simulera sjukdomar?

[Grazing]

Menar du att personer med psykiska problem och/eller diagnoser behandlas sämre inom vården? Den fysiska vården sas, inte psykiatrin? Hemskt isf...

Ja eventuellt på det sättet att en del per automatik tror att man bara söker uppmärksamhet och inte är sjuk "på riktigt", att det är lite svårare att tas på allvar ifall man har en historik med psykiska problem. Men det är min uppfattning, speciellt efter att ha läst journalen. Känns mindre kul, men verkar ju lite som att dom skriver lite sådana tråkiga saker i journalen oavsett historik så jag verkar ju inte vara ensam om det iallafall.

 

[Grazing]

Helt OT, men jag blev nyfiken på att läsa min egen journal. Hur går man till väga för att få ut den?
Jag bor i Västra Götaland om det hjälper.

Jag gick in på "mina vårdkontakter" och letade upp "Arkiv och informationsstruktur" och klickade i vilka journaler jag ville ha. Hyfsat smidigt.

 

[Katti]

Helt OT, men jag blev nyfiken på att läsa min egen journal. Hur går man till väga för att få ut den?
Jag bor i Västra Götaland om det hjälper.

Jag bor i ett annat landstid, men jag kan iaf läsa mina online genom att logga in med bankid på 1177.
https://kontakt.minavardkontakter.se/mvk/login/login.xhtml

 

[tanten]

Jag vet verkligen inte om jag vill veta vad som skrivs om mig. Tror jag skulle bli ledsen kanske?

En gång för väldigt länge sedan smygläste jag mina papper medan jag gick mellan två avdelningar på sjukhuset. Där stod från mina tonår att jag hade sociala problem, men väldigt god relation till mina föräldrar. Hur man nu kan ha god relation till en allvarligt psykiskt sjuk förälder. De orden från min diabetesläkare under tonåren gnagde i mig under många många år.

 

[Valptass]

(Varning för långt inlägg)

Symptom kan delas in i två kategorier: objektiva symptom och subjektiva symptom. Objektiva symptom är såna som syns utvändigt - t ex sår, knölar, blödningar mm. Subjektiva symptom är såna som upplevs av patienten själv, och innefattar bl.a. trötthet, värk och psykiska besvär. Subjektiva symptom är ofta svåra att beskriva, och många gånger verkar de också vara svåra att förstå. Läkaren noterar även hur patienten uppträder under besöket; är man t ex ängslig eller disträ kan det skrivas ned i journalen och i vissa fall tas med i beräkningen för ställandet av diagnos. Läkaren kan också ha läst tidigare journaler och alltså bildat sig en uppfattning om patienten redan innan besöket.

Slutresultatet av allt detta kan vara problematiskt. Jag har själv stora problem med trötthet som varit extremt handikappande. Det började i slutet av puberteten ungefär, och sen dess har jag varit på otaliga läkarbesök och genomgått en rad undersökningar för att ta reda på orsaken. Många gånger har jag känt att mina problem inte tagits på allvar. En gång försökte jag förklara för en läkare hur omfattande mina problem är, och sa då att jag är så trött att jag vissa dagar inte kan lämna sängen. Svaret jag fick var "Vad händer om du försöker? Pröva att försöka lite mer nästa gång " vilket såklart kändes som ett slag i magen. Ett bevis på hur svårt vissa har att förstå subjektiva symptom. En annan gång hos en annan läkare berättade jag bl.a. om att jag ibland får akut huggande smärta i vänster sida, oftast i samband med urintömning och oftast under menstruation. Mötet avslutades med att han sa åt mig att "sluta känna efter så mycket" och att jag skulle "sluta försöka fly från BUP". Han hade alltså läst i mina journaler från BUP och redan bestämt sig för att jag enbart har psykiska åkommor. Nu visade det sig senare, efter att jag prövat en rad olika antidepressiva mediciner samt genomgått grundlig psykologiskt utvärdering, att jag inte hade några psykiska åkommor alls...!

För att komma till någon slags poäng så tror jag inte att de flesta läkare går in med inställningen att patienten simulerar, däremot finns det utbredd problematik hos läkare med misstro till och förutfattade meningar om framförallt kvinnor som huvudsakligen uppvisar diffusa subjektiva symptom. Jag tror inte att det är medvetet hos läkaren, utan snarare att det görs en felbedömning pga bristande kunskap. Jag tror inte att vården garvar åt dig, men möjligen har den missförstått och felbedömt din problematik! Jag tror att det är ytterst ovanligt att patienter simulerar ex. medvetslöshet, och jag tror också att läkare vet om att det är ovanligt. Kommentaren om att du möjligen simulerar känns därför märklig, möjligen uppträdde du på ett som fick läkaren att misstänka det - vore jag du hade jag försökt fråga läkaren vad det handlar om!

 

[EmmaBovary]

Ja eventuellt på det sättet att en del per automatik tror att man bara söker uppmärksamhet och inte är sjuk "på riktigt", att det är lite svårare att tas på allvar ifall man har en historik med psykiska problem. Men det är min uppfattning, speciellt efter att ha läst journalen. Känns mindre kul, men verkar ju lite som att dom skriver lite sådana tråkiga saker i journalen oavsett historik så jag verkar ju inte vara ensam om det iallafall.

Jag har inte läst min journal och vill inte heller göra det, men även jag har fått en rätt risigt bemötande från vården pga. att jag har en historik med dåligt mående rent psykiskt. Var till vårdcentralen för ett tag sedan pga. domningar/känselbortfall/sockerdricka i mage, underliv och lår. Sådana symtom kan ju absolut bero på psykiska besvär, men det är rätt illa att sjuksköterskorna jag talade med först inte ville att jag skulle få en undersökning istället för bara konstatera att jag var inskriven hos psykiatrin. De ville boka in ett tid med en psykiatriker istället, tjatade mig ändå till en undersökning, men läkaren hade samma attityd och klämde bara på magen, och tog prover förvisso. Symtomen blev värre så jag tjatade mig till en annan läkare som gjorde en mer grundlig undersökning och skickade en remiss tom att jag ska göra en magnetröntgen för att hon tror att det kanske är MS. Lite skillnad... väntar fortfarande på MR och HOPPAS såklart att det har med psyket att göra, men det är så dåligt att inte ens vilja utesluta fysiska symtom innan man skyller på psyket.

 

[Manji]

Kände du så här även innan du läste din journal?

Jag har valt att inte läsa min journal av den enkla anledningen att jag inte vill veta vad vårdpersonal har skrivit.

För det första så förväntar jag mig att läkare säger till mig det jag behöver veta, och antecknar sådant som kan vara aktuellt i framtiden för vårdpersonal att veta.

Jag tycker att dessa två saker, det jag behöver veta och det som behöver antecknas, inte nödvändigtvis är samma sak. Och jag vill inte veta det jag inte behöver veta. Less is more för mig.

Jag tror helt klart att det står något om hälsoångest/hypokondri i min journal. Det är säkert också en delvis korrekt iakttagelse. Men jag har hittills aldrig upplevt att min vård har påverkats av det, jag tycker vårdpersonalen tar mig på allvar och gör nödvändiga utredningar. Skulle jag läsa min journal och få svart på vitt vad som står skulle jag nog inte längre lita på att läkare tar mig på allvar, jag skulle tro att dom bara viftar bort mig med hänvisning till att jag är en simpel hypokondriker.

Jag tycker i alla fall att du bör prata med vården, kanske be om ett möte på vc med läkare som kanske kan ge dig lite förklaring på vad som menas?

 

[Valptass]

Kände du så här även innan du läste din journal?

Jag har valt att inte läsa min journal av den enkla anledningen att jag inte vill veta vad vårdpersonal har skrivit.

För det första så förväntar jag mig att läkare säger till mig det jag behöver veta, och antecknar sådant som kan vara aktuellt i framtiden för vårdpersonal att veta.

Jag tycker att dessa två saker, det jag behöver veta och det som behöver antecknas, inte nödvändigtvis är samma sak. Och jag vill inte veta det jag inte behöver veta. Less is more för mig.

Jag tror helt klart att det står något om hälsoångest/hypokondri i min journal. Det är säkert också en delvis korrekt iakttagelse. Men jag har hittills aldrig upplevt att min vård har påverkats av det, jag tycker vårdpersonalen tar mig på allvar och gör nödvändiga utredningar. Skulle jag läsa min journal och få svart på vitt vad som står skulle jag nog inte längre lita på att läkare tar mig på allvar, jag skulle tro att dom bara viftar bort mig med hänvisning till att jag är en simpel hypokondriker.

Jag tycker i alla fall att du bör prata med vården, kanske be om ett möte på vc med läkare som kanske kan ge dig lite förklaring på vad som menas?

Jag tycker att du har en poäng i det här. Att läsa i journalerna att man har upplevts som hypokondriker eller som överkänslig är nog inte speciellt trevligt, speciellt om man kanske är lite hypokondriskt lagd eller är lite överkänslig och man får nog inte större tilltro till vården efter det. Jag tror inte att det är ovanligt med formuleringar och iakttagelser som man själv inte helt håller med om. Som du säger ska man få ett bra bemötande och korrekt vård ändå! Däremot har jag inte svårt att föreställa mig att man kan bli felaktigt avfärdad om man har historik med psykisk sjukdom.

 

[Vallmo]

Helt OT, men jag blev nyfiken på att läsa min egen journal. Hur går man till väga för att få ut den?
Jag bor i Västra Götaland om det hjälper.

Just Västra Götaland tror jag faktiskt har det kopplat till Mina Vårdkontaker.
I sådana fall är det bara att gå in där och läsa, antar jag?

 

[Kattennizze]

Det där diskuterade jag med en vän en gång. Vi är båda överviktiga. Allt man söker läkare för när man är tjock, kan härledas till övervikt. Det är standardsvaret när man är tjock och går till läkare.

märkligt det där, när jag var kraftigt överviktig för rätt många år sen nu, tog INGEN vårdpersonal upp det, vilket jag tycker såhär i efterhand var urdumt. Därmed inte sagt att det du råkat ut för är bra såklart.

 

[Andromedae]

Just Västra Götaland tror jag faktiskt har det kopplat till Mina Vårdkontaker.
I sådana fall är det bara att gå in där och läsa, antar jag?

Nej. Man får begära ut dem från arkivet (vilket man iofs kan göra via Mina Vårdkontakter, men inget direkt på sidan).

 

[EmmaW]

Jag har läst min journal efter den stora vårdmissen som gjordes i samband med att jag sökte vård i drygt 8år för mina symptom innan jag fick min diagnos giftstruma och opererades.
Det står inga vackra saker i min journal. Jag blev ganska knäckt av av allt jag läste om att dom trodde att jag fejkade, ljög m.m. Av den anledningen har jag låst min journal. Jag blir helt annorlunda bemött numera. Om jag söker vård nu så tas jag på allvar i stället att bli ifrågasatt och ignorerad av någon som läst min journal och tror sig ha en bild av mig.

 

[Manji]

Jag har läst min journal efter den stora vårdmissen som gjordes i samband med att jag sökte vård i drygt 8år för mina symptom innan jag fick min diagnos giftstruma och opererades.
Det står inga vackra saker i min journal. Jag blev ganska knäckt av av allt jag läste om att dom trodde att jag fejkade, ljög m.m. Av den anledningen har jag låst min journal. Jag blir helt annorlunda bemött numera. Om jag söker vård nu så tas jag på allvar i stället att bli ifrågasatt och ignorerad av någon som läst min journal och tror sig ha en bild av mig.

Vad innebär det att låsa journalen? Kan inte ens behandlade läkare komma åt den då?

 

[EmmaW]

Vad innebär det att låsa journalen? Kan inte ens behandlade läkare komma åt den då?

Bara dom på just den vc kan se vad som är skrivet där. Så om jag tex söker akut så kan dom på akuten bara se att journalen är låst. Det finns både för och nackdelar men i mitt fall är fördelarna många fler.

 

[Vallmo]

Nej. Man får begära ut dem från arkivet (vilket man iofs kan göra via Mina Vårdkontakter, men inget direkt på sidan).

Jaha, var det så! Tack för rätt info.
Jag uppfattade det som att det gick direkt från Mina Vårdkontakter och då tänkte jag att det var ju verkligen smidigt.
Men så var det alltså inte. Synd!

 

[Niyama]

Har så vitt jag vet aldrig varit med om att vårdpersonal tror att jag simulerar sjukdomar, dock har de påstått att jag ljugit om övergrepp. För en läkare påpekade jag att min bror faktiskt är dömd för vad han gjort, då svarade läkaren "fast det vet ju inte jag, det kanske inte ens har varit en rättegång" . Mina symptom tog han nog på allvar men han trodde att jag var psykotisk tror jag.

Inom "icke psykiatriska" (har tappat ordet, vad heter det?!) vården har de alltid skyllt alla symptom på mitt psyke. En gång psykpatient alltid psykpatient. De tror säkert att jag upplever det jag beskriver, men de tror aldrig att det kan ha nån annan förklaring än ångest och depression. I ett år sökte jag vård för det som visade sig vara B12 brist, alla skyllde på ångest och depression trots att jag stod på mig och argumenterade för att det inte alls stämmer med min erfarenhet av detta. Efter ett år kom jag till en läkare som fattade direkt vad det var, och det krävdes ju bara ett blodprov för att bekräfta saken så det var ju inte ens svårt att ta reda på om någon hade kunnat tänka att det faktiskt kan ha nån annan förklaring än depression. Hade jag googlat mina symptom hade jag antagligen fattat det själv för jag prickade i princip allt, men tyvärr gjorde jag inte det. Om jag så kom med ett brutet ben skulle de nog hävda depression och skriva ut SSRI.

 

[tuaphua]

Är det ofta vården tror att man simulerar ett tillstånd? Brukar det vara ett förstatänk så att säga när prover inte visar direkt någonting?

Fick nämligen ut min journal från akuten och gång på gång så läser jag att det står att jag eventuellt "simulerar sjukdomstillstånd". Blev lite sårad där faktiskt, om det är vad dom tror om mig. Det kan ju isåfall vara en anledning till att det är en del suck och stön när jag kommer in oavsett varför jag kommer in. Jag äter ju väldigt lite och dåligt så visst har jag kollapsat ett antal gånger pga det, kommit in och sedan efter uppvätskning eller vad dom kallar det så kan jag gå från akuten efter ett par timmar, dock har ju prover osv varit bra.

Jag kände direkt när jag fick journalen där att näe, har ingen lust att åka in vid akuta tillstånd om det är normalt att dom tror såhär, att jag gör mig till. Är det en vanlig tanke i vården när prover inte visar något uppenbart? Är det fler som upplever denna känsla vid akuta besök? Framförallt ni med psykiska problem så att säga, "vanliga" tror jag tas på mera allvar.

Sen så får jag hela tiden känslan att min läkare på öppenvården att även han tror jag gör mig till, varför annars skulle inte en utredning börja? Frågade en gång om det nu är så att jag inte har schizofreni tex vad som händer när jag tar tabletterna, då svarade han att då händer ingenting. "Det märker vi" sa han. Eller är det så att diagnoser är helt meningslösa egentligen och man får ändå prova ut mediciner och funkar dom så tänker man inte mer på det?

Är ju ändå ganska starka tabletter och är det inte någon mening med någon utredning så det inte medicineras bara för att liksom. Nu höjde han dessutom dosen igen för att se om det kan ha bättre effekt. Dom har haft effekt, det vet jag. Folk i min omgivning säger att jag förändrats till det positiva så någonting har ju hänt sen jag började med denna medicinen. Men kanske det bara är placebo och läkaren sitter och garvar åt mig?

Känns lite som att hela vården sitter och garvar lite åt mig. Någon mer som fått denna känslan? Man tas på allvar för att dom måste men samtidigt inte liksom.

Är jag bara nojig och paranoid igen kanske? Kanske är det igen känslor som egentligen är helt obefogade. Är det känslor som kanske inte alls finns? Rörigt som attan men om någon känner igen sig eller vet hur folk som jobbar i vården tänker så hade det vart intressant med ett svar. Vad jag nu vill ha för svar vet jag dock inte, kanske att inte vården per automatik dumförklarar en och tycker man tar upp plats pga att man simulerar tex medvetslöshet eller liknande. Vilket jag ju vet jag inte gjort men jag blir ju osäker nu. Vet att jag inte bör läsa journalerna och jag borde inte haka upp mig men det gör jag.

För ca 15 år sedan var jag med om ett par stora trauman. Jag gick i psykvården och mådde dåligt.
Då upplevde jag att alla fysiska problem ansågs vara somatiska. Jag antogs också leva som en gammal malpåse och inte göra ngt. Och därför bli sämre. Trots att jag jobbade med hästar..
Ingen brydde sig om att kolla vidare.

Jag tror det står en del mindre skoj saker från den tiden.

Nu har man hittat fysiska problem(sköldkörtel, binjurar, matallergier, diskbråck, whiplash etc).
Men det mesta är undersökt utomlands. Där har jag bara bemötts BRA!
Man kan dels haft högre utbildning och direkt hittat felen. Men man var beredd at leta tills det gjordes. Inte skylla sin inkompetens på mig och mitt psyke.
Här tror jag det bara står normal fakta och trevliga saker om mig som person.

 

[Shudde]

Det har hänt att jag träffat patienter som pga sin psykiatriska diagnos kanske inte riktigt tagits på allvar för sina somatiska symtom. Men att inte hitta en somatisk sjukdom/skada innebär för den sakens skull inte att vårdpersonal tror att man "fejkar", utan att man ibland faktiskt inte hittar vad som orsakar besvären och att stress och psykisk ohälsa kan orsaka väldigt mkt symtom.

Jag är rätt hypokondrisk av mig trots (eller tack vare..?) att jag arbetar inom vården. Numera söker jag aldrig för mina ibland konstiga symtom om de inte eskalerar eller skulle visa sig inte försvinna, jag utgår från att de är psykosomatiska. Och det är de alltsom oftast och försvinner när jag slutar noja över dem.

 

[Fan of Bill]

Jag äter ju väldigt lite och dåligt så visst har jag kollapsat ett antal gånger pga det, kommit in och sedan efter uppvätskning eller vad dom kallar det så kan jag gå från akuten efter ett par timmar, dock har ju prover osv varit bra.

Min första spontana tanke är, hur lite äter du? Och hur lite dricker du per dygn? Tar du några vitamintillskott?

Finns det något sätt du kan ändra på detta så du slipper må dåligt för att kroppen får för lite näring?

//Fan of Bill som inte är någon storätare själv.

 

[kryddelydd]

Är det ofta vården tror att man simulerar ett tillstånd? Brukar det vara ett förstatänk så att säga när prover inte visar direkt någonting?

Nej, det är inte vanligt.
Förstatänket när man inte får förklaring via prover är just "jaha, den här personen har de här och de där symtomen men vi hittar ingen tydlig sjukdomsbakgrund".

Men jag kan tänka mig att det är vanligare inom psykiatrin att patienter misstänks för att - medvetet eller inte - simulera eller vara extra tydliga med ett hjälpsökande beteende (drar in psykiatrin i resonemanget eftersom du uttrycker "öppenvården").