Jag tycker snarare tvärtom - att det är först på senare år när vi nu faktiskt börjar lyfta de saker män gör mot kvinnor och barn som inte okej beteende som vi har börjat se små förändringar. Alltså när det gäller mäns våld mot kvinnor och övergrepp så ÄR ju män potentiella faror, det är ju liksom inte så mycket att orda om. Sen är det ju också det som är så speciellt med de här brotten att gärningsmännen oftast inte har någon annan gemensam faktor än att de är just män. Om vi ska kunna lösa problemet måste vi ju kunna titta på orsaken till det utan att det ska bli ramaskri varje gång någon lyfter diskussionen. Jag tror inte heller problemet ligger i att vi inte får in män i kvinnodominerade yrken för att de inte känner sig välkomna, det beror väl snarare på löneskillnaderna än något annat. Gällande regeln om att ingen ledare får vistas ensam med barnen så håller jag med - självklart ska det då gälla alla ledare och inte bara manliga, men jag tycker att problemet är så mycket större än så. För mig handlar det om en struktur och det blir inte bättre av att man istället för att diskutera sakfrågan ständigt fokuserar på att män inte är välkomna, känner sig utpekade osv. Det finns inget strukturellt förtryck mot män varken inom skolan eller idrottsväsendet så det är för mig en ickefråga.
