Jag äter lite, just nu får jag i mig ca 4 pannkakor per dygn. Försöker dricka mycket vatten dock men hjälper inte riktigt. Problemet för mig är ett enormt illamående som aldrig riktigt ger sig, förmodligen pga medicinen. Är ju en biverkning som jag verkar få dras med.
Konstigt nog har jag alltid blivit väldigt bra bemött från försäkringskassan osv, där har jag aldrig haft problem som tur är.
Jag kände inte riktigt så innan, så det var ett misstag att läsa den. Misstänkte att dom inte riktigt tog mig på allvar pga av deras lite tråkiga attityd. Lite som att "jaha, du är en sån person" attityd.
Men det måste ju finnas någon annan problematik hos den personen?
Detta är ett ämne som det är viktigt att diskutera. Sällan tas det upp i media t.ex.
Jag har en anhörig som är en kämpe. Jobbar trots att hen är så trött att hen vinglar. Åker till jobbet trots feber etc. Ger aldrig upp.
Långvariga trötthetssymptom. Långvariga symptom med besvär från tarmar och mage. Hade en period när ingen föda stannade i kroppen utan kom ut i någondera änden. Äter sparsamt och grönsaksbaserat men är småfet och går stadigt upp trots minimalt med mat och all motion som hen orkar.
Vården bemöter med förslag om depression.
Säger själv att det verkar som om läkaren tror att hen simulerar. Jag har inte riktigt trott på det men läser jag den här tråden verkar det ju som om det är möjligt! Faaaaan!
Det där låter precis som jag innan det konstaterades att jag har glutenintolerans! Nu har jag iofs en diagnos på utmattningssymdrom i bagaget, men ändå, klockren beskrivning på hur jag mått under de tre år det tagit att få fram diagnosen på celiakin. Och definitivt att det låter som din anhörig har järnbrist de luxe! När jag mådde som sämst ang min järnbrist skickades jag på hjärnröntgen för att se om det fanns någon tumör. Säger kanske en del om hur man mår utan järn i kroppen.Detta är ett ämne som det är viktigt att diskutera. Sällan tas det upp i media t.ex.
Jag har en anhörig som är en kämpe. Jobbar trots att hen är så trött att hen vinglar. Åker till jobbet trots feber etc. Ger aldrig upp.
Långvariga trötthetssymptom. Långvariga symptom med besvär från tarmar och mage. Hade en period när ingen föda stannade i kroppen utan kom ut i någondera änden. Äter sparsamt och grönsaksbaserat men är småfet och går stadigt upp trots minimalt med mat och all motion som hen orkar.
Vården bemöter med förslag om depression.
Säger själv att det verkar som om läkaren tror att hen simulerar. Jag har inte riktigt trott på det men läser jag den här tråden verkar det ju som om det är möjligt! Faaaaan!
Illamående och äta är defintivt ingen bra kombination
Håller med angående en gång psykpatient alltid psykpatient.Har så vitt jag vet aldrig varit med om att vårdpersonal tror att jag simulerar sjukdomar, dock har de påstått att jag ljugit om övergrepp. För en läkare påpekade jag att min bror faktiskt är dömd för vad han gjort, då svarade läkaren "fast det vet ju inte jag, det kanske inte ens har varit en rättegång"
Inom "icke psykiatriska" (har tappat ordet, vad heter det?!) vården har de alltid skyllt alla symptom på mitt psyke. En gång psykpatient alltid psykpatient. De tror säkert att jag upplever det jag beskriver, men de tror aldrig att det kan ha nån annan förklaring än ångest och depression. I ett år sökte jag vård för det som visade sig vara B12 brist, alla skyllde på ångest och depression trots att jag stod på mig och argumenterade för att det inte alls stämmer med min erfarenhet av detta. Efter ett år kom jag till en läkare som fattade direkt vad det var, och det krävdes ju bara ett blodprov för att bekräfta saken så det var ju inte ens svårt att ta reda på om någon hade kunnat tänka att det faktiskt kan ha nån annan förklaring än depression. Hade jag googlat mina symptom hade jag antagligen fattat det själv för jag prickade i princip allt, men tyvärr gjorde jag inte det. Om jag så kom med ett brutet ben skulle de nog hävda depression och skriva ut SSRI.
Det spelar ju egentligen ingen roll hur ont man har enligt andra eller hur smärtan är relaterad till andra tillstånd.
Du har PM(Varning för långt inlägg)
Symptom kan delas in i två kategorier: objektiva symptom och subjektiva symptom. Objektiva symptom är såna som syns utvändigt - t ex sår, knölar, blödningar mm. Subjektiva symptom är såna som upplevs av patienten själv, och innefattar bl.a. trötthet, värk och psykiska besvär. Subjektiva symptom är ofta svåra att beskriva, och många gånger verkar de också vara svåra att förstå. Läkaren noterar även hur patienten uppträder under besöket; är man t ex ängslig eller disträ kan det skrivas ned i journalen och i vissa fall tas med i beräkningen för ställandet av diagnos. Läkaren kan också ha läst tidigare journaler och alltså bildat sig en uppfattning om patienten redan innan besöket.
Slutresultatet av allt detta kan vara problematiskt. Jag har själv stora problem med trötthet som varit extremt handikappande. Det började i slutet av puberteten ungefär, och sen dess har jag varit på otaliga läkarbesök och genomgått en rad undersökningar för att ta reda på orsaken. Många gånger har jag känt att mina problem inte tagits på allvar. En gång försökte jag förklara för en läkare hur omfattande mina problem är, och sa då att jag är så trött att jag vissa dagar inte kan lämna sängen. Svaret jag fick var "Vad händer om du försöker? Pröva att försöka lite mer nästa gång
För att komma till någon slags poäng så tror jag inte att de flesta läkare går in med inställningen att patienten simulerar, däremot finns det utbredd problematik hos läkare med misstro till och förutfattade meningar om framförallt kvinnor som huvudsakligen uppvisar diffusa subjektiva symptom. Jag tror inte att det är medvetet hos läkaren, utan snarare att det görs en felbedömning pga bristande kunskap. Jag tror inte att vården garvar åt dig, men möjligen har den missförstått och felbedömt din problematik! Jag tror att det är ytterst ovanligt att patienter simulerar ex. medvetslöshet, och jag tror också att läkare vet om att det är ovanligt. Kommentaren om att du möjligen simulerar känns därför märklig, möjligen uppträdde du på ett som fick läkaren att misstänka det - vore jag du hade jag försökt fråga läkaren vad det handlar om!
Ja precis. Och vi har dessutom väldigt begränsade resurser. Dessutom dras vi med en stor läkarbrist också ( nu pratar jag primärvård här).
Men jag har behandlats inom psykiatrin under väldigt många år, dock alltid i öppenvård av olika slag. Är väldigt nöjd med den behandlingen för övrigt men har faktiskt aldrig upplevt att mina somatiska symtom inte tagits på allvar, utan jag har alltid känt mig respektfullt bemött när det handlat om ren somatiska problem. Men jag är ju välutbildad iofs, men det finns det väl flera psykpatienter som är?Håller med angående en gång psykpatient alltid psykpatient.
Så fort det finns en psykjournal så vill inte kroppssjukvården veta av patienten.
Har flera såna exempel men just ett kommer jag ihåg väldigt väl.
Vi hade en patient som blev andfådd av att gå i trappor och fick svårt att andas. Det förklarades som ångest. Den kvinnan hade långt framskriden lungcancer som hon sedan dog av.
Fördärvligt!
Det glädjer mig att höra!
