Skamtråden- när graviditeten är allt man inte vill

Panik

Trådstartare
Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli slaktade på tex familjeliv) och skamfyllda man kan prata om om gravid. Men jag måste. Anonymt nick o kommer nån på vem jag är så vänligen knip igen. O de som bara vill döma kan skriva annanstans, jag dömer mig själv tillräckligt.. (långt inlägg)

Jag är 30+ och vi blev inte gravida naturligt (så alla som tänker att man inte får ha önskningar eller tankar om en bebis för att man haft svårt att bli gravid- det är bullshit). Efter flera års försök tog det sig direkt med sjukvårdens hjälp. Tyvärr har jag haft enormt svårt att slappna av och njuta, för skräcken (inte bara rädsla/oro, en vedervärdig skräck varje dag) att få missfall var förlamande. Men var ändå så lycklig. Tog säkert tio gravtest bara för att få se plusset om och om igen. Tog kort på magen varje vecka och även om jag egentligen fattar att det typ bara är tarmar som svullnar upp osv så ville jag så gärna tänka att det var min blivande bebis som putade.. Tindrade över barnvagnar o barnkläder hela kvällarna. Köpte lite saker och tindrade ännu mer, fast jag fortfarande var livrädd över missfall. Smolket i glädjebägaren var mannen som dagen efter vi avslutat behandlingen fick kalla fötter och började säga saker som att han kanske kommer "dra när som helst när ungen är ute" och annat.. hemskt. Blev enormt sårad, detta har vi ju jobbat för under lång tid.. Men han blev bättre. Dock nu nyligen åter sämre, vi har bestämt att byta bostad då vi nu varit särbos ett litet tag pga jobb. Ska istället köpa gemensamt och större, billigare att bo ihop ändå osv. Men han fick åter kalla fötter (människan är nästan 40 kan tilläggas..). Sa saker som att vad vi än gör kommer det bli skit, han vill nog inte flytta, vill inte byta bil (han har liten tvåsitsig sportbil..) för det blir ju ändå mitt jobb att köra runt på barnet.. Har känt mig tvungen att börja så smått planera för att orka vara ensamstående mamma. Byta boende på egen hand, hur nu det ska gå.

Till saken hör kanske att jag även blev erbjuden mitt drömjobb (som jag pluggat och jobbat för att få sedan 2005) precis efter att vi plussat. Ville vara ärlig och säga att jag var gravid, det gällde ju bara ett vick på ett år och kontakter är allt inom den ytterst smala branschen med få tjänster runt om landet.. Men istället för att tacka för min ärlighet hörde jag inte av dem mer. Tänkte att det var ju trist men glädjen över graviditeten så mycket större.

Nu till problemet.. Om vi backar 10-14 dar var jag glad, förväntansfull, livrädd för missfall. För en vecka sedan mer likgiltig, orkade inte vara livrädd längre, blir det missfall så är det väl meningen. I helgen bröt jag ihop hemma hos min syster, helt oförberett. Satt bara o grät o kände att "det var inte så här jag ville ha det". En man som är mer ovillig än nåt annat o som inte stöttar alls. Spyr halva dagarna och har migrän jätteofta och därmed oro över att få skit på jobbet då chefen inte uppskattar frånvaro (får inte ta mina mediciner mot det pga graviditeten). Sover uselt. Oro över att hitta bostad, fixa själv eller trots allt våga försöka med mannen. Extremt tungt jobb framförallt psykiskt men även fysiskt med långa pass (vakna dygn bland annat) och en del manliga kollegor som är helt oförstående till att jag inte vill vara med på de delar av jobbet som innebär strålning. (Har rätt att låta bli men att orka ta diskussionen och få höra att man inte ska vara så nojig tar på krafterna..) Min syster blev så skärrad att hon ringde igår och försiktigt lade fram förslaget om att abort faktiskt inte behöver vara fel även i min ålder o trots att det varit svårt.. Hon hade aldrig sett mig så uppriven sa hon.

Idag fick jag svar på blodprovet vi betalat för som visar om fostret har en del fel, och det hade det inte. Det är en pojk (och här kommer skam del två), och jag ville verkligen verkligen (mer än jag trodde) ha en flicka. När jag var yngre runt 20 vägrade jag skaffa barn av den anledningen, att jag absolut ville ha dotter men inte son o då kändes det ju vettigt att låta bli helt av förklarliga skäl. Sedan tog barnlängtan över med alla år som gått och det där glömdes helt av. Grejerna jag köpt åt eventuell bebis är till och med åt det pojkiga hållet om man får säga så. Men nu- det bara brast. "Jag vill ju inte HA nån jäkla POJKE hur fan ska jag uppfostra en sådan SJÄLV" och tårarna sprutade. Igen. Jag har alltså gått från en lycklig tindrande gravid till ett känslomonster på typ tio dagar, snarare mindre. Jag får huvudvärk av att ens tänka på bebisgrejer, när det poppar upp reklam på Facebook osv med barnsaker blir jag irriterad, blöjreklamer med barn får mig snarare äcklad, usch massa barn, fy.. Vill göra allt utom att kolla på barngrejer och att inreda ett vidrigt barnrum och sen behöva stå ut med en unge som vill ha vapen och slagsmålsdockor och springa runt och slåss hela dagarna med andra smågrabbar.. Ja ni fattar. Det är sjukt. Jag fattar det. Jag känner inte igen mig själv.

Hade jag tyckt att detta kändes normalt hade jag gjort abort direkt, bokat tid idag om jag kunnat. Men jag vet ju att jag inte kände såhär förrän precis nu. Och det knäppaste är att min barnlängtan är stark nånstans ändå, men att det känns som att min egen hjärna undermedvetet avskyr just det här fostret. Jag vill ha barn, men inte det här. Jag blir till och med provocerad av att se rapporter om hur många våldtäkter som skett i sommar och känner att det är en sån jag går runt och bär på, sån som kommer terrorisera stackars tjejer.. Hatar magen, skäms över den, försöker hålla andan och dra in den när jag är ute för att den inte ska synas. Hatar att må illa. Vill gråta hela dagarna och lägga mig och sova i tio år. Likgiltig inför mannen som idag meddelat att han inte har tid o ork att följa med på ultraljudet nästa vecka..

Ja jag fattar att jag kommer ha upprört halva bukefalos nu. Jag vet att många kommer tycka att jag är sjuk i huvudet. Men jag har läst och läst på nätet, när jag nu ändå slagit upp numret för att ringa och diskutera abort.. Och sett att jag inte verkar vara ensam. Det står väldigt lite men finns bla en lång tråd där flera tjejer skriver att de känner precis som jag. Gått från att vara glada till att hata graviditeten, ångra att de blev gravida osv. Och jag läser att för en del släpper det lika fort som det kom. Men sedan tänker jag på alla här på forumet som skrivit i trådar om att de ångrat sina barn. Artikelserien i DN om kvinnor som inte ens tycker om sina barn. Sån vill jag ju inte bli. Jag har fått bli gravid men nu känns det som att jag blivit besatt av en jävligt bitter arg o ledsen djävul som ser fostret som roten till allt ont. Som vill ha barn men inte DET HÄR. Först var det bara äckelkänslor för graviditeten i sig, men när vi nu fick könet kändes det mer som att det vändes mot fostret. Jag vet att det antagligen finns en del att rota i psykologiskt här som bubblar upp- min biologiska far var inte särskilt närvarande och min styvfar var ett monster som terroriserade familjen och polisen var ständiga gäster i vårt hus när han misshandlat och dödshotat oss- vi borde blivit omhändertagna men man gjorde väl inte så där vi bodde på den tiden antar jag. Hela den delen av familjen som jag umgås med har enbart fått flickor.. Jag känner väl att jag inte alls vet hur man uppfostrar en pojke, kan inga grabbiga grejer, och ska mannen försvinna så står jag där själv.

Börjar verkligen förstå de där nyblivna mammorna som tar livet av sig på de mest brutala vis, för mår man såhär av att skaffa barn förstår jag om det blir för mycket, sedan alla skuldkänslor över att man inte är lycklig.. Finns det nån som känt något liknande eller har nåt råd? Desperat och så innerligt ledsen.. Är rädd för att göra abort också för det kanske inte går att bli gravid igen om jag ångrar mig, o tänk om jag tar bort ett friskt foster på grund av hormonspöken, leva med de skuldkänslorna..
 
Men usch, stackars dig vad jobbigt att må som du gör! Det måste ju finnas hjälp du kan få, att prata med någon innan du fattar något beslut? Jag förstår verkligen att det känns jobbigt när pappan inte stöttar- baserat på vad du berättar hade jag varit vansinnig och jätteledsen om det var min sambo som betedde sig så. :(
 
Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli slaktade på tex familjeliv) och skamfyllda man kan prata om om gravid. Men jag måste. Anonymt nick o kommer nån på vem jag är så vänligen knip igen. O de som bara vill döma kan skriva annanstans, jag dömer mig själv tillräckligt.. (långt inlägg)

Jag är 30+ och vi blev inte gravida naturligt (så alla som tänker att man inte får ha önskningar eller tankar om en bebis för att man haft svårt att bli gravid- det är bullshit). Efter flera års försök tog det sig direkt med sjukvårdens hjälp. Tyvärr har jag haft enormt svårt att slappna av och njuta, för skräcken (inte bara rädsla/oro, en vedervärdig skräck varje dag) att få missfall var förlamande. Men var ändå så lycklig. Tog säkert tio gravtest bara för att få se plusset om och om igen. Tog kort på magen varje vecka och även om jag egentligen fattar att det typ bara är tarmar som svullnar upp osv så ville jag så gärna tänka att det var min blivande bebis som putade.. Tindrade över barnvagnar o barnkläder hela kvällarna. Köpte lite saker och tindrade ännu mer, fast jag fortfarande var livrädd över missfall. Smolket i glädjebägaren var mannen som dagen efter vi avslutat behandlingen fick kalla fötter och började säga saker som att han kanske kommer "dra när som helst när ungen är ute" och annat.. hemskt. Blev enormt sårad, detta har vi ju jobbat för under lång tid.. Men han blev bättre. Dock nu nyligen åter sämre, vi har bestämt att byta bostad då vi nu varit särbos ett litet tag pga jobb. Ska istället köpa gemensamt och större, billigare att bo ihop ändå osv. Men han fick åter kalla fötter (människan är nästan 40 kan tilläggas..). Sa saker som att vad vi än gör kommer det bli skit, han vill nog inte flytta, vill inte byta bil (han har liten tvåsitsig sportbil..) för det blir ju ändå mitt jobb att köra runt på barnet.. Har känt mig tvungen att börja så smått planera för att orka vara ensamstående mamma. Byta boende på egen hand, hur nu det ska gå.

Till saken hör kanske att jag även blev erbjuden mitt drömjobb (som jag pluggat och jobbat för att få sedan 2005) precis efter att vi plussat. Ville vara ärlig och säga att jag var gravid, det gällde ju bara ett vick på ett år och kontakter är allt inom den ytterst smala branschen med få tjänster runt om landet.. Men istället för att tacka för min ärlighet hörde jag inte av dem mer. Tänkte att det var ju trist men glädjen över graviditeten så mycket större.

Nu till problemet.. Om vi backar 10-14 dar var jag glad, förväntansfull, livrädd för missfall. För en vecka sedan mer likgiltig, orkade inte vara livrädd längre, blir det missfall så är det väl meningen. I helgen bröt jag ihop hemma hos min syster, helt oförberett. Satt bara o grät o kände att "det var inte så här jag ville ha det". En man som är mer ovillig än nåt annat o som inte stöttar alls. Spyr halva dagarna och har migrän jätteofta och därmed oro över att få skit på jobbet då chefen inte uppskattar frånvaro (får inte ta mina mediciner mot det pga graviditeten). Sover uselt. Oro över att hitta bostad, fixa själv eller trots allt våga försöka med mannen. Extremt tungt jobb framförallt psykiskt men även fysiskt med långa pass (vakna dygn bland annat) och en del manliga kollegor som är helt oförstående till att jag inte vill vara med på de delar av jobbet som innebär strålning. (Har rätt att låta bli men att orka ta diskussionen och få höra att man inte ska vara så nojig tar på krafterna..) Min syster blev så skärrad att hon ringde igår och försiktigt lade fram förslaget om att abort faktiskt inte behöver vara fel även i min ålder o trots att det varit svårt.. Hon hade aldrig sett mig så uppriven sa hon.

Idag fick jag svar på blodprovet vi betalat för som visar om fostret har en del fel, och det hade det inte. Det är en pojk (och här kommer skam del två), och jag ville verkligen verkligen (mer än jag trodde) ha en flicka. När jag var yngre runt 20 vägrade jag skaffa barn av den anledningen, att jag absolut ville ha dotter men inte son o då kändes det ju vettigt att låta bli helt av förklarliga skäl. Sedan tog barnlängtan över med alla år som gått och det där glömdes helt av. Grejerna jag köpt åt eventuell bebis är till och med åt det pojkiga hållet om man får säga så. Men nu- det bara brast. "Jag vill ju inte HA nån jäkla POJKE hur fan ska jag uppfostra en sådan SJÄLV" och tårarna sprutade. Igen. Jag har alltså gått från en lycklig tindrande gravid till ett känslomonster på typ tio dagar, snarare mindre. Jag får huvudvärk av att ens tänka på bebisgrejer, när det poppar upp reklam på Facebook osv med barnsaker blir jag irriterad, blöjreklamer med barn får mig snarare äcklad, usch massa barn, fy.. Vill göra allt utom att kolla på barngrejer och att inreda ett vidrigt barnrum och sen behöva stå ut med en unge som vill ha vapen och slagsmålsdockor och springa runt och slåss hela dagarna med andra smågrabbar.. Ja ni fattar. Det är sjukt. Jag fattar det. Jag känner inte igen mig själv.

Hade jag tyckt att detta kändes normalt hade jag gjort abort direkt, bokat tid idag om jag kunnat. Men jag vet ju att jag inte kände såhär förrän precis nu. Och det knäppaste är att min barnlängtan är stark nånstans ändå, men att det känns som att min egen hjärna undermedvetet avskyr just det här fostret. Jag vill ha barn, men inte det här. Jag blir till och med provocerad av att se rapporter om hur många våldtäkter som skett i sommar och känner att det är en sån jag går runt och bär på, sån som kommer terrorisera stackars tjejer.. Hatar magen, skäms över den, försöker hålla andan och dra in den när jag är ute för att den inte ska synas. Hatar att må illa. Vill gråta hela dagarna och lägga mig och sova i tio år. Likgiltig inför mannen som idag meddelat att han inte har tid o ork att följa med på ultraljudet nästa vecka..

Ja jag fattar att jag kommer ha upprört halva bukefalos nu. Jag vet att många kommer tycka att jag är sjuk i huvudet. Men jag har läst och läst på nätet, när jag nu ändå slagit upp numret för att ringa och diskutera abort.. Och sett att jag inte verkar vara ensam. Det står väldigt lite men finns bla en lång tråd där flera tjejer skriver att de känner precis som jag. Gått från att vara glada till att hata graviditeten, ångra att de blev gravida osv. Och jag läser att för en del släpper det lika fort som det kom. Men sedan tänker jag på alla här på forumet som skrivit i trådar om att de ångrat sina barn. Artikelserien i DN om kvinnor som inte ens tycker om sina barn. Sån vill jag ju inte bli. Jag har fått bli gravid men nu känns det som att jag blivit besatt av en jävligt bitter arg o ledsen djävul som ser fostret som roten till allt ont. Som vill ha barn men inte DET HÄR. Först var det bara äckelkänslor för graviditeten i sig, men när vi nu fick könet kändes det mer som att det vändes mot fostret. Jag vet att det antagligen finns en del att rota i psykologiskt här som bubblar upp- min biologiska far var inte särskilt närvarande och min styvfar var ett monster som terroriserade familjen och polisen var ständiga gäster i vårt hus när han misshandlat och dödshotat oss- vi borde blivit omhändertagna men man gjorde väl inte så där vi bodde på den tiden antar jag. Hela den delen av familjen som jag umgås med har enbart fått flickor.. Jag känner väl att jag inte alls vet hur man uppfostrar en pojke, kan inga grabbiga grejer, och ska mannen försvinna så står jag där själv.

Börjar verkligen förstå de där nyblivna mammorna som tar livet av sig på de mest brutala vis, för mår man såhär av att skaffa barn förstår jag om det blir för mycket, sedan alla skuldkänslor över att man inte är lycklig.. Finns det nån som känt något liknande eller har nåt råd? Desperat och så innerligt ledsen.. Är rädd för att göra abort också för det kanske inte går att bli gravid igen om jag ångrar mig, o tänk om jag tar bort ett friskt foster på grund av hormonspöken, leva med de skuldkänslorna..
Jag tycker som @Korven att du måste söka hjälp, få någon att prata med om det här. Ynkryggen till man skulle jag däremot dumpa, oavsett vad du kommer fram till. Är han så här självisk nu kommer han knappast att bli någon pappa utan bara en spermadonator och sånna finns det i överflöd så du gör klokt i att se dig som ensamstående mamma om du går vidare med graviditeten.

Tänk på dig själv i första hand och ta hand om dig. Sök hjälp och bolla dina tvivel och frågor med någon som är professionell. Väljer du att göra abort så är det ingen som hatar dig för det. Vad som händer i framtiden är det ingen som vet, men dödvikten du drar på nu hindrar dig från att träffa en riktig man istället för den lille pojken med sportbilen. :heart Var glad att ni inte hunnit flytta ihop ännu.
 
Hormonerna p g a graviditeten kan göra många personer psykiskt illamående och din situation är ju inte så stabil runt omkring heller. Många känner sig ju nedstämda men du mår ju värre än så.

Om du väljer att fullfölja graviditeten kommer du med all säkerhet att kunna uppfostra en pojke - tänk ett barn, en människa i stället. Vi har av båda sorter och det är faktiskt ingen större skillnad. Och även om du älskar din son (som du kommer att göra) så får du sörja dottern du inte fick.

Jag tycker du ska ta kontakt med kurator och / eller psykolog inom mödravården som kan hjälpa dig att bena ut dina känslor, och så får du ta ett ordentligt snack med mannen- han har lika mkt ansvar som du för hela situationen!
Lycka till!
 
Senast ändrad:
Du behöver prata med någon, du är inte ensam om dina känslor och funderingar. Familjeliv har jag slutat att läsa på, där är det bara påhopp tycker jag.

Kan din syster vara till stöd för dig? Att bli förälder är en känslosam resa med många olika tankar och funderingar. Ingen vet hur framtiden blir, däremot så kan man jobba här och nu. Om det är jobbigt med alla bebissaker, strunta i det. Man behöver inte ha allt klart när barnet kommer. Det känns klyschigt och säga att det mesta löser sig, men egentligen så gör det ofta det. Även om man inte har översvallande känslor för barnet när det kommer, jag hade INTE det, det tog många månader innan jag landade som mamma. Men barnet fick det hon behövde, däremot så hade jag personligen behövt hjälp av läkare, men det är en annan historia.

Så skäms inte, allt är absolut inte pluttinuttit och rosenrosa. Vi är många som haft blandande känslor inför graviditeten och det är helt okej! Det är också helt okej att avsluta en graviditet som man känner att man inte mäktar med oavsett hur den blev till. Men det är väldigt viktigt att du pratar med någon för att bena ut dina känslor och funderingar.

KRAM!
 
@Panik: Du behöver få hjälp och det omedelbart. Oavsett vad du beslutar att göra (och inget är fel så länge det är DITT beslut även om det skulle landa i att göra en abort) så måste du få akut hjälp. Så här kan du inte ha det.

Du är heller inget monster. Jag har aldrig på allvar velat ha eller kommer att skaffa barn men jag kan känna igen mig i dina tankar när det gäller en pojke. De ytterst få gånger jag lekt med tanken hur det skulle vara att ha barn har det alltid varit en flicka som jag tänkt på. Att få en pojke har känts väldigt främmande. Varför vet jag inte men så har det alltid varit (kan tillägga att min far var underbar och i allra högsta grad en närvarande pappa).

Skickar styrkekramar :heart :)
 
Jag tycker inte att du låter det minsta sjuk i huvudet och du är verkligen inget monster. Tvärtom tror jag att ditt mående är en ganska naturlig konsekvens av det som har hänt dig den senaste tiden. Se till att så snart som möjligt få kontakt med en kurator eller liknande på kvinnokliniken eller mödravården så att du får en chans att prata igenom ditt mående och dina alternativ. Det finns inga självklara rätt och fel när det kommer till att behålla eller inte behålla en graviditet, hur den än kommit till, men du måste helt klart ha hjälp med din situation hur du än väljer att gå vidare med den.
 
Å ❤️ Jag hålle med de andra du måste få prata med någon och så behöver du och pappan tillsammans prata med någon.

Jag sitter idag med en 6 månaders fantastisk son, jag älskar honom han är helt perfekt!!
Han kom till genom IVF och sambon och jag hade innan graviditeten pratat väldigt mycket om när vi får vår dotter så kommer de bli såhär och sådär.. Känndes faktiskt helt okej när jag på ul fick veta att de va en son, men så var vi barnvakt en helg åt två bröder som bara ville köra vår traktor och kolla på bilfilm.
Jag grinade i en vecka, jag ville ju ha en hästtjej, en dotter som är lik mig, hur skulle jag lära en kille att stå upp och kissa i skogen? Och hur tvättar man en snopp jag hade ingen aning!! Ifrågasatte om sambon och jag verkligen passar ihop, att de kanske är någon anledning till att vi inte kunde få barn ihop. Nu har jag en väldigt stabil sambo som härdade ut stormen och fanns som stöd! Men skammen över hur otacksam jag var osv. Jag hade en oro för mitt psyke redan från tidigt i graviditeten och pratade mycket om det med vår barnmorska. Hon var väldigt förstående och min svacka var tack och lov bara en vecka och ngn orolig kväll ibland men då stod sambon där! Barnmorskan berättade för oss att det är mycket mer psykisk ohälsa än vad vi tror. Så dumt att det ska vara sånt tabu att prata om det! Jag hade dessutom en fantastisk kollega jag grinade hos ibland när jag i vecka 25 inte slutat kräkas än och verkligen inte vill ha något barn, jag ville rida och må bra inte vara stor och otymplig! Dessutom när man nämnde de i andra sammanhang tex vänner så säger de ofta att man ska vara glad att man ska få barn å så vilket gör att man mår ännu sämre...

Hör gärna av dig om jag kan ge dig stöd eller hjälp dig på något sätt!! Gör dock inget förhastat utan försök få någon att prata med!! Kram!!
 
Jag är så ledsen för att du som så många andra i liknande situation känner skam inför det här. Att få kalla fötter under en graviditet är nog mer regel än undantag men det pratas alltför lite om det just för att det är så skamfyllt för många. Jag önskar att människor vågade lyfta det här mer för då kanske fler skulle må mindre dåligt. Att prata, sätta ord på vad man känner och att få veta att man inte är ensam gör allt enklare.

Att allt är upp och ner just nu och att du mår fruktansvärt dåligt är inte förvånande alls. Det blir ett antiklimax att efter att ha kämpat så länge för att bli gravid plötsligt upptäcka att din partner inte alls är den du trodde att han var och då blir allt annat som du kanske hade tyckt var "normal jobbigt" annars eller som du till och med hade tagit med en klackspark helt oöverstigligt.

Jag vill råda dig att omgående ringa barnmorskan och känns det bra så prata med henom eller så ber du om en akuttid till kurator eller psykolog. Du måste få prata med en vettig människa som du kan bolla dina tankar och känslor med. Oavsett hur du väljer att göra, avsluta graviditeten eller inte, så tror jag att du behöver få prata om din partners svek och vad det gör med dig. Jag tycker dock att du ska gå dit och prata ensam i första hand. När du har bestämt hur du vill göra med graviditeten så kan det ev. vara aktuellt att din partner följer med men just nu är det du som behöver få reda ut dina tankar och känslor och besluta hur du vill göra.

På tal om pojkar så har jag inte uppfostrat mina barn efter kön utan efter deras behov och utefter min vilja att erbjuda dem hela världen. Mina barn hade inga könskodade leksaker utan lekte med det de tyckte var roligt just för stunden. Faktum är att sonen var den som lekte med dockor mest. Dottern tyckte inte alls att dockor var något kul och lekte därför inte med dem.

Många varma kramar!
 
Du behöver få prata med en klok och vettig person, ring Mödravården och säg att du mår jättedåligt och att du behöver få någon att samtala med. Mycket kan bli lättare redan av att någon lyssnar och förstår och inte för en sekund fördömer dina känslor. JAG misstänker att det du känner är vanligare än vad folk vill erkänna.

Du behöver också prata med någon om din man, som ju inte beter sig speciellt trevligt. Jag tänker att du behöver få flera samtal, eftersom du har så mycket som tynger dig.

Jag hoppas att du kommer ut ur ditt tunga mörker snart, det finns vägar! :heart
 
Förresten var det en kvinna som gjorde abort när jag skrapades senaste gången. Hon hade gjort en IVF.

Första sekunden tyckte jag att hon var sjukt otacksam men sedan kom hjärnan ikapp och insåg att alla barn ska vara önskade och ångrar man sig oavsett orsak (mycket kan ju hända på kort tid!) så spelar det ingen roll hur graviditeten kom till, det är liksom det minsta i det stora hela.

Men du måste verkligen hitta någon att prata med, omedelbums, oavsett om du landar i att avbryta graviditeten eller ej. Har du dessutom fått svar på NIPT så har du ju hunnit en bit i graviditeten och tiden är en faktor.
 
Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli slaktade på tex familjeliv) och skamfyllda man kan prata om om gravid. Men jag måste. Anonymt nick o kommer nån på vem jag är så vänligen knip igen. O de som bara vill döma kan skriva annanstans, jag dömer mig själv tillräckligt.. (långt inlägg)

Jag är 30+ och vi blev inte gravida naturligt (så alla som tänker att man inte får ha önskningar eller tankar om en bebis för att man haft svårt att bli gravid- det är bullshit). Efter flera års försök tog det sig direkt med sjukvårdens hjälp. Tyvärr har jag haft enormt svårt att slappna av och njuta, för skräcken (inte bara rädsla/oro, en vedervärdig skräck varje dag) att få missfall var förlamande. Men var ändå så lycklig. Tog säkert tio gravtest bara för att få se plusset om och om igen. Tog kort på magen varje vecka och även om jag egentligen fattar att det typ bara är tarmar som svullnar upp osv så ville jag så gärna tänka att det var min blivande bebis som putade.. Tindrade över barnvagnar o barnkläder hela kvällarna. Köpte lite saker och tindrade ännu mer, fast jag fortfarande var livrädd över missfall. Smolket i glädjebägaren var mannen som dagen efter vi avslutat behandlingen fick kalla fötter och började säga saker som att han kanske kommer "dra när som helst när ungen är ute" och annat.. hemskt. Blev enormt sårad, detta har vi ju jobbat för under lång tid.. Men han blev bättre. Dock nu nyligen åter sämre, vi har bestämt att byta bostad då vi nu varit särbos ett litet tag pga jobb. Ska istället köpa gemensamt och större, billigare att bo ihop ändå osv. Men han fick åter kalla fötter (människan är nästan 40 kan tilläggas..). Sa saker som att vad vi än gör kommer det bli skit, han vill nog inte flytta, vill inte byta bil (han har liten tvåsitsig sportbil..) för det blir ju ändå mitt jobb att köra runt på barnet.. Har känt mig tvungen att börja så smått planera för att orka vara ensamstående mamma. Byta boende på egen hand, hur nu det ska gå.

Till saken hör kanske att jag även blev erbjuden mitt drömjobb (som jag pluggat och jobbat för att få sedan 2005) precis efter att vi plussat. Ville vara ärlig och säga att jag var gravid, det gällde ju bara ett vick på ett år och kontakter är allt inom den ytterst smala branschen med få tjänster runt om landet.. Men istället för att tacka för min ärlighet hörde jag inte av dem mer. Tänkte att det var ju trist men glädjen över graviditeten så mycket större.

Nu till problemet.. Om vi backar 10-14 dar var jag glad, förväntansfull, livrädd för missfall. För en vecka sedan mer likgiltig, orkade inte vara livrädd längre, blir det missfall så är det väl meningen. I helgen bröt jag ihop hemma hos min syster, helt oförberett. Satt bara o grät o kände att "det var inte så här jag ville ha det". En man som är mer ovillig än nåt annat o som inte stöttar alls. Spyr halva dagarna och har migrän jätteofta och därmed oro över att få skit på jobbet då chefen inte uppskattar frånvaro (får inte ta mina mediciner mot det pga graviditeten). Sover uselt. Oro över att hitta bostad, fixa själv eller trots allt våga försöka med mannen. Extremt tungt jobb framförallt psykiskt men även fysiskt med långa pass (vakna dygn bland annat) och en del manliga kollegor som är helt oförstående till att jag inte vill vara med på de delar av jobbet som innebär strålning. (Har rätt att låta bli men att orka ta diskussionen och få höra att man inte ska vara så nojig tar på krafterna..) Min syster blev så skärrad att hon ringde igår och försiktigt lade fram förslaget om att abort faktiskt inte behöver vara fel även i min ålder o trots att det varit svårt.. Hon hade aldrig sett mig så uppriven sa hon.

Idag fick jag svar på blodprovet vi betalat för som visar om fostret har en del fel, och det hade det inte. Det är en pojk (och här kommer skam del två), och jag ville verkligen verkligen (mer än jag trodde) ha en flicka. När jag var yngre runt 20 vägrade jag skaffa barn av den anledningen, att jag absolut ville ha dotter men inte son o då kändes det ju vettigt att låta bli helt av förklarliga skäl. Sedan tog barnlängtan över med alla år som gått och det där glömdes helt av. Grejerna jag köpt åt eventuell bebis är till och med åt det pojkiga hållet om man får säga så. Men nu- det bara brast. "Jag vill ju inte HA nån jäkla POJKE hur fan ska jag uppfostra en sådan SJÄLV" och tårarna sprutade. Igen. Jag har alltså gått från en lycklig tindrande gravid till ett känslomonster på typ tio dagar, snarare mindre. Jag får huvudvärk av att ens tänka på bebisgrejer, när det poppar upp reklam på Facebook osv med barnsaker blir jag irriterad, blöjreklamer med barn får mig snarare äcklad, usch massa barn, fy.. Vill göra allt utom att kolla på barngrejer och att inreda ett vidrigt barnrum och sen behöva stå ut med en unge som vill ha vapen och slagsmålsdockor och springa runt och slåss hela dagarna med andra smågrabbar.. Ja ni fattar. Det är sjukt. Jag fattar det. Jag känner inte igen mig själv.

Hade jag tyckt att detta kändes normalt hade jag gjort abort direkt, bokat tid idag om jag kunnat. Men jag vet ju att jag inte kände såhär förrän precis nu. Och det knäppaste är att min barnlängtan är stark nånstans ändå, men att det känns som att min egen hjärna undermedvetet avskyr just det här fostret. Jag vill ha barn, men inte det här. Jag blir till och med provocerad av att se rapporter om hur många våldtäkter som skett i sommar och känner att det är en sån jag går runt och bär på, sån som kommer terrorisera stackars tjejer.. Hatar magen, skäms över den, försöker hålla andan och dra in den när jag är ute för att den inte ska synas. Hatar att må illa. Vill gråta hela dagarna och lägga mig och sova i tio år. Likgiltig inför mannen som idag meddelat att han inte har tid o ork att följa med på ultraljudet nästa vecka..

Ja jag fattar att jag kommer ha upprört halva bukefalos nu. Jag vet att många kommer tycka att jag är sjuk i huvudet. Men jag har läst och läst på nätet, när jag nu ändå slagit upp numret för att ringa och diskutera abort.. Och sett att jag inte verkar vara ensam. Det står väldigt lite men finns bla en lång tråd där flera tjejer skriver att de känner precis som jag. Gått från att vara glada till att hata graviditeten, ångra att de blev gravida osv. Och jag läser att för en del släpper det lika fort som det kom. Men sedan tänker jag på alla här på forumet som skrivit i trådar om att de ångrat sina barn. Artikelserien i DN om kvinnor som inte ens tycker om sina barn. Sån vill jag ju inte bli. Jag har fått bli gravid men nu känns det som att jag blivit besatt av en jävligt bitter arg o ledsen djävul som ser fostret som roten till allt ont. Som vill ha barn men inte DET HÄR. Först var det bara äckelkänslor för graviditeten i sig, men när vi nu fick könet kändes det mer som att det vändes mot fostret. Jag vet att det antagligen finns en del att rota i psykologiskt här som bubblar upp- min biologiska far var inte särskilt närvarande och min styvfar var ett monster som terroriserade familjen och polisen var ständiga gäster i vårt hus när han misshandlat och dödshotat oss- vi borde blivit omhändertagna men man gjorde väl inte så där vi bodde på den tiden antar jag. Hela den delen av familjen som jag umgås med har enbart fått flickor.. Jag känner väl att jag inte alls vet hur man uppfostrar en pojke, kan inga grabbiga grejer, och ska mannen försvinna så står jag där själv.

Börjar verkligen förstå de där nyblivna mammorna som tar livet av sig på de mest brutala vis, för mår man såhär av att skaffa barn förstår jag om det blir för mycket, sedan alla skuldkänslor över att man inte är lycklig.. Finns det nån som känt något liknande eller har nåt råd? Desperat och så innerligt ledsen.. Är rädd för att göra abort också för det kanske inte går att bli gravid igen om jag ångrar mig, o tänk om jag tar bort ett friskt foster på grund av hormonspöken, leva med de skuldkänslorna..
Håller med resten av gänget. Kontakta MVC nu! Du är livrädd, har hormonkaos och har en kille som troligtvis lider av liknande ångest bara att det yttrar sig på annat sätt (som verkligen inte hjälper dig just nu...). Försök ta en sak i taget nu och börja med MVC!
 
PS! Jag glömde skriva, att om du väljer abort nu, betyder det inte att du väljer bort barn för all framtid. Du är lite över 30 vad jag förstår så du har flera år på dig. Så låt inte en "nu eller aldrig!!"-ångest färga ditt beslut alltför mycket. DS. :heart
 
Men kära du, du är inget monster alls. Du har ju skaffat barn med en förfärlig man, som jag verkligen tycker du ska dumpa. En person som struntar i en på det här viset....inte underligt att du mår dåligt. Det ÄR skitjobbigt att vara gravid för en del, jag själv fullkomligen avskydde det. Och jag kände inte heller någon slags magisk kärlek till fostret utan led mest. Jag tyckte inte heller särskilt mycket om bebisar. Så det är väldigt olika hur man upplever allting, och det är HELT ok. Jag pratade med MVC som gav mig mkt bra hjälp, mina problem handlade om anknytning och sådant sen. Du ska vända dig till MVC de brukar vara toppen på att fånga upp sånt här.
 
Hormonerna p g a graviditeten kan göra många personer psykiskt illamående och din situation är ju inte så stabil runt omkring heller. Många känner sig ju nedstämda men du mår ju värre än så.

Om du väljer att fullfölja graviditeten kommer du med all säkerhet att kunna uppfostra en pojke - tänk ett barn, en människa i stället. Vi har av båda sorter och det är faktiskt ingen större skillnad. Och även om du älskar din son (som du kommer att göra) så får du sörja dottern du inte fick.

Jag tycker du ska ta kontakt med kurator och / eller psykolog inom mödravården som kan hjälpa dig att bena ut dina känslor, och så får du ta ett ordentligt snack med mannen- han har lika mkt ansvar som du för hela situationen!
Lycka till!

Jag tror inte man behöver ta till hormoner för att kunna förklara varför någon som håller på att gå igenom en separation, mår fysiskt dåligt av en massa krämpor, är orolig för framtiden och har det tufft på jobbet efter att ha missat sitt drömjobb inte är så glad. Det verkar mycket begripligt.

Det tokiga, i mitt tycke, är snarare att gravida förväntas vara glada och lyckliga, nästan oavsett livssituation.

@Panik : som sagt, inte är det konstigt att du känner dig less. Att man haft svårt att bli gravid betyder inte att man kommer älska att vara gravid, bara att man vill ha ett barn. Jag har mer sett graviditeterna som ett nödvändigt ont för att få barn, knappast något lyckotillstånd.

Sen, att få en pojke - det spelar väl egentligen ingen roll, hur barnet blir beror ju på arv och miljö, inte könet. Enda skillnaden är väl egentligen hur det kommer vara att byta blöja, annars vet jag ingen skillnad på att ha pojkar eller flickor.
 
Jag tror du har fått en graviditetsdepression. Sök hjälp för såhär ska du inte behöva må.

Jag känner igen mig i en del i det du skriver, jag blev bla besviken när jag fick veta att jag bar en pojk. Men den kärleken som jag kände sekunden jag fick upp honom på bröstet - de går inte beskriva. Idag skulle jag inte byta ut honom mot någon flicka i hela världen. Han är de roligaste och finaste lille huligan som existerar i min närhet. Du kommer bli en underbar mamma till din pojk.

Sök dock hjälp, jag är själv inne i en grav.depr. och man tänker alla möjliga ologiska tankar och känner saker man inte trodde man kunde känna. Känslor som inte fanns innan alla hormoner började spela Allan med kroppen ❤️
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
9 774
Senast: gulakatten
·
Övr. Barn Hejsan! Kände att jag ville gå med i tråden, även fast vi inte börjat försöka än. Vi tänkte börja försöka i juni om det går som det...
2
Svar
22
· Visningar
1 595
Senast: orkide
·
Gravid - 1år Jag visste inte om jag skulle fortsätta i min första tråd "vem tar du med till förlossningen?" eller om jag skulle skapa en helt ny...
2
Svar
22
· Visningar
3 352
Senast: Milosari
·
Kropp & Själ Jag tror att jag "gått i väggen". I lördags gick ett av akvarierna här hemma sönder och så även jag. Det kändes som att allt rasade runt...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
3 809

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp