Smärtkänslighet

[jeennnnyy]

Många tror att de är smärttåliga. Nu säger jag inte att du inte är smärttålig, det vet jag ingenting om, men min uppfattning är att gemene man ändå tycker de klarar av smärta bra. Standard tycker jag är "jag har ont och när JAG har ont gör det verkligen ONT".


Jag är nog rätt olika tror jag beroende på dagsform och vad som annars händer i livet. Har aldrig råkat ut för något riktigt smärtsamt, typ felställda frakturer, ischemisk smärta eller att föda barn dock. Har migrän ibland vilket är det värsta jag vet. Förutom att jag ofta mår illa och kräks vilket gör huvudvärken ännu värre är det en typ av smärta jag har svårt att hantera. Inte så att jag gråter eller att det händer något men jag lider verkligen, enda trösten för mig är att jag vet att det går över.

Håller helt med! Det verkar typ status att inte ha ont!

Jag har både gått med brutet finger flera dagar, och när jag röntgade ryggen efter ett fall från häst upplös läkaren mig att min svanskota måste varit bruten tidigare då den växt ihop snett. Inget av det gjorde särskilt ont, min slutsats är dock inte att jag är cool och smärttålig utan att brotten nog låg så till att det inte gjorde särskilt ont.

 

[Badger]

För en vecka sedan bröt jag höger ringfinger, frakturen ligger längs med benet och genom sista leden. Läkaren ville ge mig opioder mot smärtan för detta. Nu fungerar ju inte opioder på mig så jag tackade nej. Men jag har inte ens känt behov av att ta panodil eller ipren. Jag har så pass lite smärta att jag istället upprepade gånger glömmer bort att fingret inte fungerar och slår i det eller klämmer det...

Jag vet givetvis att olika människor är olika smärtkänsliga, men att någon skulle behöva opioder till en skada som jag inte ens känner av - det känns ju bra märkligt. Hur är ni andra? Finns det rent av någon som har brutit fingrar och behövt starka smärtstillande?

Det var ju lite samma när jag krossade två ryggkotor, läkaren skulle minsann hitta en smärtmedicin som fungerade "för mitt nervsystem fungerar precis likadant som alla andras". Då avvek jag istället lite snyggt en eftermiddag och hade inte speciellt ont alls. Ischias fick jag problem med senare och visst, DÄR hade jag kunnat tänka mig starka mediciner - om jag hade vetat om någon som fungerar.

Jag tycker att det här med smärta är lite fascinerande. Att man kan uppleva det så himla olika. Ischiasen kan göra bara lite ont och ändå är den komplett omöjlig att ignorera, omöjlig att lägga i ryggsäcken, den är bara däääär helatiden. Mitt brutna finger? Inga problem. Krossade ryggkotor? Äsch, jag longerade hästen två dagar efter olyckan.

Hur är du med smärta?

Jo det är lite konstigt med opoider?

Har fått men egentligen vet jag inte om det hjälpte mot smärtan, däremot brydde jag mig mindre om att det gjorde så ont, kanske. När jag fått med mig hem, bruten fot, har jag inte använt utan klarat mig utmärkt utan, ngt alls.

Använder Ipren mot inflammation men tycker nog inte det brukar hjälpa mig med smärta. Kan vara inbillning såklart. Använder det så sällan.

Viss smärta kan jag ignorera ganska bra, som små brännsår osv, lätt tillstukad fot kan jag gå på. Annan är svårare, som molande höft. Blir dock pinsamt illamående och helt yrslig om det ser äckligt ut, eller man är rädd att det är allvarligt, blandat med blod och naglar och sådant.

Men smärta och smärtstillande medels inverkan ska ju kunna vara olika för tex olika hårfärg lustigt nog. Tex rödhårighet.

(jag är dock inte rödhårig)

 

[Badger]

Jag är smärtkänslig. Är kass på att hantera smärta. Har fått frakturer några gånger och jag har behövt all smärtlindrande jag kunnat få.
Värsta smärtan jag haft var en gång när jag hade tandvärk. Hade så fruktansvärt ont att jag satt en hel natt och gurglade munnen med whiskey för att lindra smärtan lite iaf då inga värktabletter fungerade.
Tror min smärtkänsla hänger ihop med rädsla, jag blir rädd när jag får ont. Rädslan är inte alltid rationell, men den gör nog att jag känner efter lite för mycket.

Ont i munnen är så hemskt. Inflammerat runt visdomstand, hu.

 

[Mineur]

Jag har nog aldrig reflekterat över det, faktiskt. Eftersom jag inte har någon referenspunkt (smärttålig jämfört med vad, vem?) känns det lite lönlöst. Jag tror spontant att det, som många varit inne på, är svårt att bedöma sin egen smärttålighet.

Förhoppningsvis kommer jag inte behöva uppleva särskilt mycket empirisk forskning på ämnet

 

[Sassy]

Lasarettet tänkte skicka hem mig utan röntgen bör jag hade en bäckenfraktur och sprickor i bäcken och ryggen. Jag hade tydligen skattat för lågt på deras skala om hur ont det gjorde för att de skulle tro att något var trasigt. Det var först när jag nästan svimmade när jag var uppe och gick de beställde röntgen (dagen efter alltså).

Jag räknar det dock som "vanlig hästtjej"

Jag kan funka likadant vid rejäla skador, och har därmed en del som läkt fel för att ingen (inkl jag) fattat att det faktiskt var värre än "lite mörbultad". Samtidigt blir jag helt sänkt av huvudvärk, och är orimligt känslig för allt som kliar och svider. Går hellre på vandring på gårdagens stukning än med skoskav liksom. Jag tolkar det som att jag har bra system för adrenalin och endorfin, men saker som antingen inte är allvarliga nog eller som jag inte förstår slår igenom.

 

[Avalbane]

Klurigt de där med smärta. Vet inte om jag skulle kalla mig smärttålig, då vissa saker gör rejält ont och annat är hanterbart. Så olika det där utifrån situation.

Det gör superont att slå i tån i väggen. Eller när jag går in i ett bord eller liknande, då jag är expert på att gena runt hörn.
Att smälla upp bildörren rakt på näsan så att tårarna började rinna. Trodde jag blödde rejält så fick gå in till kompisen för skadekontroll innan jag körde hem. Var dock bara ett litet blåmärke. Men den smärtan som kom där och då, var chockartad. Ont hade jag i flera dagar efteråt.


När jag var yngre har jag cyklad hem med en sprucken handled och gått haltandes hem någon km med en kraftigt stukad fot. Visst hade jag ont, men envetenhet tog mig långt. Blev sjukhus båda gångerna för koll. Var innan mobilens tid, så hade det skett idag hade jag ringt efter hjälp hem direkt.


För några år sedan fick jag kraftigt ont i rygg/mage när jag var på jobbet en kväll. Hade några timmar kvar att jobba så slutförde det och stängde (jobbade själv då och hade besökare på plats).

Väl där gick det bra då jag kunde lägga mig ned o vila.
Körde sen bil några mil hem. Blev sämre längs vägen.

Slutresultatet blev att åka in till akuten och bli kvar där i två nätter, med frossa, kräkningar pga smärta och väl där närmare 41 graders feber.
Personalen där frågade sig flera gånger hur jag ens kunde vara på benen och gå själv. Samt vara så pass vaken som jag var?
När dom ville att jag skulle skatta mig på smärtskalan tog jag en 8/10.
Då jag tänkte att det måste finnas något annat som gör ondare.
Sen att man kanske ska uppskatta smärtan där och då och inte utifrån något hypotetiskt. Vad visste jag.

 

[Unafraid]

Klurigt de där med smärta. Vet inte om jag skulle kalla mig smärttålig, då vissa saker gör rejält ont och annat är hanterbart. Så olika det där utifrån situation.

Det gör superont att slå i tån i väggen. Eller när jag går in i ett bord eller liknande, då jag är expert på att gena runt hörn.
Att smälla upp bildörren rakt på näsan så att tårarna började rinna. Trodde jag blödde rejält så fick gå in till kompisen för skadekontroll innan jag körde hem. Var dock bara ett litet blåmärke. Men den smärtan som kom där och då, var chockartad. Ont hade jag i flera dagar efteråt.


När jag var yngre har jag cyklad hem med en sprucken handled och gått haltandes hem någon km med en kraftigt stukad fot. Visst hade jag ont, men envetenhet tog mig långt. Blev sjukhus båda gångerna för koll. Var innan mobilens tid, så hade det skett idag hade jag ringt efter hjälp hem direkt.


För några år sedan fick jag kraftigt ont i rygg/mage när jag var på jobbet en kväll. Hade några timmar kvar att jobba så slutförde det och stängde (jobbade själv då och hade besökare på plats).

Väl där gick det bra då jag kunde lägga mig ned o vila.
Körde sen bil några mil hem. Blev sämre längs vägen.

Slutresultatet blev att åka in till akuten och bli kvar där i två nätter, med frossa, kräkningar pga smärta och väl där närmare 41 graders feber.
Personalen där frågade sig flera gånger hur jag ens kunde vara på benen och gå själv. Samt vara så pass vaken som jag var?
När dom ville att jag skulle skatta mig på smärtskalan tog jag en 8/10.
Då jag tänkte att det måste finnas något annat som gör ondare.
Sen att man kanske ska uppskatta smärtan där och då och inte utifrån något hypotetiskt. Vad visste jag.

Men precis! 10/10 är sekunden då man slår lilltån i tröskeln tänker jag och så ont gör ju inget speciellt länge

 

[vemsomhelst123]

För en vecka sedan bröt jag höger ringfinger, frakturen ligger längs med benet och genom sista leden. Läkaren ville ge mig opioder mot smärtan för detta. Nu fungerar ju inte opioder på mig så jag tackade nej. Men jag har inte ens känt behov av att ta panodil eller ipren. Jag har så pass lite smärta att jag istället upprepade gånger glömmer bort att fingret inte fungerar och slår i det eller klämmer det...

Jag vet givetvis att olika människor är olika smärtkänsliga, men att någon skulle behöva opioder till en skada som jag inte ens känner av - det känns ju bra märkligt. Hur är ni andra? Finns det rent av någon som har brutit fingrar och behövt starka smärtstillande?

Det var ju lite samma när jag krossade två ryggkotor, läkaren skulle minsann hitta en smärtmedicin som fungerade "för mitt nervsystem fungerar precis likadant som alla andras". Då avvek jag istället lite snyggt en eftermiddag och hade inte speciellt ont alls. Ischias fick jag problem med senare och visst, DÄR hade jag kunnat tänka mig starka mediciner - om jag hade vetat om någon som fungerar.

Jag tycker att det här med smärta är lite fascinerande. Att man kan uppleva det så himla olika. Ischiasen kan göra bara lite ont och ändå är den komplett omöjlig att ignorera, omöjlig att lägga i ryggsäcken, den är bara däääär helatiden. Mitt brutna finger? Inga problem. Krossade ryggkotor? Äsch, jag longerade hästen två dagar efter olyckan.

Hur är du med smärta?

Det gör ju inte alltid ont med tex frakturer. När jag bröt handen sökte jag inte vård förrän dagen efter och sen dröjde det en dag till innan jag gipsades, det gjorde mindre ont med frakturen än med den nagelbandsinflammation jag hade samtidigt.
Patienter uppger väldigt ofta att de är smärttåliga, jag som några gånger fått testa min smärttröskel i labb tänker att jag väldigt lätt känner smärta men jag har oftast inte så stora problem med den. Jag lever med en mer eller mindre kronisk smärta men den bekommer mig inte förutom när den är riktigt jävlig, men inte ens då oroar den mig och styr inte vad jag gör/inte gör i vardagen och livet.
Smärta som är invärtes har jag mer problem med, har haft hjärtmuskelinflammation och hjärnhinneinflammation (virus, så inte farligt) och den i jämförelse med mycket annan smärta lindriga smärtan gav mig vansinnigt mycket ångest.

 

[Mia_R]

Jag ser inte det som en tävling att vara smärttålig, när jag bröt vadbenet var det ingen som trodde det var av, inte ens läkaren förrän efter röntgen. Jag trodde innan att det skulle göra så väldigt mycket mer ont att bryta ett ben så självklart kunde det inte vara brutet utan jag hade bara slagit mig illa. Den akuta smärtan går ju över, även om man som jag blev kallsvettig och nästan svimmade efter att jag föll och landade på en balk, och tur är ju det för värktabletter fungerar väldigt dåligt på mig och morfin spyr jag av.

 

[Fibusen]

Jag har aldrig brutit något, men min värsta smärta var absolut när dom gick in med en nål i knäleden och tömde på var!

Jag har haft problem med knäet till och från efter jag vred sönder det (ledband och meniskskada) och plötsligt så svullnade det upp, värkte, och jag haltade på. Tänkte att det går över. Det blev dock större och värre så fick tillslut lov att åka in, röntgades och det var fullt med vätska, in på tömning. Grejen var att jag ville ha bedövning, men läkaren menade på att han lär ju ändå in med nålen för att bedöva så då kunde han lika gärna köra in nålen och tömma direkt istället, det lät logiskt så jag gick med på det. Problemet var att det räckte inte med en, utan det var så mycket var så han behövde tömma ytterligare så fick kötta in nålen två gånger…

Det är faktist den värsta smärtan jag upplevt. Värre än att föda barn t.o.m.! Tack och lov så försvann ju nästan all smärta direkt det var tömt och jag kunde gå ut relativt obehindrat därifrån, när jag kom in hade jag kryckor.

Sen var det inte så skönt när jag fick skadan från början heller, då höll jag på att kräkas av smärtan på väg till akuten, men det var mer en smärta som blev värre och värre för att tillslut nå toppen, sen gjorde det ont i ett par veckor. När dom tömde knäet så var det en FRUKTANSVÄRD smärta, men under bara några minuter så hann aldrig komma till svimning eller spykänslan då. Men det kändes som han körde in en kniv under knäskålen och började tälja.

Har gått omkull med hästen några gånger och hamnat under, en rejäl bilolycka, blivit sparkad, skurit av mig halva fingertoppen, och fött barn, men knäet toppar absolut smärtan!

 

[Nepenthe]

Lasarettet tänkte skicka hem mig utan röntgen bör jag hade en bäckenfraktur och sprickor i bäcken och ryggen. Jag hade tydligen skattat för lågt på deras skala om hur ont det gjorde för att de skulle tro att något var trasigt. Det var först när jag nästan svimmade när jag var uppe och gick de beställde röntgen (dagen efter alltså).

Jag räknar det dock som "vanlig hästtjej"

Var som när jag kom in med ambulansen o foten peka 90 grader åt vänster. De fråga på en skala hur ont en hade o sen "ja du är hästtjej så det är två snäpp värre än du säger!"

 

[SiZo]

Jag ser inte det som en tävling att vara smärttålig, när jag bröt vadbenet var det ingen som trodde det var av, inte ens läkaren förrän efter röntgen. Jag trodde innan att det skulle göra så väldigt mycket mer ont att bryta ett ben så självklart kunde det inte vara brutet utan jag hade bara slagit mig illa. Den akuta smärtan går ju över, även om man som jag blev kallsvettig och nästan svimmade efter att jag föll och landade på en balk, och tur är ju det för värktabletter fungerar väldigt dåligt på mig och morfin spyr jag av.

Ja exakt. Så var det för mig med med fingret, hade knappt ont men ändå så blev jag lite snurrig och illamående. Så jag gissar att jag hade rätt ordentligt med adrenalin och endorfiner i kroppen då.

Lite OT, men jag mår aldrig så bra som jag gör efter att ha skadat mig lite mer ordentligt. Blir så driftig, pigg och tar tag i saker som jag annars aldrig orkar med. Det håller dock i sig i max en vecka och efteråt är jag lite dränerad istället.

 

[honung]

Nu jobbar jag med trauma och har inga problem med med öppna frakturer, sprucken hud, blodiga öppna sår - men är jag den enda som får fysiska smärtförnimmelser när jag läser om smärta? Alltså bara läsa raderna 'när jag slog lilltån i dörrposten" så k ä n n e r jag faktiska smärtförnimmelser i min tå... Ser jag någon ramla och slå upp ett knä så får jag smärtimpulser i knät. Att vara först på en bilolycka där kropppsdelar ligger spridda däremot är inget, då kopplar jag om till något helt annat.
Har alltid varit sån, är väl en fysio-empat antagligen

 

[aiquen]

Jag har nog aldrig reflekterat över det, faktiskt. Eftersom jag inte har någon referenspunkt (smärttålig jämfört med vad, vem?) känns det lite lönlöst. Jag tror spontant att det, som många varit inne på, är svårt att bedöma sin egen smärttålighet.

Förhoppningsvis kommer jag inte behöva uppleva särskilt mycket empirisk forskning på ämnet

Jag håller med. Jag har ingen aning om hur jag ska kunna veta om jag är att anse som mer eller mindre smärttålig än gemene man. Jag har (peppar, peppar) inte behövt utstå några större skador men allmänt är det ju väldigt olika hur jag både upplever - och kommunicerar! - olika slags smärta.

Om jag t.ex. lagar en tand utan bedövning medan andra ber om bedövning direkt så behöver det ju inte innebära att jag tycker att det gör mindre ont än någon annan, snarare att jag än mer ogillar bedövning eller helt enkelt är för feg för att säga till när det börjar göra förjävla ont.

 

[villhöver]

Jag tror inte att jag är särskilt smärttålig, utan snarare ganska känslig. Fast det vet jag ju inte, jag vet ju inte hur saker känns för andra - och jag har inte utsatts för så vansinnigt många olika smärtsamma saker, tex aldrig brutit något.
När jag skadade ögat för ett par månader sedan frågade ju sköterskan på 1177 hur ont jag hade på en skala? Ja, hur ska jag veta det? Det gjorde svinont, ögat var svullet och inflammerat så att det inte gick att öppna, knappt ens om man hjälpte till med fingrarna - men det var ju inte en 10a, det finns ju många saker som måste göra mer ont liksom.
Jag har borrat i tänder utan bedövning, för att jag var rädd för bedövningssprutan Det var obehagligt, men gjorde inte ont.
Har migrän och det är ju vad det är, men den värsta huvudvärken jag varit med om var efter en avramling från häst. Var en lätt hjärnskakning men huvudvärken var hemsk - långt värre än den huvudvärk jag har vid migrän.

Nu är jag opererad för en vecka sedan och har mest känt obehag, ingen smärta. Men vet inte hur det hade känts för andra (för mig gör det ondare att dra bort plåstren på armarna efter blodprov - vad ÄR det för jävla klister????).

En vän gick med bruten lårbenshals i 10 dagar innan hon sökte vård. Jobbade och var i skogen och plockade svamp med brutet ben (och jo, det gjorde ont - särskilt när hon halkade i skogen....). Det tror jag inte att min kropps smärtsystem hade låtit mig göra.

Jag tror att jag själv kanske inte reagerar starkare/nödvändigtvis har mer ont än nån annan, men jag tror att min kropp signalerar smärta och obehag ganska tidigt, sedan kan jag kanske hålla ut länge - men jag känner av det tidigt.

 

[Nepenthe]

Tror det är bättre om man är mer smärtinkännande (valde bort känslig)
Då låter man det inte bara vara utan söker vård.

 

[SiZo]

Tror det är bättre om man är mer smärtinkännande (valde bort känslig)
Då låter man det inte bara vara utan söker vård.

Det tror jag absolut att det är!

 

[Fibusen]

Nu jobbar jag med trauma och har inga problem med med öppna frakturer, sprucken hud, blodiga öppna sår - men är jag den enda som får fysiska smärtförnimmelser när jag läser om smärta? Alltså bara läsa raderna 'när jag slog lilltån i dörrposten" så k ä n n e r jag faktiska smärtförnimmelser i min tå... Ser jag någon ramla och slå upp ett knä så får jag smärtimpulser i knät. Att vara först på en bilolycka där kropppsdelar ligger spridda däremot är inget, då kopplar jag om till något helt annat.
Har alltid varit sån, är väl en fysio-empat antagligen

Kanske lite OT, men jag pratade här om veckan med en vän som är brandman, och han har ju sett både det ena och det andra på olycksplatser, sånt man drömmer mardrömmar om. Men han tycker aldrig det är jobbigt i jobbet. Visst att han tycker det är hemskt för anhöriga och har ett stort medlidande, men han har inga problem att plocka ut en delad människa ur en bil. Han menade på att så fort uniformen kommer på så blir det som en sköld.

Jag funderade på det flera dagar efter och tänkte även på alla dessa som jobbar på tex akuten, ambulansen, brandmän, poliser, osv, att dom alla kanske känner att dom får skölden på sig när dom jobbar?

Men hur fungerar det om dom skulle stöta på detta utan uniformen på? Kan dom fortfarande hantera rejäla skador utan att bli darriga i knäna för att vanan finns där, eller blir det en annan sak när inte uniformen är på? Eller kickar adrenalinet in så man bara gör?

Jag har själv aldrig sett någon rejäl skada eller olycksdöda människor, så jag har ingen aning hur jag skulle reagera faktist, men jag tror ju att det skulle fastna länge på näthinnan.

 

[jeennnnyy]

Kanske lite OT, men jag pratade här om veckan med en vän som är brandman, och han har ju sett både det ena och det andra på olycksplatser, sånt man drömmer mardrömmar om. Men han tycker aldrig det är jobbigt i jobbet. Visst att han tycker det är hemskt för anhöriga och har ett stort medlidande, men han har inga problem att plocka ut en delad människa ur en bil. Han menade på att så fort uniformen kommer på så blir det som en sköld.

Jag funderade på det flera dagar efter och tänkte även på alla dessa som jobbar på tex akuten, ambulansen, brandmän, poliser, osv, att dom alla kanske känner att dom får skölden på sig när dom jobbar?

Men hur fungerar det om dom skulle stöta på detta utan uniformen på? Kan dom fortfarande hantera rejäla skador utan att bli darriga i knäna för att vanan finns där, eller blir det en annan sak när inte uniformen är på? Eller kickar adrenalinet in så man bara gör?

Jag har själv aldrig sett någon rejäl skada eller olycksdöda människor, så jag har ingen aning hur jag skulle reagera faktist, men jag tror ju att det skulle fastna länge på näthinnan.

När jag läste det här kom jag att tänka på ambulansföraren i min födelsestad som ryckte ut på en bilolycka och en av passagerarna (som avled på plats) visade sig vara hans 17 åriga dotter. Tror ingen uniform fungerar som sköld mot det. Tror inte uniform fungerar som sköld för alla alltid oavsett omständigheter, det är ju ändå bara kläder och människor. Sen förstår jag att det är lättare att distansera sig om man stöter på saker i sitt jobb än hemma.

 

[Mia_R]

När jag läste det här kom jag att tänka på ambulansföraren i min födelsestad som ryckte ut på en bilolycka och en av passagerarna (som avled på plats) visade sig vara hans 17 åriga dotter. Tror ingen uniform fungerar som sköld mot det. Tror inte uniform fungerar som sköld för alla alltid oavsett omständigheter, det är ju ändå bara kläder och människor. Sen förstår jag att det är lättare att distansera sig om man stöter på saker i sitt jobb än hemma.

Människor som jobbar i de yrkena är av en typ av människor som är väldigt stresståliga och som fungerar i kris, alla gör det inte + de har utbildning och numera sedan Gottröraolyckan även stöd genom jobbet när det händer mycket skit. A och O är dock att så fort det är anhöriga så ska de inte vara delaktiga utan stå tillbaka och ersättas av någon annan, du fungerar inte som du ska när det är dina nära och kära som är inblandade.