Skaffa barn som ensamstående

[Mineur]

Vet inte om du redan sett det, men på SVT Play finns en (helt fantastisk) serie som heter Född 2010 och som följer just olika barn födda 2010 när de är nyfödda, 5 och 10 år gamla (antar att det kommer en ny säsong 2025). En av de medverkande där är en kvinna som just valt att skaffa barn på egen hand, men med mycket stöd från sina föräldrar, och jag tycker att man får en rätt bra inblick i vad det kan tänkas innebära. Hon verkar ha en fantastiskt fin relation med sitt barn och är en av mina favoriter i serien!

 

[Ceta]

Vet inte om du redan sett det, men på SVT Play finns en (helt fantastisk) serie som heter Född 2010 och som följer just olika barn födda 2010 när de är nyfödda, 5 och 10 år gamla (antar att det kommer en ny säsong 2025). En av de medverkande där är en kvinna som just valt att skaffa barn på egen hand, men med mycket stöd från sina föräldrar, och jag tycker att man får en rätt bra inblick i vad det kan tänkas innebära. Hon verkar ha en fantastiskt fin relation med sitt barn och är en av mina favoriter i serien!

Tack för tipset!

 

[Kilauea]

En fd kollega skaffade barn på egen hand. Hon har avlastning av sina föräldrar och just möjlighet till hjälp och avlastning var nåt som "utreddes" vill jag minnas.

 

[Ceta]

Kom på att jag har en bekant/vän som jobbar på provat klinik med att skapa provrörsbarn, så ska ringa henne i eftermiddag och prata lite med

 

[Flixon]

En bekant från polisskolan har skaffat barn själv. Hon verkar oerhört lycklig över det beslutet och de är en så himla fin liten familj, hon och dottern.

Börjar hon möjligen på M? Och har en hund som börjar på K? Isf är det samma person som jag tänkte ta upp som exempel i tråden vi jobbade tillsammans för en himla massa år sen!

Till TS, jag har flera bekanta som har skaffat barn själva (men bara ett åt gången!) Nu är vi inte så nära så jag vet ju inte allt, men alla verkar trivas och får en väldigt nära och fin relation med barnet. Tror som många varit inne på att det är viktigt med någon slags avlastning utifrån!

 

[Eloise]

Ja absolut Jag skulle tro att det nog får bil ett barn endast för mig. Tycker gärna barn ska ha syskon, men känns inte i dagsläget som att jag ska försöka med två. I alla fall inte direkt

Som standard i Sverige får man inte två embryon tillbaka längre, så risken för flerbördsgraviditeter har minskat även om det naturligt sker celldelning som ger upphov till tvillingar, eller fler..
Vill man ha biologiska syskon vid donation så är det möjligt.
Donatorn får ge upphov till barn i sex familjer, och högst tio barn totalt.

 

[Sleepan]

Börjar hon möjligen på M? Och har en hund som börjar på K? Isf är det samma person som jag tänkte ta upp som exempel i tråden vi jobbade tillsammans för en himla massa år sen!

Till TS, jag har flera bekanta som har skaffat barn själva (men bara ett åt gången!) Nu är vi inte så nära så jag vet ju inte allt, men alla verkar trivas och får en väldigt nära och fin relation med barnet. Tror som många varit inne på att det är viktigt med någon slags avlastning utifrån!

Det gör hon Och lilla E!
Hon verkar så genuint lycklig!

 

[Kiwifrukt]

Jag tänker att om du gör det på egen hand från start, med stöd av dina föräldrar, vet ni ju alla tre vad det är ni ger er in på, jämfört med att du hade blivit ensam med ett barn när barnet var några år gammalt för att partnern av någon anledning försvann ur bilden eller inte var någon bra partner/förälder från start.

Med ett bra stöd av anhöriga som kan avlasta hade jag inte haft mer betänklighet kring att skaffa barn själv än att skaffa barn med någon annan, rent krasst kan ju vad som helst hända och man kan bli stående ensam med barnet även om man var två från början. Med det sagt hade jag personligen inte valt att skaffa barn alls om jag inte hade haft ett tryggt kontaktnät (egna föräldrar, syskon, andra släktingar, nära vänner) som man vet hade ställt upp för en, oavsett partner eller inte. Visst, skulle din partner dö skulle väl i de allra flesta fall hens familj fortfarande vilja vara en del av barnets liv, men skulle hen bara dra kanske du ändå står där med enbart ditt eget kontaktnät i slutänden.

 

[Anna]

Flera vänner/bekanta har skaffat barn på egen hand de senaste åren och det verkar just som om stöd från vänner och familj, som helst inte bor alltför långt bort, är ovärderligt och det har du ju

Fotnot: En gammal vän till mig blev gravid med tvillingar på egen hand när hon bodde i New York och hade något toppjobb på Bank of America, med hela familjen hemma i Jämtland. DET blev besvärligt, men det är ju lite annorlunda med föräldraledighet och sådant här (Hon flyttade hem med flickorna så fort det gick!)

 

[Flixon]

Det gör hon Och lilla E!
Hon verkar så genuint lycklig!

Ja det verkar ha varit 100% rätt beslut för henne!

 

[jeennnnyy]

Har sen jag var tonåring alltid velat ha barn när jag är vuxen. Då jag varit singel i stort sett hela mitt vuxna liv så tänkte jag länge att jag skulle skaffa barn själv om jag inte hittade en parter innan en viss ålder.

Så för 1-2 år sen så var jag och hälsade på en vän som var periodvis ensamstående med två små barn (hennes partner var till sjös). Efter att ha hälsat på henne en helg kände jag inte längre att jag ville ha barn utan en partner att dela ansvaret med.

Nu i helgen väcktes tanken igen dock av att mina föräldrar frågade om jag inte tänkte i de banorna. Jag trodde de skulle vara negativa till tanken, men det var de inte.

Nu börjar jag åter fundera på om jag inte ska försöka själv. Det känns dessutom mer som ett val som är skarpt, då jag nog vill inleda processen inom ett år eller så i så fall.

Vet att det finns en användare här som inlett processen, men sen träffat en parter, men vill inte hänga ut någon. Hoppas att det är fler som vill dela med sig av sina tankar och erfarenheter kring detta

Jag har två barn tillsammans men min man, men hade jag inte träffat min man hade jag absolut kunnat tänka mig att skaffa barn själv. Jag gör lätt det allra mesta med våra barn och känner ingen tvekan kring om jag skulle orkat med att ha dem helt ensam, inga problem alls (sen kanske jag kommer känna annorlunda när de är tonåringar, där är vi inte än, båda är fortfarande i förskoleåldern..). Så jag hejar på dig, är du sugen på barn tycker jag absolut du ska köra!

 

[strawberrysylt]

Bra fråga! Vet inte riktigt, mer än att jag inser att jag nog har gått mer tillbaka till min grundinställning som ändå alltid varit att jag verkligen vill ha barn. Den rädslan (?) jag kände då kanske inte är lika viktig längre.

Okej. Ja, vi tänker ju alla olika. Hade det varit jag hade jag nog velat fundera mer över den känslan/rädslan och funderat över vad det var som fått mig att känna så.
Jag hade nog försökt umgås (svårt nu i de här tiderna dock!) mer med den kompisen eller någon annan med barn just för att få uppleva mer vad det innebär att ha barn.

 

[miumiu]

Tipsar om podden "Jag vill ha barn" med Cilla Holm som skaffade barn på egen hand. Hon gjorde embryodonation i Ryssland och man fick följa med på hela den resan. Nu tror jag barnet är runt 2 år. Hon har även flera gäster i podden som är självstående som hon benämner det. Ska tydligen finnas någon facebookgrupp som heter typ "mamma på egen hand" har jag hört, kanske värt att kolla upp för att få lite personer att bolla tankar med?

Sen finns det ju andra alternativ om man vill skaffa barn men inte har en partner att göra det med. Cilla har en återkommande gäst i podden som heter Jonas, han skaffade barn med en kompis. Ett upplägg som kanske inte passar alla, men för dom verkar det ha blivit superbra. Så det finns ju alternativ, om man känner att man ändå vill ha en medförälder.

 

[Happimess]

Nu är jag ju lyckligt barnfri och planerar att så förbli, så jag förstår om mitt perspektiv blir lite skevt i frågan. De enda personen jag känner som faktiskt skaffade barn själv (adopterade två barn med stora behov), gick olyckligt bort i cancer vilket såklart innebar tragedi för barnen. Så jag har inte så mycket solskensperspektiv på frågan, dessvärre.

Men hur som helst: som redan dykt upp i tråden kommer ju "nätverksperspektivet" in, att det är vanskligt att skaffa barn själv om man inte har ett starkt nätverk som kan ställa upp. Det där tycker jag är väldigt knepigt. En av mina närmsta vänner går med samma funderingar som dig och hon hade ett "snack" med sina närmsta vänner där hon rent ut frågade vad hon kunde räkna med från oss. Hon ville ju helt enkelt veta hur hennes nätverkskapital såg ut, så att säga. Jag fick vara ärligt och säga att hon inte kan räkna med någonting utöver vad vår vänskap redan omfattar. Jag tycker inte att det ingår i en normal vuxen vänskapsrelation att agera stödfamilj, barnpassare eller extraförälder på något vis. Om man nu inte tycker att det är lajbans och skitkul, men man kan ju inte förvänta sig det av sina vänner.

Jag kan tycka att det är en märklig sak att fråga sina föräldrar också. Normalt "far- och morföräldra"-ansvar är väl en grej, men att be dem ställa upp och substituera en annan förälder... jag menar, det är nog väldigt svårt för många föräldrar att säga nej i en sådan situation, och därmed hindra sina barns "dröm", men det kanske är riktigt vad man har tänkt sig att lägga sina pensionärsår på. Sen finns de nog de som gladligen ägnar all sin vaken tid åt barnbarn, men jag tror man måste ta ett lång funderare på var ens egna föräldrar befinner sig, hur deras livssituation ser ut, och vad en sådan fråga till dem skulle innebära och vilka krafter som påverkar hur de svarar.

 

[jeennnnyy]

Nu är jag ju lyckligt barnfri och planerar att så förbli, så jag förstår om mitt perspektiv blir lite skevt i frågan. De enda personen jag känner som faktiskt skaffade barn själv (adopterade två barn med stora behov), gick olyckligt bort i cancer vilket såklart innebar tragedi för barnen. Så jag har inte så mycket solskensperspektiv på frågan, dessvärre.

Men hur som helst: som redan dykt upp i tråden kommer ju "nätverksperspektivet" in, att det är vanskligt att skaffa barn själv om man inte har ett starkt nätverk som kan ställa upp. Det där tycker jag är väldigt knepigt. En av mina närmsta vänner går med samma funderingar som dig och hon hade ett "snack" med sina närmsta vänner där hon rent ut frågade vad hon kunde räkna med från oss. Hon ville ju helt enkelt veta hur hennes nätverkskapital såg ut, så att säga. Jag fick vara ärligt och säga att hon inte kan räkna med någonting utöver vad vår vänskap redan omfattar. Jag tycker inte att det ingår i en normal vuxen vänskapsrelation att agera stödfamilj, barnpassare eller extraförälder på något vis. Om man nu inte tycker att det är lajbans och skitkul, men man kan ju inte förvänta sig det av sina vänner.

Jag kan tycka att det är en märklig sak att fråga sina föräldrar också. Normalt "far- och morföräldra"-ansvar är väl en grej, men att be dem ställa upp och substituera en annan förälder... jag menar, det är nog väldigt svårt för många föräldrar att säga nej i en sådan situation, och därmed hindra sina barns "dröm", men det kanske är riktigt vad man har tänkt sig att lägga sina pensionärsår på. Sen finns de nog de som gladligen ägnar all sin vaken tid åt barnbarn, men jag tror man måste ta ett lång funderare på var ens egna föräldrar befinner sig, hur deras livssituation ser ut, och vad en sådan fråga till dem skulle innebära och vilka krafter som påverkar hur de svarar.

Jag tänker mig att det är olika från person till person hur mycket stöttning och hjälp man behöver också. Mina barn är 5 och 2 år och hittills kan jag bara komma på en gång jag verkligen skulle behövt barnvakt och det var när barn nr. 2 föddes. Då behövde nån annan ta barn nr. 1. Det underlättar så klart massor att jag har ett flexibelt jobb och kan jobba nästan när jag vill (även om jag mest jobbar när barnen är på förskola..) men behöver jag gå till läkare typ kan jag jobba igen annan tid. Jag inser att jag har ett otroligt orafflande liv just nu, men mina barn är typ alltid med mig (när de inte är på förskola..). Mitt behov av avlastning utifrån skulle just nu inte vara stort..
Jag vet inte hur mycket man behöver/ska väga in risken att man själv blir allvarligt sjuk/dör när barnen är små. Det kan ju hända även om man är två föräldrar. Nån form av back-up bör man så klart ha, men ser inte att jag skulle behöva engagera hela min bekantskapskrets om jag var ensamstående..

 

[Dorinda]

De jag vet har känts som bra familjer med glada harmoniska barn.
Nu är det ju lättare att få hjälp i Sverige, vilket jag tycker är suveränt!

 

[Flixon]

Jag kan tycka att det är en märklig sak att fråga sina föräldrar också. Normalt "far- och morföräldra"-ansvar är väl en grej, men att be dem ställa upp och substituera en annan förälder... jag menar, det är nog väldigt svårt för många föräldrar att säga nej i en sådan situation, och därmed hindra sina barns "dröm", men det kanske är riktigt vad man har tänkt sig att lägga sina pensionärsår på. Sen finns de nog de som gladligen ägnar all sin vaken tid åt barnbarn, men jag tror man måste ta ett lång funderare på var ens egna föräldrar befinner sig, hur deras livssituation ser ut, och vad en sådan fråga till dem skulle innebära och vilka krafter som påverkar hur de svarar.

Fast jag tror (obs tror) att det är få som skaffar barn på egen hand och räknar med att ens egna föräldrar eller vänner ska vara substitutföräldrar. Det handlar väl mer om "om jag hamnar på sjukhus" - hjälp. Utöver den vanligtvis förväntade barnbarnsrelationen.

 

[Ceta]

Okej. Ja, vi tänker ju alla olika. Hade det varit jag hade jag nog velat fundera mer över den känslan/rädslan och funderat över vad det var som fått mig att känna så.
Jag hade nog försökt umgås (svårt nu i de här tiderna dock!) mer med den kompisen eller någon annan med barn just för att få uppleva mer vad det innebär att ha barn.

Tack för omtanken, men jag har umgåtts mycket med familjer med små och stora barn både innan och efter det (och även arbetat med barn), så jag känner inte det behovet.

Tipsar om podden "Jag vill ha barn" med Cilla Holm som skaffade barn på egen hand. Hon gjorde embryodonation i Ryssland och man fick följa med på hela den resan. Nu tror jag barnet är runt 2 år. Hon har även flera gäster i podden som är självstående som hon benämner det. Ska tydligen finnas någon facebookgrupp som heter typ "mamma på egen hand" har jag hört, kanske värt att kolla upp för att få lite personer att bolla tankar med?

Sen finns det ju andra alternativ om man vill skaffa barn men inte har en partner att göra det med. Cilla har en återkommande gäst i podden som heter Jonas, han skaffade barn med en kompis. Ett upplägg som kanske inte passar alla, men för dom verkar det ha blivit superbra. Så det finns ju alternativ, om man känner att man ändå vill ha en medförälder.

Tack för tipset om podd! Tror absolut barn med en kompis kan vara en bra idé för många, men inget som är aktuellt för mig

Nu är jag ju lyckligt barnfri och planerar att så förbli, så jag förstår om mitt perspektiv blir lite skevt i frågan. De enda personen jag känner som faktiskt skaffade barn själv (adopterade två barn med stora behov), gick olyckligt bort i cancer vilket såklart innebar tragedi för barnen. Så jag har inte så mycket solskensperspektiv på frågan, dessvärre.

Men hur som helst: som redan dykt upp i tråden kommer ju "nätverksperspektivet" in, att det är vanskligt att skaffa barn själv om man inte har ett starkt nätverk som kan ställa upp. Det där tycker jag är väldigt knepigt. En av mina närmsta vänner går med samma funderingar som dig och hon hade ett "snack" med sina närmsta vänner där hon rent ut frågade vad hon kunde räkna med från oss. Hon ville ju helt enkelt veta hur hennes nätverkskapital såg ut, så att säga. Jag fick vara ärligt och säga att hon inte kan räkna med någonting utöver vad vår vänskap redan omfattar. Jag tycker inte att det ingår i en normal vuxen vänskapsrelation att agera stödfamilj, barnpassare eller extraförälder på något vis. Om man nu inte tycker att det är lajbans och skitkul, men man kan ju inte förvänta sig det av sina vänner.

Jag kan tycka att det är en märklig sak att fråga sina föräldrar också. Normalt "far- och morföräldra"-ansvar är väl en grej, men att be dem ställa upp och substituera en annan förälder... jag menar, det är nog väldigt svårt för många föräldrar att säga nej i en sådan situation, och därmed hindra sina barns "dröm", men det kanske är riktigt vad man har tänkt sig att lägga sina pensionärsår på. Sen finns de nog de som gladligen ägnar all sin vaken tid åt barnbarn, men jag tror man måste ta ett lång funderare på var ens egna föräldrar befinner sig, hur deras livssituation ser ut, och vad en sådan fråga till dem skulle innebära och vilka krafter som påverkar hur de svarar.

Tack för det perspektivet!

 

[Ceta]

En av mina stora nojor nu är att hundarna ska bli ledsna De är ju det närmaste barn jag har, och det är svårt att föreställa sig en kärlek större än den jag har till dem, och att den skulle göra det ok att utsätta dem för en baby.
Samtidigt klarade vuxna hunden en valp över all förväntan, så det är nog en ganska obefogad rädsla ändå. Men är svårt att inte tänka på det med (särskilt nu när lägenheten är tom då de är med mina föräldrar )

 

[Sleepan]

En av mina stora nojor nu är att hundarna ska bli ledsna De är ju det närmaste barn jag har, och det är svårt att föreställa sig en kärlek större än den jag har till dem, och att den skulle göra det ok att utsätta dem för en baby.
Samtidigt klarade vuxna hunden en valp över all förväntan, så det är nog en ganska obefogad rädsla ändå. Men är svårt att inte tänka på det med (särskilt nu när lägenheten är tom då de är med mina föräldrar )

Jag har ju haft en del våndor för Ebbas skull, då hon ju inte gillar barn. Men, hon får faktiskt vänja sig.
Jag tänker att det i de allra flesta fall faktiskt går bra. Så det hoppas jag det kommer göra både här hemma, och hos er om du väljer att skaffa barn på egen hand!