Shaolin heroes, OS, tävlingsinstinkt

[tanten]

Tittar på Shaolin Heroes och ser samtidigt media övesvämmas av OS.
Det kokar hos mig ihop till att vinna, bli bäst - och titta på dem som försöker bli bäst. Folket är bänkade för at titta på sort. Vissa tar semester för att kunna se på sport. Männen i Shaolin Heroes verkar försöka att låta bli att tävla.

Man säger om vissa att de är tävlingsinriktade. Det är ett fenomen som både fascinerar och förbryllar. Framförallt eftersom det är lucka i mitt DNA.
Jag ser människor svettas, plåga sig och kämpa.
Den stora frågan i mitt huvud är varför?

Obs att detta är en sorts filosofisk fråga. Jag förstår ju inte konceptet

 

[Otherside]

Tittar på Shaolin Heroes och ser samtidigt media övesvämmas av OS.
Det kokar hos mig ihop till att vinna, bli bäst - och titta på dem som försöker bli bäst. Folket är bänkade för at titta på sort. Vissa tar semester för att kunna se på sport. Männen i Shaolin Heroes verkar försöka att låta bli att tävla.

Man säger om vissa att de är tävlingsinriktade. Det är ett fenomen som både fascinerar och förbryllar. Framförallt eftersom det är lucka i mitt DNA.
Jag ser människor svettas, plåga sig och kämpa.
Den stora frågan i mitt huvud är varför?

Obs att detta är en sorts filosofisk fråga. Jag förstår ju inte konceptet

Jag misstänker att det är en av ingredienserna i ett samhälle - en lagom blandning av olika personligheter för att summan ska bli en bra fungerande "soppa". Alla kan inte vara tävlingsinriktade men några behövs. Alla kan inte vara såna som vill resa ut och upptäcka; explorers, men några måste, annars hade vi aldrig kommit oss ur fläcken. Samtidigt som hemmasittarna är lika nödvändiga, de som odlar, tar hand om platsen där de bor, osv osv.

Så ingetdera är väl fel eller nåt som man behöver ändra på hos sig själv. Alla versionerna behövs.

 

[tanten]

Jag misstänker att det är en av ingredienserna i ett samhälle - en lagom blandning av olika personligheter för att summan ska bli en bra fungerande "soppa". Alla kan inte vara tävlingsinriktade men några behövs. Alla kan inte vara såna som vill resa ut och upptäcka; explorers, men några måste, annars hade vi aldrig kommit oss ur fläcken. Samtidigt som hemmasittarna är lika nödvändiga, de som odlar, tar hand om platsen där de bor, osv osv.

Så ingetdera är väl fel eller nåt som man behöver ändra på hos sig själv. Alla versionerna behövs.

OK. Jag hade nog mera tänkt av/på. Antingen tävlingsinstinkt och så en pytteminoritet som saknar den.

Det är ju meningslöst ordna aktiviteter, möten och evenemang samtidigt som mästerskap. Trodde därför att det är dominerande?

 

[Sassy]

Jag konstaterar som @Otherside att vi som grupp gynnas av att olikheterna finns, men att samhället hyllar det extremt tävlingsdrivna på ett sätt som inte verkar sunt för oss i långa loppet (varken som människor eller samhälle). Lite balans på den punkten hade varit bra.

Själv avskyr jag tävling i form av konkurrensmoment, men älskar att i vissa sammanhang kunna se och mäta framsteg. Jobbar på att balansera det genom att aktivt hitta mitt sätt att vara här och nu, och att vila i det.

Jag har tidigare levt med elitidrottare och liknande på hög nivå, och den typen av driv som många av dem har är inte på något sätt hälsosamt. Depressionerna vid skador eller när karriären är "slut" är inte att leka med.

Tror inte att intresset för stora tävlingar och liknande enbart finns hos de som själva har ett starkt tävlingsdriv, utan också är ett symptom på att vi gjort hjältar av idrottare och det är skönt att som grupp samlas kring något vi kan vara engagerade i. Framförallt när världen känns skakig och splittrad i övrigt.

 

[Otherside]

OK. Jag hade nog mera tänkt av/på. Antingen tävlingsinstinkt och så en pytteminoritet som saknar den.

Det är ju meningslöst ordna aktiviteter, möten och evenemang samtidigt som mästerskap. Trodde därför att det är dominerande?

Fast att TITTA på t.ex. Olympiska spelen på tv, betyder inte alltid att man själv är tävlingsmotiverad. Det är underhållning, bara. Fast å andra sidan är det kanske en tävlingsinstinkt ändå när man håller på sitt eget land/eget hemmalag/egen favorit etc? Och nästan får hjärtinfarkt när det blir slutspurt och ens "egen" kämpar mot målsnöret med "fienden" i hälarna? Finaler i ishockey, fotboll osv är ju på samma sätt nåt som tar fram tävlingsinstinkten hon oss, även om vi aldrig tänker lämna soffan själva.

 

[LadyCovergirl]

Jag har just OS-lov
OS är något av det absolut bästa jag vet, både sommar- och vintervarianten.
I min värld finns det inget som är mer engagerande än att se människor pressa sig, kämpa och vilja vara bäst i världen. Det kittlar och fascinerar mig.

För mig som person är det också viktigt att vilja bli bättre. Jag älskar att tävla inom till exempel frågesport men även att ständigt vilja bli bättre på mitt jobb.

Sen behöver ju samhället i stort också sådana som inte vill tävla i precis allt. Precis som att vi behöver olika typer av människor även inom andra förmågor och personligheter.

 

[Badger]

OK. Jag hade nog mera tänkt av/på. Antingen tävlingsinstinkt och så en pytteminoritet som saknar den.

Det är ju meningslöst ordna aktiviteter, möten och evenemang samtidigt som mästerskap. Trodde därför att det är dominerande?

Tänker det är en pytteminoritet som har så stor tävlingsinstinkt att de kan tävla på den nivån. Majoriteten har nog bara lite lagom och en hel del nära noll.

Eller menar du tävlingsinstinkt som i att man tycker om att titta på tävlingar? Det är väl någonting helt annat? Typ sportintresse eller ngt.

Jag känner oerhörda mängder människor som knappt vet att det är OS och någon enstaka som tittar på det.

 

[tanten]

Jag har just OS-lov
OS är något av det absolut bästa jag vet, både sommar- och vintervarianten.
I min värld finns det inget som är mer engagerande än att se människor pressa sig, kämpa och vilja vara bäst i världen. Det kittlar och fascinerar mig.

För mig som person är det också viktigt att vilja bli bättre. Jag älskar att tävla inom till exempel frågesport men även att ständigt vilja bli bättre på mitt jobb.

Sen behöver ju samhället i stort också sådana som inte vill tävla i precis allt. Precis som att vi behöver olika typer av människor även inom andra förmågor och personligheter.

För mig har det alltid varit viktigt att bli bra, bättre, utvrcklas i det jag gör. Men aldrig att jag ska vara bättre än någon annan. Jag har aldrig tänkt att nu är jag bra, det räcker så. Nej, det går alltid att förbättras

Men detta att titta på andra som svettas, kämpar till sitt yttersta för att bli bäst - det drivet har jag aldrig fattat. Ännu värre i lagsporter. Män och kvinnor som springer, åker, fram och tillbaka mellan ett par mål.
Det väcker inga känslor.

Vad saknar jag

 

[Badger]

Men detta att titta på andra som svettas, kämpar till sitt yttersta för att bli bäst - det drivet har jag aldrig fattat. Ännu värre i lagsporter. Män och kvinnor som springer, åker, fram och tillbaka mellan ett par mål.
Det väcker inga känslor.

Vad saknar jag

Det är väl inte mer speciellt än att gilla Bridgerton typ för många? Inte för alla men tänker för väldigt många.

Jag föredrar att svettas själv, men kan titta på folk som svettas också. Det är liksom whatever precis som TV-serier är lite meh.

Men kan tänka mig att det är lite engagemang, spänning och sug i magen osv om man hoppas att någon ska vinna.

 

[tanten]

Eller menar du tävlingsinstinkt som i att man tycker om att titta på tävlingar? Det är väl någonting helt annat? Typ sportintresse eller ngt.

Tänker att det hänger ihop?
Sportintresse är väl att titta på dem som försöker komma först, längst högst.
Om det väcker känslor och intresse så är det väl någon form av tävlingsnerv?

Jag red dressyr länge. Försöte tävla men det var helt meningslöst och gav bara ångest. Träna för duktig tränare var njutbart. Och titta på skickliga ryttre och hästar i harmoni är för mig en skönhetsupplevelse. Om de vann eller inte var ovidkommande.

 

[Badger]

Tänker att det hänger ihop?
Sportintresse är väl att titta på dem som försöker komma först, längst högst.
Om det väcker känslor och intresse så är det väl någon form av tävlingsnerv?

Jag red dressyr länge. Försöte tävla men det var helt meningslöst och gav bara ångest. Träna för duktig tränare var njutbart. Och titta på skickliga ryttre och hästar i harmoni är för mig en skönhetsupplevelse. Om de vann eller inte var ovidkommande.

Va nej? tvärtom tänker jag. Folk som gillar att se på fotboll tex brukar ju vara extremt stillsamma typer. Helt ointresserade av att spela eller tävla själva. Det är ju väldigt många fler som gillar att se sport än som har utövat densamma.

Att gilla se på fotboll förknippar jag med att gilla att dricka öl, sitta i soffan, och möjligen om man är stort fan hetsa upp sig på stan och knuffa små barn.

 

[MJLee]

Citat från Pierre de Coubertin, de moderna olympiska spelens grundare

"Det viktigaste i de olympiska spelen är inte att vinna utan att delta, precis som i livet är det inte segern utan kampen som räknas".

Det är inte så olikt Shaolin Heroes som vägrar att tävla mot någon annan än sig själv.

 

[tara]

För mig har det alltid varit viktigt att bli bra, bättre, utvrcklas i det jag gör. Men aldrig att jag ska vara bättre än någon annan. Jag har aldrig tänkt att nu är jag bra, det räcker så. Nej, det går alltid att förbättras

Men detta att titta på andra som svettas, kämpar till sitt yttersta för att bli bäst - det drivet har jag aldrig fattat. Ännu värre i lagsporter. Män och kvinnor som springer, åker, fram och tillbaka mellan ett par mål.
Det väcker inga känslor.

Vad saknar jag

En åtminstone liten gnutta av att njuta av pennalism verkar du sakna Jag kan tycka elitstyrkan shaolein mm är , jag säger såhär, jag följer dem. Sportprestationer, visst , men den här gnuttan av folk som klarar sig igenom idiotiska aktiviteter drar mig.

 

[tanten]

Va nej? tvärtom tänker jag. Folk som gillar att se på fotboll tex brukar ju vara extremt stillsamma typer. Helt iontresserade av att spela eller tävla själva. Det är ju väldigt många fler som gillar att se sport än som har utövat densamma.

Att gilla se på fotboll förknippar jag med att gilla att dricka öl, sitta i soffan, och möjligen om man är stort fan slå ned folk på stan och knuffa små barn.

Nej?

Väldigt många soffpotatisar är ju - som du skriver - sportnördar.
Är inte det en variant av sportintresse, av tävlingsinstinkt?

Att heja och hojta i soffan - vs att strunta i vilket.
Har det noll samband med tävlingsinstinkt tänker du?

 

[Badger]

Tänker att det hänger ihop?
Sportintresse är väl att titta på dem som försöker komma först, längst högst.
Om det väcker känslor och intresse så är det väl någon form av tävlingsnerv?

Jag red dressyr länge. Försöte tävla men det var helt meningslöst och gav bara ångest. Träna för duktig tränare var njutbart. Och titta på skickliga ryttre och hästar i harmoni är för mig en skönhetsupplevelse. Om de vann eller inte var ovidkommande.

Tänker att många tävlar dressyr/hoppning för att få lite styrsel i den roligare träningen helt enkelt. Medan andra såklart får en känsla av spänning i att tävla och vinna.

 

[Badger]

Nej?

Väldigt många soffpotatisar är ju - som du skriver - sportnördar.
Är inte det en variant av sportintresse, av tävlingsinstinkt?

Att heja och hojta i soffan - vs att strunta i vilket.
Har det noll samband med tävlingsinstinkt tänker du?

Jag tänker att det är någonting annat.

Annars skulle de väl tävla på riktigt någon gång. Varför skulle det vara tävlingsinstinkt? De vinner ju ingenting. De får väl ett spänningsmoment i tillvaron, kanske som att gilla att läsa thrillers? Det är ju ingen tävlingsinstinkt i att gilla skräck och spänning och thrillers?

De blir engagerade och får lite sug i magtrakten och blir lite uppvarvade?

Tycker det verkar vara en ren motsats till tävlingsinstinkt nästan.

 

[warg]

Att heja på ett lag, en nation osv tror jag handlar mycket mer om gruppidentitet/grupptillhörighet än tävlingsinstinkt. En annan primitiv drift dvs. Jag ser inte alls viljan att tävla som svart eller vit utan gissar att den följer en normalfördelningskurva. Men det handlar om både arv och miljö. Genetiken finns där men hur vi uppfostras och vilken miljö vi vistas i påverkar massor. Det finns ett skäl till att man inom elitidrott pratar om att skapa prestationsmiljöer.

 

[tanten]

Jag tänker att det är någonting annat.

Annars skulle de väl tävla på riktigt någon gång. Varför skulle det vara tävlingsinstinkt? De vinner ju ingenting. De får väl ett spänningsmoment i tillvaron, kanske som att gilla att läsa thrillers? Det är ju ingen tävlingsinstinkt i att gilla skräck och spänning och thrillers?

De blir engagerade och får lite sug i magtrakten och blir lite uppvarvade?

Tycker det verkar vara en ren motsats till tävlingsinstinkt nästan.

Just detta
"De blir engagerade och får lite sug i magtrakten och blir lite uppvarvade"

Varifrån kommer engagemanget? Vad består det av?

 

[MJLee]

Just detta
"De blir engagerade och får lite sug i magtrakten och blir lite uppvarvade"

Varifrån kommer engagemanget? Vad består det av?

Att se något vackert och harmoniskt, precis som i dressyr. När Mondo Duplantis upphäver gravitationen. Just bedömningssporter som dressyr, konståkning, gymnastik är bland de populäraste sporterna där det handlar mycket om just harmoni.

Sedan handlar det också om något atavistiskt. Min idrottare, mitt lag, mitt land. Bröd och cirkus, det har egentligen inte ändrats något. Se på antikens olympiska spel där det handlade om både individuella och nationalstaten.

 

[clusia]

Det är få saker som engagerar och fascinerar mig så mycket som elitidrottare. Hur man så målmedvetet kan ägna så lång tid och pressa sig själv för att bli bäst. Jag älskar nobelpriset av samma anledning.

Jag har själv elitidrottat och har även idag en ständig vilja att bli bättre på mitt jobb och ser upp till de så har egenskaper som jag värderar högt i mitt yrkesliv.