Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs...

Kalaspinglan

Trådstartare
Hallåjj!

Jag har en son, fyller sju om några dagar, som alltid varit svag i sin impulskontroll. Han var sen i talet, och uttryckte ibland (inte alltid) sina känslor fysiskt istället. Han har nu träffat tre (!!!) barnpsykologer som alla menar att han är sen för sin ålder generellt, däremot före sin ålder i det perceptionella men istället sen i arbetsminnet.

Vår sons ”problem” visar sig nu endast i skolan. Han har till viss del svårt att koncentrera sig på lektionerna (på ex en lektion kan barnen ha fem olika uppgifter att göra, där vissa tränar på att rita stora bokstäver i luften, någon hämtar nya böcker, någon ska rita på tavlan, och någon annan ska sitta vid bänken och skriva bokstäver i en bok). I förflyttningar från klassrummet till matsalen hamnar han ”ofta” i situationer där han blir utåtagerande. På rasterna likaså. Gällande det utåtagerande beteendet så har han alltid förklaringar, och det handlar i princip alltid att han känner sig kränkt eller orättvist behandlad (någon har trängt sig, någon viskar bakom hans rygg och pekar på honom etc). Han har också en känsla om att ”ingen bryr sig om mej”, då personal sällan har tid att fråga honom (eller ge honom tid att berätta) om vad som hände och varför. På idrottsträningar, stora kalas, i umgänget med kompisar etc fungerar han ”som alla andra” eller snarare är han väldigt lugn och iakttagande. Situationer i skolan ”där det smäller” finns inte privat annat än med lillasyster någon gång ibland.

I samtal med elevhälsoteamet jag hade själv förra veckan anser de att det finns mycket kvar att göra i skolan för att underlätta för honom, samtidigt som en assistent vore bra för att ”släcka branden” medan skolan fortsätter att arbeta förebyggande och vägledande. De anser heller inte att en vidare utredning kommer tillföra något mer än vad man redan vet angående hans behov…

Nu vill skolan att vi ska göra sista delen i utredningen kring diagnos, trots att ingen av psykologerna han träffat anser att det finns anledning att gå vidare i dagsläget. Jag ställde via mail frågan direkt till biträdande rektorn varför, och då svarar hon om att det är bra att gå vidare för att om han har diagnos kunna ge honom medicin! Jag är chockad! Hur kan en fd lärare och numer biträdande rektor anse att det är bättre att medicinera ett barn som inte har några sociala problem utanför skolan, eller som inte har några problem med koncentration med läxläsning etc hemma, istället för att tillsätta en extra resurs som tidigare fungerat väldigt bra.

Kom gärna med tid, idéer och synpunkter. Jag är rådvill, arg och frustrerad!!!
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det enkla (och hemska) svaret är att medicin är billigare för skolan. Då behöver de inte lägga resurser på en resursperson åt din son.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det är ju just precis det jag känner, men verkligen inte vill tänka! :wtf:
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det enkla (och hemska) svaret är att medicin är billigare för skolan. Då behöver de inte lägga resurser på en resursperson åt din son.

Jag är inne på exakt samma linje.

Enklaste lösningen vinner.

(taskigt exempel kanske men enligt min erfarenhet är det likadant inom psykvården. Piller långt innan terapi. Billigast så)
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det skulle vara intressant, på ett sätt, att se vad som hände om utredningen sedan visar sig att han inte har någon diagnos (och därmed inte heller får medicin). Vad skulle de göra då?

Det läskiga är att jag VET att skolan har svårt (omöjligt) att få extra pengar för stöd för barn utan diagnos, trots att skollagen och barnkonventionen säger annat...
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det skulle vara intressant, på ett sätt, att se vad som hände om utredningen sedan visar sig att han inte har någon diagnos (och därmed inte heller får medicin). Vad skulle de göra då?

Det läskiga är att jag VET att skolan har svårt (omöjligt) att få extra pengar för stöd för barn utan diagnos, trots att skollagen och barnkonventionen säger annat...

Om du inte får respons från skolan så gå vidare, om det nu är en kommunal skola, prata med barn och ungdomsförvaltningen, var en jobbig mamma och det brukar kunna ge resultat. Tyvärr måste jag dock säga, egentligen är det sjukt att man ska behöva slita för att barnen ska få det de har rätt till men det är dit vi har kommit. Skolverket och skolinspektionen är oxå två bra ställen att ringa och prata med för att få tips på vilka vägar du ska försöka ta.

Jag vet att det är problem även på våran skola även om de gör sitt bästa att räcka till.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

När han gick i F-klass var ärendet uppe på kommunal nivå, där jag engagerade skolpolitikerna. Då helt plötsligt fick han ju extra stöd (assistent) på halvtid. Men stödet försvann vid skolavslutningen, och nu får han ingen ny förrän ny åtgärdsplan är framtagen vilket man nu äntligen fått ok från rektor att ta fram.

Jag (vi föräldrar) försöker att lösa detta MED skolan istället för MOT skolan. Vi vill inte ha dem emot oss. Och vi VET att de gör så gott de kan, men när vi ser att det inte räcker till måste vi kriga på det här sättet. Det är så ledsamt. Men får vi inte gehör under denna vecka kommer vi tvingas gå vidare.

Om inte annat med argumentet "Eftersom ni inte verkar tycka att ärendet med X är tillräckligt brådskande för att inte förrän i mitten på november ta fram en ny ÅP eller ge honom extra stöd, kan vi anta att hans behov av stöd inte längre behövs och att han då heller inte behöver utredas vidare".

BLÄÄÄÄ! :eek:
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Men tänk om det nu är så att han kanske har en diagnos. Är det inte bättre då att göra klart utredningen?
Psykologerna vet inte allt. Vi fick kämpa som djur för att dom skulle utreda våran son för adhd och det fick vi först då psykologen såg ett av hans utbrott och förstod att vi menade allvar.
Han hade redan fått sin första diagnos innan det så dom ansåg inte att dom behövde leta mer fel utan trodde allt berodde på första diagnosen.
Men nej, han har även adhd och medicinerar mot det och det är mycket lugnare nu.

Även om skolan uttryckte sig illa så anser jag att barnet borde genomgå en hel utredning för sin egna skull. Inte låta bli för att du sätter dig på tvären. För så tycker jag det låter.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Men tänk om det nu är så att han kanske har en diagnos. Är det inte bättre då att göra klart utredningen?
Psykologerna vet inte allt. Vi fick kämpa som djur för att dom skulle utreda våran son för adhd och det fick vi först då psykologen såg ett av hans utbrott och förstod att vi menade allvar.
Han hade redan fått sin första diagnos innan det så dom ansåg inte att dom behövde leta mer fel utan trodde allt berodde på första diagnosen.
Men nej, han har även adhd och medicinerar mot det och det är mycket lugnare nu.

Även om skolan uttryckte sig illa så anser jag att barnet borde genomgå en hel utredning för sin egna skull. Inte låta bli för att du sätter dig på tvären. För så tycker jag det låter.

Tack för ditt svar!

Visst sätter vi oss lite på tvären (det erkänner jag utan omsvep) - men det är framför allt därför att tre oberoende av varandra barnpsykologer anser att han inte behöver utredas vidare. Jag tänker "vad är det som de missat?" i sådana fall? Vi har flera vänner vars barn har ADHD, ingen av dessa anser att vår son har det. Vi har flera bekanta och vänner som arbetar i skola och har erfarenhet av barn med diagnoser, ingen av dessa tror att han har någon form av diagnos. Hans godmor är barnpsykolog och utifrån allt hon träffat honom i "vått och torrt" så ifrågasätter hon också skolans ståndpunkt.

Han har gjort första utredningarna som visar tydligt vilka svagheter och styrkor han har, utifrån det så kan jag inte se hur vidare utredning tillför något. I skolans underlag för åtgärsplan har man också identifierat vilket stöd han behöver (exempelvis vuxenstöd).

Vad tråkigt att ni fått kämpa för att få hjälp för er son. Skönt att det verkar som att medicineringen gett bra resultat! :)



Som förälder vill man ju sitt barn allt väl. Och att stå emellan två parter, och sedan vara den som måste ta beslutet - det är väldigt svårt. Å ena sidan måste vi ju lita på pedagogerna, å andra sidan måste vi lita på elevhälsoteamet med deras barnpsykologer...

Hade han varit i behov av medicinering så hade jag inte tvekat att utreda honom vidare, eller tagit allt vi blivit erbjudna. Men eftersom han "bara" behöver stöd i en enda miljö (skolan), där vi också ser att med stöd av extra resurs (eller bara min närvaro även om jag står på hundra meters håll) så uteblir den där "hämnd-putten", så tänker jag att det är tydligt vad hans behov är.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Du har aldrig funderat på asperger?

Det behöver ju inte vara adhd han har utan dessa diagnoser går oftast in i varandra och många gånger händer det att barn får fel diagnos.
Jag tänkte mest med tanke på att din son har svårt för att koncentrera sig på bortaplan men har inga problem med det hemma. Hemma är han ju trygg=kan varva ner och får inte lika många intryck hela tiden.

Det är rätt svårt att sätta en asbergerdiagnos för oftast märker man inte av problemen förens barnet har kommit upp lite i ålder men barnet har vissa problem redan som liten.

Min son har grav autism. Kan knappt kommunicera, prata och är mest för sig själv. Även där fick jag trycka på för en utredning. Barnpsykologen på BVC trodde inte det var fel på honom utan han sa faktiskt att vi inte kan kommunicera med honom för att vi inte visste hur vi skulle göra. Vi satt som frågetecken och jag propsade på en utredning och vi fick snabbt komma till habiliteringen. Ett halvår senare fick han sin diagnos, 22 månader gammal.
Det är svårt även för utbildade att se vad man ska leta efter ibland. Så vi har träffat på två psykologer som sagt att det inte är något fel på honom. En för autismen och en för adhdn.
Nu fungerar skolan riktigt bra (7 år om 3 veckor) sen han fick byta till särskolan där han har en egen lärare för sig själv hela tiden. Tycker du ska kräva resurs till din son för det underlättar så för barnet!

Läs om asberger och se om det låter som honom. Man behöver ju inte heller ha en diagnos utan man kan ha drag av det, och även då försvåras ju barnets vardag.

Jag förstår självklart att ni vill göra det bästa för erat barn! Och ibland är det svårt att veta vem man ska lyssna på och vad för råd man ska följa.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

När han gick i F-klass var ärendet uppe på kommunal nivå, där jag engagerade skolpolitikerna. Då helt plötsligt fick han ju extra stöd (assistent) på halvtid. Men stödet försvann vid skolavslutningen, och nu får han ingen ny förrän ny åtgärdsplan är framtagen vilket man nu äntligen fått ok från rektor att ta fram.

Jag (vi föräldrar) försöker att lösa detta MED skolan istället för MOT skolan. Vi vill inte ha dem emot oss. Och vi VET att de gör så gott de kan, men när vi ser att det inte räcker till måste vi kriga på det här sättet. Det är så ledsamt. Men får vi inte gehör under denna vecka kommer vi tvingas gå vidare.

Om inte annat med argumentet "Eftersom ni inte verkar tycka att ärendet med X är tillräckligt brådskande för att inte förrän i mitten på november ta fram en ny ÅP eller ge honom extra stöd, kan vi anta att hans behov av stöd inte längre behövs och att han då heller inte behöver utredas vidare".

BLÄÄÄÄ! :eek:

Det behöver ju inte vara mot skolan även om du tar det högre upp... Om nu skolan inte får några pengar för att sätta in insatser så gör du ju skolan en "tjänst" att ta det högre upp och kräva att det måste komma till pengar för att sätta in resurser.
Jag sitter med i föräldrarådet på mina barns skola och det är många frågor som får bättre gehör om det är vi föräldrar som går på uppåt istället för att det är skolans personal som ber om det, så vi har klivit förbi dem flera gånger med deras goda minne för att få resultat.

Jag förstår till viss del att skolorna försöker ta den enkla vägen ut, det krävs tid och kraft av dem att lösa sakerna men samtidigt så är det inte schysst mot föräldrar och barn.
En kompis har ett barn som behöver lite extra stöd, hon var med barnet i skolan ett par dagar eftersom skolan ansåg att barnet behövde utredning, efter att ha varit med ett par dagar så ifrågasatte hon om det verkligen behövdes en utredning på hennes barn, det var ju andra barn i klassen som hade det betydligt jobbigare. Och det kröp fram att de hoppades att barnet skulle få en resurs som även kunde användas till de andra, men de visste att kompisen var bra på att strida för sina barn och hoppades att hon skulle lösa det. Under de dagar hon var med i klassen så försökte personalen att få henne att hjälpa de andra barnen oxå men hon var stenhård på att hon var där för sitt barns skull, de övriga fick faktiskt personalen ta hand om själva.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det behöver ju inte vara mot skolan även om du tar det högre upp... Om nu skolan inte får några pengar för att sätta in insatser så gör du ju skolan en "tjänst" att ta det högre upp och kräva att det måste komma till pengar för att sätta in resurser.
Jag sitter med i föräldrarådet på mina barns skola och det är många frågor som får bättre gehör om det är vi föräldrar som går på uppåt istället för att det är skolans personal som ber om det, så vi har klivit förbi dem flera gånger med deras goda minne för att få resultat.

Jag förstår till viss del att skolorna försöker ta den enkla vägen ut, det krävs tid och kraft av dem att lösa sakerna men samtidigt så är det inte schysst mot föräldrar och barn.
En kompis har ett barn som behöver lite extra stöd, hon var med barnet i skolan ett par dagar eftersom skolan ansåg att barnet behövde utredning, efter att ha varit med ett par dagar så ifrågasatte hon om det verkligen behövdes en utredning på hennes barn, det var ju andra barn i klassen som hade det betydligt jobbigare. Och det kröp fram att de hoppades att barnet skulle få en resurs som även kunde användas till de andra, men de visste att kompisen var bra på att strida för sina barn och hoppades att hon skulle lösa det. Under de dagar hon var med i klassen så försökte personalen att få henne att hjälpa de andra barnen oxå men hon var stenhård på att hon var där för sitt barns skull, de övriga fick faktiskt personalen ta hand om själva.

Jag har frågat skolan om de vill att jag strider högre upp, men fått nej på frågan denna gång. Nu ska de ha möte på onsdag igen (elevhälsoteamet, lärare och rektor) så vi får se vad de säger efter det mötet. Jag kommer dock vara mer rak framöver, och kräva raka svar. På tidigare möten har de (skolan) tassat liksom på tå och inte pratat rakt ut upplever vi det som.

Jag känner igen situationen som du beskriver med din kompis. När jag är med är det fem, sex barn som utmärker sig både på lektion och på raster och fritids (aggressivt, utåtagerande, rastlöst, koncentrationssvårigheter, verbalt ohyffs mot vuxna och andra barn etc). Jag har också funderat i de banorna, om vår son får gå de andras ärenden lite grand. Den assistent som vår son fick i F-klass var minst lika mycket med andra elever i klassen. Och som hans kloka fröken sa då "Alla barn är i behov av extra vuxenstöd, fast behovet ser olika ut och kommer till uttryck på olika sätt". (dvs - det är för få vuxna i skolan).
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Du har aldrig funderat på asperger?

Det behöver ju inte vara adhd han har utan dessa diagnoser går oftast in i varandra och många gånger händer det att barn får fel diagnos.
Jag tänkte mest med tanke på att din son har svårt för att koncentrera sig på bortaplan men har inga problem med det hemma. Hemma är han ju trygg=kan varva ner och får inte lika många intryck hela tiden.

Det är rätt svårt att sätta en asbergerdiagnos för oftast märker man inte av problemen förens barnet har kommit upp lite i ålder men barnet har vissa problem redan som liten.

Min son har grav autism. Kan knappt kommunicera, prata och är mest för sig själv. Även där fick jag trycka på för en utredning. Barnpsykologen på BVC trodde inte det var fel på honom utan han sa faktiskt att vi inte kan kommunicera med honom för att vi inte visste hur vi skulle göra. Vi satt som frågetecken och jag propsade på en utredning och vi fick snabbt komma till habiliteringen. Ett halvår senare fick han sin diagnos, 22 månader gammal.
Det är svårt även för utbildade att se vad man ska leta efter ibland. Så vi har träffat på två psykologer som sagt att det inte är något fel på honom. En för autismen och en för adhdn.
Nu fungerar skolan riktigt bra (7 år om 3 veckor) sen han fick byta till särskolan där han har en egen lärare för sig själv hela tiden. Tycker du ska kräva resurs till din son för det underlättar så för barnet!

Läs om asberger och se om det låter som honom. Man behöver ju inte heller ha en diagnos utan man kan ha drag av det, och även då försvåras ju barnets vardag.

Jag förstår självklart att ni vill göra det bästa för erat barn! Och ibland är det svårt att veta vem man ska lyssna på och vad för råd man ska följa.

Jag har läst en hel del om autism men vi tycker inte att det passar in på honom. Jag förstår din tanke, det är också därför vi läst om det.

Jag upplever att det finns en övertro på att diagnostisera barn och vuxna, för att just diagnosen gör att man ser "barnet med diagnosen" istället för "barnet med behov X och Y". Därmed är jag inte emot diagnoserna och jag kan se att det finns många fördelar med dem.


I vår kommun planerar man att ta bort "särskolorna" och sätta ut barnen i "vanliga" klasser. Katastrof för de som verkligen behöver den lugna trygga miljön! :(
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Skolan ska ge adekvat hjälp oavsett om din son har diagnos eller inte. Det låter som om han behöver vuxenstöd på raster och för att "reda ut" situationer i förbindelse med lektionsbyte,KRÄV det!!! Vår ena son har det precis så.Han har en diagnos och medicinerar,men det är inte skolan som ska besluta om den saken. Du kommer att behöva vara besvärlig mamma i många år framöver,skolan gör tyvärr allt dom kan för att spara pengar........Om du tror att din son kan slippa konflikter,bråk,utbrott och tårar genom att ha en vuxen med sig på rasterna så ska han det!! Jag följde med till skolan och var där under skoldagen,han fick ganska snart en assistent då:D
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Skolan ska ge adekvat hjälp oavsett om din son har diagnos eller inte. Det låter som om han behöver vuxenstöd på raster och för att "reda ut" situationer i förbindelse med lektionsbyte,KRÄV det!!! Vår ena son har det precis så.Han har en diagnos och medicinerar,men det är inte skolan som ska besluta om den saken. Du kommer att behöva vara besvärlig mamma i många år framöver,skolan gör tyvärr allt dom kan för att spara pengar........Om du tror att din son kan slippa konflikter,bråk,utbrott och tårar genom att ha en vuxen med sig på rasterna så ska han det!! Jag följde med till skolan och var där under skoldagen,han fick ganska snart en assistent då:D

Jag tjatar, tjatar och tjatar! Skriver desperata mail och pratar med fröken. Engagerar mig i elevhälsoteamet och rabblar lagtexter hit och dit. Nu, äntligen, tänker på göra en ny åtgärdsplan. Jag har bara tjatat sedan början på terminen. Dessutom var skolan väl förberedd för hans eventuella behov efter sommarlovet, de visste ju om att han hade stöd i F-klassen och att det fungerade bra.

I våras ville de att han skulle gå i "särskola" från ettan, för att han inte skulle klara av att gå i en "vanlig" klass. Vi vägrade, ville istället se hur det fungerade för att sedan eventuellt omvärdera vårt beslut. Det visar sig nu att själva skolan går jättebra för honom, med lite extra stöd från oss föräldrar på kvällarna! Också att hans sociala beteende fungerar bättre och bättre.

Det sjuka i allt detta, är att det måste till en massa administrativt tjaffs innan stödet är på plats. Bara som en sådan sak att först ska skolan göra en utredning, sedan gör skolan underlag för åtgärdsplan, därefter beslutar rektorn om skolan får göra en åtgärdsplan eller inte. Sedan går ytterligare några veckor under tiden åtgärdsplanen görs, och slutsligen så verkställs åtgärdsplanen. Och så har det gått en hel termin... Egentligen så har barnen rätt till stöd även innan åtgärdsplanen är framtagen, men så fungerar det ju inte i verkligheten...
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

PS. Du kommer aldrig att få höra skolan säga att dom tycker du ska gå vidare med din sak,det handlar om prestige. Vill bara säga att det finns många bra,engagerade lärare runt vår son.Tyvärr är dom bundna till händer och fötter av en rektor som vill hålla sin budget. Till varje pris,även vårt barns psykiska mående:mad:
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

PS. Du kommer aldrig att få höra skolan säga att dom tycker du ska gå vidare med din sak,det handlar om prestige. Vill bara säga att det finns många bra,engagerade lärare runt vår son.Tyvärr är dom bundna till händer och fötter av en rektor som vill hålla sin budget. Till varje pris,även vårt barns psykiska mående:mad:

Precis min uppfattning. Vi valde aktivt denna skola för att den är liten (en klass i varje årskurs) och fantastiska lärare som arbetat på skolan i många år (mycket låg personalomsättning). Tyvärr är det, som du skriver, en rektor som till varje pris måste hålla budet.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Jag tjatar, tjatar och tjatar! Skriver desperata mail och pratar med fröken. Engagerar mig i elevhälsoteamet och rabblar lagtexter hit och dit. Nu, äntligen, tänker på göra en ny åtgärdsplan. Jag har bara tjatat sedan början på terminen. Dessutom var skolan väl förberedd för hans eventuella behov efter sommarlovet, de visste ju om att han hade stöd i F-klassen och att det fungerade bra.

I våras ville de att han skulle gå i "särskola" från ettan, för att han inte skulle klara av att gå i en "vanlig" klass. Vi vägrade, ville istället se hur det fungerade för att sedan eventuellt omvärdera vårt beslut. Det visar sig nu att själva skolan går jättebra för honom, med lite extra stöd från oss föräldrar på kvällarna! Också att hans sociala beteende fungerar bättre och bättre.

Det sjuka i allt detta, är att det måste till en massa administrativt tjaffs innan stödet är på plats. Bara som en sådan sak att först ska skolan göra en utredning, sedan gör skolan underlag för åtgärdsplan, därefter beslutar rektorn om skolan får göra en åtgärdsplan eller inte. Sedan går ytterligare några veckor under tiden åtgärdsplanen görs, och slutsligen så verkställs åtgärdsplanen. Och så har det gått en hel termin... Egentligen så har barnen rätt till stöd även innan åtgärdsplanen är framtagen, men så fungerar det ju inte i verkligheten...

Men hjälp vilken skola ni verkar ha hamnat på... Särskola? I våran kommun kan jag tycka att det ibland går åt lite långt åt andra hållet där de ska ha barn med diagnoser som kräver väldigt mycket och ändå ska de vara med i vanliga klasser. Mina barn har i sina klasser ett barn var med diagnos autism och adhd, de har resurs ibland men oftast så är det "bara" läraren. Men sen har de även små klasser, 14 elever i båda barnens klasser. Nu fungerar det hyfsat även om jag har tyckt att de skulle behöva sätta in resurs oftare eftersom de andra barn ibland bli lidande eftersom det barn som särskilda behov behöver extra stöd.
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Herregud,jag kunde ha skrivit din text själv,precis så är det:banghead: Man blir helt matt! Halva (eller hela för den delen)terminerna går,mötena avlöser varandra,man pratar,pratar och pratar-men INGENTING händer! Vår son går i nian nu,jag tror vår rektor kommer att fira med champagne den dagen han slutar:) Jag kan inte förstå att dom pratar om särskolan,ett barn utan diagnos har väl inte rätt att gå där? Vi har ett annat barn som har en diagnos som gjorde honom berättigad till särskoleplats.Av olika anledningar valde vi att låta honom gå i "vanlig"skola,det har gått jättebra! Tar studenten till våren,med helt ok betyg:) kämpa på,sluta genast vara snäll och vänlig-ta fram tigermamman i dig,annars blir du skogstokig innan sonen gått ut trean;)
 
Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det är också en anledning till att jag velat att vårt barn ska ha en resursperson.Han tar mycket tid från dom andra barnen,med resultatet att dom andra föräldrarna blir upprörda-med all rätt! Jag vill inte att vår son i tillägg till sina medfödda svårigheter ska behöva bli en källa till irritation bland varken barn eller vuxna.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 507
Senast: Grazing
·
Övr. Barn Jag har en son på 6 år som alltid varit blyg och tillbakadragen socialt. Han har genom hela förskoleperioden haft få men bra kompisar...
2
Svar
25
· Visningar
5 095
Senast: Sar
·
Övr. Barn Lite kortfattat : I slutet på 2012 fick jag veta av en lärare på äldsta sonens skola att de skulle göra en orosanmälan till...
Svar
7
· Visningar
2 020
Senast: Meibla
·
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det sägs att man blir som sina föräldrar när man blir äldre. Jag har alltid fått höra att som kvinna så kommer jag att bli som min mamma...
Svar
0
· Visningar
512
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Uppdateringstråd 29
  • Lösa hundar

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Semester.
Tillbaka
Upp