skriva av mig, råd och stöd kanske.

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Himmel vilken historia., Jag lider med dig och sickar peppakramar, och säger som de andra att jag reagerade också på att du lät mogen och äldre i dina inlägg. Jag tror ni kommer fixa detta galant, och om ni inte gör det så är det ok det också, då finns det ju andra alternaiv. Det måste vara en fruktansvärt jobbig sits iom att du inte har barnlängan alls, och att ni faktiskt gjorde allt rätt och skyddade er. Hoppas ni får bra stöd hemifrån. Tänk som så att detta barnet valde er som föräldrar, och det hade det inte gjort om ni inte skulle bli fantastiskt bra sådana

En fråga om p-staven, om den blev insatt så borde du väl känt den? Den ligger ju direkt under huden. Bra att det följs upp, och jag förstår att du inte vill ha en ny sen . Kan medicinerna ha slått ut effekten på den?

halft kl...

tack återigen alla som har svarat, både här och i pm. det är så mycket possitivt och bra ni skriver och jag vet inte hur jag ska kunna svara alla rättvist. men jag tackar. ber dock om ursäkt att jag inte kan logga in så ofta och svara snabbare.
men tänkte svara på några saker nu, funderingar som jag har sett har dykt upp.

bland annat det med p-staven. jo, man känner den. men den sitter djupt så den "syns" och känns inte som normalt, i vanliga fall ska man ju kunna bara dra ett fingrer över så känner man den, men min sitter djuppare. man får trycka och klämma med fingrarna för att känna den, om ni förstår skillnaden. man har även sett staven via ultraljud.
troligtvis, tror läkarna, att barnmorskan som satte in den satte den från början något djupare än normalt, men inte skadligt. dock verkar den ha vandrat, för den har flyttat sig ca 1 cm åt ena hållet+ att den har lagt sig så djupt, det förbryllar läkarna. jag har varken gått upp eller ner i vikt så inget sånt är med i bilden. den verka ha viljat vandra innåt bara, och nu ligger den tydligen farligt nära nerver och senor i armen så de vågar inte i nuläget att snitta för att få ut den.

enligt läkemedelsverket(samtal över telefon) och sjukhusets speciallistläkare ska ingen av de tabletter jag har ätit kunnat slå ut efekten. det enda som överhuvud taget ska kunna minska effekten är, som läkarna sa "onormalt höga doser av antibiotika i längre tid." och jag har ö.h.t inte ätit antibiotika.

antingen så är det staven som är deffekt, det vet de inte förrän de har kunnat ta ut den och undersöka den. eller om det är mig det är något "onormalt eller fel" på som inte ta åt mig dessa hormoner på rätt sätt. ingen vet. har tagit blodprover (skickade till specialistteam i holland) som ska kunna mäta hormonhalten och av de proverna ska man iaf kunna läsa av OM hormonerna finns eller inte, funkar staven ska jag ju ha det i kroppen, funkar den inte så ska jag alltså inte ha hormonet i kroppen. gulhormon eller vad det nu hette som är det verksamma i staven.
dock vet dom inte om det går att läsa ett sådant prov om man är gravid, iom att det aldrig ha gjorts. så det här lär bli spännande.

 

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Säger som flera andra - du verkar otroligt klok och mogen !
Du tar en sak i taget och försöker reda upp det som går att reda upp för stunden, det som tar tid får ta tid.


Om du behöver praktiskt hjälp och stöd så hoppas jag att ni har tillgång till föräldrar/syskon eller liknande. Det kanske finns någon föräldragrupp med bara unga föräldrar ? Eller om du kan hitta någon annan som varit i liknande situation eller är, så skulle det kunna vara ett stöd.

det med "unga föräldragrupper" har jag också funderat på. jag brukar aldrig i normala fall bry mig om vad andra tycker och likn. men nu känns det jättejobbigt. jag vågar inte visa mig utan att ta på mig de största kläderna jag hittar i garderoben, och kan inte gå bland folk utan att känna panik inombords. mamma sa att hon tycker att det nu börja synas lite. och jag blir jätterädd att någon annan ska se eller misstänka, för då går rykterna och helt plötsligt är man en "ung tonåring som inte skyddar sig vid sex och är oansvarig, kommer bli dålig förälder m.m..." vi var igår och hälsade på en kompis till mamma, kompisen vet inget, men bara den timmen vi var där och fikade tog musten ur mig p.g.a detta. man kan säga att just den "dålig förälder, ung och dum" stämpeln är jag rädd att få. när jag har sagt det till pv så säger han att han inte tänker så, och han tror att jag kommer släppa det med tiden. jag hoppas det.

min barnmorska ville gärna att vi kunde anmäla oss till sk. föräldragrupper, kommer då vara lite diskussioner, tips och råd m.m kring att skaffa barn. på ett sätt känns det bra. men sedan kommer de andra ju att vara äldre, och ha planerat sin graviditet, kanske mera erfarna... jag hade trivts bättre med någon mindre grupp med just yngre par, kanske inte går att hitta så unga som oss, men yngre iaf, som kanske t.o.m ha lite likn. situation. känns som om man då möts av mindre fördommar(?). i morgon kommer några släktingar hit, och vi har pratat igenom detta och tänkt att berätta för dem. då får ju iaf släkt och de närmsta reda på det först, samtidigt som RÄTT VERSION kommer ut, att det faktiskt kom som en shock och inte var planerat, att vi ändå skyddade oss m.m...

men sedan, jag har jättestort hästintresse, min dröm är att gå på typ strömsholm eller likn. och utbilda mig till kanske unghästutbildare, och jobba inom detta. helst driva en egen gård i framtiden. det kommer jag få skjuta upp... men min nuvarande häst, kommer jag ha tid för honom, och hur kommer han må med så mkt vila? han har ju faktisk vilat nu sedan olyckan, det är först nu jag har börjat kunna rida och så igen, planen var att sätta igång honom (och mig) igen. men det kommer kanske bara bli nån vecka/månad till sedan kommer han troligtvis inte bli prioriterad lika högt längre, tidsmässigt och så tänker jag. och orkar man hålla igång häst samtidigt som man är nybliven mamma? hur långt i en graviditet brukar man kunna rida innan man få lägga av för att magen kommer i vägen, ryggen gör ont, ingen ork osv... och hur snart kan man vara tillbaka igen? förstår dock att det beror mkt på hur förlossningen gick, kejsarsnitt, komplikationer m.m. men på ett ungefär?

 

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

*hade du viljat ha barn, så hade du iallafall sluppit vänta cq 15 veckor extra *

haha, men som det är nu hade jag varit överlycklig att ha de där extra veckorna, känns som att mycket ska hända och smältas in på så kort tid nu. så jag hade inte tackat ned till "någon veckas semester"

 

[Modett]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Vilken situation! Säger som många andra, du verkar i dina inlägg vara mogen och förnuftig och det gör att även jag tror att du kommer klara det här bra.

Min mamma åt p-piller när hon blev gravid med mig, och jag föddes när hon var 19 år. Då hade hon inte ens gymnasiumutbildning utan läste till usk när jag var omkring 5-6 år och komvux när jag var omkring 12-13. Min äldsta lillasyster var allt annat än "mammamaterial" (tro mig, du framstår som såå mycket klokare!) när hon blev gravid som 17-åring. Hon hade inte heller slutbetyg utan har läst upp betygen på komvux efteråt. Hennes dotter är idag 6 år och det är inte alltid lätt, men hon fixar det. Och hon är ensam, du verkar ha fördelen av att ha en förnuftig pappa med på tåget. Vad jag vill komma fram till är alltså att du är inte ensam om att bli förälder oplanerat och tidigt, hör dig för och ta stöd av andra i samma situation.

Finns du i Umeåtrakterna eller Piteå/Boden så har vi massor av saker i fint skick från sonen som är snart 1,5 och kan skänka ett och annat.

 

[A-K.Eng]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Det finns de som rider under hela graviditeten. Jag tömkörde dock det sista för jag fick inte rida min toka. sedan tömkörde jag en del. Började rida efter en månad efter förlossningen tror jag.

Man behöver inte ge upp sina drömmar alltid. Kommer du in på Strömsholm finns det säkert dagis där som han kan gå på när du är i skolan.


"Han"? Hmmm, vad tror du det är för kön? Jag vet inte varför jag skrev just han. Kanske för att jag själv har en kille.

 

[Quiss]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

och orkar man hålla igång häst samtidigt som man är nybliven mamma? hur långt i en graviditet brukar man kunna rida innan man få lägga av för att magen kommer i vägen, ryggen gör ont, ingen ork osv... och hur snart kan man vara tillbaka igen? förstår dock att det beror mkt på hur förlossningen gick, kejsarsnitt, komplikationer m.m. men på ett ungefär?

Jag orkar. Men nu har jag fått världens enklaste och goaste unge som sover hela natten och har gjort sedan hon var 7 veckor.
Jag känner lite att man måste få lite egentid. Inte för att vara egoistisk på något sätt.
Men samtidigt som du får egentid att göra något du vill, så får pappan lite tid med sin son/dotter.

Jag red inte under grav, men jag började rida igen ca tre veckor efter förlossningen.
Jag hade en ganska tuff förlossning, den tog lång tid och jag var helt slut efteråt.
Blev sydd med ca 14 stygn, men var som vanligt fyra veckor efter.

 

[ako]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

men sedan, jag har jättestort hästintresse, min dröm är att gå på typ strömsholm eller likn. och utbilda mig till kanske unghästutbildare, och jobba inom detta. helst driva en egen gård i framtiden. det kommer jag få skjuta upp... men min nuvarande häst, kommer jag ha tid för honom, och hur kommer han må med så mkt vila? han har ju faktisk vilat nu sedan olyckan, det är först nu jag har börjat kunna rida och så igen, planen var att sätta igång honom (och mig) igen. men det kommer kanske bara bli nån vecka/månad till sedan kommer han troligtvis inte bli prioriterad lika högt längre, tidsmässigt och så tänker jag. och orkar man hålla igång häst samtidigt som man är nybliven mamma? hur långt i en graviditet brukar man kunna rida innan man få lägga av för att magen kommer i vägen, ryggen gör ont, ingen ork osv... och hur snart kan man vara tillbaka igen? förstår dock att det beror mkt på hur förlossningen gick, kejsarsnitt, komplikationer m.m. men på ett ungefär?

Vad det gäller ridning o grav så är det där jätteolika. Jag väntar vårt andra barn nu, o är i v. 33, och jag red vecka v 30 båda graviditeterna. Sedan, och det gick nästan från en dag till en annan, tyckte jag det kändes för klumpigt och jobbigt att rida "ordentligt" och slutade då tvärt, mest för att det kändes lite meningslöst att bara kunna ut o skritta e d och om det är ngon gång ma nflyger i backen så är det väl just under uteritt- kändes inte värt risken när jag ändå inte orkar "på riktigt" så att säga. Jag red dock inga unghästar eller hoppade under grav, men å andra sidan rider jag ändå mest dressyr numera. Jag tävlade denna grav sista gången i v 24, med tre av fyra knappar på kavajen knäppta . Hur det blir med igångsättning denna gång vet jag ju inte än, men när vi fick sonen började jag rida efter knappt tre veckor, och det kändes bra. Hade dock okompl grav o förslossning. Just nu hålls min häst i gång av en kompis som rider två dagar i veckan samt att jag behållit min träningstid så att min tränare rider igenom honom 1 g i veckan dessutom, samt att jag tömkör en dag. Det blir nog några veckors vintervila i samband med jul och förlossning (BF 8 jan) då jag inte riktigt kan begära att andra ska komma o motionera pålle mitt i julledigheten, men å andra sidan brukar han vintervila ett par veckor ändå, så i år kanske det blir 4-5 i stället för 2-3, men med stora hagar o kompisar fungerar ju det med. Krasst sett, om din häst vilat sen olyckan (skadade han sig med?) så spelar inte ett par månader till så stor roll egentligen. Hade jag varit du hade jag väntat med att sätta i gång honom tills efter att barnet är fött, om du inte kan få ridhjälp, det känns mest hattigt att sätta i gång o ställa av, tycker jag, men det är ju bara min åsikt.

Angående hästutbildning så går det ju att kombinera med småbarn det med. Det enda är väl att man kanske inte känns jättekul att veckopendla med småbarn, men det går ju det med om inte sambo o barn kan flytta med eller ni bor på dagspendlingsavstånd från något ställe du kan plugga häst på. När jag pluggade till ridlärare hade vi en småbarnsmamma i klassen och det funkade bra för henne. Dock tror jag att unghästutbildar- utbildningen ligger på Flyinge o inte på Strömsholm, men jag kan ha fel. Du är ju så ung så du har all tid på dig att plugga, det gör ju inget om du är ett par år över 20 när du börjar, och då är barnet lite större med.

Lycka till!

 

[Snyggve]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Din stackare! Men jag säger som många andra att du verkar väldigt klok och mogen för din ålder så det kommer säkert gå jättebra. Min moster var 17 när hon blev gravid - idag är hon 50 år, har fyra barn och 5 barnbarn och hon har klarat sig utmärkt.

PMa din adress så kan jag skicka både kläder och annat du behöver

 

[trazel]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Man behöver inte ge upp sina drömmar alltid. Kommer du in på Strömsholm finns det säkert dagis där som han kan gå på när du är i skolan.

kille.

Jag har jobbat på förskolan där och jag lovar att det inte bara var en som kom och hämtade barn i ridbyxor...


TS: Du verkar väldigt förnuftig och ta allt vuxet. Se till att ta hand om dig själv nu så kommer det andra lösa sig på vägen.

Lycka till, du kommer fixa det här galant!

 

[Linnea F]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Du är så ung så du kommer att ha hela livet framför dig och kommer hinna göra precis vad du vill om några år. Jag är 31år och har börjat plugga nu.
Min tränare red tills vattnet gick på hästryggen och hon har en gård och håller på med utbildning av hästar. Hon har två små barn så allt går om man vill.
Jag blev gravid när min kille och jag bara hade varit tillsammans i tre månader. Jag skulle inte kunna bli gravid på naturligt sätt men det gick utmärkt uppenbarligen. Vi valde att behålla barnet. Jag var jätteorolig för att jag inte skulle älska bebisen och tyckte att amning var läskigt. Har aldrig varit särskilt barnkär men när min lilla korv kom ut blev jag så kär i henne och alla tvivel var borta. Amningen kändes helt naturlig.
Jag tror att du kommer bli en toppenmamma!

 

[Tora]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

*kl*

Jag har varit med om något liknade. Dock så fick jag inte reda på det så sent som du och så var jag 32 år. Blev gravid trots p-piller.

Med mitt första barn så fick jag reda på att jag var gravid i vecka 15-16. När jag tittade i en bok om hur bebisar blir till och såg en bild på hur fostret såg ut i den veckan så förstod jag med en gång att jag inte skulle kunna göra abort.

Förutsättningarna var ju inte direkt de bästa. Svajigt förhållande, ekonomin i botten och min rädsla för att inte kunna älska barnet. Jag har aldrig gillat barn speciellt mycket och har väl egentligen aldrig haft någon barnönskan.

Men det mesta löste sig. Ekonomin kämpar vi med än idag dock (ibland är man ung och dum, nu är jag gammal och dum ). Förhållandet jobbar vi på varje dag. Men vi har två barn nu så det går väl åt rätt håll i alla fall.

Och kärleken till barnet? Tja när jag fick upp den lille på magen för första gången så bara kändes det som om jag blev överkörd av ett tåg eller något liknade. Så starka känslor har jag aldrig känt. Det var kärlek av aldrig skådat slag.

Min barnmorksa skrattade bara när jag berättade det sen. Hon sa att när naturen fungerar som den skall så är den oerhört mäktigt och fantastiskt. Och skulle det nu inte fungera så finns det hjälp att få.

Jag har ju alltid levt för mina djur och det gör jag fortfarande men på ett annat sätt. Svårt att förklara. Saker som jag ville göra nu och då får helt enkelt vänta några år och det känns helt okej. Det känns inte som om jag förlorar något utan jag trycker bara på pausknappen ett tag.

Du som är så ung behöver ju absolut inte känna någon press rent tidsmässigt och att man skulle bli "för gammal".

Skulle ni få problem ekonomiskt eller själsligt så sök hjälp med en gång. Det finns hjälp att få!

Det är bra att ni planerar men försök att undvika att måla upp skräcksenarion. Det är ändå inget ni kan göra åt nu och det är inte ens säkert att de inträffar.

Mycket löser sig faktiskt med tiden om man bara är lite förnuftig.

Och även om det inte känns så nu så Grattis!

Mvh

Tora

 

[prinsessfeminist]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

*KL*

Jag tycker som övriga att du verkar vara förnuftig. Ett alternativ som ingen tagit upp är att du kan välja att adoptera bort barnet.

Har ingen BM föreslagit det?

 

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

*KL*

Jag tycker som övriga att du verkar vara förnuftig. Ett alternativ som ingen tagit upp är att du kan välja att adoptera bort barnet.

Har ingen BM föreslagit det?

nej, ingen har sagt det till oss eller föreslagit. men även fast läget är som det är så känns det inte aktuellt. pv vill gärna ha barn och blir bara gladare för var dag, jag är väll fortfarande i shocktillstånd och smälter visa delar än, även om det allra mesta har lagt sig. men lyckan över detta kommer väll mer och mer, så småning om. många som har skrivit om det här har ju själva sagt att deras känslor för barnet kom sent. när jag tänker på allt detta så känns det nu lite... både och eller vad man ska säga. jag menar, ska jag nu ändå läsa upp alla betyg (sammanlagt ca 1500 på komvux) och "bara gå hemma) och vi inte har hittat våran fasta punkt i livet, det kanske ändå kan vara bra förutsättningar för att få barn ändå? pv går förtfarande på högskolan, han har en bild om vad han vill sedan, men inte helt säker på någonting. hur som helst så är det ändå possitivt att tänka att han iaf med sin utbildning kommer ha lätt att få bra eller mkt bra jobb sedan. utbildningen är inom en branch som är bred, och nyutexaminerad arbetskraft är eftertraktad.

kan tyvärr inte svara på så många flera nu. återkommer i orgon. men återigen, tack alla som skrivit!

 

[Armani__]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Tycker du är så förnuftig i alla resonemang!!

Många uttrycker ju den där starka kärleken som direkt infinner sig när man får upp barnet på bröstet och och ser det för första gången.
Jag kände faktiskt aldrig så, nu hade jag en tuff förlossning och det dröjde innan jag fick upp min son på bröstet eftersom de sprang iväg med honom på grund av hans andning. Och det dröjde faktiskt länge innan jag kände den där kärleken till honom. Det är klart att jag älskade honom, men inte så att jag kände att jag blivit överkörd av ett tåg, som någon skrev.
Känns hemskt att skriva det, för man "ska" ju känna den där starka känslan. Men jag kände att jag tyckte det var viktigt att skriva det för dig. Så du inte blir helt förskräckt när barnet är fött om du inte känner som många beskriver.
Min Milton är snart 1,5 år gammal och den där kärleken växer sig allt starkare för varje dag och den där känslan har för lääääängesedan infunnit sig och jag skulle gå över lik för min pojke idag, han gör mig hel och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Den känslan är fantastisk, men om du inte känner så direkt, så ta det lugnt, det kommer

 

[lady_mike]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

*KL*

Jag tycker som övriga att du verkar vara förnuftig. Ett alternativ som ingen tagit upp är att du kan välja att adoptera bort barnet.

Har ingen BM föreslagit det?

Litet trådkap....
Kan man ens adoptera bort sitt barn i Sverige? Är det inte så att barnen hamnar i fosterhem med målet att placera tillbaka dem till de biologiska föräldrarna?

 

[Only_Me]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Man kan placera barn i ett fosterhem och sen låta fosterföräldrarna adoptera, det har en väldigt nära vän till mig gjort och barnet hamnade hos en familj som inte kunde få egna barn som min väns mamma kände, så det finns alltid sätt!

 

[Cambrie]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Jag förstår att du är chockad men tror att det när den lilla/e kommer så kommer det att lösa sig.

Hur ser ert nätverk ut (nej, har inte läst varenda inlägg så det kan säkert redan ha frågats), far och morföräldrar, syskon som kan hjälpa till?

Ekonomiskt löser det sig, det är det vi har ett socialt system till ;-), däremot kanske du ska ta hjälp av en psykolog på mvc så du får bearbeta känslorna och kan ta emot barnet med öppna armar :-)

Tror inte din situation är superovanlig, att man inte får reda på graviditeten alltså, när jag låg inne under min senaste graviditet under nästan 12 veckor, kom det in två (vad jag vet) fall där de inte hade vetat om någon graviditet. Den ena var i vecka 26 och den andra i vecka 37 visserligen äldre än dig men den ena (som var i 37) hade ätit piller, haft mens som vanligt och mått bra och inte gått upp mer än 6 kg. Dessa två blev också bra föräldrar sedan.

Jag kan också säga att jag också var impulsiv och har två mer eller mindre oplanerade barn (det ena gjort med spiral) men moderskänslorna kommer om inte direkt så infinner de sig efter ett tag... Det gör de troligen för dig också.

Lycka till med allt, tror ni kommer att klara detta utmärkt.

 

[ako]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Litet trådkap....
Kan man ens adoptera bort sitt barn i Sverige? Är det inte så att barnen hamnar i fosterhem med målet att placera tillbaka dem till de biologiska föräldrarna?

Det kan man, men nu verkar det ju inte vara aktuellt för TS, som verkar smälta det hela bra och t o m nu verkar lite glad och förhoppningsfull . Skönt!

För något år sedan var det en liknande tråd här på Buke, men en tonårstjej som blivit ofrivilligt gravid och upptäckte det sent, och som var fast besluten om att adoptera bort barnet, och som kollade upp möjlighreterna för det. Om jag minns rätt födde hon en liten tjej, och åkte hem från sjukhuset utan henne då flickan placerades i familjehem i avvaktan på adoption, och dessutom har mamman alltid minst 6 veckors betänketid innan hon fullföljer en bortadoption, men under den närmaste veckan ändrade sig mamman och valde att behålla sitt barn, och som vi förstod det verkade det gå bra för henne sedan, men mer skrev hon aldrig. Så visst går det att adoptera bort även barn födda i Sverige även om det är mycket ovanligt

 

[iHaveNoName]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Det finns de som rider under hela graviditeten. Jag tömkörde dock det sista för jag fick inte rida min toka. sedan tömkörde jag en del. Började rida efter en månad efter förlossningen tror jag.

Man behöver inte ge upp sina drömmar alltid. Kommer du in på Strömsholm finns det säkert dagis där som han kan gå på när du är i skolan.


"Han"? Hmmm, vad tror du det är för kön? Jag vet inte varför jag skrev just han. Kanske för att jag själv har en kille.

det är något som varken jag eller pv vill veta innan, vi få se vad det blir när det är dax. jag vet inte vad det kan vara, men det känns dumt att säga "den" så det har blivit att jag ibland säger han. men sedan spelar det i slutändan ingen roll vilket kön det är.

kl...

tack till alla som har hört av sig ang att vilja skänka saker!.
jag har faktiskt fått så många tillfrågningar, både här, i pm och irl av lite bekanta så jag har haft fullt upp med att försöka ha koll på alla och allt.
kläder har vi fått massor så det kommer vi inte ha brist på!
jag försöker svara så många jag kan men ursäktar om alla inte fått svar tillbaka. även vagn verka lösa sig, och andra saker.
återigen, tack.

 

[lady_mike]

Sv: skriva av mig, råd och stöd kanske.

Tack för svar och jag ursäktar trådkapet

Edit:
Glad att allt tycks lösa sej för dej ts. Är nog inte ett dugg "orolig" för dej. Du tycks ha allt under kontroll och jag är övertygad om att när bebis ligger i dina armar så kommer du inte vilja att livet valt en annan väg