Smygande oro

[Lumos_Nox]

Suttit en stund och försökt formulera en förklaring på vad jag känner och titeln passar nog bäst. Jag har under senare år kännt mig orolig, det har kommit mer och mer på senare år och nu har jag börjat inse att det påverkar mitt liv på ett sätt jag inte gillar.
Tänkt att "det är nog åldern, man blir fegare med åren" osv men jag börjar inse att jag inte känner igen mig själv.

Oron handlar om både små och stora saker, fåniga och seriösa. Saker jag kan påverka eller inte.
T.ex

• Tanken att det ska börja brinna hemma eller i stall
• Att jag ska falla av hästen och bli dragen efter
• Att grannen ska skälla varje gång han går förbi min dörr
• Att jag ska krocka med bilen
• Att mina vänner och nära ska dö eller förolyckas
• Att jag ska få en stroke
• Att jag ska få cancer
• Att jag ska drunkna

Osv osv, listan kan göras lång av saker som vanliga människor (och jag förr) tänker på emellanåt men släpper efter en stund. Jag kan inte släppa de längre. Går omkring med en oroskänsla i kroppen och bara väntar på katastrof.
Har i mitt huvud helt ställt in mig på att jag har/ snart kommer få cancer. Vem går runt och tänker så här?! Jag gjorde det inte för ett par år sedan och jag vill inte ha det så här.

Efter att jag, i irrationell oro, avbokat ett dagskirurgiskt ingrepp jag behöver göra inser jag mer och mer att detta börjar ta över mitt liv. Jag avbokade för att jag inte klarade av ovissheten i att inte veta när jag skulle bli bra igen (gå tillbaka till jobbet när du känner dug bra) och att jag inte klarade av tanken att någon skulle hjälpa mig hem efter narkos. Jag klarar mig själv, har alltid gjort och vill inte att någon ska tycka synd om mig eller tycka jag är svag.
Helt orimligt men jag klarade inte av det.

Jag kan inte gå runt och oroa mig för allt och känna att jag måste ha kontroll eller låsa in mig i en säker bubbla.
Sitter i skrivande stund och oroar mig för tävlingen i helgen och tänker att det nog är bäst att stanna hemma för hästen kan hoppa över bommen i transporten, slita sig på tävlingsplatsen eller så kan jag ramla av och hästen få spelet på framridningen och skada andra. Bäst att stanna hemma!
Jag har sen hästen varit liten åkt själv överallt och inget har hänt, schyst att ha med sig och står snällt. Varför tänker jag så här om saker jag vill göra?

Nu har jag iaf satt mina tankar i text, kanske någon känner igen sig och vill dela med sig av knep eller tankesätt. Jag förstår ju att jag bör söka hjälp men tänk om något är fel på mig? Eller tänk om det inte är något fel och jag tar upp deras tid bara för att jag är löjlig och någon annan som verkligen behöver tiden och hjälpen inte för det?

 

[Monstermom]

Suttit en stund och försökt formulera en förklaring på vad jag känner och titeln passar nog bäst. Jag har under senare år kännt mig orolig, det har kommit mer och mer på senare år och nu har jag börjat inse att det påverkar mitt liv på ett sätt jag inte gillar.
Tänkt att "det är nog åldern, man blir fegare med åren" osv men jag börjar inse att jag inte känner igen mig själv.

Oron handlar om både små och stora saker, fåniga och seriösa. Saker jag kan påverka eller inte.
T.ex

• Tanken att det ska börja brinna hemma eller i stall
• Att jag ska falla av hästen och bli dragen efter
• Att grannen ska skälla varje gång han går förbi min dörr
• Att jag ska krocka med bilen
• Att mina vänner och nära ska dö eller förolyckas
• Att jag ska få en stroke
• Att jag ska få cancer
• Att jag ska drunkna

Osv osv, listan kan göras lång av saker som vanliga människor (och jag förr) tänker på emellanåt men släpper efter en stund. Jag kan inte släppa de längre. Går omkring med en oroskänsla i kroppen och bara väntar på katastrof.
Har i mitt huvud helt ställt in mig på att jag har/ snart kommer få cancer. Vem går runt och tänker så här?! Jag gjorde det inte för ett par år sedan och jag vill inte ha det så här.

Efter att jag, i irrationell oro, avbokat ett dagskirurgiskt ingrepp jag behöver göra inser jag mer och mer att detta börjar ta över mitt liv. Jag avbokade för att jag inte klarade av ovissheten i att inte veta när jag skulle bli bra igen (gå tillbaka till jobbet när du känner dug bra) och att jag inte klarade av tanken att någon skulle hjälpa mig hem efter narkos. Jag klarar mig själv, har alltid gjort och vill inte att någon ska tycka synd om mig eller tycka jag är svag.
Helt orimligt men jag klarade inte av det.

Jag kan inte gå runt och oroa mig för allt och känna att jag måste ha kontroll eller låsa in mig i en säker bubbla.
Sitter i skrivande stund och oroar mig för tävlingen i helgen och tänker att det nog är bäst att stanna hemma för hästen kan hoppa över bommen i transporten, slita sig på tävlingsplatsen eller så kan jag ramla av och hästen få spelet på framridningen och skada andra. Bäst att stanna hemma!
Jag har sen hästen varit liten åkt själv överallt och inget har hänt, schyst att ha med sig och står snällt. Varför tänker jag så här om saker jag vill göra?

Nu har jag iaf satt mina tankar i text, kanske någon känner igen sig och vill dela med sig av knep eller tankesätt. Jag förstår ju att jag bör söka hjälp men tänk om något är fel på mig? Eller tänk om det inte är något fel och jag tar upp deras tid bara för att jag är löjlig och någon annan som verkligen behöver tiden och hjälpen inte för det?

Tar du några mediciner? Jag hade en liknande upplevelse som visade sig vara biverkningar...
(Så jag har ingen erfarenhet att dela med mig av om hur du kommer vidare om det inte är det som är fel, i mitt fall gick det över när jag slutade med medicinen helt enkelt.)

 

[Lumos_Nox]

Tar du några mediciner? Jag hade en liknande upplevelse som visade sig vara biverkningar...
(Så jag har ingen erfarenhet att dela med mig av om hur du kommer vidare om det inte är det som är fel, i mitt fall gick det över när jag slutade med medicinen helt enkelt.)

Nej, inga mediciner. "Tyvärr". Skönt att du blev bättre!

 

[mandalaki]

Har du prövat KBT någon gång? Bra mot oönskade tankar.

 

[TinyWiny]

Katastroftankar är vanliga så du är långt ifrån ensam. Inte för att det hjälper dig att du inte är ensam utan just för att det är så vanligt så finns vettig hjälp att få. Både KBT och mentalträning hjälper en att få tankarna att ändra riktning åt positivare håll så att du slipper ha det såhär. Vilket du väljer är en smaksak men eftersom du känner att du kanske skulle ta tid från någon annan så kanske det hade varit lättare att gå en kurs i mentalträning? Inte för att du skulle ta tid från någon annan, du har lika stor rätt att må bra som alla andra och har rätt till hjälpen men ibland kan det kännas lättare att ta andra vägar än vården.

Hjärnan är som en dator i det här fallet. Ju mer katastroftankar du tänker desto värre scenarion tänker hjärnan ut. Om du får lära dig sätt att hantera tankarna på och vända dem till positiva tankar så kommer din hjärna spinna vidare på den tråden istället.

Önskar dig massor lycka till och kom ihåg, du är värd att må bra

 

[Lumos_Nox]

Har du prövat KBT någon gång? Bra mot oönskade tankar.

Nej, inte sökt någon hjälp för det då jag känner mig fånig. Alla oroar sig ju nån gång i livet så jag känner mig mest bara klen som inte kan vifta bort det som alla andra.

 

[Modest]

Nej, inte sökt någon hjälp för det då jag känner mig fånig. Alla oroar sig ju nån gång i livet så jag känner mig mest bara klen som inte kan vifta bort det som alla andra.

Om du tycker att din oro begränsar ditt liv så tycker jag att du bör gå till vårdcentralen i första hand.

 

[Badger]

Brister på det ena eller det andra? Du kan ju söka för oro och tänka att det kanske är en brist på någonting, så kan de ta prov och se vad annat? Att du inte kan vifta bort det är ju ett problem.

 

[Lumos_Nox]

Katastroftankar är vanliga så du är långt ifrån ensam. Inte för att det hjälper dig att du inte är ensam utan just för att det är så vanligt så finns vettig hjälp att få. Både KBT och mentalträning hjälper en att få tankarna att ändra riktning åt positivare håll så att du slipper ha det såhär. Vilket du väljer är en smaksak men eftersom du känner att du kanske skulle ta tid från någon annan så kanske det hade varit lättare att gå en kurs i mentalträning? Inte för att du skulle ta tid från någon annan, du har lika stor rätt att må bra som alla andra och har rätt till hjälpen men ibland kan det kännas lättare att ta andra vägar än vården.

Hjärnan är som en dator i det här fallet. Ju mer katastroftankar du tänker desto värre scenarion tänker hjärnan ut. Om du får lära dig sätt att hantera tankarna på och vända dem till positiva tankar så kommer din hjärna spinna vidare på den tråden istället.

Önskar dig massor lycka till och kom ihåg, du är värd att må bra

Tack för dina tips och snälla ord. Har inte sökt någon hjälp eller kollat på alternativa behandlingar då jag inte vet om det faktiskt är fel på mig eller om jag bara är fånig. Tänker att vård och behandlingar är till för de som verkligen behöver det och man hör så mycket om vården och hur lite hjälp man får. Skulle vara hemskt om jag tog hjälp och sen visade det sig att jag bara var svag och fånig. Får lite ångest av sjukhus och annat och processen med mitt inbokade och avbokade ingrepp har varit jobbig och då gräver jag ner mig än mer.

Har iaf läst lite om hur man kan dämpa sin oro och försöker jobba med att resonera med mig själv. Kan jag påverka detta osv. Men jag tar det nog inte allvarligt för jag tror inte på vad jag själv säger.

 

[mandalaki]

Nej, inte sökt någon hjälp för det då jag känner mig fånig. Alla oroar sig ju nån gång i livet så jag känner mig mest bara klen som inte kan vifta bort det som alla andra.

Visst oroar sig alla. Jag är själv en alldeles för orolig person. Jag tror att jag själv och alla i min omgivning ska dö hela tiden. Har ett hjärtsjukt ex, varje gång han inte svarar efter tre signaler tror jag att han har klappat ihop. En gång har jag ringt polisen när han inte svarade, en annan gång vänner som bor nära honom.

Men när ens oro börjar begränsa en som din gör nu, när du avbokat ett ingrepp - då tycker jag väldigt väl att man kvalar in för terapi. Du riskerar bara fortsätta begränsa dig ännu mer.

 

[Petruska]

Tack för dina tips och snälla ord. Har inte sökt någon hjälp eller kollat på alternativa behandlingar då jag inte vet om det faktiskt är fel på mig eller om jag bara är fånig. Tänker att vård och behandlingar är till för de som verkligen behöver det och man hör så mycket om vården och hur lite hjälp man får. Skulle vara hemskt om jag tog hjälp och sen visade det sig att jag bara var svag och fånig. Får lite ångest av sjukhus och annat och processen med mitt inbokade och avbokade ingrepp har varit jobbig och då gräver jag ner mig än mer.

Har iaf läst lite om hur man kan dämpa sin oro och försöker jobba med att resonera med mig själv. Kan jag påverka detta osv. Men jag tar det nog inte allvarligt för jag tror inte på vad jag själv säger.

Jag tänker att den som är svag och fånig, väl verkligen är den som behöver hjälp. Den som är stark och käck (eller vad nu motsatsen till fånig är), klarar sig ju ändå. Sjukvård är ju i stort sett till just för att hjälpa oss med våra svagheter, sjukdom och svaghet är väl nära förknippat.

Jag tror att väldigt många människor går omkring med väldigt mycket oro, och att den oron begränsar väldigt många av oss på väldigt många sätt. Du ser ganska klart din egen oro, du ser att den är överdriven eller omotiverad eller vad man ska kalla det, och du ser att den begränsar dig. Min gissning är att det betyder att du ganska lätt kan komma vidare med ganska lite hjälp. Jag menar, en ganska kort tids tex kbt-terapi. Kbt har sina främsta fördelar just när det gäller oro och fobier.

De där tankarna du har om att ändå inte söka hjälp, tror jag att du ska se som att din oro försvarar sin makt över dig. Det är inte dina tankar, det är orons! Typ så.

 

[Lumos_Nox]

Brister på det ena eller det andra? Du kan ju söka för oro och tänka att det kanske är en brist på någonting, så kan de ta prov och se vad annat? Att du inte kan vifta bort det är ju ett problem.

Brister på ämnen i kroppen? Kan det bero pp det? Har aldrig tänkt att det kan vara ett kroppsligt fel på mig, bara att det sitter i huvudet. Är inte så insatt i sjukdomslära.
Fast jag kan ju ändå inte gå dit och be om prover på något jag inte ens vet om det finns eller inte. Det känns dumt mot personalen, jag kanske bara blivit fånigare. Tolka mig rätt nu, jag vill ha hjälp men utåt sett så verkar jag ju normal.

 

[Lumos_Nox]

Visst oroar sig alla. Jag är själv en alldeles för orolig person. Jag tror att jag själv och alla i min omgivning ska dö hela tiden. Har ett hjärtsjukt ex, varje gång han inte svarar efter tre signaler tror jag att han har klappat ihop. En gång har jag ringt polisen när han inte svarade, en annan gång vänner som bor nära honom.

Men när ens oro börjar begränsa en som din gör nu, när du avbokat ett ingrepp - då tycker jag väldigt väl att man kvalar in för terapi. Du riskerar bara fortsätta begränsa dig ännu mer.

Oj, hoppas allt är bra och håller sig bra med ditt ex! Otäckt att inte veta.

Jag vet ju själv att det jag gör inte är sunt men ändå känner jag inte att det är tillräckligt för att söka hjälp och ta upp tid. Bara genom att läsa här på Buke inser man ju hur pressad och ansträngd vården är och då vill jag hellre att de andra ska få hjälp före mig. Jag kan ju inte ens säga att min oro är mer än vanliga människor har dagligen, jag kanske bara blivit dålig på att hantera den.

Men ja. Att dagen innan avboka ett ingrepp jag kämpat månader med att få och väntat på pga att jag inte kände att jag hade kontroll, det är inte okej. Fick kortslutning och kunde inte släppa tanken och när avvbokningen var gjord kände jag mig så lugn och dagarna efter skämdes jag enormt mycket över min feghet.

 

[Lumos_Nox]

Jag tänker att den som är svag och fånig, väl verkligen är den som behöver hjälp. Den som är stark och käck (eller vad nu motsatsen till fånig är), klarar sig ju ändå. Sjukvård är ju i stort sett till just för att hjälpa oss med våra svagheter, sjukdom och svaghet är väl nära förknippat.

Jag tror att väldigt många människor går omkring med väldigt mycket oro, och att den oron begränsar väldigt många av oss på väldigt många sätt. Du ser ganska klart din egen oro, du ser att den är överdriven eller omotiverad eller vad man ska kalla det, och du ser att den begränsar dig. Min gissning är att det betyder att du ganska lätt kan komma vidare med ganska lite hjälp. Jag menar, en ganska kort tids tex kbt-terapi. Kbt har sina främsta fördelar just när det gäller oro och fobier.

De där tankarna du har om att ändå inte söka hjälp, tror jag att du ska se som att din oro försvarar sin makt över dig. Det är inte dina tankar, det är orons! Typ så.

Tack för att du tog dig tid att skriva. Uppskattas!
Precis som du skriver vet jag ju att det är men.... Detta men.... Jag hittar på ursäkter och drar mig för det och bygger in mig i min lilla bubbla och tycker att jag har det ganska bra här.
Har dålig koll på Kbt terapi, får googla lite senare. Terapi känns så läskigt och ovisst. Att prata med en främmande människa ansikte mot ansikte och att den sen kommer frågor jag inte vet om och inte kan förbereda mig på. Orolig över att jag ska göra det "fel", om det går att göra fel på terapi. Eller så ser de igenom mig direkt och tycker att jag bara bluffar. Och så där startar ofta mina tankar innan möten och jag avbokar.

Hur går kbt terapi till?

 

[Maoam]

Det låter väldigt jobbigt och det påverkar ju uppenbart din vardag så tycker nog att det är dags att söka hjälp. Börja med din VC, de kan hjälpa dig att reda ut om du behöver medicinering eller t ex terapi. KBT tror jag du skulle ha mycket nytta av men var inte rädd för att medicinera om läkaren anser att det behövs. Så här ska du inte behöva ha det och det finns hjälp att få!

 

[Maoam]

Tack för att du tog dig tid att skriva. Uppskattas!
Precis som du skriver vet jag ju att det är men.... Detta men.... Jag hittar på ursäkter och drar mig för det och bygger in mig i min lilla bubbla och tycker att jag har det ganska bra här.
Har dålig koll på Kbt terapi, får googla lite senare. Terapi känns så läskigt och ovisst. Att prata med en främmande människa ansikte mot ansikte och att den sen kommer frågor jag inte vet om och inte kan förbereda mig på. Orolig över att jag ska göra det "fel", om det går att göra fel på terapi. Eller så ser de igenom mig direkt och tycker att jag bara bluffar. Och så där startar ofta mina tankar innan möten och jag avbokar.

Hur går kbt terapi till?

Jag har gått i KBT-terapi och jag lovar att det är inget att oroa sig för. Jag tänkte lita samma sak i början, att jag på något sätt ville veta vad som var "rätt svar" och att jag skulle behöva svara på en massa konstiga frågor samt att det skulle var väldigt flummigt typ ligga på en soffa och titta på bilder och säga vad man tycker de ser ut som. Helt fel! Första gången så fick jag berätta om varför jag var där och sen flöt det liksom bara på, du pratar om vad du vill och några svåra frågor tyckte jag inte att jag fick. KBT handlar mycket om problemlösning, att hitta sätt att hantera det som är svårt eller det som orsakar dina problem. Att prata med en främmande människa tror jag du kommer tycka är skönt och man behöver inte svara på allt, det går utmärkt att säga att det vill jag inte prata om. Men du lär prata om det till slut men ingen kommer pressa dig men förr eller senare brukar det komma fram. Att känna som att man "bluffar" och tro att andra ska se igenom det är väldigt vanligt och framförallt hos deprimerade. KBT tror jag är ett utmärkt val för dig, men se till att ta tag i detta, så här ska du inte behöva ha det....

 

[mandalaki]

Jag har visserligen bara fått fyra KBT-samtal och vet därför inte hur representativa de är. Men de skulle enklast kunna sammanfattas med "Såhär gör du när de jobbiga tankarna kommer". (I mitt fall handlade det om att leva med kronisk smärta).

 

[Petruska]

Tack för att du tog dig tid att skriva. Uppskattas!
Precis som du skriver vet jag ju att det är men.... Detta men.... Jag hittar på ursäkter och drar mig för det och bygger in mig i min lilla bubbla och tycker att jag har det ganska bra här.
Har dålig koll på Kbt terapi, får googla lite senare. Terapi känns så läskigt och ovisst. Att prata med en främmande människa ansikte mot ansikte och att den sen kommer frågor jag inte vet om och inte kan förbereda mig på. Orolig över att jag ska göra det "fel", om det går att göra fel på terapi. Eller så ser de igenom mig direkt och tycker att jag bara bluffar. Och så där startar ofta mina tankar innan möten och jag avbokar.

Hur går kbt terapi till?

Anledningen till att man går i terapi - oavsett terapiform - är ju att man gör fel! Om man aldrig eller väldigt sällan gjorde fel, behövde man ju ingen terapi. Man gör ju fel för att man tänker och känner fel, så att säga. Som tex avbokar saker man inte borde avboka.

Andra vet mer om just kbt än jag, och det finns mycket information om det på nätet.

Sen tänkte jag på det där med att du inte är mer orolig än andra utan att du kanske bara är sämre på att hantera oron. Så kan det ju vara, men då behöver du ju hjälp med att lära dig hantera. Själv tänker jag nog att ett lyckat behandlingsutfall skulle vara att man faktiskt har lite mindre oro att hantera också, så att man slipper vara så förbaskat bra på det.

Men poängen är att det inte går att jämföra! Vi kan inte veta hur vår egen oro känns jämfört med andras och vi kan inte veta hur bra vi hanterar den jämfört med andra. Däremot kan vi veta om vår oro - eller bristande förmåga att hantera den - begränsar livet för oss. Och så är det ju för dig. Den aspekten av det tar terapeuter normalt sett på allvar. Det är mer eller mindre deras specialområde.

 

[Badger]

Brister på ämnen i kroppen? Kan det bero pp det? Har aldrig tänkt att det kan vara ett kroppsligt fel på mig, bara att det sitter i huvudet. Är inte så insatt i sjukdomslära.
Fast jag kan ju ändå inte gå dit och be om prover på något jag inte ens vet om det finns eller inte. Det känns dumt mot personalen, jag kanske bara blivit fånigare. Tolka mig rätt nu, jag vill ha hjälp men utåt sett så verkar jag ju normal.

Vet inte egentligen, bara snabbslog på oro och brist och hittade lite av varje (B-vitaminer och D-vitaminer och tja), men det är ju google... man kan hitta vadsomhelst.

Det är bara det att du låter som när man vaknar mitt i natten/har svårt att somna (dagen innan mens också ) och oroar sig över precis allting man kan komma på att oroa sig över och allting känns helt omöjligt att komma över. Men man vet att bara man somnat så försvinner det på morgonen och allting är helt plötsligt hanterbart. Fast du vaknar inte på morgonen och allt är hanterbart. Jag skulle då inte klara att känna så jämt. Lite deppig eller låg kanske?

Dessutom verkar din motvilja mot vårdcentralen hamna lite i samma cirkel, du oroar dig över att det inte ska vara någonting.

(Det är därför jag tänker att någonting är fel. Jag tex klarar ev oro på dagen men inte mitt i natten när jag borde sovit, det är inte det att jag är svag människa mitt i natten, det är att jag är jättetrött och låg och lite deppig. Så det är inte jag det är omständigheterna. Dina omständigheter är kanske andra nu än för ett år sedan då allt var hanterbart.)

Jag behövde inte veta vilka tester som skulle tas, jag gick till vårdcentralen och sa -jag sover jämt och ständigt och sedan kan jag sova mer, det är något fel. Jahopp sa de och tog prover (järnbrist). Det borde gå att gå till Vårdcentralen och säga att man oroar sig jättemycket, så är ev prover eller annat deras problem.

 

[mandalaki]

@Badger Det har jag faktiskt svårt att föreställa mig. Alltså att de skulle ta blodprover för att någon är orolig. Att de gör det när man är trött är däremot inte konstigt.