Skaffa barn trots psykisk ohälsa?

[Aliche]

Fast när du pratar om "väga upp" så ser jag det som väga upp till normen, den fantastiska romantiserade två förälder normen som ger såna fantastiska uppväxter och vuxna människor.

De mest fantastiska medmänniskor jag känner är uppväxta i en brokig variation av uppväxter, med sjukdomar, missbruk, ständiga uppbrott, skilsmässor, misshandel och även i under mer normerande bra förhållanden.

Om man tror sig skada sitt barn mer än man tillför ska man nog ta konsekvenserna av det, oavsett om det är innan eller efter barnet kommer till.

Narcissism kommer vi ändå inte åt, de människorna skulle aldrig skriva eller diskutera sin egen lämplighet som förälder. Den är självklar i deras värld.

Jag kanske uttrycker mig fel eller så missförstår du mig, jag anser inte att en bra förälder är en perfekt förälder som aldrig mår dåligt eller gör fel och jag tycker inte heller det bästa är två perfekta föräldrar eller 2 föräldrar alls. Om jag ska dra ett extrem exempel bara för att understryka min poäng så kan jag använda barn som blir misshandlade som exempel och jag är FULLT medveten om att det absolut inte är samma sak men för att klargöra mitt tänk: ett barn som blir misshandlat av sin ena förälder på något sätt men har en fantastisk andra förälder kommer fortfarande må mycket dåligt pga det som förälder 1 utsätter den för. Den snälla föräldern kommer aldrig kunna med sin omtanke och kärlek väga upp det som den elaka föräldern utsätter barnet för. Det var det jag försökte få fram att oavsett hur många andra människor omkring barnet som ger kärlek, omtanke, stabilitet så kommer den fortfarande må dåligt om en förälder (ensamstående eller del av ett par) mår så dåligt att den i perioder inte kan ta hand om barnet själv.

 

[No1]

,

Vad baserar du det på?

Jag tycker snarare att det är jättesvårt att få folk att fatta att man kan må dåligt fastän man fungerar bra. Fastän man uttryckligen berättar exakt hur dåligt man mår så går det inte in. De kan inte förstå hur jag som verkar så "normal och klok" skulle kunna må så dåligt på insidan och då har jag mått väldigt, väldigt dåligt. Då talar jag just om mina föräldrar, min arbetsgivare, den mannen jag har en relation med osv... Alltså min närmaste omgivning. Så det du skriver tror jag inte alls på.

Jag baserar det på rehabilitering och arbetsmarknadsåtgärder för att få människor med bla psykiska sjukdomar att fungera i arbetet.

Det jag menar med situationsbaserad innebär att många psykiska sjukdomar ger sig tillkänna i olika situationer ex stress.
Det är inte ovanligt att odiagnosticerade vuxna fångas upp först när de hamnar på vad som för dem och deras situation är "fel" arbetsplats/arbetsuppgifter vilket visar sig i olika problem vilket till slut blir ett rehabärende.

Psykisk sjukdom är en av de allra vanligaste orsakerna bakom lönebidrag. Det finns rätt gott om anställda på olika arbetsplatser där
oinvigda, ex kunder, inte har en aning om att den de har framför sig är lönebidragsanställd eftersom personen verkar "normal".
Däremot är i regel de lite mer invigda ex arbetskamraterna, väl medvetna om varför.

 

[sjoberga]

Jag kanske uttrycker mig fel eller så missförstår du mig, jag anser inte att en bra förälder är en perfekt förälder som aldrig mår dåligt eller gör fel och jag tycker inte heller det bästa är två perfekta föräldrar eller 2 föräldrar alls. Om jag ska dra ett extrem exempel bara för att understryka min poäng så kan jag använda barn som blir misshandlade som exempel och jag är FULLT medveten om att det absolut inte är samma sak men för att klargöra mitt tänk: ett barn som blir misshandlat av sin ena förälder på något sätt men har en fantastisk andra förälder kommer fortfarande må mycket dåligt pga det som förälder 1 utsätter den för. Den snälla föräldern kommer aldrig kunna med sin omtanke och kärlek väga upp det som den elaka föräldern utsätter barnet för. Det var det jag försökte få fram att oavsett hur många andra människor omkring barnet som ger kärlek, omtanke, stabilitet så kommer den fortfarande må dåligt om en förälder (ensamstående eller del av ett par) mår så dåligt att den i perioder inte kan ta hand om barnet själv.

Jag tycker fortfarande du förutsätter att varje vuxen inblandad måste kunna ta hand om barnet själv. Konsekvensen av att man inte gör det, är väl att någon annan av föräldrarna måste ta hela ansvaret i perioder. Inte att barnet ska behöva lida.

Om man är medveten om den risken, självinsikt, och överens i gruppen av vuxna kring barnet om hur man ska hantera det finns det nog goda förutsättningar.

Men jag förstår vad du menar.

 

[monster1]

Jag tycker att det är lite märkligt att du i ett inlägg håller med mig när jag skriver att det finns grader i helvetet. Det vill säga att du tillkännager att du läst att jag INTE generaliserar psykisk ohälsa. För att i nästa inlägg hoppar på mig för att jag i ditt tycke generaliserar när jag valde en specifik sjukdom som ett exempel på vad en tråd på buke kan handla om. Jag hade kunnat ge exempel på att man kan diskutera färg på läppstift med men med tanke på tråden som vi är i kändes en annan sjukdom som mer nära till hands.

Det är för att jag höll med dig i det första inlägget men i det andra så visade du på något som är lite symptomatiskt och som även jag gör mig skyldig till när vi diskuterar olika psykiska ohälsotillstånd. Just att man buntar ihop dom till ett enda. Egentligen är ju det enda som är intressant ur TS aspekt är hur just personer med GAD påverkat sina barn. Om de själva blivit friska om de klarat av att ha barn hur barnen mått osv. Det är ju tex väldigt stor skillnad att växa upp med en förälder som har en narcissistisk personlighetsstörning och om man växer upp en person som har en ångest och nedstämdhetsproblematik. Det blir liksom helt olika problem.

Jag tycker ändå det är intressant och visar på något att vi gör en så tydlig skillnad mellan fysisk och psykisk sjukdom. Egentligen kanske trådstarten borde varit "skaffa barn trots sjukdom" för att diskussionen skulle bli mer balanserad.

 

[monster1]

,

Jag baserar det på rehabilitering och arbetsmarknadsåtgärder för att få människor med bla psykiska sjukdomar att fungera i arbetet.

Det jag menar med situationsbaserad innebär att många psykiska sjukdomar ger sig tillkänna i olika situationer ex stress.
Det är inte ovanligt att odiagnosticerade vuxna fångas upp först när de hamnar på vad som för dem och deras situation är "fel" arbetsplats/arbetsuppgifter vilket visar sig i olika problem vilket till slut blir ett rehabärende.

Psykisk sjukdom är en av de allra vanligaste orsakerna bakom lönebidrag. Det finns rätt gott om anställda på olika arbetsplatser där
oinvigda, ex kunder, inte har en aning om att den de har framför sig är lönebidragsanställd eftersom personen verkar "normal".
Däremot är i regel de lite mer invigda ex arbetskamraterna, väl medvetna om varför.

Jo, men din bild blir ju lite skev eftersom du bara träffar dom som inte fungerar. De andra träffar du ju aldrig på. Var tredje svensk går ju inte på lönebidrag. Så även om du tycker att det är många som inte fungerar så är det långt fler som har någon gång under sin livstid haft någon typ av psykisksjukdom eller har det fortfarande men likväl fungerar utan att andra runt omkring märker av det något särskillt.

Att det är så många som faller ur arbetslivet visar på något, men här tror jag vi ser så olika på saker att vi inte kommer att kunna diskutera med varandra överhuvudtaget.

 

[No1]

Jo, men din bild blir ju lite skev eftersom du bara träffar dom som inte fungerar. De andra träffar du ju aldrig på. Var tredje svensk går ju inte på lönebidrag. Så även om du tycker att det är många som inte fungerar så är det långt fler som har någon gång under sin livstid haft någon typ av psykisksjukdom eller har det fortfarande men likväl fungerar utan att andra runt omkring märker av det något särskillt.

Att det är så många som faller ur arbetslivet visar på något, men här tror jag vi ser så olika på saker att vi inte kommer att kunna diskutera med varandra överhuvudtaget.

Jag talar bara om dem som mer eller mindre lider av psykiskt sjukdom hela livet. Det är en förutsättning för att få lönebidrag.
Det gäller även mitt resonemang runt barnskaffande.
Råkar man ut för ex en depression där orsakerna ofta går att kartlägga, man tar sig ur det och utsikterna för fortsatt god hälsa ser bra ut so fine.
Kan man se att dragen finns i släktträdet eller att man har känt av att problemet varit frekvent eller återkommande under flera år - helt annan femma.

Jag träffar även många som trots sina olika handikapp fungerar men där gäller också att de hittat sin väg med medicinering, sysselsättning, gränsdragning och anpassad form av sysselsättning. Människor som med åren lärt sig hur de ska kunna hålla sjukdomen i schack och må bra/fungera.
Men det är också helt individuellt, man får vackert se till individen.
Där är inget problem förrän det är ett problem.

 

[Aliche]

Jag tycker fortfarande du förutsätter att varje vuxen inblandad måste kunna ta hand om barnet själv. Konsekvensen av att man inte gör det, är väl att någon annan av föräldrarna måste ta hela ansvaret i perioder. Inte att barnet ska behöva lida.

Om man är medveten om den risken, självinsikt, och överens i gruppen av vuxna kring barnet om hur man ska hantera det finns det nog goda förutsättningar.

Men jag förstår vad du menar.

Fast att alla vuxna inblandade är överens om hur det ska skötas när X mår dåligt och inte kan ta hand om sitt barn har ju ingenting med hur barnet känner sig inför sin sjuka förälder. Barnet kommer ju fortfarande vara medveten och känna av sin sjuka förälder oavsett om det finns ett bra säkerhetsnät för de praktiska sakerna som mat, kläder osv. absolut är det ju bättre när det finns människor runtomkring än om det inte gjorde det men lösning av de praktiska bitarna runt barnet kommer inte göra någonting för hur barnet upplever det känslomässiga inför föräldern. Man måste skilja på det praktiska och känslomässiga för barnet. Och igen det jag beskriver handlar om återkommande och svåra psykiska problem inte en period nån gång ibland när man har det lite tufft som förälder. För det har ju alla någon gång

 

[Grazing]

Slutsatsen lite i denna tråd drar jag lite att, inte nämna sina psykiska problem eller svårigheter om man planerar barn, risken att bli klassad som dålig förälder i förväg är enormt stor. Annars är det så enkelt att känner individen att ja, jag klarar av det här och har bra partner som hjälper till, ja, då kan man ha barn oavsett sin diagnos om man har någon. Oavsett hur många "återfall" man fått tidigare i livet.

Uppenbart enligt en del här så kommer jag aldrig bli en lämplig förälder oavsett.

 

[Aliche]

Slutsatsen lite i denna tråd drar jag lite att, inte nämna sina psykiska problem eller svårigheter om man planerar barn, risken att bli klassad som dålig förälder i förväg är enormt stor. Annars är det så enkelt att känner individen att ja, jag klarar av det här och har bra partner som hjälper till, ja, då kan man ha barn oavsett sin diagnos om man har någon.

Sen finns det ju som sagt svåra genetiska sjukdomar som kan nedärvas och då menar jag inte "enkla" saker som olika sårbarheter.

Uppenbart enligt en del här så kommer jag aldrig bli en lämplig förälder oavsett.

Vilken offerkofta-tolkning...
Det är ingen som har sagt att man per automatik blir en dålig förälder om man har psykiska svårigheter, oavsett vilka det är. De allra flesta verkar fullt medvetna om att det precis som vid fysiska åkommor finns massor med grader och variationer av psykisk ohälsa och alla är inte totalt handikappande. Det jag tycker de flesta har varit väldigt tydliga med är att man måste själv som individ (alla!) kritisk känna efter om jag faktiskt klarar av allt som har med barn att göra eller om jag bara väldigt gärna VILL ha barn oavsett mina förutsättningar, om jag mår extremt dåligt av stress och får ångest av att behöva ta ansvar och beslut så kanske det inte är lämpligt att skaffa barn så länge det känns så. Barn och speciellt små spädbarn är en enorm påfrestning för alla oavsett psykisk eller fysisk ohälsa eller inget av det, lite sömn under långa perioder, svårt att planera framåt eftersom allt kan hända, man är aldrig ledig som förälder utan ansvaret ligger alltid på mig som förälder att se till att mitt barn är säkert och får det som den behöver både praktiskt och känslomässigt. Det är samma för alla! Sen har vissa individer svårare att hantera eller ens klara av den typen av press och ansvar och då kanske man inte ska utsätta varken sig själv eller ett barn om det finns en stor risk att jag som förälder hamnar i återkommande depressioner, ångestattacker och liknande. Samma gäller för fysiska problem.

 

[Grazing]

Vilken offerkofta-tolkning...
Det är ingen som har sagt att man per automatik blir en dålig förälder om man har psykiska svårigheter, oavsett vilka det är. De allra flesta verkar fullt medvetna om att det precis som vid fysiska åkommor finns massor med grader och variationer av psykisk ohälsa och alla är inte totalt handikappande. Det jag tycker de flesta har varit väldigt tydliga med är att man måste själv som individ (alla!) kritisk känna efter om jag faktiskt klarar av allt som har med barn att göra eller om jag bara väldigt gärna VILL ha barn oavsett mina förutsättningar, om jag mår extremt dåligt av stress och får ångest av att behöva ta ansvar och beslut så kanske det inte är lämpligt att skaffa barn så länge det känns så. Barn och speciellt små spädbarn är en enorm påfrestning för alla oavsett psykisk eller fysisk ohälsa eller inget av det, lite sömn under långa perioder, svårt att planera framåt eftersom allt kan hända, man är aldrig ledig som förälder utan ansvaret ligger alltid på mig som förälder att se till att mitt barn är säkert och får det som den behöver både praktiskt och känslomässigt. Det är samma för alla! Sen har vissa individer svårare att hantera eller ens klara av den typen av press och ansvar och då kanske man inte ska utsätta varken sig själv eller ett barn om det finns en stor risk att jag som förälder hamnar i återkommande depressioner, ångestattacker och liknande. Samma gäller för fysiska problem.

Offerkofta? Du skrev det här, "Och igen det jag beskriver handlar om återkommande och svåra psykiska problem inte en period nån gång ibland när man har det lite tufft som förälder. För det har ju alla någon gång"

Hur menar du att jag ska tolka det? Det är ju precis "sån" jag är, jag har inte haft någon enstaka dipp i mitt liv. Även med hästen så fick jag dippar dock där det inte gick långt och jag var snabbt tillbaka igen. Varför skulle jag trots det inte klara av spädbarn? Vad vet du om vad jag skulle klara av och inte klara av? Dessutom är man förhoppningsvis som sagt två stycken med barnet vilket gör att man avlastar varandra. Liksom vad vet du om vad jag hade klarat av för press, jag klarar trots allt av enorm press trots att jag är en sån som du beskriver som inte klarar av det.

Vet att du inte skriver om mig personligen men dom som du beskriver inte ska ha barn, dom som har haft återfall osv osv, det är sånna som mig. Dock har jag kommit långt när det kommer till hur jag ska hantera saker och ting. Och jag vet att med en sådan uppgift så faller inte jag så djupt ner igen. Men som sagt, man får ju inte falla alls tydligen.

 

[Myrten]

Slutsatsen lite i denna tråd drar jag lite att, inte nämna sina psykiska problem eller svårigheter om man planerar barn, risken att bli klassad som dålig förälder i förväg är enormt stor. Annars är det så enkelt att känner individen att ja, jag klarar av det här och har bra partner som hjälper till, ja, då kan man ha barn oavsett sin diagnos om man har någon. Oavsett hur många "återfall" man fått tidigare i livet.

Uppenbart enligt en del här så kommer jag aldrig bli en lämplig förälder oavsett.

Hur menar du att tystnad skulle vara bra för barnet? För det är väl där, barnets välbefinnande, frågan ligger, inte hur omgivningen reagerar?

Min mamma var ett ensamkommande flyktingbarn. Att vid fyra år ålder skickas bort från sin familj gjorde att hon levde hela sitt liv i utanförskap och av och till depression. I grunden fanns också trauma baserat på krigsupplevelser. Mamma tog dock aldrig tag i sina maror. Hon gick aldrig i terapi utan dolde sitt tillstånd. Utåt sett var hon en annan person än den hon visade mot sin familj och framförallt mot sin äldsta dotter, dvs jag. Utåt var hon social, välfungerande och charmig. Medan jag utsattes för psykisk misshandel under min uppväxt. Ja, det hände att hon slog mig också.

Resultatet? Föga förvånande lever även jag mitt liv i någon form av utanförskap. Jag har väldigt svårt att känna starka känslor (att bekämpa dem var en strategi hela uppväxten, annars kunde vad som helst hända) och svårt att knyta an. "Lycklig" är ett ord, en bokstavskombination. Min grundsyn på livet är svart, men ändå gillar jag det. Efter fem års terapi för några år sedan mår jag bättre, mest för att jag förstod vad som hände och att det inte var mitt fel. Men några barn blev det aldrig. Jag var livrädd att upprepa den syn på föräldraskap som jag själv växte upp i.

Ibland tänker jag att allt ganska enkelt kunnat vara annorlunda. OM mamma insett att hon behövt hjälp! Hade hon kommit till insikt och rett ut sina problem tror jag att mycket (inte allt, för pappa hade också vissa issues) varit annorlunda. Men nu skulle det mörkas, tystas och hållas fasad. Fy fan!

Så hur skulle det vara bra för barnet att vara tyst om föräldrars sjukdomar?

 

[Grazing]

Hur menar du att tystnad skulle vara bra för barnet? För det är väl där, barnets välbefinnande, frågan ligger, inte hur omgivningen reagerar?

Vad menar du? Kan man inte gå och få hjälp och prata med vården osv utan att man måste gå och nämna det för alla "privatpersoner" runt omkring? Jag tvivlar inte ett dugg på att tex min psykolog skulle tvivla på mig som förälder.

Aldrig kan jag säga att jag skulle prata med bekanta eller folk som inte är någon slags vårdkontakt om mina psykiska problem när man mer och mer får höra om fördommar hit och dit och förutfattade meningar. Möjligtvis mina vänner jag har kvar sen förr som vet om vad jag klarar och inte klarar av som faktiskt förstår och kan stötta i svårare situationer utan att dömma ut en.

Det finns en anledning att jag klarar mig såpass som jag gör och det har varit att jag faktiskt jobbar med mig själv. Och en enormt stor del hästens förtjänst att jag kom in på en friskare riktning i livet.

 

[Myrten]

@Grazing - jag menar det jag skriver. Inledningen på det inlägg jag svarade på handlade som jag tolkade det inte om dig och dina vårdkontakter utan var generellt hållet. Jag har inga synpunkter på dig som förälder. Däremot reagerar slutsatsen du inleder inlägget med.

 

[Mia_R]

Med den logiken kanske du inte borde diskutera feminism då eftersom det kanske är känsligt för dig som är kvinna, och männen är ju inte intresserad av att diskutera "dina" problem.

Du borde kanske inte diskutera alls eftersom du påstår både det ena och det andra istället för antar. Hur var det nu med att bli personlig ..?

 

[monster1]

Du borde kanske inte diskutera alls eftersom du påstår både det ena och det andra istället för antar. Hur var det nu med att bli personlig ..?

Vad är det jag antar, att du är kvinna och diskuterar feminism?

 

[sjoberga]

Så hur skulle det vara bra för barnet att vara tyst om föräldrars sjukdomar?

Jag tror precis som du att det är av stor skada att hyssja och dölja. Det är då man får barnet att känna skuld för situationen, istället för att det finns rationella förklaringar. Barn missar inte problemen, men kan mycket väl göra, för egen del, destruktiva analyser om varför.

Däremot tror jag att normaluppväxten präglas av diverse problem i omgivningen och att det inte alls behöver ge dysfunktionella medmänniskor och medborgare. Jag är inte heller säker på att den minoritet som växer upp i stabila förhållanden och aldrig får se problem på nära håll, blir särskilt goda medmänniskor och medborgare. Att få se världen som den är och få en bredare förståelse för att människor inte är vare sig perfekta eller alltid mår bra, tror jag är mycket nyttiga erfarenheter.

 

[monster1]

Vad är det jag antar, att du är kvinna och diskuterar feminism?

Är det personligt att vara kvinna och diskutera feminism?

 

[Grazing]

Jag menar det jag skriver. Inledningen på det inlägg jag svarade på handlade som jag tolkade det inte om dig och dina vårdkontakter utan var generellt hållet. Jag har inga synpunkter på dig som förälder. Däremot reagerar slutsatsen du inleder inlägget med.

Vad? Jag menar det jag skriver också. Med alla fördommar som råder, med alla förutfattade meningar folk har om psykiska tillstånd, så är det bättre att hålla tyst om det om man inte vill bli sänkt. För jo, vem som helst skulle kunna bli sänkt när folk säger att du kan inte göra det och du kan inte göra det. Det gör inte direkt livet lättare även om man vet med sig att man klarar av livet.

Jag ser inte att det är värt den risken genom att berätta för människor i allmänhet hur man mår. Speciellt inte eftersom det är såpass mycket fördommar, väldigt synt egentligen för man borde prata om det mer, skylta om det mera, att jag är sån och sån och klarar av det här trots kämpandet som varit i livet, eller det kanske är snarare pga av det som man klarar sig så bra ändå och har en enorm styrka, för det är vad som krävs för att klara sig ur sådana måenden.

Sen har jag inte skrivit någonstans att man ska hålla tyst för barnet, ser det snarare så att för barnets del så är det bra att den vet om att livet faktiskt inte är tipptopp jämt och ständigt och att man förklarar vad problemet är.

Sen har jag aldrig skrivit någonstans om att man ska hålla tyst för barnet, snarare tvärtom.

 

[Aliche]

@Grazing fast om du läste vad jag faktiskt skrev:
"Det jag tycker de flesta har varit väldigt tydliga med är att man måste själv som individ (alla!) kritisk känna efter om jag faktiskt klarar av allt som har med barn att göra eller om jag bara väldigt gärna VILL ha barn oavsett mina förutsättningar, om jag mår extremt dåligt av stress och får ångest av att behöva ta ansvar och beslut så kanske det inte är lämpligt att skaffa barn så länge det känns så." med tanke på hur du tolkade mitt inlägg så gör du precis det som du tycker andra gör fel, buntar ihop allt psykiskt omående. Jag skrev OM man har sådana problem att det är stress och ansvar som man mår sämst av så är barn kanske inte någon bra ide så länge man känner så. Jag säger ingenstans att man inte kan bli bättre eller komma igenom sina svårigheter men alla blir inte bättre. Jag säger heller ingenstans att det inte spelar någon roll vilken typ av psykiska svårigheter man har. Jag poängterade ju att så länge man känner att man inte ser någon ljusning i sitt dåliga mående så anser jag inte att det är ansvarsfullt att skaffa barn i det läget, det är inte schysst mot barnet. Hur är det att jag talar om för dig vad du klarar av och inte? Jag har själv varit sjukskriven för depression och tagit mig igenom det och mår nu mycket bättre och anser inte att jag inte skulle klara av barn bara för jag varit deprimerad tidigare (just nu vill jag men det är en annan sak) så jag är fullt medveten om att allt psykiskt omående inte är detsamma.

Du läser och tolkar alla inlägg som ett påhopp mot hur du mår och mot psykiskt mående som begrepp och att jag talar om för dig vad du klarar av och inte. Att läsa så och tolka vad andra säger som att de ifrågasätter dig och nedvärderar din förmåga som potentiell förälder och därmed dra alla i tråden över en kam anser jag vara lite offerkofta, ja.

 

[Grazing]

Du läser och tolkar alla inlägg som ett påhopp mot hur du mår och mot psykiskt mående som begrepp och att jag talar om för dig vad du klarar av och inte. Att läsa så och tolka vad andra säger som att de ifrågasätter dig och nedvärderar din förmåga som potentiell förälder och därmed dra alla i tråden över en kam anser jag vara lite offerkofta, ja.

Igen då, du skrev såhär, Och igen det jag beskriver handlar om återkommande och svåra psykiska problem inte en period nån gång ibland när man har det lite tufft som förälder. För det har ju alla någon gång" Varken mer eller mindre så var det den mening du skrev och den meningen som jag tog åt mig av. Inte svårare än så. För varför skriver du så om du inte menar det på det sättet.

Sen kan det hända att du någongång skrivit att det beror på det och det osv att det beror på om man ser någon ljusning eller liknande, för övrigt så svarade jag nog på det att jag tvivlar starkt på att folk som är mer eller mindre apatiska av deppighet och nedstämdhet sitter och planerar barn och familjeliv. Men du skrev det du skrev och inget jag har liksom tolkat på mitt sätt. Hur ska jag tolka den meningen menar du?

Det finns för övrigt otroligt många olika sortes stress och det är många faktorer som avgör hur man klarar den stressen. Jag klarar inte jättestress på jobbet tex däremot med hästen så klarar jag av det bra. Ansvar på jobbet tex där mycket hänger på mig och endast mig, helst inte. Som sagt, det är olika. Jag är otroligt stresskänslig men det gäller inte all stress.