Skaffa barn trots psykisk ohälsa?

Personligen har jag mått dåligt sedan jag var liten.
Jag har funderat mycket kring detta med barn och har sedan länge bestämt mig för att jag aldrig kommer att skaffa några barn just med tanke på att det inte är rätt mot barnet. Barnet ska ha en närvarande förälder. Klarar jag inte att ge barnet detta ska jag inte vara förälder. Punkt.
 
Jag gör ett försök. Trots att vi säger/skriver att vi inte gör någon skillnad på fysisk och psykisk ohälsa utan ser på dem utifrån att de får samma konsekvenser för ett barn. Alltså dåligt mående hos en förälder oavsett anledning kan påverka barnet. Så är det bara personer som har en dålig erfarenhet av psykisk ohälsa hos en förälder som skrivit i denna tråden. Om vi ansåg att det på riktigt var lika illa att växa upp med någon som har fysisk ohälsa som psykisk hade det lika gärna kunnat vara svar utifrån hur det är att växa upp med en sjuk förälder oavsett vilken sjukdom vederbörande har.

Då hade svaren kunnat komma från personer med föräldrar med vilket sjukdomstillstånd som helst som påverkar dem i deras föräldraroll. Det skulle inte spela någon roll om föräldern var trött för att den led av en fysisk nedsättning eller om den lev av en psykisk.

Sedan är det många som lägger sin egen värdering i huruvida det tycker att något är en svår sjukdom eller ej. Det kan ju egentligen bara den som har sjukdomen bedöma och möjligen sjukvården.

OT Det borde egentligen inte vara någon skillnad på hur vi ser på en deprimerad person som blir sjukare och mindre förmögen att ta hand om sig själv och sina eventuella barn och tillslut tar livet av sig tillföljd av sjukdomen än vi ser på en cancersjuk person som blir sjukare och mindre förmögen att hand om sina barn och tillslut dör av sjukdomen.
Det BORDE inte vara men det ÄR skillnad på varför/hur en närstående dör. Nu kan jag lika gärna säga direkt att jag inte ser det här helt objektivt men till exempel så gjorde min pappa ett allvarligt suicidförsök för ett antal år sedan.
Det var fruktansvärt jobbigt för oss anhöriga.
Det här kanske låter cyniskt och jag säger inte att alla reagerar (eller borde reagera) så men när han dog i en olycka några år senare så var det, faktiskt, väldigt skönt att det var just en olycka och inte ännu ett suicidförsök.
Men det handlar ju lite om att det inte är "accepterat" att svåra depressioner faktiskt kan vara dödliga. Det är givetvis fruktansvärt att förlora en anhörig oavsett orsak men jag kan säga att de jag förlorat på grund av psykisk ohälsa eller faktiskt mord (vilket inte har med det här att göra) gör bra mycket ondare än de jag förlorat på grund av olyckor eller fysiska sjukdomar.
Fast vi menar nog egentligen samma sak, som jag skrev först; det BORDE inte vara skillnad men det ÄR och det vete sjutton om den gränsen någonsin blir bortsuddad.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
3 922
Senast: Yrsel
·
Relationer Van bukefalist som känner ett behov av att gömma sig bakom anonymt nick. En hel del personliga detaljer så den som eventuellt listar ut...
5 6 7
Svar
129
· Visningar
14 672
Relationer Jag känner mig så ensam och förvirrad, hoppas någon orkar läsa allt och hjälpa mig med lite tankar. För sju år sedan blev jag...
3 4 5
Svar
88
· Visningar
12 900

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Kattsnack 10
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp