Skaffa barn trots psykisk ohälsa?

[Squie]

Jag tänkte så här när jag var sjuk. Aldrig att jag sätter ett barn till livet då jag själv inte kan ta hand om mig själv. Det vore inte moraliskt förvarbart.

Hur du gör TS, det är ingen som kan bestämma åt dig.

 

[Aliche]

Jag reagerar lite på de i den här tråden som frågar TS om hon har ett kontaktnät som kan ta hand om barnet om det skulle uppstå perioder med dåligt mående så TS själv inte kan ta hand om sitt barn. Det är väl inte det som borde vara det viktiga utan om det är försvarbart att behöva lämna bort sitt barn under perioder för man själv mår så dåligt, det är ju inte som att det inte påverkar barnet även om det får det den behöver i form av mat, kläder, kramar osv. Att behöva växa upp med att ibland behöva bo hos andra eller kanske att mamma bara inte orkar prata med barnet eller har förmågan att krama, natta, läsa, mata, bada osv är för mig inte ansvarsfullt. Det borde inte handla om huruvida man kan lösa barnpassningen med hjälp av kontaktnät utan om det är ansvarsfullt att behöva lösa det pga psykiskt mående. Jag växte upp med en psykiskt störd (inte samma som TS jag vet!) förälder där min andra förälder var världens finaste och samma med mormor och morfar men alla andra runtomkring kan vara hur underbara som helst men det väger aldrig upp det man står ut med från den som mår dåligt eller är sjuk. Tyvärr.

Till TS, jag förstår absolut att barn är något du längtar efter och självklart önskar jag att du hittar ett sätt att uppylla den drömmen. Kanske kan du prata med din psykolog om hur man skulle kunna hantera dina problem utifrån drömmen att skaffa barn?

 

[Mia_R]

Du borde slutat diskutera för två inlägg sedan. Om man inte vill diskutera mer är det ju bara att sluta, istället för att trycka ned den man diskuterar med.

Jag har inte i något av mina inlägg gått till något personangrepp mot dig utan enbart hållit mig till ämnet, så jag hade verkligen uppskattat om du låtit bli att angripa mig.

Som sagt tar du det personligt, men jag har inte varit ute efter att angripa dig personligen. Jag har lika stor rätt som alla andra att svara på inlägg i olika trådar så du kan ju sluta läsa dem om du tycker det är personangrepp.

 

[Thera]

Jag är också diagnosticerad med GAD samt OCD.

Har under perioder mått skitdåligt, även om det funnits helt besvärsfria perioder också.

För mig hade alternativet att inte skaffa barn fått mig att må ännu sämre, det var liksom inget alternativ.

Min son är nyss fyllda 3 år och han är den största lycka jag varit med om, utan honom hade jag mått så mycket sämre.
Mer lättsam och glad unge får man leta efter, där är jag glad att han ärvt sitt fars kynne.

Även jag har haft dagar då man inte orkat nånting och ångesten har liksom förlamat en, men där tycker jag snarare det hjälpt en att ha barn.

Man är liksom tvungen att ta sig upp ändå, för hans skull. Det går inte att dra täcket över huvudet när ångesten river i en, man måste ändå plocka fram frukost och göra sig i ordning för förskolan.

Nu vet jag inte hur pass dåligt du mår, allt är ju väldigt individuellt.

Men så här har det varit för mig.

 

[No1]

Du verkar ha tolkat in stora värderingar utifrån att jag tycker att man ska ta ansvar för sitt eventuella föräldraskap och skaffa born om man tror sig ha förmåga att ta hand om barn. Oavsett om det är psykisk sjukdom eller ekonomisk situation eller social situation eller kroppslig sjukdom (nej, jag tycker inte att en person med flera diabeteskomplikationer ska skaffa barn heller).

Läroböcker i psykatri får väl duga som källa, misstänker jag, exempelvis av Cullenberg.

Det finns så mycket mer att ta i beaktande utöver det egna perspektivet.
Hur är det att växa upp med en förälder som mår dåligt pga sjukdom, missbruk etc?
Vad jag förstått är det många gånger ett helvete.
Ett helvete som många gånger påverkar den växande individen negativt.
Föräldrar påverkar sina barn i både stort och smått och det är inte alltid det blir bra:

http://www.inspsf.se/publicerat/Publikation+detaljvy//sjukfranvaro_over_generationer.cid4904

 

[monster1]

Jag tycker att stora delar av den här tråden väldigt tydligt visar på den stigmatisering som fortfarande finns kring psykisk sjukdom. Det är den inställningen som finns hos de människor som uppvisas här som gör att man inte talar fritt som sin psykiska sjukdom utan rädsla för att bli dömd och underminerad.

Det finns säkerligen massor av människor kring er som har en psykisk sjukdom som ni eller deras omvärld aldrig märker av. Dessa hamnar inte på löpsedlarna eller hos socialen eller i någons ledsamma barndoms berättelse. Simon Kyaga (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/386830?programid=2071) pratade i sitt sommarprogram om psykiskt sjuka som den mest diskriminerade gruppen i samhället, man är ansedd som kriminell, otillräknelig och nu bör man heller inte föröka sig eftersom man skadar sina barn.

 

[Aliche]

Jag tycker att stora delar av den här tråden väldigt tydligt visar på den stigmatisering som fortfarande finns kring psykisk sjukdom. Det är den inställningen som finns hos de människor som uppvisas här som gör att man inte talar fritt som sin psykiska sjukdom utan rädsla för att bli dömd och underminerad.

Det finns säkerligen massor av människor kring er som har en psykisk sjukdom som ni eller deras omvärld aldrig märker av. Dessa hamnar inte på löpsedlarna eller hos socialen eller i någons ledsamma barndoms berättelse. Simon Kyaga (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/386830?programid=2071) pratade i sitt sommarprogram om psykiskt sjuka som den mest diskriminerade gruppen i samhället, man är ansedd som kriminell, otillräknelig och nu bör man heller inte föröka sig eftersom man skadar sina barn.

Fast alltså när det gäller barn ska väl deras välmående och hur de påverkas komma före att man VILL ha barn. Har du växt upp med en psykiskt sjuk eller psykiskt störd förälder? Har du någon aning om vilken påfrestning och påverkan en förälder som i perioder mår otroligt dåligt har? Jag anser det inte vara diskriminerande av psykiskt sjuka, utan det handlar om att ta sitt ansvar som vuxen att inte i onödan utsätta barn för det livet som det innebär. Att tro att det inte gör någonting för barnet att man i omgångar måste låta barnet bo hos vänner eller familj för man mår så dåligt så man inte kommer ur sängen eller inte kunna vara glad med sina barn är ju naivt. Nu växte jag upp med en förälder som har en psykisk störning vilket inte är samma sam som att vara deprimerad eller lida av ångest och liknande diagnoser, men trots att jag hade andra omkring mig som var helt fantastiska människor så kan det aldrig väga upp den som inte kan ge ett barn det som den behöver i form av stöd, kärlek, uppmuntran osv. Det kanske låter hårt men jag anser inte att man ska skaffa barn om man är medveten om att man kommer ha perioder när man inte själv kan tillgodose des behov och än mer när man lider av någonting som är ärftligt, är det ansvarsfullt?
Absolut kan alla hamna i svåra situationer och påverkas av olika saker som förälder som man inte kan förutse och som man mår dåligt av men om man VET att man har återkommande stora svårigheter med depression, ångest, panikkänslor, psykoser och liknande så bör man överväga om det är något man vill utsätta ett barn för. Att tro att barn inte känner av när föräldrar låtsas må bra när de egentligen inte gör det är naivt, barn är så otroligt mycket mer uppmärksamma och lättpåverkade av sinnesstämningar än vad många tror.

 

[monster1]

Fast alltså när det gäller barn ska väl deras välmående och hur de påverkas komma före att man VILL ha barn. Har du växt upp med en psykiskt sjuk eller psykiskt störd förälder? Har du någon aning om vilken påfrestning och påverkan en förälder som i perioder mår otroligt dåligt har? Jag anser det inte vara diskriminerande av psykiskt sjuka, utan det handlar om att ta sitt ansvar som vuxen att inte i onödan utsätta barn för det livet som det innebär. Att tro att det inte gör någonting för barnet att man i omgångar måste låta barnet bo hos vänner eller familj för man mår så dåligt så man inte kommer ur sängen eller inte kunna vara glad med sina barn är ju naivt. Nu växte jag upp med en förälder som har en psykisk störning vilket inte är samma sam som att vara deprimerad eller lida av ångest och liknande diagnoser, men trots att jag hade andra omkring mig som var helt fantastiska människor så kan det aldrig väga upp den som inte kan ge ett barn det som den behöver i form av stöd, kärlek, uppmuntran osv. Det kanske låter hårt men jag anser inte att man ska skaffa barn om man är medveten om att man kommer ha perioder när man inte själv kan tillgodose des behov och än mer när man lider av någonting som är ärftligt, är det ansvarsfullt?
Absolut kan alla hamna i svåra situationer och påverkas av olika saker som förälder som man inte kan förutse och som man mår dåligt av men om man VET att man har återkommande stora svårigheter med depression, ångest, panikkänslor, psykoser och liknande så bör man överväga om det är något man vill utsätta ett barn för. Att tro att barn inte känner av när föräldrar låtsas må bra när de egentligen inte gör det är naivt, barn är så otroligt mycket mer uppmärksamma och lättpåverkade av sinnesstämningar än vad många tror.

Ja, men jag visste inte om det förrän jag blev vuxen och vederbörande berättade det för mig när vi diskuterade mina problem. Det är alltså min fungerande förälder som hade problem med återkommande lågt stämningsläge, vilket jag INTE märkte av alls.

Jag tror absolut det KAN vara jättejobbigt att växa upp med en svårt sjuk förälder oavsett vilken sjukdom det gäller. Det betyder fortfarande inte att alla med psykiska sjukdomar blir så svårt sjuka som du beskriver. Det finns grader av psykisk sjukdom precis som inom fysiska sjukdomar och man kan bli frisk.

Huruvida just TS bör skaffa barn eller ej är något mellan henne, hennes sambo och hennes behandlande läkare inte ett gäng tyckare på ett internetforum.

 

[No1]

Jag tycker att stora delar av den här tråden väldigt tydligt visar på den stigmatisering som fortfarande finns kring psykisk sjukdom. Det är den inställningen som finns hos de människor som uppvisas här som gör att man inte talar fritt som sin psykiska sjukdom utan rädsla för att bli dömd och underminerad.

Det finns säkerligen massor av människor kring er som har en psykisk sjukdom som ni eller deras omvärld aldrig märker av. Dessa hamnar inte på löpsedlarna eller hos socialen eller i någons ledsamma barndoms berättelse. Simon Kyaga (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/386830?programid=2071) pratade i sitt sommarprogram om psykiskt sjuka som den mest diskriminerade gruppen i samhället, man är ansedd som kriminell, otillräknelig och nu bör man heller inte föröka sig eftersom man skadar sina barn.

Möjligheten att notera en persons psykiska sjukdom är många gånger situationsbunden vilket innebär att - JA - man kan mycket väl missa sina medmänniskors psykiska sjukdomar.
Sannolikheten att en partner, en arbetsgivare , ett barn - slipper uppleva påfrestningarna/egenheterna det många gånger innebär - är väl rätt minimal.

 

[Aliche]

Ja, men jag visste inte om det förrän jag blev vuxen och vederbörande berättade det för mig när vi diskuterade mina problem. Det är alltså min fungerande förälder som hade problem med återkommande lågt stämningsläge, vilket jag INTE märkte av alls.

Jag tror absolut det KAN vara jättejobbigt att växa upp med en svårt sjuk förälder oavsett vilken sjukdom det gäller. Det betyder fortfarande inte att alla med psykiska sjukdomar blir så svårt sjuka som du beskriver. Det finns grader av psykisk sjukdom precis som inom fysiska sjukdomar och man kan bli frisk.

Huruvida just TS bör skaffa barn eller ej är något mellan henne, hennes sambo och hennes behandlande läkare inte ett gäng tyckare på ett internetforum.

Nä fast om TS startar en tråd om hur man tänker om psykisk sjukdom och barn så är det väl rätt naturligt att folk svarar och diskuterar?
Vidare skrev jag inte att ALLA med psykisk sjukdom inte ska skaffa barn, jag skrev när den psykiska sjukdomen är såpass påtaglig och omfattande att man som vuxen är medveten om att man kommer ha stora problem med depressioner och ångest även i framtiden och kanske resten av livet, då- anser jag inte att det är rättvist att utsätta ett barn för det.

 

[monster1]

Möjligheten att notera en persons psykiska sjukdom är många gånger situationsbunden vilket innebär att - JA - man kan mycket väl missa sina medmänniskors psykiska sjukdomar.
Sannolikheten att en partner, en arbetsgivare , ett barn - slipper uppleva påfrestningarna/egenheterna det många gånger innebär - är väl rätt minimal.

Vad baserar du det på?

Jag tycker snarare att det är jättesvårt att få folk att fatta att man kan må dåligt fastän man fungerar bra. Fastän man uttryckligen berättar exakt hur dåligt man mår så går det inte in. De kan inte förstå hur jag som verkar så "normal och klok" skulle kunna må så dåligt på insidan och då har jag mått väldigt, väldigt dåligt. Då talar jag just om mina föräldrar, min arbetsgivare, den mannen jag har en relation med osv... Alltså min närmaste omgivning. Så det du skriver tror jag inte alls på.

 

[Aliche]

@monster1 Fast att få andra i sin omgivning att förstå att man mår dåligt fast man ser "normal" ut är inte samma sak som att ett barn inte känner av sin förälders sinnestämning och påverkas av deras dåliga perioder. Att leva som barn svårt med en psykiskt sjuk förälder är inte detsamma som att träffa de på jobbet eller att ha de som vuxna egna barn. Det är en helt annan upplevelse. Och på samma sätt som andra kan ha svårt att förstå varför du mår dåligt som ser "normal" ut på utsidan, lika svårt kan det vara för en förälder att se hur deras sjukdom påverkar sitt barn, barn är extremt bra på att låtsas, kompensera, säga rätt saker och hålla fasaden uppe även när de är mycket små. Jag vet för jag gjorde det själv sen jag kan ens minnas.

 

[escodobe]

Ja, men jag visste inte om det förrän jag blev vuxen och vederbörande berättade det för mig när vi diskuterade mina problem. Det är alltså min fungerande förälder som hade problem med återkommande lågt stämningsläge, vilket jag INTE märkte av alls.

Jag tror absolut det KAN vara jättejobbigt att växa upp med en svårt sjuk förälder oavsett vilken sjukdom det gäller. Det betyder fortfarande inte att alla med psykiska sjukdomar blir så svårt sjuka som du beskriver. Det finns grader av psykisk sjukdom precis som inom fysiska sjukdomar och man kan bli frisk.

Huruvida just TS bör skaffa barn eller ej är något mellan henne, hennes sambo och hennes behandlande läkare inte ett gäng tyckare på ett internetforum.

Det är givetvis inte buke som bestämmer om någon ska skaffa barn eller ej. Däremot är buke ett diskussionsforum. Där man diskuterar.

Visst, var fjärde person drabbas någon gång av psykisk ohälsa. Men hur illa man drabbas och om man blir frisk eller en varierar. Det är en enorm skillnad på att skaffa barn om man haften depression som man återhämtat sig från och om besvären man har är hanterbara mot om man har riktigt svåra kroniska problem.


En svår depression är en dödlig sjukdom. Det är inget man kan maskera så att det inte märks i ens föräldraskap.

Det är definitivt inte en enkel fråga.

 

[Korven]

@monster1 Fast att få andra i sin omgivning att förstå att man mår dåligt fast man ser "normal" ut är inte samma sak som att ett barn inte känner av sin förälders sinnestämning och påverkas av deras dåliga perioder. Att leva som barn svårt med en psykiskt sjuk förälder är inte detsamma som att träffa de på jobbet eller att ha de som vuxna egna barn. Det är en helt annan upplevelse. Och på samma sätt som andra kan ha svårt att förstå varför du mår dåligt som ser "normal" ut på utsidan, lika svårt kan det vara för en förälder att se hur deras sjukdom påverkar sitt barn, barn är extremt bra på att låtsas, kompensera, säga rätt saker och hålla fasaden uppe även när de är mycket små. Jag vet för jag gjorde det själv sen jag kan ens minnas.

Samma här, fast mina föräldrar hade nog ingen aning om att de egentligen hade både en och två diagnoser var. Min pappa fick medicin i 55års ålder och sa att varför fick jag inte det här för 40 år sen? Han hade nog GAD och OCD och nåt mera. De skulle inte ha haft barn. Men gjorde väl så gott de kunde i sin stora dysfunktionella omgivning.

 

[escodobe]

Vad baserar du det på?

Jag tycker snarare att det är jättesvårt att få folk att fatta att man kan må dåligt fastän man fungerar bra. Fastän man uttryckligen berättar exakt hur dåligt man mår så går det inte in. De kan inte förstå hur jag som verkar så "normal och klok" skulle kunna må så dåligt på insidan och då har jag mått väldigt, väldigt dåligt. Då talar jag just om mina föräldrar, min arbetsgivare, den mannen jag har en relation med osv... Alltså min närmaste omgivning. Så det du skriver tror jag inte alls på.

Det finns liksom grader i helvetet.

 

[Grazing]

Nä fast om TS startar en tråd om hur man tänker om psykisk sjukdom och barn så är det väl rätt naturligt att folk svarar och diskuterar?
Vidare skrev jag inte att ALLA med psykisk sjukdom inte ska skaffa barn, jag skrev när den psykiska sjukdomen är såpass påtaglig och omfattande att man som vuxen är medveten om att man kommer ha stora problem med depressioner och ångest även i framtiden och kanske resten av livet, då- anser jag inte att det är rättvist att utsätta ett barn för det.

Men det går inte att resonera såhär. Nu vet jag inte vad du menar med "psykiska sjukdomar" men depressioner, personlighetsstörningar osv är ett tillstånd man har. Ett tillstånd som faktiskt går att kontrollera och lära sig leva med och till och med bli frisk från. Ett tillstånd som går att förändra med rätt behandling. Ofta förändras det otroligt mycket bara genom omställningar i livet.

Då är det ju svårt att avgöra, vilken nivå av sårbarhet sätter gränsen för att man ska "få" skaffa barn. Vem avgör vem som är "frisk" och inte? Liksom vad är "friskt" ens? Hur är en frisk person utan några psykiska problem? Finns det ens sådana?

Jag har haft "friska" föräldrar och ändå har det blivit som det blivit för mig, liksom, hade en vän som hade en smått depressiv mamma som det gick jättebra för. Jag tycker det är löjligt att säga att om man har den och den psykiska sjukdomen ska man inte ha barn, man kan gott och väl lära sig hantera den och få barn och barnen kommer ha det bra ändå.

Däremot om man är i ett väldigt dåligt tillstånd, nej, då ska man inte medvetet skaffa barn, man bör ha koll på sig själv först. Man bör inte bestämma sig när man ligger apatisk på psyk att japp, ska skaffa barn. Men har man hittat en fungerande behandlning, man mår okej och livet är hållbart och man har ett bra stöd från omgivningen, då är det inte problem att skaffa barn.

 

[Aliche]

Samma här, fast mina föräldrar hade nog ingen aning om att de egentligen hade både en och två diagnoser var. Min pappa fick medicin i 55års ålder och sa att varför fick jag inte det här för 40 år sen? Han hade nog GAD och OCD och nåt mera. De skulle inte ha haft barn. Men gjorde väl så gott de kunde i sin stora dysfunktionella omgivning.

Jag växte upp med en pappa med patologisk narcisisstisk personlighetsstörning, har jag insett i vuxen ålder, det är visserligen en störning och inte ett omående och idag har vi ingen kontakt då han själv inte anser sig ha gjort något fel, någonsin. Men oavsett så var det ingen i min omgivning som misstänkte hur extremt dåligt jag mådde pga honom då jag redan som väldigt väldigt liten lärde mig att kompensera honom och hans beteende, säga rätt saker, se glad ut, inte gråta, inte klaga helt enkelt för att livet blev lättare så och dessutom skämdes jag som barn att min pappa var så elak. Barn skäms ofta när de inte kan fixa det som är fel med föräldern oavsett om det är en psykisk störning, omående eller någon form av missbruk och det i sin tur gör att man som barn gör alt för att det inte ska synas utan hur man mår på insidan och allra mest gentemot den förälder som är upphovet till barnets mående.

 

[monster1]

Det finns liksom grader i helvetet.

Ja, det är ju det jag försöker förklara.

 

[Korven]

@Aliche Stackare

 

[monster1]

Det är givetvis inte buke som bestämmer om någon ska skaffa barn eller ej. Däremot är buke ett diskussionsforum. Där man diskuterar.

Visst, var fjärde person drabbas någon gång av psykisk ohälsa. Men hur illa man drabbas och om man blir frisk eller en varierar. Det är en enorm skillnad på att skaffa barn om man haften depression som man återhämtat sig från och om besvären man har är hanterbara mot om man har riktigt svåra kroniska problem.


En svår depression är en dödlig sjukdom. Det är inget man kan maskera så att det inte märks i ens föräldraskap.

Det är definitivt inte en enkel fråga.

Var tredje faktiskt, var fjärde drabbas av depression, var tredje av någon form av psykisk sjukdom.

Det är det som är hela min poäng. Sen tycker jag att man även på buke kan försöka ha lite känsla för vem man diskuterar med, det är fortfarande människor bakom tangentbordet/skärmen.