Även här går det åt fel håll. Inte orkat skriva så mycket om eländet. Senan läker nog fint, åtminstone ser det ut så på utsidan. Konturstörningen är borta, den är kall och stram och reagerar inte längre på belastning.
Men resten... Vad det nu är för något som felas honom. Det går utför, och han är enligt mig betydligt sämre idag än i augusti. trots 13 veckor i sjukruta finns noll bjudning förutom den tillfälliga som beror på stress eller koka över. Idag var det tömkörning och två varv skrittade han jättefint med bjudning. Det var det. Resterande 20 minuter ville han endera inte gå alls, gick som en lus på tjärad sticka och med massor med stressbeteenden (tugga på sin egen tunga och liknande) som han inte visat tidigare eller blev arg och exploderade och försökte även sikta och slå mot tömköraren. Bad henne i slutet av passet att se om hon kunde få honom att trava, jag har försökt själv för att se om det skulle hjälpa om han får trava pyttelite. Om han kanske är så indoktrinerad av att blivit tillsagd att gå lugnt och stilla. Han har dock inte ens velat trava när jag erbjudit det för hand. Hon fick honom att trava men det var hjärtskkärande att se. Slowmotion. Framdelen travade, bakdelen var i någon annan gångart och med en steglängd där bakhovarna aldrig sattes ner framför bakknäet..
De där stressbeteendena har inte funnits förut men har dykt upp först i tömkörningen och på senheten tyvärr även på promenaderna, de kommer efter ca 15 minuters promenad en normal dag. (Vi har bra dagar, mellandagar och usla dagar..)
Både fysiskt och humöret går upp och ner, även om humöret gick från katastrofalt (han anföll folk för minsta lilla) till okej av Trikem gastro/pronutrin. Efter/under rörelse skjuter han som upp ländryggen, och musklerna där blir som två stora "svullna" bullar.
Och - det är tretton veckor med rehab. Rödljusterapi, laser, massage, manipulation, stretch, övningar mm. Och han är inte lika öm, men det är också allt.
Så. Jag fortsätter vidhålla att något är seriöst galet någonstans. Och nej det är inte lathet, det är inte test, det är inte dålig kondition, det är inte överenergi eller nån annan tänkbar ursäkt man skulle vilja använda. Men jag är otroligt rädd att det är precis det som kommer hända på återbesöket. Att han blir piggare på klinik (det ska dessutom vara minusgrader för första gången). Han brukar även bli lite blyg på bortaplan. Och att det då, i och med att han kan röra sig u.a. när han går på adrenalin, ska bortförklaras med någon av ovan ursäkter..
Men som det är nu kommer vi inte ens kunna fortsätta senskaderehaben om vi inte lyckas vända detta. Jag skulle tro att senan kan få börja trava nån minut per dag, men att försöka jaga runt djuret i den där s.k. traven kommer inte göra någonting bättre. Varken sena, vad det andra felet nu är eller något annat...
Det enda som egentligen gjort någon som helst skillnad under dessa månader var när både höfter och rygg behandlades. Då rörde plötsligt överlinjen på sig igen, och han fick övertramp! Men det avtog ju succesivt. I övrigt så trots alla insatser så känns han sämre idag än i augusti... Men det kan man om man vill bortförklara också - med att senskadekonvalescens inte är optimal för ryggen...
Så, dålig magkänsla inför hur det är med hästen och dålig magkänsla inför risken att bara bli avfärdad med. Det skulle vara så otroligt mycket enklare om han kunde vara halt eller tydligt ha svinont någonstans..
Den andra sidan av mig hoppas bara på att hon visar bekvämlighet i att inte ta ut steget pga en månads vila.
