Lumos_Nox
Trådstartare
Suttit en stund och försökt formulera en förklaring på vad jag känner och titeln passar nog bäst. Jag har under senare år kännt mig orolig, det har kommit mer och mer på senare år och nu har jag börjat inse att det påverkar mitt liv på ett sätt jag inte gillar.
Tänkt att "det är nog åldern, man blir fegare med åren" osv men jag börjar inse att jag inte känner igen mig själv.
Oron handlar om både små och stora saker, fåniga och seriösa. Saker jag kan påverka eller inte.
T.ex
Har i mitt huvud helt ställt in mig på att jag har/ snart kommer få cancer. Vem går runt och tänker så här?! Jag gjorde det inte för ett par år sedan och jag vill inte ha det så här.
Efter att jag, i irrationell oro, avbokat ett dagskirurgiskt ingrepp jag behöver göra inser jag mer och mer att detta börjar ta över mitt liv. Jag avbokade för att jag inte klarade av ovissheten i att inte veta när jag skulle bli bra igen (gå tillbaka till jobbet när du känner dug bra) och att jag inte klarade av tanken att någon skulle hjälpa mig hem efter narkos. Jag klarar mig själv, har alltid gjort och vill inte att någon ska tycka synd om mig eller tycka jag är svag.
Helt orimligt men jag klarade inte av det.
Jag kan inte gå runt och oroa mig för allt och känna att jag måste ha kontroll eller låsa in mig i en säker bubbla.
Sitter i skrivande stund och oroar mig för tävlingen i helgen och tänker att det nog är bäst att stanna hemma för hästen kan hoppa över bommen i transporten, slita sig på tävlingsplatsen eller så kan jag ramla av och hästen få spelet på framridningen och skada andra. Bäst att stanna hemma!
Jag har sen hästen varit liten åkt själv överallt och inget har hänt, schyst att ha med sig och står snällt. Varför tänker jag så här om saker jag vill göra?
Nu har jag iaf satt mina tankar i text, kanske någon känner igen sig och vill dela med sig av knep eller tankesätt. Jag förstår ju att jag bör söka hjälp men tänk om något är fel på mig? Eller tänk om det inte är något fel och jag tar upp deras tid bara för att jag är löjlig och någon annan som verkligen behöver tiden och hjälpen inte för det?
Tänkt att "det är nog åldern, man blir fegare med åren" osv men jag börjar inse att jag inte känner igen mig själv.
Oron handlar om både små och stora saker, fåniga och seriösa. Saker jag kan påverka eller inte.
T.ex
- Tanken att det ska börja brinna hemma eller i stall
- Att jag ska falla av hästen och bli dragen efter
- Att grannen ska skälla varje gång han går förbi min dörr
- Att jag ska krocka med bilen
- Att mina vänner och nära ska dö eller förolyckas
- Att jag ska få en stroke
- Att jag ska få cancer
- Att jag ska drunkna
Har i mitt huvud helt ställt in mig på att jag har/ snart kommer få cancer. Vem går runt och tänker så här?! Jag gjorde det inte för ett par år sedan och jag vill inte ha det så här.
Efter att jag, i irrationell oro, avbokat ett dagskirurgiskt ingrepp jag behöver göra inser jag mer och mer att detta börjar ta över mitt liv. Jag avbokade för att jag inte klarade av ovissheten i att inte veta när jag skulle bli bra igen (gå tillbaka till jobbet när du känner dug bra) och att jag inte klarade av tanken att någon skulle hjälpa mig hem efter narkos. Jag klarar mig själv, har alltid gjort och vill inte att någon ska tycka synd om mig eller tycka jag är svag.
Helt orimligt men jag klarade inte av det.
Jag kan inte gå runt och oroa mig för allt och känna att jag måste ha kontroll eller låsa in mig i en säker bubbla.
Sitter i skrivande stund och oroar mig för tävlingen i helgen och tänker att det nog är bäst att stanna hemma för hästen kan hoppa över bommen i transporten, slita sig på tävlingsplatsen eller så kan jag ramla av och hästen få spelet på framridningen och skada andra. Bäst att stanna hemma!
Jag har sen hästen varit liten åkt själv överallt och inget har hänt, schyst att ha med sig och står snällt. Varför tänker jag så här om saker jag vill göra?
Nu har jag iaf satt mina tankar i text, kanske någon känner igen sig och vill dela med sig av knep eller tankesätt. Jag förstår ju att jag bör söka hjälp men tänk om något är fel på mig? Eller tänk om det inte är något fel och jag tar upp deras tid bara för att jag är löjlig och någon annan som verkligen behöver tiden och hjälpen inte för det?