Sommaren som försvann

Snart är sommaren slut. Vart tog den vägen? Det är som vanligt, sommaren försvinner alltid för fort.

Den här sommaren går till historien som den tråkigaste sommaren jag kan minnas. Jag har knappt kommit iväg hemifrån. För det mesta har jag suttit inomhus framför datorn. Projekten i trädgården står still och jag får inget gjort. Eller ja, en rabatt har fått rabattkant. Det är nästan klart men sen tog stenmjölet slut och jag har inte fått tag i mer. När jag skulle handla det så var det slut i affären.

Jag hade en tanke att åka iväg neråt Skåne, men har inte fått ändan ur. Mina ständigt återkommande panikattacker är ju också ett aber som hindrar mig.

Jag kommer inte ens iväg på någon lokal tur. Jag kommer helt enkelt inte på vart jag ska åka. Hur jag ska göra den här sommaren till något minnesvärt har jag tyvärr ingen aning om.

 

[mackan]

Ett symtom på depression är väl just dock oförmåga att se positivt på saker och ting. Kan man se positivt så är man sannolikt inte längre lika deprimerad, man förstår det på att man faktiskt ser lite ljus i mörkret ibland.

På vilket sätt föreslår du att folk bör svara/reflektera om till @Magiana ?

 

[svea]

Jag tycker att det är fullt rimligt att sörja en sommar som man upplever som förlorad. Själv har jag det egentligen oförskämt bra, men jag bär på en längtan att få tillräckligt med ledig tid för att hamna i det där stadiet av ganska kravlös existens som ger vila och återhämtning. Att få vara ledig ett par veckor och ta dagen som den kommer, varva ner. Du har ju en sjukdom som inte ger dig någon semester och det måste vara fruktansvärt att känna hur dagarna rinner iväg. Blä! Jag önskar dig av hela mitt hjärta en lång brittsommar med fint väder och ett lass energi så att du orkar njuta lite av den. Kram!

mvh
Vinterhataren