De gör mig bara deppad. Blod, våld och spänning ger mardrömmar. Jag mår dåligt när människor i filmer mår dåligt.

Grupptilhörighet ger kickar, absolut. Jag har upplevt dem. Men aldrig i sportsammanhang.
Har nog inte kopplat ihop den känslan med sport?

Många nya tankar i tråden. Tack.

Ok, men jag tror att inte så många människor har den stora tävlingsinstinkten. Men jag tror att många människor kan njuta av en positiv stress, spänning och att tillsammans med andra heja på någon. Det är kanske snarare där det skiljer?

Jag mår dåligt när människor i filmer mår dåligt. Men det slår inte på action och deckare, bara på socialrealism. Socialrealism gör mig väldigt deppig så jag ser inte eller läser inte det. (om det är biografi som är hemsk är det inga problem lustigt nog.)

Jag gillar viss spänning, som att rida snabbt eller åka slalom.

 

[Badger]

Men detta med lag och sammanhang. Är man i ett sammanhang om man sitter ensam framför en skärm. Hejandes?

Ja det skulle jag absolut säga att man är. Både om man är 10 som ser fotbollsVM och hejar och hoppar och om det är en person framför TVn som vet att hen har ett sammanhang med tusentals människor framför sina TV och kan ha en kontakt på fikarasten om det osv.

Det är inget som drabbar mig speciellt mycket, men jag har inga som helst problem i att förstå det. Man ser det ju på deras glädje och entusiasm.

Man kan ju ett VM om man går på promenad höra i ett bostadsområde om Sverige gjort mål. Det är ju verkligen ett sammanhang som är ganska mysigt ändå. (även om man uppenbarligen inte ser matchen)

 

[Badger]

Jag har inte jättestark tävlingsdrift, men får en rejäl adrenalinkick av ett ärevarv, mer än en avsutten prisutdelning. Och jag tycker det är roligare att vinna eller vara placerad än att inte vara det. Men jag jobbar ju en hel del med elitidrottare och har sett riktiga vinnarskallar, och förstår lite hur de fungerar. Och jag har sett att drivkraften för att prestera på tävling ser olika ut för olika personer.
Men det och intresset för sport, att uppleva den spänningen (som blir större om man håller på någon av deltagarna) är en helt annan sak. Precis som att ett travlopp där jag har en relation till någon av deltagarna, om så bara att jag spelat en tia på dem, är mycket mer spännande än ett lopp där jag inte har anledning att engagera mig i utgången.
Jag har precis tittat på den rafflande curlingfinalen och gläds genuint åt det svenska guldet - utan att känna något sug efter att själv tävla.

Ja, att se ett ärevarv med glada hästar och ryttare gör mig verkligen glad och varm inom mig En avsutten känns antiklimax. Leken borta, bara business.

 

[Araminta]

Jag har inte särskilt mycket vinnarskalle. Ironiskt nog så misstänker jag att det är min prestationsångest som gör att jag bara blir tokstressad och handlingsförlamad i tävlingsmoment. Särskilt sportsliga/fysiska där jag sedan barnsben alltid haft väldigt dåligt självförtroende.

Däremot så uppskattar jag att titta på tävling. Dels så finns det en väldigt enkel och lättsmält dramaturgi i en tävling; de goda (mitt lag) kämpar mot de onda (motståndarna) i jakten på kungariket (guldmedaljen). Det finns en simplicitet och verklighetsflykt i det som jag kan dras med i. Jag är också nörd nog att gilla den statistik som resultatlistor innebär.

Ovanpå det är jag rent allmänt fascinerad av människor med starka passioner och tycker det är intressant med "världsledare" inom egentligen vilket fält som helst. Det kan vara idrottare men lika gärna akademiker, konstnärer/artister, entreprenörer, politiker etc.

 

[Roheryn]

Tittar på Shaolin Heroes och ser samtidigt media övesvämmas av OS.
Det kokar hos mig ihop till att vinna, bli bäst - och titta på dem som försöker bli bäst. Folket är bänkade för at titta på sort. Vissa tar semester för att kunna se på sport. Männen i Shaolin Heroes verkar försöka att låta bli att tävla.

Man säger om vissa att de är tävlingsinriktade. Det är ett fenomen som både fascinerar och förbryllar. Framförallt eftersom det är lucka i mitt DNA.
Jag ser människor svettas, plåga sig och kämpa.
Den stora frågan i mitt huvud är varför?

Obs att detta är en sorts filosofisk fråga. Jag förstår ju inte konceptet

Intressant frågeställning! Jag ser det lite som tre olika fenomen.

För det första det du ser i Shaolin Heroes (som jag inte sett men läst om). Där handlar det ju om den personliga resan, inre disciplinen, att lära sig bemästra något helt nytt fysiskt och mentalt. Det tycker jag är fascinerande, jag skulle gärna delta i något sånt. I mycket, mycket blygsammare skala tränar jag själv styrka och kondition till vardags och blir nöjd när jag lyckas - blir starkare, snabbare osv helt utan att det jämförs med någon annans prestation. Och den nöjdheten eller tillfredsställelsen kan jag ju känna i andra sammanhang också när jag lär mig nya saker, blir bra på något, lyckas med något. Det kan gälla jobbet, hästträning eller att lära mig ett nytt språk. Det är något jag gör bara för mig och som ger stor tillfredsställelse när jag lyckas och blir bättre.

Det andra är det du ser i OS - människor som kanske gjort det jag beskriver ovan i form av att underkasta sig en viss träningsdisciplin men som också har tävlingsmomentet - att vinna, att vara bäst - som morot och drivkraft. Personligen kan jag förstå det också - jag har nog ganska mycket eget tävlingsdriv och har det liksom som en förlängning av det där med att i avskildhet vara nöjd med att nå mina mål. Jag kan ju vara jättenöjd med mig själv och hästen när jag rider hemma i skogen och ingen ser att det är bra, men blir ÄNNU nöjdare om vi gör det på tävlingsbanan och får bekräftat av domarna att det ÄR bra. Men det viktiga för mig är min egen prestation, inte att jag "slår" motståndaren - kanske därför jag alltid haft svårt för lagsport?

Det sista är de där som sitter klistrade i TV-soffan när det är OS, fotbolls-VM eller något annat stort sportevenemang. Det har jag mycket, mycket svårare att förstå och engagera mig i. Kanske för att min känsla av grupptillhörighet inte är så stark och/eller att den inte är knuten till ett svenskt fotbolls- eller hockeylag. Jag bryr mig inte jättemycket om hur många OS-medaljer Sverige tar och kan i individuella idrotter mycket väl heja på en norrman eller schweizare eller vad som - om jag gillar den individens prestation bättre!

Så för mig hör inte mitt eget tävlingsdriv ihop med att titta på sport alls

 

[lingonben]

Jag kan tycka Shaolin Heroes är intressant, med tanke på vad som händer inom en om en pressar sig långt och länge. På samma vis som jag tycker det är mer fascinerande med ultralöpning, fotrally och folk som kör Sverigetempot än t ex pågående OS. Jag har kanske nån liten självplågare inom mig, för mina bästa loppminnen är från när jag tagit rejält slut men tuggat mig vidare på ren vilja. När jag var mitt uppe i det hatade jag dock situationen fullkomligt

Kommer dock kolla konståkning i OS eftersom jag gillar artistiska inslagen.