Social kompetens?

Det här med diagnos eller inte diagnos, har ju diskuterats en del. I mitt förra inlägg gjorde @Tora en kommentar som fick mig att tänka till. Det stod:

"Hade nog kanske snarare trott att du skulle reagera ”Aha! Är det därför det kan bli lite sociala kulturkrockar ibland! Men nu när jag vet det så kanske jag provar att göra så här, eller så här istället”. "

Sociala kulturkrockar . Upplever jag sådana? Alltså, nä, inte vad jag vet eller har reagerat över. Undrar om andra tycker jag är socialt klumpig? Jag vet inte, men själv har jag som sagt inte märkt något. Jag upplever nog mest hjärnspöken.

Jag skulle t.ex. aldrig ställa en massa frågor till någon som är obekväma för den andre. Jag skulle heller aldrig bete mig irriterande mot andra med flit. Det fanns ju en person här på Buke förut som envisades med att ha en irriterande signatur i sin profil. Folk reagerade mot det, men hon hävdade att det var hennes rätt att ha signaturen för det var ju inte förbjudet. Okej? Det är ju inte förbjudet att fisa folk i ansiktet heller. Däremot är det inte lämpligt alls.

Jag funderar en hel del på de "sanningar" jag lever efter och på hur mycket sanningar de egentligen är. Vilka "sanningar" kan jag skrota? Det tål att tänkas på. Genom tidigare händelser har jag dragit slutsatser som blivit en del av min verklighet. Nu försöker jag skaffa nya erfarenhet som motbevisar mina tidigare slutsatser, så att jag kan gå från tankesättet "ursäkta att jag finns till" till att vara bekväm med att finnas. Men att möblera om sin verklighetsuppfattning går inte i brådrasket. "Sanningar" är sanningar, ända tills de motbevisas.

Jag har i alla fall varit ovanligt social på sistone. Sist jag var i Stockholm fikade jag med @Hyacint vilket var väldigt trevligt (och nu viftar hon med pompomsen ibland för att påminna mig om att tänka i andra banor). Dagen efter hade jag inget för mig men chattade lite med bikervännen. Jag föreslog att vi skulle ses. Han sa att de hade varit roligt men att han råkade befinna sig i Skåne, så det funkade inte rent praktiskt. Nåja, han var ju inte avig till att ses, så det ser jag som positivt. I stället fortsatte vi att chatta med messenger. På lördagen åkte jag och besökte ytterligare en vän och vi hade en jäkligt bra dag, med både paddling och ridning.

Igår passade jag Ls hund och när hon kom och hämtade honom snackade vi en del och sen föreslog hon att vi någon fredag skulle åka ner till byn och käka tapas tillsammans. Jag nappade direkt. Efter en koll i kalendern insåg vi att det var den här fredagen som gällde för sen var det fullt ända till mitten av juli. Så idag träffades vi, käkade gott och snackade bort 2½ timme. Vi hade skittrevligt med en massa snack om allt möjligt plus hästar så klart.

Och så är ju islänningens ägare LL och hennes man, trevliga nya bekantskaper. Jag känner mig välkommen där. Och en annan granne, som flyttade hit förra året från Stockholm, snackade jag också med här om dagen. De satt i sin trädgård när jag kom förbi och så började vi snacka. Ytterligare en annan granne får jag gammalt hö av att täcka mina odlingar med. Han visade mig sin ängslada här om dagen. Jag får höet och han får sin lada tömd. Win win. Sånt gillar jag. Förra året fick jag också hö av honom. Jag hade ju tänkt gå och ge honom en påse potatis i höstas som tack (och som jag då odlat i höet), men blev ju tyvärr sjuk så jag fick inte ens upp all skörd.

Och sist men inte minst så är jag inbjuden på ett event i sommar. Känns kul!

Kan det bli någon ordning på den här människan någon gång månntro?

 

[mandalaki]

Magiana tar du någonsin upp med psykologen hur fel du tycker att han har? För mig ser det ut som att du fastnat i ett olyckligt mönster. Du går dit, ni pratar, du gör värsta möjliga tolkning av allt han säger och sen går du hit till Buke och skriver av dig. Du blir argare och argare och nu kan han till och med ”stoppa upp sitt jävla tyckande nånstans”. På det viset tror jag att du motarbetar både honom och dig själv. Det låter som om du krigar mot honom och du brukar skriva att du ville ha hjälp med problemlösning. Det låter som att ni inte alls pratat igenom vad terapin ska leda till.

När jag gick i terapi sa terapeuten till mig att jag inte borde prata med andra om vad som sas mellan henne och mig, hon ville att jag skulle vädra mina reaktioner med henne, ingen annan. Och det är ju inte alls säkert att alla jobbar så men jag tror att hennes poäng var viktig. Mina reaktioner på det vi pratade om berättade något för henne som vi kunde jobba vidare med. Och jag undrar om din psykolog skulle tycka att det var gynnsamt för dig att du luftar all din kritik mot honom här i stället för med honom.

 

[bettysmatte]

Det där är en fiktiv historia. I verkliga livet är det ingen som ber om ursäkt.

Fast om någon kommer och snubblar riktigt illa - och råkar dra med sig dig i fallet - så kanske det inte är DU som är huvudpersonen? I första hand kanske det inte är en ursäkt till dig som är det viktigaste (även om de flesta människor kläcker ur sig en sådan automatiskt), utan det kanske är skadeläget på den andra personen?

 

[Magiana]

Kanske inte bokstavligt men intentionsmässigt. Det känns som om du går in i alla situationer med känslan av att någon är ute efter att göra dig ledsen. Om man konsekvent gör det så blir det en självuppfyllande profetia.
Om vi tar din psykolog som exempel så har du öst ve och förbannelse över karln här i månader men du har vad jag förstått fortfarande inte berättat för honom hur du ser på den terapi han ger. Han kanske är idiot men med största sannolikhet så är han inte ute efter att vara elak. Tyvärr är han inte han heller tankeläsare, antalet sådana är rätt låg i det mänskliga släktet, så om du inget säger så vet han inte vad som är fel.
För din egen skull måste du lära dig att hantera den här typen av saker. Det blir då betydligt lättare att få vänner och att behålla dem och om man slipper vara arg på hela världen så sover man även bättre på nätterna.

Jag går efter mina erfarenheter, inte någon påhittad framtid som jag inte känner till.

Jag har så gott som hela tiden haft invändningar mot det han har sagt, vilket han har fått veta. Däremot vet han inte hur jävla rågat måttet hunnit bli vid det här laget. Det får han veta på torsdag.

Magiana tar du någonsin upp med psykologen hur fel du tycker att han har? För mig ser det ut som att du fastnat i ett olyckligt mönster. Du går dit, ni pratar, du gör värsta möjliga tolkning av allt han säger och sen går du hit till Buke och skriver av dig. Du blir argare och argare och nu kan han till och med ”stoppa upp sitt jävla tyckande nånstans”. På det viset tror jag att du motarbetar både honom och dig själv. Det låter som om du krigar mot honom och du brukar skriva att du ville ha hjälp med problemlösning. Det låter som att ni inte alls pratat igenom vad terapin ska leda till.

När jag gick i terapi sa terapeuten till mig att jag inte borde prata med andra om vad som sas mellan henne och mig, hon ville att jag skulle vädra mina reaktioner med henne, ingen annan. Och det är ju inte alls säkert att alla jobbar så men jag tror att hennes poäng var viktig. Mina reaktioner på det vi pratade om berättade något för henne som vi kunde jobba vidare med. Och jag undrar om din psykolog skulle tycka att det var gynnsamt för dig att du luftar all din kritik mot honom här i stället för med honom.

Ja, jag protesterar hela tiden och håller inte med i det han säger.

Den här psykologen är rätt passiv, men är duktig på att fabulera ihop en symptombild hos mig. När jag kom dit första gången satt han bara passiv och väntade på att jag skulle börja prata. Så har det fortsatt även efter det. Han styr knappt samtalet alls.

 

[escodobe]

Det där är en fiktiv historia. I verkliga livet är det ingen som ber om ursäkt.

När jag var deprimerad så såg jag verkligen allt i svart.
Jag hade en hemsk skoltid Och har varit med om en hel del annat elände. Jag hade rätt stora skäl att inte tro att människor ville mig väl.

Och depressionen gjorde att min tolkning av världen Blev störd. Den fortsatte att liksom svärta ned livet, även när "problemen" var borta. Och jag begrep det inte ens eftersom jag inte visste om att jag var deprimerad, Jag trodde jag och världen var så helt enkelt. Jag visste inte att det gick att inte ha ångest.

Och det är inte unikt, jag läste för några år sedan att man låtit deprimerade och icke deprimerade läsa samma tidningar och det fanns stora skillnader i vad man läste och vad man mindes av texten.

Det tog ett gäng år. Men jag är i stort sett frisk. Och ett av knepen var (Och är) att lära mig att känna igen när jag övertolkar och får tex får katastroftankar.

Det går att lära om sina reaktioner.

 

[mandalaki]

.
Den här psykologen är rätt passiv, men är duktig på att fabulera ihop en symptombild hos mig. När jag kom dit första gången satt han bara passiv och väntade på att jag skulle börja prata. Så har det fortsatt även efter det. Han styr knappt samtalet alls.

Meningen är väl inte att han ska styra samtalet. Genom att vänta på att du börjar prata får han ju vad fram vad du vill prata om. Jag tror att du och han behöver klargöra vad det här ska leda till, vilka förväntningar du har.

 

[mandalaki]

Jag undrar förresten om din ilska över psykologen och din ilska över din familj den där julen liknar varann. När någon sårar dig kanske du blir topp tunnor och bryter relationen, i stället för att försöka reda ut knuten.

 

[Magiana]

Jag undrar förresten om din ilska över psykologen och din ilska över din familj den där julen liknar varann. När någon sårar dig kanske du blir topp tunnor och bryter relationen, i stället för att försöka reda ut knuten.

Jag saknar nog verktyg att reda ut saker.

Hemma krossades det porslin när mina föräldrar var osams. Det var så de "löste" konflikter.

 

[Shaggy]

Den här psykologen är rätt passiv, men är duktig på att fabulera ihop en symptombild hos mig.

Helt ärligt så förstår jag att han gör det om du uttrycker dig på liknande sätt där som här. I den här tråden så kan jag läsa om en person som är oerhört rigid i sina åsikter, inte vill se andras intentioner och behov, en panikartad rädsla för att inte vara perfekt och har en grav oförmåga att läsa av andra människor.
Ledsen att säga det men så ser det ut för mig.
Vad detta beror på vet jag givetvis inte. Det kan bero på en funktionsnedsättning, på depressionen eller på tusen andra saker. Ifall du uttrycker 10% av det du skriver här till honom så förstår jag att han ser en utredning som väsentlig för att eventuellt hitta ett sätt att hjälpa dig på.

 

[Shaggy]

Jag saknar nog verktyg att reda ut saker.

Hemma krossades det porslin när mina föräldrar var osams. Det var så de "löste" konflikter.

Fast då är det verkligen dags att du lär dig det, för din egen skull. Att hela livet sitta fast i ett så dysfunktionellt beteende sabbar mest för dig själv.

 

[mandalaki]

Jag saknar nog verktyg att reda ut saker.

Hemma krossades det porslin när mina föräldrar var osams. Det var så de "löste" konflikter.

Men du behöver ju inte göra som de. Du är vuxen, det har runnit mycket vatten under broarna sedan porslinskrossningen. Du kanske ska släppa sargen och försöka hitta de där verktygen nu, i stället för att hålla kvar i det trygga Ni har sårat mig så nu skiter jag i er.

 

[Magiana]

Men du behöver ju inte göra som de. Du är vuxen, det har runnit mycket vatten under broarna sedan porslinskrossningen. Du kanske ska släppa sargen och försöka hitta de där verktygen nu, i stället för att hålla kvar i det trygga Ni har sårat mig så nu skiter jag i er.

Det är ju det psykologen skulle kunna hjälpa till med men han fokuserar ju på annat. Jag blir upprörd av det och han vet det.

Helt ärligt så förstår jag att han gör det om du uttrycker dig på liknande sätt där som här. I den här tråden så kan jag läsa om en person som är oerhört rigid i sina åsikter, inte vill se andras intentioner och behov, en panikartad rädsla för att inte vara perfekt och har en grav oförmåga att läsa av andra människor.
Ledsen att säga det men så ser det ut för mig.
Vad detta beror på vet jag givetvis inte. Det kan bero på en funktionsnedsättning, på depressionen eller på tusen andra saker. Ifall du uttrycker 10% av det du skriver här till honom så förstår jag att han ser en utredning som väsentlig för att eventuellt hitta ett sätt att hjälpa dig på.

Jag är livrädd för att falla ner i den totala avgrunden om jag "ger efter". Nu håller jag mig på benen av ren envishet. Jag har lite svårt att förklara den där klumpen i bröstet som hela tiden finns där men som jag inte vill känna på.

 

[Shaggy]

Jag är livrädd för att falla ner i den totala avgrunden om jag "ger efter". Nu håller jag mig på benen av ren envishet. Jag har lite svårt att förklara den där klumpen i bröstet som hela tiden finns där men som jag inte vill känna på.

Jag förstår det men tyvärr är det nog dit du måste falla för att kunna ta dig vidare. Som det är nu så blockerar du massor av saker som du måste ta tag i av rädsla för det bottenlösa hålet. Gång på gång letar du upp ursäkter för varför du inte kan göra något åt än det ena än det andra, troligen för att slippa ta i smärtan. Det kanske finns ett annat sätt att lösa den här typen av problem men det enda jag känner till är att låta sig falla sönder och sedan bygga upp sig själv igen.
Den liknelse jag skrev till dig för ett antal veckor sedan om att falla från en klippa var inte helt tagen ur luften det gör exakt så ont men utsikten där på toppen när man står stadigt gör att det är så värt det.

 

[mandalaki]

Det är ju det psykologen skulle kunna hjälpa till med men han fokuserar ju på annat. Jag blir upprörd av det och han vet det.

Jag tror att du har en för fast och fix idé om hur han ska jobba. Som du har om så mycket annat. Men det är ju han som är proffset.

 

[Magiana]

Jag tror att du har en för fast och fix idé om hur han ska jobba. Som du har om så mycket annat. Men det är ju han som är proffset.

Jag har ingen ide alls om hur han ska jobba mer än att han kan hoppa över det där med diagnosen.

Jag förstår det men tyvärr är det nog dit du måste falla för att kunna ta dig vidare. Som det är nu så blockerar du massor av saker som du måste ta tag i av rädsla för det bottenlösa hålet. Gång på gång letar du upp ursäkter för varför du inte kan göra något åt än det ena än det andra, troligen för att slippa ta i smärtan. Det kanske finns ett annat sätt att lösa den här typen av problem men det enda jag känner till är att låta sig falla sönder och sedan bygga upp sig själv igen.
Den liknelse jag skrev till dig för ett antal veckor sedan om att falla från en klippa var inte helt tagen ur luften det gör exakt så ont men utsikten där på toppen när man står stadigt gör att det är så värt det.

Jag är faktiskt rädd för att få en psykos då. Eller att jag bara ger upp helt. Det har aldrig hänt hittills men man vet aldrig.

 

[EmmaBovary]

@Magiana Snälla, sluta inte gå till psykologen om saknar andra vårdalternativ. Det låter som att du är för djupt nere för att inte ha en vårdkontakt inom psykiatrin åtminstone.

 

[MiaMia]

Jag har ingen ide alls om hur han ska jobba mer än att han kan hoppa över det där med diagnosen.

Det om något är ju att vara fast i vilka utgångspunkterna ska vara.

Jag tror du behöver kunna sätta dig mer in i hur andra beskriver att de upplever dig och dina beteenden. Utan att börja argumentera emot i sak och hävda att din egen uppfattning gör andras ogilitig eller fel. Du reagerar, troligen också pga din bakgrund, så fort du uppfattar något som tendens att andra försöker styra eller definiera var som är du.
Men underskattar att i all interaktion är hur andra uppfattar saker viktigt. Inte för att det är någon sanning om dig, men för att du alltid kommer att vara påverkad av det och behöva förhålla dig till det. Det är en viktig nyckel för att göra just det du vill.

Jag saknar nog verktyg att reda ut saker.

 

[Magiana]

Det om något är ju att vara fast i vilka utgångspunkterna ska vara.

Jag tror du behöver kunna sätta dig mer in i hur andra beskriver att de upplever dig och dina beteenden. Utan att börja argumentera emot i sak och hävda att din egen uppfattning gör andras ogilitig eller fel. Du reagerar, troligen också pga din bakgrund, så fort du uppfattar något som tendens att andra försöker styra eller definiera var som är du.
Men underskattar att i all interaktion är hur andra uppfattar saker viktigt. Inte för att det är någon sanning om dig, men för att du alltid kommer att vara påverkad av det och behöva förhålla dig till det. Det är en viktig nyckel för att göra just det du vill.

Så jag ska bara godta att folk säger osanna saker om mig? Som påståendet att jag helst umgås med äldre personer. Liksom what? Vilka är dessa äldre personer som jag hellre umgås med. Jag kan inte komma på någon historiskt. Och ju äldre jag själv blivit, desto större spridning har det blivit på åldern hos folk jag umgås med. Det är både uppåt och nedåt och jag kan inte säga att jag föredrar något framför annat.

När det dyker upp såna här saker, så förlorar även resten av det som sägs trovärdighet. Jag ser det som att folk hittar på saker alternativt missar andra orsaker till att jag är/gör som jag är/gör. Att folk missuppfattar mig kan jag inte göra så mycket åt. Men de ska ge fasen i att göra dessa missuppfattningar till sanningar.

Om det ska tryckas en diagnos på mig så är det ingen ide att jag någonsin umgås med folk. Det känns redan nu som om jag betraktas på ett för mig obehagligt sätt. Avvikande, udda, besvärlig, oönskad. Jag kan inte acceptera mig själv. För varje gång diagnosen dras upp så växer mitt självhat. Varför måste självhatet odlas? Jag kommer aldrig må bra om det enda jag ser är anledningar att hata mig själv.

 

[Shaggy]

Om det ska tryckas en diagnos på mig så är det ingen ide att jag någonsin umgås med folk. Det känns redan nu som om jag betraktas på ett för mig obehagligt sätt. Avvikande, udda, besvärlig, oönskad. Jag kan inte acceptera mig själv. För varje gång diagnosen dras upp så växer mitt självhat. Varför måste självhatet odlas? Jag kommer aldrig må bra om det enda jag ser är anledningar att hata mig själv.

Och det här måste du jobba med. Du måste börja anstränga dig för att tycka om dig själv. Om du hatar dig själv så kommer omgivningen att märka det. I de lägena är det rätt självklart att de reagerar på ditt självhat med att se på dig med misstänksam blick. Ett självhat tenderar också att man försöker leva sitt liv genom sina vänner och deras välmående vilket gör att man uppträder som ett ovälkommet klistrigt plåster. Om du gör det senare vet jag inte men jag vet att jag omedvetet gjorde det.
Återigen så måste du även ta tag i ditt dömande av människor som inte är perfekta. Den avsky du visar mot mot människor med funktionsvariationer och den börda du lägger på andra över att ta ansvar för ditt mående gör att du inte kan ta dig vidare. Alla människor är trasiga på något sätt men de flesta vill sina medmänniskor väl.

 

[Magiana]

Och det här måste du jobba med. Du måste börja anstränga dig för att tycka om dig själv. Om du hatar dig själv så kommer omgivningen att märka det. I de lägena är det rätt självklart att de reagerar på ditt självhat med att se på dig med misstänksam blick. Ett självhat tenderar också att man försöker leva sitt liv genom sina vänner och deras välmående vilket gör att man uppträder som ett ovälkommet klistrigt plåster. Om du gör det senare vet jag inte men jag vet att jag omedvetet gjorde det.
Återigen så måste du även ta tag i ditt dömande av människor som inte är perfekta. Den avsky du visar mot mot människor med funktionsvariationer och den börda du lägger på andra över att ta ansvar för ditt mående gör att du inte kan ta dig vidare. Alla människor är trasiga på något sätt men de flesta vill sina medmänniskor väl.

Att uppträda som ett klistrigt plåster passar jag mig jävligt noga för. Det är knappt jag törs fråga folk om vi ska ses för att göra något. Eftersom jag ser mig som besvärlig så vill jag inte störa folk. Det är troligen den största anledningen till min sociala isolering. Jag vill inte vara i vägen eller till besvär. Nu har jag försökt bryta isoleringen men tror att jag kanske ska låta bli i alla fall.

 

[tuaphua]

Att uppträda som ett klistrigt plåster passar jag mig jävligt noga för. Det är knappt jag törs fråga folk om vi ska ses för att göra något. Eftersom jag ser mig som besvärlig så vill jag inte störa folk. Det är troligen den största anledningen till min sociala isolering. Jag vill inte vara i vägen eller till besvär. Nu har jag försökt bryta isoleringen men tror att jag kanske ska låta bli i alla fall.

Men varför ska du låta bli? Det har väl varit trevligt med de möten du haft? Jag tycker det har känts som det varit ngt positivt då du skrivit om det.
Och den bukare du träffade har ju sagt att även denne tyckte du var trevlig och att ni hade det bra.