Det var en omtumlande upplevelse att få fram honom till sist. Gick ju en dryg vecka över tiden och sista 1,5 veckan så hade jag havandeskapsförgiftning. Visserligen väldigt lindrig och Sixtens värden var hela tiden perfekta så det var bara att vänta.
Sent i lördags så kom värkarna igång så sömnen den natten blev ju sådär. Söndag middag ungefär var värkarna täta nog för att få okej från förlossningen att komma in.
Väl där konstateras att min kropp och värkar inte är helt kompatibla. Eller snarare jag kan inte riktigt hantera dem så jag får ketogan innan smärtlindringen eskaleras till lustgas för jag kunde verkligen inte möta smärtan överhuvudtaget och totalkraschade psykiskt flera gånger. Fysiskt var det relativt lugnt och jag var oftast avslappnad genom värkarna. (Det var förövrigt sjukt spejsat att andas lustgas ju och den var definitivt min bästa vän i flera timmar.) Vid 2ish på natten till måndag sätts epiduralen och värkarna stannade av helt. Det var helt ofattbart skönt för mig och jag stensomnade nästan omgående när värkarna stannade. Till och med sambon fick vilat en liten stund där. Den stackarn var helt slutkörd ju. Vid 6ish på måndag morgon sätter de igång värkstimulerande dropp och Sixtens hjärtljud blir väldigt påverkade och det börjar välla in personal på vårt rum. Vi står alltså och ser dem gå från mellan 155 och 160 till mellan 80 och 90 på bara någon minut. Paniken som infanns sig hos oss där och då kommer jag nog aldrig kunna sätta ord på men all personal som kom in i rummet lyckades nästan omedelbart få oss att förstå att det inte är någon reell fara för vår lilla kille men att det måste bli snitt. Värkstimuleringen avbryts, jag får brikanyl och Sixtens hjärtljud går upp på normal nivå igen. Där fattas beslut om akut snitt men att det inte är urakut utan att det bara är hög prio och det blir en massa aktivitet igen men med annat syfte. Hux flux rullas vi, jag och sambon, in på operationsrummet. När Sixten skriker första gången så säger kirurgen att de inte tar emot reklamationer
. Vår barnmorska kommer och visar upp den mest perfekta filuren i hela världen och sambon tas med ut till barnrummet och får vara med när de kollar att Sixten mår bra, han får klippa navelsträngen och håller sedan Sixten medan jag sys ihop. Där någonstans släppte allt adrenalin och jag börjar skaka som ett asplöv men inte på ett obehagligt sätt men definitivt inte kontrollerbart.
Jag är extremt nöjd med hela förlossningen trots allt. Mycket är nog beroende på att min målbild var, och fortfarande är, att få med en frisk och nöjd liten kille med hem. Oavsett hur han föddes eller hur han får mat.
Sent i lördags så kom värkarna igång så sömnen den natten blev ju sådär. Söndag middag ungefär var värkarna täta nog för att få okej från förlossningen att komma in.
Väl där konstateras att min kropp och värkar inte är helt kompatibla. Eller snarare jag kan inte riktigt hantera dem så jag får ketogan innan smärtlindringen eskaleras till lustgas för jag kunde verkligen inte möta smärtan överhuvudtaget och totalkraschade psykiskt flera gånger. Fysiskt var det relativt lugnt och jag var oftast avslappnad genom värkarna. (Det var förövrigt sjukt spejsat att andas lustgas ju och den var definitivt min bästa vän i flera timmar.) Vid 2ish på natten till måndag sätts epiduralen och värkarna stannade av helt. Det var helt ofattbart skönt för mig och jag stensomnade nästan omgående när värkarna stannade. Till och med sambon fick vilat en liten stund där. Den stackarn var helt slutkörd ju. Vid 6ish på måndag morgon sätter de igång värkstimulerande dropp och Sixtens hjärtljud blir väldigt påverkade och det börjar välla in personal på vårt rum. Vi står alltså och ser dem gå från mellan 155 och 160 till mellan 80 och 90 på bara någon minut. Paniken som infanns sig hos oss där och då kommer jag nog aldrig kunna sätta ord på men all personal som kom in i rummet lyckades nästan omedelbart få oss att förstå att det inte är någon reell fara för vår lilla kille men att det måste bli snitt. Värkstimuleringen avbryts, jag får brikanyl och Sixtens hjärtljud går upp på normal nivå igen. Där fattas beslut om akut snitt men att det inte är urakut utan att det bara är hög prio och det blir en massa aktivitet igen men med annat syfte. Hux flux rullas vi, jag och sambon, in på operationsrummet. När Sixten skriker första gången så säger kirurgen att de inte tar emot reklamationer
. Vår barnmorska kommer och visar upp den mest perfekta filuren i hela världen och sambon tas med ut till barnrummet och får vara med när de kollar att Sixten mår bra, han får klippa navelsträngen och håller sedan Sixten medan jag sys ihop. Där någonstans släppte allt adrenalin och jag börjar skaka som ett asplöv men inte på ett obehagligt sätt men definitivt inte kontrollerbart.Jag är extremt nöjd med hela förlossningen trots allt. Mycket är nog beroende på att min målbild var, och fortfarande är, att få med en frisk och nöjd liten kille med hem. Oavsett hur han föddes eller hur han får mat.
Har dock moderkakan i framvägg så tror inte bebis känner så tydligt när jag petar på magen.
