Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs...

[MM]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det är faktiskt så att många får mycket mer hjälp om det finns en diagnos på papper och det är nog därför många vill utredas för den problematik dom har.

Har aldrig upplevt att det är så som du säger. Min son har aldrig blivit behandlad som du beskriver. Han är han, med vissa svårigheter. Förutom i dom situationer det krävs för att visa andra att han har en problematik. Då säger jag att X har autism och adhd. Som i stallet. Där berättade jag för dom andra, så vet dom istället för att tänka att det var en jävligt jobbig unge X har. Och alla som vet visste faktiskt vad autism och adhd var, och det var skönt så slapp jag förklara även om jag fick en del följdfrågor om hur läget var för just oss.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det är faktiskt så att många får mycket mer hjälp om det finns en diagnos på papper och det är nog därför många vill utredas för den problematik dom har.

Har aldrig upplevt att det är så som du säger. Min son har aldrig blivit behandlad som du beskriver. Han är han, med vissa svårigheter. Förutom i dom situationer det krävs för att visa andra att han har en problematik. Då säger jag att X har autism och adhd. Som i stallet. Där berättade jag för dom andra, så vet dom istället för att tänka att det var en jävligt jobbig unge X har. Och alla som vet visste faktiskt vad autism och adhd var, och det var skönt så slapp jag förklara även om jag fick en del följdfrågor om hur läget var för just oss.

SKÖNT! För jag har upplevt flera exempel på motsatsen. Där föräldrar inte vill att deras barn ska leka med X för att han har diagnos Y.
Eller där vuxna (alltid vuxna!!!) säger "det kan väl inte bara vara diagnos Z på den där, som han beter sig" eller "nej, vi kan inte anställa någon som har diagnos B, för det kommer inte funka med de andra".

Jag inbillar mig att alla som av någon anledning vet något om diagnoserna, mer än bara till namn (kanske känner något etc), vet också att det är individuellt.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

herregud,jag kunde ha skrivit din text själv,precis så är det Man blir helt matt! Halva (eller hela för den delen)terminerna går,mötena avlöser varandra,man pratar,pratar och pratar-men ingenting händer! Vår son går i nian nu,jag tror vår rektor kommer att fira med champagne den dagen han slutar jag kan inte förstå att dom pratar om särskolan,ett barn utan diagnos har väl inte rätt att gå där? Vi har ett annat barn som har en diagnos som gjorde honom berättigad till särskoleplats.av olika anledningar valde vi att låta honom gå i "vanlig"skola,det har gått jättebra! Tar studenten till våren,med helt ok betyg kämpa på,sluta genast vara snäll och vänlig-ta fram tigermamman i dig,annars blir du skogstokig innan sonen gått ut trean

Vilken härlig seger för honom! Och vilken seger för er som föräldrar som kämpat för honom, och visat att ni faktiskt gjort rätt beslut!

Ja, jag ska sluta vara snäll. I alla fall inte menlöst snäll.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det är också en anledning till att jag velat att vårt barn ska ha en resursperson.Han tar mycket tid från dom andra barnen,med resultatet att dom andra föräldrarna blir upprörda-med all rätt! Jag vill inte att vår son i tillägg till sina medfödda svårigheter ska behöva bli en källa till irritation bland varken barn eller vuxna.

Jag känner exakt samma sak, och det har jag förklarat för pedagogerna och rektorn också! Att han behöver en resurs även för de andra barnens skull.
Det är väl på gott och ont som skolan är så tyst inför andra föräldrar, men ibland skulle jag vilja förklara för de andra föräldrarna hur vi kämpar och hur mycket tid det tar... Men jag är lite rädd för att hänga ut skolan och rektorn, för jag är rädd att det slår tillbaks mot min son.

 

[MM]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

SKÖNT! För jag har upplevt flera exempel på motsatsen. Där föräldrar inte vill att deras barn ska leka med X för att han har diagnos Y.
Eller där vuxna (alltid vuxna!!!) säger "det kan väl inte bara vara diagnos Z på den där, som han beter sig" eller "nej, vi kan inte anställa någon som har diagnos B, för det kommer inte funka med de andra".

Jag inbillar mig att alla som av någon anledning vet något om diagnoserna, mer än bara till namn (kanske känner något etc), vet också att det är individuellt.

Vet du vad!
Jag kom faktiskt på ett tillfälle där han blev behandlad så som du skriver.
Sonen var 3 år gammal och vi hade min mans gamla klasskamrat hemma på en snabbvisit och han hade sin ettåriga son med sig.
Min son tittar lite på det andra barnet men inget mer än så. Han lillasyster var lika gammal då så små barn var inget okänt. Han gick dessutom på dagis.
Barnen springer runt och leker lite och min son är ju hyperaktiv så det går lite snabbt i svängarna och barnen krockar av misstag. Det andra barnet ramlar och börjar gråta och då kläcker pappan ur sig att såna som han (min son) kanske inte ska leka med andra barn. För dom brukar väl skada dom.
Då stack det till i mitt hjärta
Hade lust att slänga ut honom men då orkade jag inte göra något. Idag hade han åkt ut med en fot i röven.
Kan tillägga att dom har aldrig varit hemma hos oss igen, och lär inte komma innanför dörren.
Där kan vi snacka fördomar.

 

[Coop]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

För vår del har en diagnos varit det rätta. Det är så mycket enklare att jobba med skolan om det finns på papper. En diagnos kan skolan aldrig ifrågasätta på samma sätt som de kan vifta bort att det inte behövs någon extra resurs.

Vi har också varit öppna mot andra föräldrar att vårt barn har ADHD. Nu fungerar det väldigt bra borta, även utan medicin. Utbrotten kommer sedan när hon kommer hem. Utan medicin dock så hade inte skolan fungerat alls, även om det hade varit helt anpassat efter henne. Kraven i skolan är idag så höga så hon hade inte kunnat hänga med. Hon ligger idag efter i matten pga en lärare som inte talade högt nog att det behövs annat material till henne. Nu har de fått en ny lärare som även i grunden är mattelärare och han såg direkt vad hon behövde.

För oss så har en diagnos betytt att hon kunnat få mer stöd i skolan, fått en mer fungerande vardag, både i skolan med kompisar och hemma. Som förälder kan man landa i att barnet har denna diagnos och vissa saker är på grund av den så att säga. Det blir lättare att underlätta om man vet svårigheterna och vad som kanske kommer i framtiden. Jag vet t.ex. att det finns en risk för depression hos vår flicka. En del beror på ADHD och en del av det genetiska arvet. Flickor med ADHD kan i tonåren få självskadebeteenden osv. Att jag vet om denna risk gör att man på BUP och vi är mer uppmärksamma.

Nu blev det en lång utläggning om diagnos men jag ville bara berätta hur vi ser på det från vårt perspektiv.

Lycka till med hur ni än väljer att göra!

 

[ameo]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

För vår del har en diagnos varit det rätta. Det är så mycket enklare att jobba med skolan om det finns på papper. En diagnos kan skolan aldrig ifrågasätta på samma sätt som de kan vifta bort att det inte behövs någon extra resurs.

Men det förutsätter ju att det FINNS en diagnos. Om tre barnpsykologer, oberoende av varandra, sagt att de inte tror på fortsatt utredning. Och pojken dessutom fungerar bra i alla andra sammanhang än i skolan - då tycker åtminstone jag att det är tveksamt om en fortsatt utredning leder någon vart,

Min äldsta son har en del bekymmer, bland annat med att kontrollera humöret - något som vissa andra elever ibland utnyttjar; de retar honom så han blir arg och sen springer de och säger till rastvakten att han är arg och dum . Han kan också fastna i att "göra ingenting alls" i skolan och han har nyligen lyckats sätta ord på varför - han blir störd av när det är mycket ljud och rörelse runt honom i klassrummet.
Jag tror inte en sekund på att han har någon bokstavsdiagnos. Men han har lite särskilda behov. Tackochlov är skolan tillräckligt bemannad (med rätt personer! ) för att de ska kunna ta hand om honom också. Och turligt nog har han väldigt lätt för att lära, så han tappar inte direkt något på sina göra-ingenting-dagar.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

För vår del har en diagnos varit det rätta. Det är så mycket enklare att jobba med skolan om det finns på papper. En diagnos kan skolan aldrig ifrågasätta på samma sätt som de kan vifta bort att det inte behövs någon extra resurs.

Vi har också varit öppna mot andra föräldrar att vårt barn har ADHD. Nu fungerar det väldigt bra borta, även utan medicin. Utbrotten kommer sedan när hon kommer hem. Utan medicin dock så hade inte skolan fungerat alls, även om det hade varit helt anpassat efter henne. Kraven i skolan är idag så höga så hon hade inte kunnat hänga med. Hon ligger idag efter i matten pga en lärare som inte talade högt nog att det behövs annat material till henne. Nu har de fått en ny lärare som även i grunden är mattelärare och han såg direkt vad hon behövde.

För oss så har en diagnos betytt att hon kunnat få mer stöd i skolan, fått en mer fungerande vardag, både i skolan med kompisar och hemma. Som förälder kan man landa i att barnet har denna diagnos och vissa saker är på grund av den så att säga. Det blir lättare att underlätta om man vet svårigheterna och vad som kanske kommer i framtiden. Jag vet t.ex. att det finns en risk för depression hos vår flicka. En del beror på ADHD och en del av det genetiska arvet. Flickor med ADHD kan i tonåren få självskadebeteenden osv. Att jag vet om denna risk gör att man på BUP och vi är mer uppmärksamma.

Nu blev det en lång utläggning om diagnos men jag ville bara berätta hur vi ser på det från vårt perspektiv.

Lycka till med hur ni än väljer att göra!

Tack för ditt svar! En av anledningen till att jag valde att skriva här, var just för att jag vill höra "båda sidor". Inte bara sådana som jag som gnäller, utan som faktiskt har blivit hjälpt och fått ut något bra av utredningen och eventuella diagnoser.

Skulle vara intressant att höra om någon här låtit barnet blivit utredd, och där man inte hittat någon diagnos. Vad har hänt då med eventuellt stöd?

Vad skönt att diagnosen varit rätt för er, och framför allt för er dotter.

 

[Coop]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Absolut! Det jag ville komma till, som jag missade kanske, är att det inte är fel att göra klart utredningen. För finns det ingen diagnos så finns det inte och då blir det en sak mindre som skolan kan gnälla om

 

[ameo]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Fast barnets "problem" försvinner ju inte även om det inte finns någon diagnos på pappret. Det viktiga är ju att barnet får hjälp att klara skolan.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Vet du vad!
Jag kom faktiskt på ett tillfälle där han blev behandlad så som du skriver.
Sonen var 3 år gammal och vi hade min mans gamla klasskamrat hemma på en snabbvisit och han hade sin ettåriga son med sig.
Min son tittar lite på det andra barnet men inget mer än så. Han lillasyster var lika gammal då så små barn var inget okänt. Han gick dessutom på dagis.
Barnen springer runt och leker lite och min son är ju hyperaktiv så det går lite snabbt i svängarna och barnen krockar av misstag. Det andra barnet ramlar och börjar gråta och då kläcker pappan ur sig att såna som han (min son) kanske inte ska leka med andra barn. För dom brukar väl skada dom.
Då stack det till i mitt hjärta
Hade lust att slänga ut honom men då orkade jag inte göra något. Idag hade han åkt ut med en fot i röven.
Kan tillägga att dom har aldrig varit hemma hos oss igen, och lär inte komma innanför dörren.
Där kan vi snacka fördomar.

Fördomar har vi alla, men det är upp till alla att hantera dem. Tyvärr tror jag att diagnoser triggar igång fördomar hos folk som "inte vet bättre". Därför tänker jag att det är så mycket lättare att säga "min son har låg impulskontroll och svårt att koncentrera sig i vissa situationer, men är en jäkel på att göra balla legokonstruktioner" istället för "min son har ADHD"... Då lämnar man inte så mycket kvar åt fantasin, utan förklarar tydligt vilka problem (och styrkor) som gäller för just det barnet.

 

[Kalaspinglan]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Men det förutsätter ju att det FINNS en diagnos. Om tre barnpsykologer, oberoende av varandra, sagt att de inte tror på fortsatt utredning. Och pojken dessutom fungerar bra i alla andra sammanhang än i skolan - då tycker åtminstone jag att det är tveksamt om en fortsatt utredning leder någon vart,

Min äldsta son har en del bekymmer, bland annat med att kontrollera humöret - något som vissa andra elever ibland utnyttjar; de retar honom så han blir arg och sen springer de och säger till rastvakten att han är arg och dum . Han kan också fastna i att "göra ingenting alls" i skolan och han har nyligen lyckats sätta ord på varför - han blir störd av när det är mycket ljud och rörelse runt honom i klassrummet.
Jag tror inte en sekund på att han har någon bokstavsdiagnos. Men han har lite särskilda behov. Tackochlov är skolan tillräckligt bemannad (med rätt personer! ) för att de ska kunna ta hand om honom också. Och turligt nog har han väldigt lätt för att lära, så han tappar inte direkt något på sina göra-ingenting-dagar.

Det där händer ofta vår son, att de andra triggar igång honom. Han är ju så tacksam att få igång, och han får ju ändå alltid slentrianmässigt skulden för det som händer (och han har gett upp att förklara, han säger istället snabbt förlåt för att komma undan)...

Vad skönt att han kan sätta fingret på vad som stör honom, din son!
Jag får nog flytta till dina krokar och byta skola, tror jag.

 

[ameo]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det där händer ofta vår son, att de andra triggar igång honom. Han är ju så tacksam att få igång, och han får ju ändå alltid slentrianmässigt skulden för det som händer (och han har gett upp att förklara, han säger istället snabbt förlåt för att komma undan)...

Men usch vad ledsamt, att han redan har lärt sig att det är lättare att säga förlåt och låta dem fortsätta tro att det var hand...

Hos oss är lärarna tydliga, både vid kontakt med oss och när de pratar i klasserna, att tala om att allt faktiskt inte är sonens fel. Att de inte kan komma undan med att skylla allt på honom.
Ja, jag älskar våra lärare!!

Vad skönt att han kan sätta fingret på vad som stör honom, din son!
Jag får nog flytta till dina krokar och byta skola, tror jag.

Jo, när vi har ställt frågan så tar det honom några veckor att gå och fundera på saken. Och sen kommer han och berättar vad han har kommit fram till...

Du är SÅ välkommen!!
(det finns grisar här också... )

 

[Havsryttaren]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Så har det varit i alla år för vår son,han får skulden för allt. Ju äldre barnen i skolan blev,ju mer utspekulerat blev deras sätt att utnyttja hans brist på impulskontroll. Dom visste precis vilka knappar dom skulle trycka på för att trigga i gång honom. Jag tog upp det på ett föräldramöte när han gick i trean eller fyran. Jag var så trött på att alla andras "små änglar" triggade honom för att sen klaga hos lärare eller föräldrar. Jag bad föräldrarna prata med sina barn om att dom också hade ett ansvar för situationerna som då uppstod. Det var ett livat föräldramöte må jag säga Vi har alltid varit öppna med hans problem och diagnos.Dels har hans utbrott liksom varit lite svåra att dölja,men också för att han inte ska känna att det är något att skämmas för. Han har inte valt att födas med dom här problemen,lika lite som någon annan valt att födas med ett fysiskt handikapp.Det blir bara lite svårare för omgivningen att hantera när svårigheterna inte syns utanpå.

 

[Havsryttaren]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Där tror jag som du,om det finns en diagnos! Tycker egentligen att det är ganska ointressant vad dom väljer att kalla barnens problem,det är så mycket viktigare att försöka lista ut vad som fungerar för just den individen. Samma diagnos ger ju i vilket fall som helst väldigt olika problem från person till person,alltså är behovet av stöd lika olika. Likaså är gränsen för LSS i min värld väldigt orättvis,vissa skulle verkligen ha hjälp av dessa insatser men har "fel"diagnos för att få det.

 

[Champagne]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det där händer ofta vår son, att de andra triggar igång honom. Han är ju så tacksam att få igång, och han får ju ändå alltid slentrianmässigt skulden för det som händer (och han har gett upp att förklara, han säger istället snabbt förlåt för att komma undan)...
QUOTE]

Jag känner så väl igen detta med min pojke.. Det har varit ständiga raseriutbrott och konflikter i skolan, på fritids osv från det att han började F-klassen . Hemma har vi aldrig haft problemen, men å andra sidan har vi inte grupper med 20-25 barn. När hans utredning startades, läste jag allt jag kunde komma över och tyckte inte att han passade in på någon diagnos.
Men, min son, har nu i fjärde klass blivit diagnosticerad med ADHD med autistiska drag och medicineras. Och nu fungerar det sociala betydligt bättre, själva skolarbetet har faktiskt aldrig varit ett problem.
Däremot, så har skolan inte satt in några andra resurser, de ser medicineringen som lösningen. I klassen på 25 barn har 7 st någon form av diagnos. En assistent finns, han är dock inte till för ett enskilt barn utan skall finnas till för hela klassen. Och så görs det tydligen i vår kommun, alltså att resursen eller assistenten hör till hela klassen.

 

[MiniLi]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Om inte psykologerna tycker att ni ska gå vidare så kommer ni inte gå vidare. Så enkelt är det. Det spelar ingen roll vad skolan tycker för psykologerna tycker uppenbarligen inte att en diagnos är aktuell.

Stå på dig mot skolan! De ska hjälpa ditt barn oavsett diagnos eller inte diagnos!

Och jag blir fullständigt vansinnig när det gäller sånt här. Barn har inte ADHD bara för att de har svårt att uppföra sig eller inte kan sitta still. Framförallt inte när problemen endast finns i en miljö.

(Det är förövrigt ett diagnoskriterie att problemen ska finnas i flera kontexter)

 

[Snurrfian]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Det där händer ofta vår son, att de andra triggar igång honom. Han är ju så tacksam att få igång, och han får ju ändå alltid slentrianmässigt skulden för det som händer (och han har gett upp att förklara, han säger istället snabbt förlåt för att komma undan)...

)

En bekant berättade att hennes son oxå hade blivit den som alla skyllde på, men det tog slut den dag skolan ringde till henne och talade om att hon minsann fick komma till skolan och tala sin son till rätta för nu hade han slagit ett annat barn så det blödde. Hände det idag frågade hon då? Ja precis nyss fick hon till svar. Då tror jag ni får ringa till någon annan för min son ligger här hemma med magsjuka så jag tror inte att han har varit i skolan och slagit någon. Efter det så insåg skolan att de inte hade någon grund för allt som skylldes på honom men det var hemskt att det ska behöva gå så långt.

 

[Havsryttaren]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Så sorgligt Tyvärr är det så för många barn.

 

[Ginne]

Sv: Skolan vill medicinera och sätta diagnos, barnpsykologerna tycker inte det behövs

Men det förutsätter ju att det FINNS en diagnos. Om tre barnpsykologer, oberoende av varandra, sagt att de inte tror på fortsatt utredning. Och pojken dessutom fungerar bra i alla andra sammanhang än i skolan - då tycker åtminstone jag att det är tveksamt om en fortsatt utredning leder någon vart,

Och på vem ska man sätta diagnos? Barnet, eller kanske skolan?