- Svar: 7
- Visningar: 2 121
Jag har fortfarande inte sökt ett enda jobb. Det enda jag gjort har varit att kolla på arbetsförmedlingens hemsida. Jag har egentligen inga förhoppningar alls om att få ett jobb. Jag känner mig förbrukad.
Snart är mars månad slut och det är meningen att jag ska gå upp i 50% i april. Från psykiatrin har jag fått ett formulär att fylla i om mitt hälsotillstånd som jag ska ha med mig till läkarbesöket som är sista mars. Det känns lite knepigt att fylla i den där. Samtidigt som jag ska försöka ta upp saker om varför jag inte kan jobba heltid så är jag efter april förmodligen tvungen att gå till AF för att söka jobb så att jag kommer upp i heltid.
En viss försvårande omständighet med att söka jobb är ju att jag liksom inte kommer till skott med att skriva personliga brev. Men jag måste ju. Hur ska det annars gå?
Och sen om/när jag jobbar heltid, då kommer jag inte ha tid för boendestödet längre. Nu får vi lite gjort i alla fall under den där timmen boendestödet är här. På egen hand får jag ju inte mycket gjort. Så jag ser liksom inte särskilt positivt på att jag ska klara allt själv sen. Mitt hem är liksom hela tiden mer eller mindre förfallet i alla fall, trots nuvarande boendestöd.
När jag tänker på att skriva ett brev till en eventuell framtida arbetsgivare så kan jag inte låta bli att känna mig som en hycklare. Jag har ju inte klarat av att jobba heltid på väldigt länge nu. Vad säger att jag kommer att göra det bara jag får ett annat jobb? Dessutom kan jag inte beskriva mig som glad och positiv, då jag ju har en pågående depression.
Min plan B är att börja studera. Problemet är att hitta en utbildning jag vill gå. Jag kollar regelbundet på kurser som erbjuds av folkhögskolor, men hittar inget som det finns lediga platser på och som jag känner att jag vill gå. Men jag känner mig något tveksam till hur jag ska klara av att studera. Min hjärna är ju så kass numera även om jag på sistone klarat av att läsa lite böcker. Sen brukar det krävas en del fysiska träffar även om man går en distansutbildning och jag vet inte hur jag skulle klara det i dagsläget. Jag har förvisso inte haft så mycket ångest de senaste veckorna, men jag känner mig osäker angående att åka bort.
Framtiden känns väldigt oviss. Och samtidigt orkar jag inte bry mig.
Snart är mars månad slut och det är meningen att jag ska gå upp i 50% i april. Från psykiatrin har jag fått ett formulär att fylla i om mitt hälsotillstånd som jag ska ha med mig till läkarbesöket som är sista mars. Det känns lite knepigt att fylla i den där. Samtidigt som jag ska försöka ta upp saker om varför jag inte kan jobba heltid så är jag efter april förmodligen tvungen att gå till AF för att söka jobb så att jag kommer upp i heltid.
En viss försvårande omständighet med att söka jobb är ju att jag liksom inte kommer till skott med att skriva personliga brev. Men jag måste ju. Hur ska det annars gå?
Och sen om/när jag jobbar heltid, då kommer jag inte ha tid för boendestödet längre. Nu får vi lite gjort i alla fall under den där timmen boendestödet är här. På egen hand får jag ju inte mycket gjort. Så jag ser liksom inte särskilt positivt på att jag ska klara allt själv sen. Mitt hem är liksom hela tiden mer eller mindre förfallet i alla fall, trots nuvarande boendestöd.
När jag tänker på att skriva ett brev till en eventuell framtida arbetsgivare så kan jag inte låta bli att känna mig som en hycklare. Jag har ju inte klarat av att jobba heltid på väldigt länge nu. Vad säger att jag kommer att göra det bara jag får ett annat jobb? Dessutom kan jag inte beskriva mig som glad och positiv, då jag ju har en pågående depression.
Min plan B är att börja studera. Problemet är att hitta en utbildning jag vill gå. Jag kollar regelbundet på kurser som erbjuds av folkhögskolor, men hittar inget som det finns lediga platser på och som jag känner att jag vill gå. Men jag känner mig något tveksam till hur jag ska klara av att studera. Min hjärna är ju så kass numera även om jag på sistone klarat av att läsa lite böcker. Sen brukar det krävas en del fysiska träffar även om man går en distansutbildning och jag vet inte hur jag skulle klara det i dagsläget. Jag har förvisso inte haft så mycket ångest de senaste veckorna, men jag känner mig osäker angående att åka bort.
Framtiden känns väldigt oviss. Och samtidigt orkar jag inte bry mig.
