Han var väldigt glad av sig som mindre, ett brutalt humör och mycket krävande då med, men kunde vara väldigt glad där emellan så att säga. Vi kunde gå promenad och titta på folk och bilar, leka osv. Senaste tiden går det helt åt fel håll och det är nån gång om dagen jag kan skymta ett leende. Det enda han verkligen blir lite exalterad över är signaturmelodin till ett barnprogram på netflix
Det är det som gör mig extra frustrerad, att det känns som att det går åt helt fel håll. Innan fick man jättemycket ögonkontakt men det är också mycket svårare nu, han håller inte kvar blicken längre.
Många av de där punkterna stämmer väldigt väl in! Framförallt om missnöje, sömn, svårt att underhålla sig själv, få mönster och matproblem. Jag fattar inte hur det ska gå att skola in, här blir han vansinnig om han inte får i sig nåt i princip varje timme, absolut max kan det gå två men det är väldigt sällsynt. Där ska det vara frukost o sen tre timmar o lunch osv.. Han kommer ju bli galen.
Had tänkt hålla honom hemma till hösten så vi kanske kunde komma till rätta med sånt innan men jag tror att jag måste skola in honom i början på året om jag inte ska gå sönder helt. Just nu längtar jag hela dagarna tills han ska nattas men direkt han är nattas får jag ångest för att jag vet att nu ska jag klara en hel natt med att gå upp stup i kvarten..
Innan har vi kunnat ta en tur i bilen så har han ibland somnat där, eller i vagnen. Nu accepterar han varken bilstol eller vagn (sele o sjal har aldrig funkat). Jag behöver verkligen verkligen få komma ut ur huset och andas, jag blir knäpp här inne, men det går ju inte. Han skriker i vagnen skriker i bilen och enda som funkar är att bära honom på armen (han vill inte bli buren mot en liksom). Och det orkar jag bara en liten bit.
Alla är så snälla som skriver o inte dömer mig o skriver att jag är hemsk. Jag fattar att en del tycker det. Jag vet inte hur jag ska få nån hjälp av att prata med nån för min egen skull för det ändrar ju inte min situation att prata med nån.. o jag skulle ju få gå dit med barnet o bara ha megaångest över att han skriker så det skulle nog stressa mig mer än att vara hemma.
Pappan kommer inte ha nån föräldraledighet alls. Efter tips från forumet har jag ensam vårdnad o det är nog lika bra det. Han tar en del på sin fritid och det får jag vara tacksam för så jag kan storhandla, städa o sånt.
Har ingen att be om hjälp. Läste i Lenis (?) tråd där de tipsade om barnvakt o sånt men jag känner att det blir svårt o ta in nån utomstående när han är sån här. Har bett familjen om hjälp bara kanske en halvtimme nu i veckan så jag kunde få bara vila en stund o veta att han inte kommer skrika för han är ute med nån, typ. Bara få veta att jag kan slappna av. Men min fantastiska familj sa att nån kanske kommer nästa vecka om det är "bra väder". De har 45 minuter att köra hit.. o dit va vi inte så välkomna när jag ville dit o fira mammas födelsedag. Då var de förkylda men sen var de visst ute o åt julbord med övriga familjen.. jag fattar att lillen är jobbig. Men det är ju jag som tar hand om det liksom, jag låter honom inte skrika utan gör allt jag kan.
Har fått tid på bvc nästa måndag, ringde dem efter ni skrivit. Hoppas de kan ge nåt tips jag inte fått innan.
